KULTURARV. När talibanerna sprängde Buddhastatyerna i Bamiyan och då Islamiska Staten förstörde förislamiskt kulturarv i Syrien och Irak reagerade världen med avsky. Men då Azerbajdzjan raserat tusentals armeniska artefakter har världens protester varit lama.

Under det pågående kriget i Nagorno-Karabach attackerades den ikoniska armeniska Ghazanchetsotskatedralen i Shushi. Från azerbajdzjanskt håll förnekade man först att man beskjutit den och antydde därmed att armenierna var så sinistra att de besköt sin egen kyrka för att kunna skylla på fienden (exakt samma anklagelse som serberna riktade mot bosniakerna i det belägrade Sarajevo). Senare medgav Azerbajdzjans diktator Ilham Alijev att det kan ha varit fråga om azerbajdzjansk beskjutning men att det i så fall var fråga om ett misstag. Intressant att man exakt träffade katedralen och dessutom två gånger – av misstag.

Den azerbajdzjanska förklaringen att man inte angriper religiösa minnesmärken är med tanke på vad regimen tidigare gjort ett cyniskt hån. Det är dock något som västerländska journalister i regel är helt okunniga om.

Den mest typiskt armeniska konstarten är de så kallade stenkorsen, på armeniska khachkar. De ofta en och en halv till två meter höga rikligt utsmyckade stenkorsen har använts som minnesmärken och gravstenar samt för att utsmycka kyrkor. De äldsta är från 800-talet och det tillverkas ständigt nya. Man kan finna dem överallt där det finns armenier. Khachkar finns också med på Unescos lista över immateriellt kulturarv.

I omvälvningarna efter första världskriget kom hela södra Kaukasus att bli en del av Sovjetunionen.

Utsmyckningen av stenkorsen är rik och varierande med stort symbolvärde. Den litauiske diktaren Eduardas Mechelaitis har karaktäriserat dem på följande sätt: ”Khachkar symboliserar de lidanden och uppoffringar som av ett strängt öde drabbat detta lilla forntida folk. De lövkvistsornament som täcker stenarna vittnar om detta folks livskraft, som varken grymhet, död eller folkmord har rått på.”

Stenkorsens stora betydelse för armenierna har också gjort att folkets fiender inte dragit sig för att förstöra dessa unika minnesmärken när tillfälle getts.

I omvälvningarna efter första världskriget kom hela södra Kaukasus att bli en del av Sovjetunionen. Sovjetledarna beslöt då att Nagorno-Karabach skulle tillhöra Azerbajdzjan trots att mer än 90 procent av invånarna där var armenier. Så skapade man ett problem som ännu hundra år senare är olöst och som lett till blodiga krig, bland annat det som rasar just nu.

Ett annat omstritt område, Nachitjevan, gavs också till Azerbajdzjan. Det var mer logiskt eftersom majoriteten i området var azerer. Men också detta område var en gång i tiden dominerat av armenier och i staden Julfa stod tusentals khachkars kvar som ett minne från den tiden. Idag är de borta.

I Julfa fanns en ojämförbar skatt vad gäller armenisk konst i form av världens främsta samling av khachkars på en stor gravgård som sträckte sig över tre kullar. Nästan tiotusen stenkors, många upp till fyra meter höga och rikt utsmyckade, hade gjort intryck på resenärer under hundratals år. Efter att den persiske shahen i början av 1600-talet tvångsförflyttade armenierna i Julfa till Isfahan började staden och med den också gravgården att förfalla. På 1800-talet användes många av stenkorsen för ett järnvägsbygge. Tusentals stod dock fortfarande kvar.

Efter att Azerbajdzjan i kriget på 1990-talet förlorat Nagorno-Karabach skapade landet en nationalistisk historieskrivning enligt vilken inga armenier hade funnits varken i Nagorno-Karabach, Nachitjevan eller Armenien innan 1800-talet. De urgamla armeniska kyrkor och kloster som turisterna beundrar skulle i själva verket ha byggts av azerernas förfäder, de kaukasiska albanerna.

För att förstärka denna historieförfalskning började man systematiskt förstöra resterna av den armeniska historien där man hade möjlighet till det – inte i Nagorno-Karabach eller Armenien men i Nachitjevan. I november 1998 förstördes flera stenkors på gravgården i Julfa. Den slutliga raseringen ägde rum i november 2002 och i december 2005. Azerbajdzjan förnekar detta men att inget finns kvar av de tusentals stenkorsen syns tydligt på satellitbilder. Iranska gränsvakter filmade också då bulldozrarna gick fram på gravgården.

