FILM. Ingela Brovik tipsar om sevärda filmer på bio i sommar- och semestertider. 

”En doft av kärlek – Pot au Feu”, fransk film om en kvinna och en man som båda arbetar i ett kök i en herrgård på 1870-talet där kvinnan, spelad av Juliette Binoche, lagar extraordinärt god mat och mannen/chefen deltar och tittar på. Båda hyser kärlek till den goda mat som lagas åt glada gäster.

Det gnistrar om konsten att skapa kulinariska rätter i denna film som med närbilder på matlagningen följer i detalj hur det går till, när maten blir både vacker och synnerligen välsmakande. Kärleken mellan de två växer i takt med matlagningen och speciellt Juliette Binoches rollkaraktär är mycket livfull.

Humor och elegans

Filmen är både rolig, elegant och skildrar hur kvinna och man arbetar tillsammans jämlikt och älskar mat och varandra. Faktum är att regissören, som föddes i Vietnam, Tran Anh Hung, har skapat den mest franska film med mat-tema som jag hittills sett. Den framstår också som unik i ett större perspektiv.

En bisarr story

”Hit Man”, är en amerikansk film om en lärare (spelad av Glen Powell) som på fritiden jobbar som avlyssningsexpert hos polisen. Han får det nya uppdraget att avslöja folk som söker beställningsmördare. Det är en märklig story som gör filmen bisarr, på ett mycket spännande sätt.

Den är regisserad av Richard Linklater som brukar göra egensinniga filmer. Detta är ingen typisk amerikansk hjälte-actionfilm, snarare tvärtom, där den förväntat tuffe mannen ständigt överraskar omgivningen – kollegor, chefer, eventuella offer – hela tiden. Han vill inte döda någon, gör eleganta undanflykter, oväntade vändningar. Ett annorlunda mansporträtt i en amerikansk film där läraren/mannen leker med sin roll. Det är kort sagt en intressant dissekering av manlighet i actionfilm, utförd med kreativ humor. Faktum är att filmen är byggd på en sann historia, vilket gör den extra intressant!

Afghansk flykting i USA

”Fremont” är svartvit film i regi av Baback Jalali, om en ung kvinna (spelad av Anaita Wali Zada) som flytt från Afghanistan till USA. Hon är ensam med stor integritet, vacker, distanserad till alla på arbetsplatsen. Vidare tycks hon ha en hemlig gåta inuti sin rollkaraktär. Detta är en konstnärlig film skapad med återhållen kraft , stark i sin indirekta, diskreta sätt att skildra den unga kvinnan som får i uppgift att skriva extremt korta texter att lägga i de ”lyckokakor” som produceras på jobbet. Helst ska det i dessa texter inte finnas ett enda ord om kärlek eller annat som kan uppfattas som banalt.

Ännu en Mad Max-film

”Fremont” är en film i diametral motsats till amerikanska ”Mad Max Saga”, en actionfilm i högt tempo om högljudda män, yngre och äldre i konflikt/ kontrast till amazonkvinnor och tjejer som är engagerade i klimatfrågor.

I början av filmen kidnappas en tioårig flicka, säljs, klär ut sig till pojke, blir en tuffing bland de klimatsmarta tjejer och kvinnor som står mot actionmän – en film med för mycket av allt, kanske därför en adekvat gestaltning av tidsandan?

Fransk författare reser till Japan

”Sidonie i Japan” är en fransk film, med Isabelle Huppert i huvudrollen, och handlar om en författare som bjuds in till Japan för att presentera sin nya bok. Den här filmen visar återigen att i fransk film får verkligen kvinnliga rollkaraktärer ta plats, på allvar. Den franska författaren har en komplicerad relation att förhålla sig till i Frankrike. Och i Japan möter hon en japansk man som blir kär i henne, komplikationer uppstår, men någon banal love story blir det inte. I stället en komplex  berättelse att ta med sig ut från biografen.

Isländsk ensamhet

”Solitude” är en isländsk film om en ensam man som måste lämna sin gård på landsbygden, ofrivilligt. Han får bra betalt, vill ge bort pengar till ideell organisation, flyttar till stan, ensam. Här gestaltas en motsättning mellan stad och landsbygd som man sett i flera isländska filmer. Senare uppstår en ovanlig vänskap mellan den ensamme 60-åringen och en pojke på 11 år vars föräldrar bor granne med mannen. En nedtonad berättelse med poetisk melankoli, typisk för isländsk film. Den är synnerligen sevärd.

Georgiskt kvinnoöde

”Smak av björnbär”, är en film från Georgien om en kvinna i 48-årsåldern som ännu är oskuld, ensamstående,och håller igång en affär i glesbygden.

