FILM. Ulf Bjereld skriver om den svenska filmbranschens kris och hur förtroendet för kulturministern är kört i botten.

Biopubliken väljer bort svenska filmer

Biopubliken väljer bort svenska filmer och finansieringen sviktar. När filmbranschen under Göteborgs filmfestival möttes på Filmpolitiskt toppmöte för att diskutera problemen höll ansvarigt statsråd, kulturminister Parisa Liljestrand (M), sig borta. ”Tänk om försvarsministern uteblivit från konferensen Folk och Försvar”, som en paneldeltagare till kraftiga applåder spydigt uttryckte det.

Svensk film är i kris. Endast tio procent av biobesökarna ser en svensk film. Motsvarande andelar för Norge och Danmark är 30 respektive 40 procent. Det är förstås väldigt roligt att Stellan Skarsgård nominerats till en Oscar för bästa manliga biroll i filmen Sentimental value (Joachim Trier, 2025). Men filmen är norsk och fick nio Oscarsnomineringar, vilket är rekord för en nordisk film.

Norge och Danmark delar också ut dubbelt så höga anslag till nationell filmproduktion – nära en miljard kronor per år, mot knappt 500 miljoner i Sverige. ”Svenska filmtalanger söker sig nu till Norge och Danmark där de ekonomiska förutsättningarna att få göra film är så mycket bättre”, varnade Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dagdostar i debatten.

Förtroendedet för kulturministern kört i botten

Filmbranschens förtroende för kulturminister Parisa Liljestrand är kört i botten. Ministern har haft det tungt redan från början, till exempel då hon visade att hon inte kände till att Ruben Östlund var en filmregissör, inte hört talas om Bo Widerberg och gissade att Christopher Nolan var en skådespelare. Men visst, hon var då ny som minister och vi har alla kunskapsluckor.

Värre var ministerns agerande i samband med Göteborg Film Festival förra året. Även den gången avstod hon från det Filmpolitiska toppmötet för att i stället – just då – göra ett studiebesök på strömningstjänsten Netflix. På kvällen samma dag utnyttjade hon sitt invigningstal till att läxa upp närvarande branschföreträdare, filmarbetare och publik för att de önskade mer pengar till filmen. Publiken svarade med burop. I år valde kulturministern att inte närvara på festivalen alls. Det var första gången på över 30 år som sittande kulturminister tackade nej till att hålla invigningstalet.

Parisa Liljestrand valde också bort årets Guldbaggegala. I en intervju i SVT i oktober 2024 fick Parisa Liljestrand en fråga vad hon som kulturminister skulle vilja göra om budgetutrymmet var obegränsat. Hennes svar blev: Sänka skatten!

Nej, kulturministern ska inte vara kultursektorns representant i regeringen. Men som minister följer ansvaret för att upprätthålla goda relationer till den sektor man har ansvar för, och att behandla den berörda sektorn med respekt. Det gäller oavsett om sektorn är försvaret, jordbruket, universitet- och högskolor eller kulturen. Här har Parisa Liljestrand brustit. Jag skulle därför bli förvånad om hon återfinns som kulturminister efter höstens val, oavsett vilket regering som då bildas.

En filmbransch i limbo

I juni presenterar Parisa Liljestrand regeringens länge väntade proposition om en ny filmpolitik. Regeringen har arbetat långsamt, och propositionen kommer inte att hinna behandlas av riksdagen innan valet i höst. Dröjsmålet är olyckligt, eftersom en ny regering sannolikt och av naturliga skäl kommer att vilja sätta sin egen prägel på filmpolitiken. Därför vore det önskvärt om regeringen redan i samband med utformandet av propositionen kunde samtala med oppositionen i syfte att uppnå så stor enighet som möjligt över partigränserna om framtidens filmstöd.

Den utredning som propositionen har att utgå ifrån – Publiken i fokus. Reformer för ett starkare filmland (SOU 2025:24) – fick brett politiskt stöd och mottogs positivt även av filmbranschen. Bland de förslag som utredningen förde fram märktes särskilt sänkt biografmoms från 25 till 6 procent samt införande av en strömningsavgift för svenska och utländska leverantörer av beställ-tv vars tjänster riktas mot publik i Sverige. (Motsvarande strömningsavgifter finns redan i flera europeiska länder, till exempel Norge och Danmark.)