Unesco är det FN-organ som ska verka för ett bevarande av värdefulla kulturella artefakter. År 1999 protesterade Unesco mot förstörelsen, men kunde inte förhindra att den fullbordades några år senare. Sedan dess har man utsett den azerbajdzjanske diktatorns hustru, Mehriban Alijeva, tillika landets vicepresident, till Unescos goodwillambassadör. Det är lika obegripligt som att Ryssland, Kina, Kuba och Saudi-Arabien nyligen invaldes i FN:s mänskorättsråd.

The post Kriget mot kulturella artefakter first appeared on Opulens.

FILOSOFI.  Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare i lite längre texter återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Carsten Palmer Schale om Ludwig Wittgensteins civilisationskritik. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.

Ludwig Wittgensteins civilisationskritik framträder delvis i hans två viktigaste verk, delvis i hans livsstil, delvis – och kanske främst – i några av de många verk och anteckningar han skrev utöver Tractatus logico-philosophicus och Filosofiska undersökningar.

Här växer den värld fram, om vilken man i Tractatus inte kunde tala, och den värld fram som inte bara handlar om ”användningssituationer”, som i Filosofiska undersökningar. Kort sagt den levande kultur i vid mening som – och inte minst på grund av den euro- och antropocentriska vetenskapen – snävats in till mekanisk och kall civilisation. Och han är inte ensam om denna syn. Två paralleller är exempelvis Isaac Newton och Auguste Comte. Många andra finns också. Man kan exempelvis komma att tänka på Nietzsche (Tragedins födelse) och Eliot (Det öde landet) när de beklagar mytens död. Man kan komma att tänka på undergångsprofeten Spenglers distinktion mellan just kultur och civilisation eller Max Webers framtidsscenarier.

Kollegan och lärjungen Georg Henrik von Wright skriver i Ajatus 18 från 1954:

”Wittgenstein skydde offentligheten. Han sökte avvisa all beröring med omgivningen, som han fann ovidkommande. Utanför kretsen av hans släktingar och personliga vänner visste man så gott som intet om hans liv och karaktär. Wittgensteins otillgänglighet har bidragit till allsköns osund mytbildning kring hans person och till talrika och vida spridda missförstånd rörande hans lära. De biografiska upplysningar, som ingått i artiklar efter hans död, ha ofta varit felaktiga… Det är troligen riktigt att säga att han levde nära den gräns, där sinnessjukdomen börjar. Han ansattes av en nästan ständig fruktan att en gång nödgas överskrida densamma. Men ingen kan säga om hans verk, att det bär en morbid prägel. Det är djupt egenartat, men inte i det minsta excentriskt. Och det har samma fullständiga naturlighet, frihet från all förkonstling, som utmärkte hans sätt att vara”.

Wittgenstein uppfostrades till sitt fjortonde år i hemmet. Därefter besökte han under tre år en skola i Linz. Det torde ha varit hans önskan att börja studera fysik i Wien för Boltzmann. Denne avled emellertid samma år Wittgenstein slutade skolan, 1906. Wittgenstein sökte sig till Technische Hochschule i Berlin-Charlottenberg.

Wittgenstein stannade i Berlin till våren 1908. Sedan reste han till England. På sommaren samma år finner vi honom sysselsatt med aeronautiska experiment med drakar vid The Kite Flying Upper Atmosphere Station nära Glossop i Derbyshire. Hösten samma år inskrevs han som ”Research Student” vid den tekniska fakulteten vid universitetet i Manchester. Här stannade han tre år eller till hösten 1911 (samma år, som han som okänd 22-åring uppsökte den världsberömde Russel för att diskutera logik!).

Från försöken med drakarna verkar han ha övergått till experiment med en reaktionsdriven propeller för flygplan. Till en början var det motorn, som upptog hans intresse, men sedermera synes han ha koncentrerat sig på propellern. Ritningen av denna var väsentligen en matematisk uppgift. Wittgensteins intressen försköts nu i riktning mot ren matematik och frågor om matematikens grunder.

I vilken mån tidens oro och Wittgensteins erfarenheter från kriget och hans fångenskap i Norditalien vid slutet medverkat till denna kris är omöjligt att säga. En omständighet av stor betydelse var dock bekantskapen med Tolstojs religiösa och etiska författarskap.

I början av hösten 1913 besökte han Norge tillsammans med en ungefär jämnårig vän från Cambridge, matematikern David Pinsent. Efter ett kort uppehåll i England i oktober återvände han ensam till Norge och slog sig ned på en bondgård i Skjolden i Sogn. Här bodde han i stort sett hela tiden till krigsutbrottet följande år. Både folket och naturen tilltalade honom mycket. Han lärde sig med tiden norska tämligen bra. På en otillgänglig plats nära Skjolden byggde han sig en stuga, där han kunde leva i fullständig ensamhet.

