RELEASE. Opulens läsare har under hösten kunnat bekanta sig med Boris Fogelmans aforismer som illustreras med foton av Adam Erdheim och publiceras på tisdagar. Nu är han bokaktuell med en aforismsamling. Det är Boris Fogelmans debut som författare och han har en lång och slingrande livsväg bakom sig. Jenny Wickberg fick ett samtal om flykt, skapande och drömmar som förverkligas.

The post Helgporträttet: ”Vi judar måste alltid vara beredda på att fly” first appeared on Opulens.

FILMMUSIK. I höst åker kompositören och sångerskan Irya Gmeyner ut på turné med den hyllade musiken, till tv-serien “Tunna blå linjen”, som hon skrivit tillsammans med Martin Hederos. I slutet av månaden släpper hon även sitt debutalbum You under artistnamnet April Snow.

The post Helgporträttet: “Jag är lätt besatt av tv-serier” first appeared on Opulens.

KULT. Den här veckan vikarierar Opulens kulturredaktör som vaxskribent. Clemens Altgård plockar därför fram ett soundtrack till en kultfilm från 70-talet.

Det är inte så ofta jag tar mig tid att lyssna på skivorna jag har i min vinylsamling. Men när jag väl gör det så väcks minnen till liv. Som i det här fallet minnet av en av de märkligaste filmerna som producerades i Storbritannien under den senare hälften av 70-talet, nämligen Jubilee.

Filmen som regisserades av Derek Jarman gick upp på biograferna 1978, alltså året efter drottning Elizabeth II:s silverjubileum. Titeln är en anspelning på detta. Det här var ju också en tid då punken på ett spektakulärt vis skapade tidningsrubriker i både Storbritannien och Sverige. Sex Pistols hade till exempel väckt stor uppmärksamhet med låtar som “Anarchy in the U.K.” och “God Save the Queen”.

Derek Jarman var uppenbarligen fascinerad av den nya subkulturens framfart men också ambivalent, vilket framkommer i Tony Peakes Jarman-biografi. Framför allt var regissören kritisk mot punkkulturens inslag av fascistiska symboler och allmänt våldsamma framtoning. Jarmans film är ett slags dystopisk fantasi som utstpelas i en nära framtid i ett London som blivit ännu mer förfallet än det faktiskt var mot slutet av 70-talet. 

Filmen blev inte heller särskilt väl mottagen i punkkretsar. Många ansåg att Jarmans film karikerade punkkulturen.  Och det tycker jag nog att den faktiskt gjorde även om dess verkliga udd är politisk och djupt samhällskritisk.

Handlingen är dock påfallande rörig och inkluderar bland annat en tidsresa, där drottning Elisabet I, magikern John Dee och luftanden Ariel (från Shakespeares Stormen) färdas 400 år framåt i tiden till ett framtida England där kaos råder och drottning Elizabeth II blivit mördad (!) medan kriminella nihilister (i punkutstyrslar) härjar på gatorna.

Men nog om det. Den som är intresserad kan ju själv kolla upp filmen. Faktum är att jag hittade filmen på Youtube med spanska undertexter men i odubbat skick. Att länka till den går emellertid inte.

Trots att filmen närmast använder punkestetiken i ett satiriskt syfte så var det flera av den tidens prominenta punkare som ställde upp som skådespelare. Till exempel hittar man Adam Ant, Jordan, Wayne (numera känd som Jayne) County och Toyah Willcox i rollistan.

Det är med andra ord inte så konstigt att filmen fått en betydande kultstatus även om den knappast kan betraktas som något större mästerverk.

Men soundtracket då? Jo, det har faktiskst stått sig riktigt bra. Det släpptes av Polydor samma år som filmen hade premiär och innehåller låtar av bland annat Adam and the Ants, Wayne County och Chelsea, för att nämna några av de medverkande punkartisterna. Men också ett par lugna spår med Brian Eno (det är ju trots allt fråga om soundtracket till en spelfilm).

Två spår med den för det stora flertalet mindre kända operasångerskan Suzi Pinns sticker för övrigt ut som en brutal parodi på engelsk nationalism och imperialism: “Jerusalem” och “Rule Britannia”. Här en scen ur filmen där rollfiguren Amyl Nitrate uppträder och mimar till den sistnämnda sången. 

Amyl Nitrate spelades för övrigt av punkikonen Jordan (Pamela Rooke), som gick bort i våras.

Nu när såväl drottning Elizabeth II som Jordan är döda så drabbas jag, motvilligt ska sägas, av en viss nostalgisk känsla under genomlyssningen. Och det är förmodligen bland annat av nostalgiska skäl jag har låtit ett album som detta stanna kvar i skivsamlingen.

The post Veckans vax: Soundtracket till Jarmans “punkfilm” Jubilee first appeared on Opulens.