Men vågar och vill regeringen gå ram med dessa förslag? Många tvivlar. I juni får vi veta. Fram till dess lever den svenska filmbranschen i fortsatt limbo.

The post Kris för svensk film – filmpolitiken i limbo first appeared on Opulens.

FILMPOLITIK. Genom bristande engagemang har kulturminister Parisa Liljestrand förlorat ännu mer av ett redan lågt förtroende i filmbranschen. Det rapporterar Ulf Bjereld från Göteborgs filmfestival.

The post Kulturministerns fruktansvärda frånvaro first appeared on Opulens.

SVENSK FILM. Svenska Filminstitutet har hånats för sin normkritik. Själv förstår jag inte problemet med att eftersträva jämställdhet och etnisk mångfald. Men kanske behövs också en kritik av den normativa uppfattningen om hur en film ska göras och se ut.

Det är ett jäkla liv om SFI, Svenska Filminstitutet. Många kräver VD:n Anna Serners avgång. Det är för mycket fokus på genus och mångfald, tycker man. Konstnärliga visioner efterlyses. Men ska staten tillhandahålla konstnärliga visioner? SFI, tycks det mig, ska dela ut pengar till människor som redan har konstnärliga visioner och underlätta för dem att kunna realisera sina filmidéer.

Det är ironiskt att Serners fokus på jämställdhet attackerats så hårt de senaste åren. I mitten av 10-talet uppnåddes faktiskt en jämn könsfördelning mellan kvinnliga och manliga regissörer som fick stöd, men därefter har utvecklingen börjat gå bakåt. Mycket mer pengar går till män. En annan ironi är att svensk film, trots ett trist fokus på litteraturfilmatiseringar och bedövande fantasilösa försök till breda publikfilmer, faktiskt varit bättre än på länge under det senaste decenniet.

Men jag tänker ändå att något är fel när årets bästa svenska film, Viktor Johanssons Under diamanten förnekades stöd. Filmen är en fascinerande hybrid mellan dokumentär och poetisk fiktion om ett samhälle där industrin, diamantfabriken, lagt ner. Den skildrar ett underjordiskt liv ”inuti diamanten”, människor på orten med och utan drömmar, och den nedlagda fabriken får också tala själv. Kanske skulle en kunna kalla stilen för en slags poetisk impressionism, men i filmen finns också en dokumentär realism och en angelägen bild av glesbygd i dag.

Johansson har visat sin särartade begåvning med två tidigare, också platsanknutna filmer: Himmel över Flogsta och Under Gottsunda. De har båda fått utvecklingsstöd (inte produktionsstöd alltså vilket är mer avgörande) av tidigare konsulenten Baker Karim som samtidigt sade: ”You’re trying to fit a square peg in a round hole.” Johansson hade inte gjort saker i rätt ordning. Han hade först börjat filma på egen hand, sedan sökt stöd. SFI verkar vilja ha kontroll över hela processen. I en intervju i filmtidskriften FLM framför Karim stark kritik mot det svenska systemet. Det är oflexibelt och gynnar människor som redan är inne i systemet och gått ”rätt” utbildningar, gärna Dramatiska Institutets då förstås. Karim, som nu slutat som konsulent och börjat regissera själv igen, säger till och med att ”korruption är inbyggd i systemet. Alla får kickbacks. Svensk film är uppbyggd som maffia.” Det finns en destruktiv samsyn på vad som är ”rätt” sätt att göra film och film bedöms efter prestation snarare än konstnärlighet eller nyskapande, menar han.

Den motivering för avslag Johansson fick av konsulenten som nekade Inuti diamanten stöd var ”en avsaknad av en faktisk berättelse” och ”en drivkraft framåt” i filmidén. Tidigare hade han fått frågan om ”vilket möte som filmen avser”, alltså vem som ska se den. För mig signalerar detta en fantasilös och lite normopatisk syn på vad film ska vara. Varför måste det finnas ”en faktisk berättelse”? Inom litteratur och konst finns det utrymme för det experimentella, även om den smala litteraturen har det svårt ibland. SFI finns ju till just för att garantera att konstnärlighet ska kunna finnas vid sidan av underhållning inom filmen (uppdelningen är grov, jag vet).