Hon irriterar sina väninnor med sitt sura, självständiga beteende. Det är en rolig, sorglig , surrealistisk film med egensinnig story. Vi har att göra med en film som pendlar mellan svart humor och allvar i sin skildring av den 48-åriga kvinnan som nu vill bli av med sin oskuld. Detta är onekligen en av säsongens mest annorlunda filmer. Den ger nya perspektiv på ensamhet, identitet på enslig landsbygd, allt skildrat med poetiska, närmast dystopiska stämningar och en avsevärt tänkvärd undertext.

Krigsskildring från Norge

”Konvojen”, är en norsk film om hur en båt under andra världskriget ska ta sig från Norge med varor till Sovjetunionen, efter att tyska trupper ockuperat landet. Filmen bygger på en sann historia som utspelades 1944. Det är en intensiv berättelse om en grupp norska sjömän som riskerar livet för att ge hjälp till Sovjetunionen. Alla ombord måste göra sitt yttersta för att undvika att båten blir bombad av tyska flygplan, råkar på minor i havet eller råkar ut för något annat hotfullt.

”Konvojen” är en film med stark autenticitet om utsatta män och kvinnor som måste jobba dygnet runt för att överleva. Sammanfattningsvis är det en angelägen film om andra världskriget vars berättelse och stämningar sträcker sig in vår krigsdrabbade samtid.

The post Filmtips i sommar- och semestertider 2024 first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om fyra personliga favoritfilmer som just nu visas på bio och som du verkligen inte bör missa.

Ken Loach är socialrealismens mästare, hyllad och uppskattad i Cannes, och resten av världen, men i hemlandet Storbritannien hånad av Margaret Thatcher under hennes tid som premiärminister, då ibland bara en enda biograf i London visade film av Ken Loach, samtidigt som tjugo biografer i Frankrike visade hans filmer. Att Thatcher inte gillade Loach är förklarligt med tanke på att han gör filmer som  skildrar det brittiska klassamhället och därtill med komplex konstnärlig kraft.

Två gånger har Loachs filmer vunnit Guldpalmen i Cannes, som många i filmbranschen anser vara större än Oscar i Hollywood.

Ken Loach har gjort starka, viktiga filmer sedan 1960-talet om arbetarklassens sårbarhet i det brittiska samhället och klassmotsättningarna blir mycket tydliga i filmerna. Dock skildras allt med humor, engagemang och saklighet- vilket skapar minnesvärda filmer som på sitt sätt förändrar världen – som ”Angels Share”, eller ”I, Daniel Blake”, liksom många andra av hans filmer som visats på bio i Sverige och många andra länder, under  lång tid.

”The Old Oak”

Dock, har den 87-årige Ken Loach nu sagt att han har gjort sin sista film, ”The Old Oak”, som hade svensk biopremiär för en tid sedan. Men hans publik vill inte fatta att detta kan vara sant, att han skulle sluta efter 60 år i filmbranschen.

”The Old Oak” heter en liten enkel pub i staden Durham. Det är ett ställe där gruvarbetare samlas efter jobbet för prata och hade strejkmöten under 1980-talet. Men i nutid är det många som retar sig på de nya fattiga immigranterna från Syrien.

Dave Turner spelar TJ, ägaren till puben, som tar emot en kvinnlig fotograf från Syrien. Han visar henne foton från den brittiska gruvarbetarstrejken och hon har foton från sitt hemland. De utvecklar en vänskap och filmen blir en lyhörd berättelse om solidaritet. Med andra ord är det en typisk Ken Loach-film. Att detta är hans sista film har jag svårt att ta till mig. Missa den inte!

”The Zone of Interest”

En helt annan film på bio är ”The Zone of Interest” (tidigare recenserad i Opulens av Charlotte Wiberg) i regi av Jonathan Glazer  om tyska familjen Höss som bor i en fin villa med trädgård och mur mot Auschwitz där familjefadern Rudolf Höss jobbar med utrotning av judar, homosexuella, romer , kommunister och andra icke-önskvärda i tredje riket.

Filmen bygger på en roman av Martin Amis med samma titel, dock nerskalad till ett slags vardagsliknade berättelse där inget syns, och knappt ett ord sägs om den massiva utrotning som pågår på andra sidan muren  samtidigt som fru Höss dricker kaffe och uppfostrar sina småbarn. Tystnad råder inför den osynliga historien som familjen Höss är en del av – en tigande film där tystnaden talar, oavbrutet.

”Det finns alltid en morgondag”

”Det finns alltid en morgondag”, är en italiensk film i regi av Paola Cortellesi. Det är därtill en svartvit film (ovanligt idag). Den utspelas också under andra världskriget där hemmafrun, spelad av regissören själv, blir förtryckt av sin make, inför ögonen på deras barn.

Det är en mycket stark film om 1940-talets situation för kvinnor i Italien, i ett land i krig, där det svartvita fotot skapar en tidsanda, som förhöjer filmens känsla av närvaro, då – och nu – och har ett suveränt slut. En av vårsäsongens bästa filmer på bio.