VINYL. Clemens Altgård fortsätter bläddra bland sina lp-skivor och plockar fram ett 80-talsalbum, skapat av skivproducenten Hal Willner, med hjälp av en lång rad artister.

I april, detta pandemins år, avled den legendariske skivproducenten Hal Willner i sviterna av covid-19, dagen efter sin födelsedag. Han blev 64 år. Mest känd är nog Willner för sina storslagna projekt där han samlade artister från olika genrer för att göra temaalbum av tribute-karaktär.

Genom att han förde samman jazzmusiker, utövare av klassisk musik, rockartister och singer-songwriters blev resultatet alltid överraskande. Och så satte förstås Hal Willner sin egen prägel på helheten likt en auteurregissör. Han gjorde temalbum med musik av Nino Rota (från Fellinis filmer), Kurt Weill och Charles Mingus, för att nämna några.

Men Willner producerade givetvis också album med enskilda artister, till exempel Lou Reed, Marianne Faithfull och Lucinda Williams. Därtill producerade han även skivor med författare som Allen Ginsberg och William S Burroughs.

I min vinylsamling har jag en av Willners i mitt tycke mest spännande konceptplattor, nämligen Stay Awake: Various Interpretations of Music from Vintage Disney Films, som utkom 1988. Ja, faktum är att jag faktiskt har två exemplar. Det första köpte jag när albumet var aktuellt, det andra när Radio Malmöhus öppnade portarna för att sälja ut sitt skivarkiv. Där hittade jag ett ex med en röd etikett där det står “ankom v 45, 9/11 -88”. Jag kunde förstås inte motstå frestelsen att skaffa ett backupexemplar.

För två år sedan släpptes för övrigt albumet igen i samband med Record Store Day och då som en dubbel-lp. Inte med syftet att addera fler spår, utan för att få en ännu bättre ljudåtergivning.

Stay Awake är en fascinerande uppvisning i hur låtar som de flesta hört på bio eller hemma vid videon kan ges helt nya dimensioner.

Första spåret “I’m getting wet and I don’t care at all” är ett medley där Ken Nordine, Bill Frisell, Wayne Horvitz, Natalie Merchant, Michael Stipe, Mark Bingham, The Roches och Los Lobos avlöser varandra och musiken hämtas från Pinocchio, Bambi och Djungelboken.

På det sista spåret dyker Ken Nordine och Bill Frisell upp igen men det är Ringo Starr och Herb Alpert som avslutar med en låt som väldigt många svenskar lyssnar på varje julafton, nämligen “When you wish upon a star”.

Däremellan bjuds det på låtar från flertalet klassiska Disneyfilmer (från den svunna era då animerad film fortfarande var ett hantverk).

Genomgående är det fina tolkningar med artister som Suzanne Vega, Buster Poindexter, Yma Sumac, Sun Ra & his Arkestra och The Replacements. Disneysånger för fullvuxna!

Ett smakprov på hur det låter finns här…

The post Veckans vax: Disneysånger för fullvuxna first appeared on Opulens.

JAZZ. Mary Nelson gör med starkt stöd av sina medmusiker en alldeles egen tolkning av Henry Mancinis musik. Den tolkningen är både inkännande, personlig och uttrycksfull, skriver Bo Bjelvehammar. 

Moon River and Me av Mary Nelson
Do Music Records

Henry Mancini var kompositör, pianist och dirigent, han kan benämnas med ord som legend och ikon inom framför allt filmmusiken. Till det han gjort hör musiken till filmer som Frukost på Tiffany´s, en 60-talskomedi med Audrey Hepburn, till Rosa Pantern och Törnfåglarna. Han har fått tjugo Grammys och fyra Oscars.

Nu har den svensk-amerikanska jazzsångerskan Mary Nelson öppnat hans kista med en gigantisk sångskatt. Rört sig bland det kända och grävt bland det okända och mera gömda. Hon har haft stor hjälp av Daniel Lantz, som både har verkat som pianist och arrangör. Titeln på albumet är hämtad från soundtracket till just Frukost på Tiffany´s.

Mary Nelson har noga penetrerat “Hank” Mancinis musik. Hon har känt sig in hans sätt att kreera musik, med svaga, omärkliga övergångar och små rytmiska förändringar. Det mesta, som han har gjort präglas av ett milt flöde och självklar lätthet. Han skrev sin musik under koncentration och det gick snabbt. Det kom en musikvind, svepte förbi och försvann. Så kom mycket av hans musik till. I ögonblicket, på kort tid. Han skrev både för jazzband och symfoniorkestrar.

Mary Nelson har stöd på sitt album av en jazztrio, ibland förstärkt med trumpet.

Mary Nelson gör med starkt stöd av sina medmusiker en alldeles egen tolkning av Henry Mancinis musik. Den tolkningen är både inkännande, personlig och uttrycksfull. Allt vilar på jazzens plattform med inslag av latinamerikanska rytmer. Mary Nelson arbetar därtill med stor inlevelse och närvaro.