Men det finns naturligtvis ett liv utanför SFI också, och film behöver nuförtiden inte kosta så enorma summor att göra. Inuti diamanten har blivit gjord och dessutom setts av många på streamingsajten Draken film. Det är en fantastisk streamingtjänst och jag rekommenderar alla att prenumerera och se Viktor Johanssons filmer där. Det tråkiga är bara att Inuti diamanten också nekades lanseringsstöd, med standardmotiveringen att filmen inte bedömdes ”nå en tillräckligt hög nivå inom Filminstitutets tre kvalitetskriterier; angelägenhet, originalitet och hantverksskicklighet.” Därför kom filmen inte ut i tid för att kunna komma i fråga till Guldbaggegalan. Det är trist. Som regissören själv säger: ”Jag lever och verkar gärna i ett film-Sverige där också små, sprawlande, hyperpersonliga, introverta men fnissiga filmer faktiskt produceras och premieras och debatteras vid sidan om slät slät mainstream.”

SFI har hånats för sin normkritik. Själv förstår jag inte problemet med att eftersträva jämställdhet och etnisk mångfald. Men kanske behövs också en kritik av den normativa uppfattningen om hur en film ska göras och se ut. Och det handlar inte om Anna Serner – detta lär vara ett djupare problem än så. Konstnärliga visioner finns – frågan är om djärvheten finns att satsa på dem.

The post Inuti diamanten – utanför systemet first appeared on Opulens.

POLITISKT. “Neruda, den chilenske regissören Pablo Larraíns film om Nobelpristagaren i litteratur, har nyligen varit bioaktuell i Sverige. Årligen ser vi dock sällan mer än en eller ett par filmer av den rika filmproduktion som sker i Latinamerika”, skriver Marcelo Morales, Anna-Karin Gauding och Lars Bildt.

Film har producerats i Latinamerika sedan slutet av 1800-talet, lika länge som i Sverige, Europa och USA, men få filmer når alltså fram till den svenska biografrepertoaren! Med ljudfilmen under 1930-talet uppstår en vital industri med spansktalande filmer som ses inom hela det spanskspråkiga kulturområdet. Framför allt tre länder utmärker sig: Argentina, Brasilien och México och kanske särskilt den mexikanska filmen där megastjärnor som Cantinflas (Mario Moreno) eller “María Bonita” (María Félix) blir tidens ‘kändisar’.

Det är dock mest från uppkomsten av det som kallas “Den nya latinamerikanska filmen” som en svensk publik mot slutet av 1960-talet får ta del av filmer från Latinamerika. Den nya latinamerikanska filmen (Cine Nuevo Latinoamericano/Cine Novo) uppstår parallellt med – och har många gemensamma drag med – den samtida italienska neorealismen eller franska “nya filmvågen”, rörelser som kom att utsträckas och prägla hela den europeiska filmen. Men i Latinamerika blir filmen mycket mer politisk. Den speglar oftast ett perspektiv från de fattiga, de förtryckta och de mest utsatta i de latinamerikanska länderna.

Filmer som Antonio das Mortes (Glauber Rocha, 1968), Lucía (Solás, 1968), Minnen från underutvecklingen (Gutiérrez Alea, 1968), Smältugnarnas timme (La hora de los hornos, Getino/Solanas, 1968) och Kondorens blod (Sanjinés, 1969) gick alla upp på svenska biografer och fler sågs fram till mitten av 1970-talet. Denna socialt och politiskt medvetna “cine militante” passade väl med tidsandan i det sena 60- och tidigare 70-talet och satte Latinamerika på kartan i Sverige och många andra delar av världen. Däremot kunde inte alltid filmerna visas i sina ursprungsländer. Diktaturer och censur stod oftast i vägen, liksom distributionsförhållanden som privilegierade filmer från USA.

