FILMFESTIVAL. ”Om frihet, hemortsrätt, identitet, rättvisa handlar några av de bästa filmerna på årets Latinamerika i fokus.” Ingela Brovik rapporterar från filmfestivalen i Malmö.

‒ Det har inte funnits en latinamerikansk filmfestival i Sverige, men nu finns det en, sa programledaren för SR:s Godmorgon världen, för några veckor sedan. Sedan blev det en intervju med en person som tagit initiativet till den nya filmfestivalen, i Stockholm. Men saken är den att det i 22 års tid har funnits en latinamerikansk filmfestival i Malmö.

”Latinamerika i fokus” är namnet på denna kraftfulla latinamerikanska filmfestival i Malmö, en stad med många profilerade filmfestivaler. Nämnas kan till exempel Buff, Barn-och ungdoms-filmfestivalen , störst i Skandinavien, MAFF, Malmö Arab film festival, störst i Europa, Kvinnofilmfestivalen IFEMA och Arbetarfilmfestivalen., Från  olika håll i världen kommer varje år folk för att medverka på alla dessa filmfestivaler där det visas nya filmer med  perspektiv som kan förändra världen.

Latinamerika i fokus är en av dessa filmfestivaler som i år visar sex nya långfilmer, en klassiker, sex kortfilmer samt ett kortfilmsprogram. Dessutom har arrangörerna anordnat skolbio i skånska skolor, innan festivalen börjat. Lägg därtill samtal om film och andra aktiviteter under festivalen.  Den 23 oktober var det dags att starta årets filmfestival med invigningsfilmen ”Formas de atravesar un territorio” (Former för att ta sig igenom ett territorium) en dokumentärfilm från Mexiko i regi av Gabriela Domínguez Ruvalcaba.

Filmen handlar om tsotsilkvinnor, som arbetar som herdar eller ullvävare och samtidigt vaktar sina får, kärleksfullt. Filmen kan beskrivas som en poetisk roadmovie där filmen följer kvinnorna, dag för dag med arbete och samtal. Filmen är samtidigt en skildring av detta kvinnornas landskap där de har sin stolthet.

Ofta brukar filmer från Mexiko ha tuffa män i huvudrollerna och ett soundtrack med starkt rytmisk musik, men i denna film är det fokus på kvinnorna. Avgjort är denna mexikanska dokumentär, med sitt lågmälda allvar och en poetisk ton, en av de bästa filmerna i årets tävlingsprogram.

”Los Tonos Mayores”, i regi av Ingrid Pokropek, Argentina, är en spelfilm om en fjortonårig flicka som på vinterlovet bor med sin pappa Javier, konstlärare och målare. Hon upptäcker att den metallplatta som hon som barn fick installerad i armen efter en olycka, nu tar emot ett underligt meddelande i morsekod. Andra mystiska saker sker i denna mycket speciella film. Det är en fantastisk berättelse om hemliga meddelanden, musik och den ensamma tonårsflickans integritet.

Att det är en indirekt berättelse om att leva i Argentina under en hård regim, får jag klart för mig då vi i publiken efter filmvisningen får tillfälle att diskutera filmen med dess regissör Ingrid Pokropek. Den repressiva regimen gör att man måste ha mystik i sina filmer, svarar hon på publikens frågor, via videolänk från Argentina. Det blir en intressant diskussion som fördjupar upplevelsen av filmen hon skapat.

”La Bonga”, är en dokumentärfilm i regi av Canela Reyes och Sebastián Pinzón Silva, Colombia, som också deltar i ett samtal efter visningen via videolänk. Filmen berättar om hur en folkgrupp, cimarron, som genom dödshot från högerextremister tvingats lämna området La Bonga, för tjugo år sedan, nu bestämt sig för att återvända dit.

En mycket stor grupp män, kvinnor och barn börjar vandra genom Colombias djungler. Det är ett dramatiskt landskap med berg och dalar, floder och gigantiska träd och det är en lång väg att gå. Detta är en roadmovie som skildrar de starka känslorna hos de som vandrar mot området de längtar efter att återvända till.

