FILM. Inés Toharia lyfter fram det akuta behovet av att bevara digitalt material i sin nya dokumentär “Film, the Living Record of Our Memory”.

Filmindustrin har länge förknippats med odödlighet, men filmregissören Inés Toharia varnar för digitala mediers förgänglighet.

– Vi rör oss så fort som samhälle att vi inte alltid inser vad vi lämnar bakom oss, säger hon till The Guardian i en artikel. Vi bör stanna upp och fundera på att spara vårt digitala material, för det varar inte för evigt. Vi producerar mer än någonsin, men vi tar inte hand om det. ”

Hon lyfter fram det akuta behovet av att bevara digitalt material i sin nya dokumentär “Film, the Living Record of Our Memory”. Dokumentären fördjupar sig i filmteknikens historia och utmaningarna med filmbevarande. Toharia betonar den enorma ansträngning och passion som krävs av cineaster och experter som outtröttligt arbetar för att återställa filmer.  Hon tror att framtiden ligger i nästa generations teknologi, men den omedelbara prioriteringen är att rädda vårt digitala material innan det går förlorat för alltid.

Läs mer om detta HÄR.

The post Akut behov av att bevara digitalt material first appeared on Opulens.

UNGDOMSRÖRELSE. Händelserna kring den kontroversiella svenska fildelarsajten The Pirate Bay och dess grundare blir dramaserie på SVT. Inspelningen drar i gång nästa höst och för regin står “Jag är Zlatan”-regissören Jens Sjögren.

Året var 2003 och de tre svenska programmerarna Peter Sunde, Fredrik Neij och Gottfrid Swartholm skapade The Pirate Bay – världens största sajt för spridning av digitalt material – och utmanade därmed filmindustrin och upphovsrättslagen.

Trion blev inom kort frontfigurer för en växande ungdomsrörelse som ville låta informationen flöda fritt på nätet, samtidigt blev de den pengahungriga filmindustrins största fiender, och en obekväm klåda för en handlingsförlamad svensk byråkrati.

En historia som har allt

“Jag är Zlatan”-regissören Jens Sjögren, som ska regissera Piotr Marciniaks manus, är taggad och känner stor ödmjukhet inför att få vara med och berätta historien om hur The Pirate Bay kom att förändra användningen av internet för alltid.

– Som gammal punkare kan jag gilla det anarkistiska i att dra i gång saker utan att förstå konsekvenserna. Samtidigt är det en rik historia med flera olika perspektiv. Som filmskapare kan jag skildra allihop utan att peka på ett som är rätt, säger han.

Historien om The Pirate Bay har allt, menar Jens Sjögren. Särskilt tilltalas han av kontrasterna i berättelsen, å ena sidan Hollywoods patriarkat och de stora mötesrummen, å andra sidan unga världen över som skapar en gräsrotsrörelse – en global ungdomsrörelse som han menar har drag av dagens klimatrörelse.

– Man kan som vuxen tycka att man är så jävla med i matchen, men precis som med klimatrörelsen var det ungdomen som fick lära de gamla hundarna att sitta.

Sverige stod handfallet

Jens Sjögren ser historien om The Pirate Bay som en ny berättelse om Sverige, en som tar vid där den många gånger berättade om folkhemmets uppgång och fall slutar.

– Det här var en nyckel som låste upp alla information för en hel generation. Samtidigt har vi tjänstemännen på regeringskansliet som knappt kunde skicka mejl till varandra. Det är en berättelse om ett Sverige som stod handfallet inför det nya.

Tv-serien om The Pirate Bay utvecklas av SVT Drama och B-Reel Films. Tanken är en dramaserie i sex delar. Inspelningarna startar under hösten 2022.

Viktor Andersson/TT

The post The Pirate Bay blir tv-serie first appeared on Opulens.

HÖSTTIPS. “Kvinnliga karaktärer får överhuvudtaget större utrymme för variation på 1980-talet än i dagens filmer.” Mattias Svensson har konstaterar att allt inte var sämre förr.