”Passage”

”Passage” (tidigare recenserad i Opulens av Charlotte Wiberg) i regi av Levan Akin utspelas i Istanbul, Turkiet, dit en pensionerad historielärare, Lia, väl spelad av Mzia Arabuli, reser för att leta efter sin systerdotter som tycks ha försvunnit i storstaden, känd för sitt häftigt myllrande stadsliv.

Hon lämnar sin lilla hemstad Batumi vid den georgiska Svarta havskusten efter att hennes syster dött, hon har lovat henne att leta efter systerdottern. Med på resan följer lite oväntat en ung man som påstår att han har adress till systerdottern- vad hon nu gör i storstaden – kanske jobbar med sex som transperson, enligt rykten.

De två gör en tuff resa, i en film som blir till en egensinnig road-movie, om relationer, sökande efter identitet och den försvunna släktingen, men också om utsatthet, fördomar och gemenskap i storstaden Istanbul. Det är en varm berättelse, som jag lika varmt kan rekommendera! 

The post Ingela Brovik: Fyra favoritfilmer på bio i april 2024 first appeared on Opulens.

FAVORITER. Biograferna har öppnat upp igen detta andra pandemiår och vi kan se fram emot en intressant höstsäsong. Ingela Brovik tipsar om ett antal personliga favoriter, som du inte bör missa.

Först vill jag tipsa om The Father i regi av Florian Zeller med Anthony Hopkins i titelrollen som fadern som blivit dement. Det är en av den tidiga biohöstens allra bästa filmer som även låter filmkameran ta faderns perspektiv, vilket gör publiken både delaktig och förvirrad. En av de bästa som sagt, med manlighet i fokus även om dottern är den som som måste ta hand om sin far – och filmens berättelse. Fadern är en majestätisk person, som hämtad ur ett drama av Shakespeare. En film som lämnar spår efter sig hos åskådaren.

En annan sevärd film är Flykt i regi av Jonas Poher Rasmussen. Det är en dansk dokumentär och animerad film om en flykting från Afghanistan och den har premiär i samband med det som sker i landet. Det är en film som på ett egensinnigt vis skapar ett ovanligt perspektiv på flykt i Europa/Danmark med en mycket sofistikerat animerad filmberättelse i de delar av berättelsen som utspelas under förfärliga omständigheter och som bara kan gestaltas med animation. En av hösten bästa och viktigaste filmer, som har debatterats på Folkets bio Panora i Malmö.

Tigrar i regi av Ronnie Sandahl bygger på en sann berättelse om den unge svenske fotbollsstjärnan som köps till stora fotbollslaget, nästan som en slav fast välbetald. Det handlar om manlig hegemoni och maktfullkomlighet inom fotbollen. En stark film om en ensam ung man som inte passar in i den kapitalistiska struktur som genomsyrar sporten, på alla sätt.

Pinocchio i regi av Matteo Garrone berättar om en ensam man som snickrar ihop Pinocchio, eftersom han vill ha en son. Detta är en film ljusår bort från Disneys sockersöta klassiker. Här handlar det om fattigdom och makt, i en film med säregen humor och drastisk melankoli. Skådespelaren som gör papparollen är synnerligen trovärdig i sin gestaltning, månne för att han själv vuxit upp i en fattig familj.

Drömprins är en svensk dokumentär i regi av Jessica Nettelbladt som under lång tid med lyhörd filmkamera följt huvudpersonen Erik, född som flicka med inåtvänt ansikte, och den stora förändring av identitet som äger rum inför kameran, steg för steg. Det förflutna finns som mörk undertext, med det trauma som Erik gått igenom. Filmen har spelats in under drygt tio år, och det syns att Erik har stort förtroende för regissören.

I Supernova spelar Colin Firth och Stanley Tucci ett kärlekspar som hållit ihop länge men där den ene, författaren Tusker (Tucci) drabbas av alzheimer – samma sjukdom som drabbar Hopkins rollfigur i The Father. Detta är ett oerhört välspelat drama i regi av Harry Macqueen i en mörk berättelse, med manlig ömhet och kärlek. Manligheten står i fokus i ännu en av biohöstens bästa filmer.

Jag lägger ingen värdering i det, utan konstaterar bara ett faktum. Kanske något som vore värt att diskutera?

The post Tips om film på bio i höst first appeared on Opulens.

FILMTIPS. Karolina Bergström tipsar om filmer som kan lysa upp under en sommar som kommer att bli annorlunda på grund av pandemi och åtföljande restriktioner.

Glöm planlöst tågsemestrande, solkyssta medelhavsstränder och spännande resmål – i dessa coronatider pekar det mesta på att vi får byta sommarens utlandsresor mot distanserat sommarstugehäng. Eller, om svenskarna nu inte klarar av att fortsätta med den Tegnell-stipulerade distansen, prestigelöst hemesterfirande på balkongen för att inte belasta den redan hårt ansträngda sjukvården.

The post Filmer för hemesterpepp first appeared on Opulens.