Avgjort är ”La Bonga” en av de mest gripande filmerna på årets Latinamerika i fokus. Inte minst är det en stark gestaltning av hur de vandrande till slut kommer fram till La Bonga och börjar söka sig in i den skola som finns kvar. En kvinnlig lärare berättar om sina minnen, till filmbilder av svarta skuggor i trasig skola. Det är en närmast politisk dramaturgi.

Om frihet, hemortsrätt, identitet, rättvisa handlar några av de bästa filmerna på årets Latinamerika i fokus.

The post Latinamerika i fokus 2024 ‒ en filmfestival som engagerar first appeared on Opulens.

FILM. I begynnelsen är bilden, inte ordet, i Jan Troells ”Maria Larssons eviga ögonblick”, som hade sin världspremiär på Bergmanveckan år 2008. Till skillnad från typisk Hollywoodfilm, som styrs av dialog mellan skådespelare, låter Troell bilderna tala i egen rätt. Närbilder med lyhördhet är ett kännetecken i Bergmans mest berömda film ”Persona” som anses vara hans bästa, känd för sin närbild på två ansikten, Bibi Andersson och Liv Ullman, två ansiktshalvor som bildar ett ansikte. ”Den mest skoningslösa närbilden i filmens historia”, enligt den berömde brittiske filmkritikern Peter Cowie. Det är en film som är ständigt aktuell under Bergmanveckan.

Bergmanveckan 2018 firade givetvis Ingmar Bergmans 100 år med tre nya dokumentärfilmer, Jane Magnussons ”Bergman, ett år, ett liv”, Marie Nyreröds ”Den obesegrade kvinnligheten” och tyska Margarethe von Trottas ”Searching for Ingmar Bergman”. Tre filmer med kvinnlig blick på det manliga geniet.

För två år sedan var det åter dags för en affisch med ”Persona”-bild, denna gång på Bergman och Sven Nykvist, med texten ”Better Together”. Här syns det tydligt att det är två ansiktshalvor, inget intensivt ansikte med drag av skräckfilm. Men oväntat det året var den amerikanske skräckfilmsregissören Ari Asters samtal, om sin skräckfilm ”Disappointment Blvd”, där han slog fast att alla Ingmar Bergmans filmer är skräckfilmer. En aspekt att fundera över när Bergmanveckan nu firar 20-årsjubileum.

INGELA BROVIK

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apropå Bergmanveckan first appeared on Opulens.

JUBILAR. “Bo Widerbergs avtryck är ett filmarv i sig, och fyller även funktionen som ett sällsynt verktyg: som yngre generationer kan titta i, betrakta filmen genom för att finna och utforska okända ytor.” Idag skulle filmregissören fyllt 92. Daniel Lopez Nelson hyllar Widerberg och är samtidigt kritisk mot dagens svenska filmklimat.

Idag skulle Bo Widerberg ha fyllt 92 år. Jag reflekterar kring hans betydelse inom svensk film och det arv han lämnat efter sig, med en aktualitet som bakgrund: Ruben Östlund vinner Guldpalmen för andra gången på filmfestivalen i Cannes.

Dagarna inför prisutdelningen på filmfestivalen i Cannes riktar filmregissören Ruben Östlund kritik mot dansk film, han påstår att den har tappat i kvalitet. Jag frågar mig själv en mer relevant fråga: vilken nivå håller egentligen den svenska filmen? Varken Triangle of Sadness eller Boy from Heaven – de två svenska filmerna som tilldelades priser på Cannes – skildrar det svenska samhället, en egenskap som i min mening är en kärnpunkt. Men om Ruben Östlund inte kan uttrycka en kollektiv självinsikt gentemot den svenska filmen? Var finner jag då en kvalificerad bedömning av tillståndet den befinner sig i?

Filmregissören Bo Widerberg hade en närvaro, som idag uttrycker sig praktiskt genom hans filmografi, men som även förekom inom det teoretiska området: i form av kritik och genom en vilja att debattera alla som – på någorlunda jämlik nivå – argumenterade för vilken utvecklingslinje filmen bör ta. Widerberg genomsyrades av film och han bibehöll ett brett perspektiv – som han kunde studera filmen genom – där kunskapen fick möjlighet att fördjupas kontinuerligt.