Decenniet före det första världskriget var en tid av utomordentlig andlig aktivitet i Cambridge. Bertrand Russell stod då på höjden av sin kraft. Tillsammans med A. N. Whitehead skapade han Principia Mathematica, som är en milstolpe i logikens historia. Krigsåren innebar en kris i Wittgensteins liv. I vilken mån tidens oro och Wittgensteins erfarenheter från kriget och hans fångenskap i Norditalien vid slutet medverkat till denna kris är omöjligt att säga. En omständighet av stor betydelse var dock bekantskapen med Tolstojs religiösa och etiska författarskap.

”Författaren till Tractatus ansåg sig ha löst alla filosofiska problem. Det var därför konsekvent, att han lämnade filosofin. Själva offentliggörandet av boken låg väsentligen i Russells händer. 1919 sammanträffade de två vännerna i Holland för att diskutera manuskriptet. Frågan om förläggare beredde svårigheter. Saken komplicerades av Wittgensteins missnöje med Russells företal. Slutligen vände Wittgenstein hela företaget ryggen. Boken utkom 1922 på Kegan Pauls förlag i England i tysk-engelsk parallellupplaga” (Ajatus 18.)

Men Wittgenstein återkom ju, som vi vet.

Från 1929 till sin död levde Wittgenstein med avbrott i England. Han blev engelsk medborgare. Men han älskade inte engelska livsformer och han vantrivdes nog rejält i den akademiska miljön i Cambridge. När tiden för hans fellowship i Trinity College gick ut 1935, umgicks han med planer på att slå sig ner i Sovjetunionen. Han besökte landet tillsammans med en vän och synes ha varit nöjd med resan. Att överflyttningen gick i stöpet berodde åtminstone delvis på den åtstramning, som i mitten på 30-talet inträffade i ryska förhållanden.

Så kom Wittgenstein att vara ännu läsåret 1935-36 i Cambridge. Därefter levde han nära ett år i sin stuga i Norge. Det var nu han började skriva ner sitt verkliga magnum opus, Filosofiska Undersökningar. 1937 återvände han till Cambridge, där han två år senare efterträdde G. E. Moore på lärostolen i filosofi. Där han satt till och med 1947. Alltsedan 1930, åtminstone (ja, långt före det), och fram till 1947, förde Wittgenstein parallellt anteckningar som vetter åt olika håll. Sina sista fyra år i livet ägnade han, dödligt sjuk i cancer, alltmer åt civilisationskritik och allt mindre åt ”filosofi” i mer gängse mening. Åtminstone ser jag det så.

Jag tror att man kan skilja mellan två huvudformer av allvar hos en karaktär. Den ena formen är mer släkt med begreppet ”religion” den andra mer med begreppet ”moral”. Allvaret och strängheten i Wittgensteins väsen var bestämt av det förra slaget. Likväl var Wittgensteins religiositet knappast under något enda skede av hans liv identisk med en kristen tro. Men den är inte heller okristen i samma mening som Goethes. Wittgensteins världsbild är mörk. Hans uppfattning om människans vanmakt var kanske inte olik vissa läror om predestinationen. På tidsläget såg han med bottenlös pessimism.

”Hos Wittgenstein har många motsatser ingått förening. Författaren till aforismerna ”Das Rätsel gibt es nicht” och ”Was gesagt werden känn, känn klar gesagt werden”, menar von Wright, “var själv en gåta och hans satser har ett implicit tankeinnehåll, som ofta sträcker sig djupt under den språkliga ytan. För mig var Wittgenstein reell mystiker – också” (Ajatus 18)

I vad består alltså egentligen Wittgensteins civilisationskritik?

Slutklämmen i Tractatus förringade på intet vis för Wittgenstein etikens eller religionens värde: den 7 paragrafen undandrar bara dessa områden från Vetenskapens område, alltså området för sanna eller falska satser. Etiska och religiösa – och existentiella – problem är livsproblem, inte intellektuella. Det etiska och det religiösa visas i handlandet, inte i vad man säger. I ett förklarande brev till en tänkt förläggare skriver också Wittgenstein:

”Bokens poäng är etisk… Mitt arbete består av två delar : den som presenteras här plus allt som jag inte har skrivit. Och det är just denna andra del som är den viktiga. Min bok drar gränserna för etikens sfär från insidan, och jag är övertygad om att det är det enda rigorösa sättet att dra dessa gränser” (Citaten av Wittgenstein i denna text kommer i huvudsak från Lars Hertzbergs översättning av Särskilda anmärkningar, Thales 1993. I övrigt är de översatta av mig).