Den Nya Latinamerikanska Filmen blev emellertid en rörelse. Det var ursprungligen i samband med Filmfestivalen i Viña del Mar 1967 som en grupp latinamerikanska filmare kom samman och med starkt stöd från Kuba bildade det som sedermera blev Stiftelsen för Ny Latinamerikansk Film och som stått bakom de under så många år viktiga filmfestivalerna i Havanna och sedermera även filmskolan i San Antonio de los Baños i Cuba.

Inom rörelsen fanns redan från början en tendens för en mer politisk “cine militante”, som ville se filmen som ett vapen i kampen, eller som Glauber Rocha uttryckte det: “Film är ett revolutionärt verktyg och för att vara det krävs ett latinamerikanskt uttryckssätt som måste vara episkt, pedagogiskt, materialistiskt och magiskt.”

Parallellt fanns också en vilja att vidga produktionerna mot uttryck och genrer som kunde konstituera det som ofta kallades en “nationell filmkultur”. Trots att filmerna var mindre uttalat politiska hade de ofta ett starkt socialt innehåll – mer än bara underhållning – och visade upp en verklighet som underlättade en reflexion och ett medvetande om en orättvis samhällsordning. Om de mer politiska filmerna var dem som blev mest uppmärksammade internationellt kunde de filmer som anknöt till vardagslivet ofta locka en större lokal publik.

Idag, 50 år efter den första latinamerikanska filmfestivalen i Viña del Mar, produceras i Latinamerika fler filmer än någonsin tidigare. Många länder där den årliga produktionen varit några enstaka eller halvdussin filmer uppvisar idag tvåsiffriga tal medan de traditionellt stora filmnationerna (Argentina, Brasilien, Mexico) producerar tresiffrigt.

Anledningarna är både ett ökat inslag av filmpolitiska åtgärder och möjligheter att erhålla stöd från statliga fonder och internationella samproducenter. Men också den allmänna expansionen av kommunikation i dagens samhälle, vilket har bidragit till att synliggöra produktionen i fler medier, tillsammans med nya utbildningsmöjligheter. Slutligen, och kanske mest av allt, har teknikutvecklingen radikalt ökat tillgängligheten och skurit kostnaderna för att producera film.

Så långt allt väl, men att prata om filmproduktion utan att ta hänsyn till distributionen vore som att intressera sig för matlagning, men strunta i måltiden! Det är visserligen sant att den tekniska utvecklingen – även för visning – har medfört ökad tillgänglighet och minskade kostnader. Men vad gäller spelfilmer och biografvisningar är det kommersiella greppet starkt och dominansen av distributionsbolag med bas i USA och med prioriteringar av Hollywood-produktioner fortsatt mycket stark.

Det drabbar filmerna i deras “egna” länder och det drabbar ännu mer filmer från övriga länder i Latinamerika. Som exempel hade under 2016 endast sex latinamerikanska filmer premiär i Chile, sex av totalt 216 filmer, futtiga 2,7%. Och detta trots att språkliga barriärer saknas, till skillnad från Europa. Dessutom är det bara ett fåtal biosalonger som intresserar sig för att visa dessa så kallade “smalare filmer”. Men i allt väsentligt liknar problematiken den som europeisk film – och främst oberoende filmproduktion – i Europa står inför. Den rörelse som en gång fanns för en ny film i Latinamerika finns dock knappast längre.

Många filmer från Latinamerika har belönats med priser vid internationella festivaler under senare år och nått en intresserad, filmkunnig internationell publik. Men hemmapubliken återstår och den erövringen kanske kräver förenade krafter från alla länder för att röna framgång? Den chilenska rockgruppen Los Prisioneros sjöng på 80-talet om Latinamerika som ”ett folk söder om USA”. Den dag betoningen i fraseringen verkligen ligger på “ett” finns nog också kraften att nå ut med filmerna, säkert inte som ett “revolutionärt verktyg”, men väl som enande kraft.

Marcelo Morales, Anna-Karin Gauding och Lars Bildt

The post Latinamerikaner söder om Hollywood first appeared on Opulens.