Widerbergs filmografi reflekterar en nästan gränslös flexibilitet som regissör: han regisserade allt från skitig poetisk realism som Barnvagnen (1963) och Kvarteret Korpen (1963), till genreklassiker som Mannen på taket (1976) och Mannen från Mallorca (1984), till den nyskapande fotbollsfilmen Fimpen (1974). Detta är endast några titlar ur en filmkarriär som sträcker sig över tre decennier.

Widerberg är alltså inte bara ett känt namn inom svensk film, hans avtryck är ett filmarv i sig, och fyller även funktionen som ett sällsynt verktyg: som yngre generationer kan titta i, betrakta filmen genom för att finna och utforska okända ytor.

Widerberg var självfallet influerad av sin tid – 60-talets revolutionära anda – som formade unga filmskapare som Godard, Truffaut och Tarkovsky: individer med en bestämdhet, grundad i filmkunskap, som utmanade den samtida filmeliten. I boken Visionen i svensk film (1962) kritiserar Widerberg den samtida svenska filmens vision: det vill säga den sort av film som producerades i övervägande antal under 60-talet av svenska långfilmsproducenter. Den djupare problematik som Widerberg belyser uttrycker sig på liknande sätt idag: filmproducenter och stödgivare – ur en generell synvinkel – har benägenhet att satsa på det säkra och cinematiskt magra: filmberättelser baserade på litterära förlagor, med innehåll av välbekant karaktär.

När jag reflekterar kring Bo Widerberg under hans födelsedag tänker jag på en filmmästare, som ägnade sitt liv åt filmen och som satte konst- och underhållningsformen i centrum. Prioriteringen var alltid densamma: undvika att låsa filmen och i stället främja uttryckets evolution. Bo Widerberg fyller 92 år. Ett trefaldigt, skånskt, leve – Hurra! Hurra! Hurra!

The post En regissör med nästan gränslös flexibilitet first appeared on Opulens.

KVINNOHISTORIA. Podcastserien Kvinnors Plats lyfter kvinnor i filmhistorien i ett samarbete mellan Stockholms Kvinnohistoriska och Svenska Filminstitutet. Först ut är berättelsen om Anna Hofman-Uddgren, Sveriges första kvinnliga filmregissör.

Kvinnans Plats är en podcastserie av museet Stockholms Kvinnohistoriska. Under tre avsnitt uppmärksammas kvinnors plats i filmhistorien, genom ett samarbete med Filminstitutet, Nordic Women in Film och Filmarkivet.se. I det första avsnittet intervjuar Emma Ikekwe teaterforskaren Marika V. Lagercrantz om filmpionjären Anna Hofmann-Uddgren.

– Vi har i uppdrag att lyfta berättelser om kvinnor i historieskrivningen och bland annat kvinnor i film. Om vi ser till vår samtid känns det aktuellt, säger Sandra Åhman, producent, Stockholms Kvinnohistoriska.

Hon menar att det statistiskt sett är färre kvinnliga regissörer som vinner priser för sitt arbete, och därför blev Anna Hofmann-Uddgren extra intressant.

– Genom henne kan man få en inblick i hur livet kunde se ut som kvinnlig regissör under tidigt 1900-tal, och genom historien kan vi förstå vår samtid.

Anna Hofman-Uddgren började tidigt ägna sig åt filmen när biograferna tog över teaterscenerna. Mellan 1911 och 1912 regisserade hon sex filmer och bland dem finns två av August Strindbergs pjäser, Fröken Julie och Fadren, samt ett manus av Elin Wägner. Hofman-Uddgrens karriär blev intensiv men kortlivad.

Om henne säger Marika V. Lagercrantz i poddavsnittet att: det är svårt att fantisera om vad för filmer hon skulle ha gjort och hur det skulle ha gått, men man skulle kunna se hennes karriärväg som en slingrig bana, där hon tog sig fram där det var möjligt. På det sättet speglar hennes karriär tiden hon levde i.