The post Starka Mancini-tolkningar first appeared on Opulens.

ORKESTERVERK. “Anders Hillborgs Aeterna-musik ger definitivt en bild av evighet – och det är just detta faktum som är själva problemet. En mer sövande musikupplevelse har jag inte haft på länge: en nästan två timmar lång monotont molande ljudmatta”, skriver Björn Gustavsson.

Årets upplaga av Östersjöfestivalen – som sedan 2003 arrangeras i Sveriges radios konserthus Berwaldhallen – har haft miljöfrågor som fokus; temat har genomsyrat både konserter och seminarier.

Eftersom miljö- och klimatfrågan blivit så oerhört viktig var det med stor nyfikenhet jag besökte Berwaldhallen när Anders Hillborgs orkestermusik till en ny film om människans förhållande till naturen skulle uruppföras.

Hillborg komponerade verket som ett beställningsjobb till en film som här visades i en första version, på en storbildsskärm, högt hängande över Radiosymfonikerna – som under ledning av Esa-Pekka Salonen gjorde en laddad, koncentrerad insats i denna massiva symfoniska musik.

Jesper Kurlandskys och Fredrik Wenzels film Aeterna (vilket betyder evighet) kan beskrivas som ett work in progress; filmen kommer inte att vara färdigklippt och visningsklar förrän 2018. Nu handlade det främst om att spela in soundtracket inför det fortsatta klipparbetet.

Anders Hillborgs Aeterna-musik ger definitivt en bild av evighet – och det är just detta faktum som är själva problemet. En mer sövande musikupplevelse har jag inte haft på länge: en nästan två timmar lång monotont molande ljudmatta…

Även själva filmen är monoton, utan dramaturgisk energi. Långsamt panorerade sekvenser staplas på varandra. Efteråt uppstår en rad frågor: Med vilket fog kan man säga att denna film lever upp till deklarationen att belysa dagens miljöproblem? Och i vad mån bygger filmen på musiken, eller tvärtom? Hur skulle denna musik fungera utan film? Skulle den stå på egna ben och i vad mån skulle upplevelsen förändras?

Anders Hillborgs nya verk framfördes av radiosymfonikerna och radiokören. Därtill några solistiska partier av Hannah Holgersson; inslag som genast syresatte den nedtonade orkestermassan. Även Hayk Hakobyans solistiska insats på den urgamla armeniska blåsinstrumentet duduk gjöt nytt liv i enformigheten.

Vid ett tillfälle spreds ett massivt trummande bland slagverkarna – men detta lilla uppror, som vidgades till en tsunamivåg genom lugnet, lade sig strax och allt återgick till det normala.

Anders Hillborgs nya orkesterverk är, kompositoriskt, på många sätt imponerande. Precisionen vad gäller orkestermassans mikrokosmiska rörelser imponerar, liksom konsekvensen i den nedtonade intensitet som obruten böljar av och an, från början till slut. Men det är en hårt bunden intensitet: en potential som aldrig riktigt släpps fri.

Det repetitiva grundmönstret, frånvaron av egentlig melodik liksom körens sakrala, svävande närvaro ger associationer till rysk-ortodox gudstjänst. Man får känslan av ett requiem över mänskligheten och allas vårt öde.

Men helheten förblir besvärande vag. Orkesterverket flyter som väldiga flak av lågmäld monotoni nerför en älv där själva tiden tycks ha stannat. Entonigheten bryts sällan, frånsett smärre orosutbrott. Dynamiken är nästintill obefintlig. Stråkarnas ton emellanåt glasaktig, orgelartad. I det stora hela får man känslan av en fastbunden musik, likt Odysseus när han skulle passera det farliga sund där sirenerna lockade.

Filmen, inspelad världen över, ger både dataanimerade och dokumentära sekvenser från livets födelse fram till idag. Till att börja med långa, dröjande sekvenser,  i efterhand mer flashigt. Men var finns samhällskritiken, insikten om den akuta faran att klimatförändringarna når en tipping point och jorden kan gå Venus öde till mötes?

Med lite mer hetta och temperament, såväl vad gäller själva filmen som musiken, hade Aeterna kunnat bli en slags uppdaterad version av den amerikanska dokumentärfilmen Koyaanisqauatsi från 1983, som den i mångt och mycket faktiskt påminner om.

Också i den filmen dominerar en molande musikmassa, skriven av amerikanske minimalisten Philip Glass. Men den musiken genomströmmas av tydliga energier, riktningar – och filmen ifråga har också mer temperament; en vilja att verkligen berätta något. Där fanns en klar civilisationsskritik. Aeterna känns mer som en trött suck i evigheten: en liten pust som snabbt virvlar bort ur medvetandet.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Helheten förblir besvärande vag first appeared on Opulens.