Kontentan i Filosofiska Undersökningar kan sägas vara, att mening i sista hand bestäms av våra språkspel (i vid bemärkelse); dvs av vårt faktiska handlande, våra språkhandlingars praxis: vårt sätt att leva. Men om Tractatus explicit drar gränsen för tänkandets gränser, drar Filosofiska Undersökningar åtminstone implicit gränserna för våra kulturellt beroende handlingsmönster. Här anmäler sig en hel rad av ingångar till en personlig tolkning av Wittgensteins mångfacetterade liv och verk: än från mystikens håll, än från Habermas; än från Augustinus håll (Bekännelser) och än från Tönnies (Gemeinschaft und Gesellschaft). Enskilda föreställningar generar tillsammans komplexa bilder och i dessa är det svårt att peka ut de enskilda föreställningarnas bidrag.

Wittgenstein skriver: ”Filosofin löser upp knutar i vårt tänkande, därför måste dess resultat vara enkelt, men filosoferandet måste vara lika komplicerat som de knutar som de löser upp.”

En mycket viktig verksamhet i vår moderna, västerländska kultur är vetenskapen – som i sin tur är både klargörande och subversiv. I denna verksamhet samverkar exempelvis synen på kunskap, sanning, evidenskriterier, objekt och subjekt. Wittgenstein kritiserar dem alla ingående i sina manuskript.

Vår syn på relationen mellan kropp och själ avfärdas med argumentet att de psykosomatiska och mentala processerna inte kan fångas in med hjälp av enkla, entydiga eller ”klara begrepp”, utan istället måste ses i djupare och holistiska perspektiv, som så att säga halkar på den rena västerländska vetenskapens altare.

Bland annat, menar han, har våra föreställningar om vetenskap lett till uppfattningen, den felaktiga uppfattningen, att all kunskap handlar om sanna påståenden, att kunskap är möjlig på alla områden, att ju mer kunskap vi skapar på detta sätt ju bättre är det. Etiken reduceras till kalkylerande nyttoetik. Religionerna uppfattas som sanningsfält, och myter och riter avfärdas som primitivism och magi. Wittgenstein menar, att djupt förankrade tanke- och handlingsmönster snarare ligger närmare myternas och magins ”laddning” än de sterila vetenskapliga analysernas definitioner.

Vår syn på relationen mellan kropp och själ avfärdas med argumentet att de psykosomatiska och mentala processerna inte kan fångas in med hjälp av enkla, entydiga eller ”klara begrepp”, utan istället måste ses i djupare och holistiska perspektiv, som så att säga halkar på den rena västerländska vetenskapens altare. Vidare hävdar Wittgenstein, att vi har en tendens i vår moderna civilisation att sätta ett likhetstecken mellan förändring och framsteg. De filosofiska problemen uppstår därmed inte sällan i kollisionen mellan kulturellt förankrade föreställningar och vetenskapliga begrepp. Inspirerad av bland annat Spengler hävdade han 1930 att vi lever i en prekär brytningstid under vilken äldre kulturella drag håller på att förtvina. Och hans dom är hård (och påminner mycket om Webers):

”Kulturen är liksom en stor organisation som anvisar var och en som tillhör den en plats där han kan arbeta i helhetens anda, och hans kraft kan med all rätt mätas med hans framgång sedd ur helhetens synvinkel. Men under okulturens tid splittras krafterna och den enskildes kraft förbrukas genom motsatta krafter och friktionsmotstånd… Det skådespel denna tidsålder erbjuder är inte tillkomsten av ett stort kulturverk i vilket de bästa arbetar för samma stora syfte, utan är ett föga imponerande skådespel av en massa, i vilken de bästa bara strävar efter privata mål.”

Filosofiska problem är inte enbart privata. I en mening är de gemensamma, eftersom de hos var och en genereras av de tanke- och handlingsmönster som tillsammans utgör vår kultur. Filosofin behövs för att klargöra begreppen, och låta dem sammanfalla med våra egentliga föreställningar. För att på djupet förändra kulturen (och vi får väl här tänka oss en sådan förändring som eftersträvansvärd) krävs däremot uppfostran och handling – ett annat sätt att leva.

Vi är nog inte klara med Ludwig Wittgenstein på länge än. Kanske kan man till och med bli professor på honom, eller skriva en tillplattande pamflett. I dess i dubbel bemärkelse virala tider är han särskilt aktuell.

The post Coronaomläsning: Wittgensteins civilisationskritik first appeared on Opulens.