Vilka andra två kvinnor i filmhistorien som kommer att uppmärksammas i podcasten är fortfarande hemligt, men enligt Åhman blir det en blandad skara för att få en spännande variation på berättelser.

Podcasten Kvinnans Plats bjuder in historiker och forskare som berättar om kvinnors vanliga och ovanliga livsöden med staden som utgångspunkt. Berättelserna kretsar kring bland annat aktivism, förbjudet sex och skönhetsideal. Åhman berättar att podcasten är ett sätt att lyfta fram vår gemensamma historia genom kvinnohistorien, och att tillgängliggöra den för en bred publik.

– Vårt mål är att kvinnohistorien ska bli en del av allmänbildningen och en naturlig del av vår kunskapsbank, säger hon.

The post Kvinnor i filmhistorien lyfts i podcastserie first appeared on Opulens.

FILMREGISSÖR. Utställningen inspirerar som film, konst, hantverk och rent intellektuellt, skriver Maria Johansson som sett en aktuell utställning på Kulturhuset om och med filmregissören Roy Andersson.

Roy Andersson på Kulturhuset
28 maj 2021 – 9 januari 2022

Roy Anderssons första film ”En kärlekshistoria” blev en braksuccé, en generationsfilm. Han blev rikskändis och ett välbekant ansikte i TV och media. Hans andra film blev ett brakfiasko. Han funderade länge efter den första succén, det enda han visste var att han inte ville göra en likadan film igen. Han gjorde till slut något helt annat. Filmen ”Giliap”, som berättar om introverta människor som inte förmår kommunicera, ledde till att Roy Andersson slutade göra långfilmer under de följande 25 åren. När jag nu ser om den har jag svårt att förstå varför den gick så dåligt. Den var kanske före sin tid, de lågmälda replikerna och ett oglamoröst budskap synkade inte så bra med 70-talets framtidsoptimism. Att Ingmar Bergman sa till Roy Andersson att han borde sluta göra film, hjälpte inte heller. Istället ägnade han sig åt att göra reklamfilm. Och slipade på sitt filmspråk. I Kulturhusets utställning är reklamfilmerna väl dokumenterade. Och det är några av de bästa reklamfilmer jag har sett. De är nästan konst. Vid 57 års ålder gör han succé igen med långfilmen ”Sånger från andra våningen”. För övrigt säger Roy Andersson att han är besviken över att den inte ledde till en större debatt om nedmonteringen av välfärden.

Utställningen är både pedagogisk och stämningsfull, indelad i avdelningar som vardagen, livet, skuld, döden, klassamhället, rummet och kärleken. Det har alltid stormat kring Roy Andersson liksom under radarn. Att han upprört kvinnor så pass att det skrivits litteratur om det har knappast undgått någon. Men även när han gör något så torrt som informationsfilm åt Socialstyrelsen 2013 stormade det. Han anklagades för att ha gått på en desinformationskampanj från Stasi. Vilket han bestämt förnekade. Filmerna berättar om människans utsatthet, skörhet, sårbarhet. Man måste ändå försöka älska sin nästa, även om det är svårt och mycket kan komma vägen, menar Roy Andersson. Skådespelarna är ofta oskolade och replikerna verkar anpassade till de specifika rollinnehavarna. Han ger inte intryck av att vara manipulativ eller maktlysten som demonregissörer typ Ingmar Bergman eller Rainer Werner Fassbinder men däremot präglad av att vilja kontrollera sitt eget liv och arbete. Han ger också intryck av att styras av en genuin nyfikenhet på och förundran inför mänskligheten.

Filmerna produceras i huvudsak i Roy Anderssons filmstudio, Studio 24, på Sibyllegatan 24 i Stockholm. Där bygger han sina omsorgsfulla scenografier, med assistans av Björn Runge, Levan Atkin och sin högra hand filmproducenten Johan Carlsson. Säkert finns det fler runt honom som har betydelse för filmernas tillkomst, hans studio verkar vara fylld av medarbetare som ägnar sig åt att realisera, organisera och marknadsföra Anderssons filmer såväl som hantera hans temperament och på senare år tilltagande alkoholkonsumtion. Roy Andersson säger att han utan studion aldrig hade kunnat utveckla sitt filmspråk. Och Kulturhusets utställning visar hur viktig scenografin är för Roy Anderssons filmskapande. Hans filmer tycks i det närmaste vara 90 procent scenografi. Det innebär att stora delar av hans berättelse byggs in redan i skapandet av scenografin. Vad som än spelas upp där får intressanta undertoner. Han lägger bokstavligen ned oändligt med tid på att det ska bli exakt rätt. Exakt rätt rekvisita, rätt position i rummet, rätt kroppsspråk.

Utställningen visar hur viktiga helbildstagningarna, de så kallade tabloiderna, eller som Roy Andersson säger ”den komplexa bilden” är för resultatet. De påminner om målningar. Hans arbetssätt påminner om hur en målare skissar inför en målning. Helbildstagningarna ger ofta en creepy känsla. Det kan bero på att de är statiska likt övervakningsfilmer, rummet är konstant, bara personerna i rummet förflyttar sig. Det är troligt att Roy Andersson influerat även konstnärer från en yngre generation. Jag kommer osökt att tänka på Ann-Sofi Sidéns konstprojekt med övervakningsfilmer, exempelvis ”Who Told the Chambermaid” och ”Prop for Worldpicture II”. Hon har också ett starkt allvar som påminner om Roy Anderssons. Även ett perifert, stilla, dubbelbottnat måleri som Göran Rydéns och framför allt den nyligen debuterande målaren Leif Engströms, vars förortsmotiv tycks komma nästan direkt från Studio 24, dyker upp i tankarna. Det gör även Henrik Ekesiöös socialrealistiska skulpturer som sägs föreställa hans pappa, oftast i ett tillstånd av bakrus.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Utställningens titel är ”Om detta att vara människa”. Roy Andersson benämner i en intervju livet som en tragedi, inget liv slutar med en happy end menar han. Han verkar fundera mycket över det till synes meningslösa med mångas liv. De första 15 åren är avgörande för hur livet därefter blir, säger han om uppväxtens betydelse. Det är dessa år vi kommer tillbringa resten av livet med att fundera över. Roy Anderssons pappa var boxare och alkoholiserad. När Roy var 12 år slutade pappan tvärt att dricka på grund av en allvarlig depression. Och Roy Andersson berättar i en intervju om hur fascinerad han är över sin pappas helt olika sidor, å ena sidan en tuff boxare, och andra sidan känslig och sårbar. Det påminner om flera av hans filmkaraktärer.

Denna utställning, som kan vara Kulturhusets bästa eller åtminstone mest omsorgsfulla, är enligt dem själva den största och mest omfattande utställningsproduktion de gjort. Den är även den största utställningen som gjorts om Roy Andersson. Det är svårt att komma på något svenskare än Roy Andersson. Jag såg vid ett tillfälle en känd amerikansk artist intervjuas om vad hon tyckt om Sverige under ett besök på 90-talet. Sverige är jättefint svarade hon, men la till ”but Jeezez, lighten up a bit swedes, it seems like you all are considering to commit suicide, why so gloomy”? Av någon anledning tycks just det väldigt svenskt, att reflektera över det mindre glamorösa med att vara människa. Svårmodet. Men utställningen inspirerar som film, konst, hantverk och rent intellektuellt. Roy Andersson säger i en intervju att ju äldre han blir desto större blir hans insikt om hur otroligt viktig konsten är för människan och det är med den känslan jag lämnar utställningen.

The post Konsten allt mer nödvändig first appeared on Opulens.

PODD. Dinter utan filter går direkt till slutet. Hur slutar man en roman? Vad är egentligen en epilog? Finns det ett liv efter slutet? Filmregissören och radioproducenten Richard Dinter tar samtalet till nya nivåer. Denna gång om slutet med författaren och dramatikern Stefan Lindberg, aktuell med en ny roman i mars.

Dinter utan filter produceras av Ekström & Garay förlag. Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Lila änglar och epiloger first appeared on Opulens.