Det är lätt att tro att vi lever i en synnerligen politiskt korrekt samtid. Att den klassiska filmen Ghostbusters för något år sedan gjordes om med kvinnliga huvudrollsinnehavare kan synas bekräfta denna tes. Inte minst som det uppstod ett veritabelt kulturkrig med trakasserier av den svarta, kvinnliga huvudrollsinnehavaren Leslie Jones.

Annat var det på det 1980-tal då originalfilmen spelades in. För något år sedan såg jag om filmen Polisskolan med mina barn. Den är fortfarande rolig för en lättroad person som undertecknad, men jag kunde notera att filmens neurotiska bögskämtande och avslappnade inställning till prostitution i våra dagar förbytts i motsatsen. Typiskt för detta ytliga decennium kan tyckas.

Fast kanske inte ändå. I somras läste jag filmkritikern Hadley Freemans fantastiska bok Life moves pretty fast – The lessons we learned from 80s movies och ska man tro denna kärleksfulla partsinlaga var filmerna från denna tid på många sätt mer upplysta än filmerna i vår samtid, trots dess infekterade besatthet av den formella representativiteten av kön och etnicitet.

Freeman beskriver vällustigt hur de kvinnliga huvudkaraktärerna i många 1980-talsfilmer vill ha sex och ta för sig, som i den omåttligt populära Dirty dancing, som skildras ur ett kvinnligt perspektiv och objektifierar Patrick Swayze. Samma film tar även upp en abort utan att fördöma någon annan än killen som vägrar ta sitt ansvar för den sexuella relationen (och i ett av filmhistoriens mest ondsint onödiga klipp sägs Ayn Rands roman The Fountainhead ha inspirerat skitskallen, något Rand som satte stort värde både på ansvar för sina handlingar och aborträtten aldrig hade accepterat).

Hadley Freeman menar att en film som Dirty dancing vore omöjlig i dagens Hollywood, eftersom klimatet i USA blivit mer konservativt och filmerna undviker ämnen som är kontroversiella för en internationell publik. Eftersom filmen nu sent omsider ska få en remake får vi se vad som överlever från originalet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kvinnliga karaktärer får överhuvudtaget större utrymme för variation på 1980-talet än i dagens filmer, menar Freeman. De jobbar och tjänar inte sällan mer än sin man, och de får i John Hughes klassiska tonårsfilmer vara egensinniga och fortsätta vara det utan att någonsin behöva anpassa sig. Bland det vackraste är att de till och med klär sig som skit, bekvämt och fult och föga moderiktigt (det är de rika och trendkänsliga tjejerna som följer modet, inte huvudpersonerna). Ingen görs om för att behaga eller passa in, med möjligt undantag för Allison i Breakfast club. Idag är det däremot närmast ett statement om en kvinnlig huvudrollsinnehavare inte är smal och modellsnygg, och en självklarhet att de visar upp och använder sina behag.

Även män skildras bredare på 1980-talet, menar Freeman. Männen fick också vara avvikare och bryta mot regler detta individualistiska årtionde. Ofta på det tuffa och egensinniga sätt som exemplifieras av Han Solo i Star Wars, olydiga snutar från Dirty Harry till Axel Foley, och Maverick i Top Gun, vars egensinnighet gör att denna Pentagonfinansierade rekryteringsfilm blev populär på ett sätt som kostsamma fiaskon på 10-talet som Battleship aldrig kunnat upprepa.

Politiska har filmerna alltid varit, men det tar sig olika uttryck. Ett mycket populärt tema på 1980-talet är att staten är ond och farlig. I E.T. är det inte den rara rymdvarelsen som är främmande och hotfull, utan den amerikanska staten med sina rymddräktsklädda anonyma klåpare.
Sådana budskap försvinner redan före 11 september 2001 och därefter är det fritt fram för superhjältar som håller pompösa tal i filmer som vill ”säga något” om samhället och politiken och vars sensmoral är att moral och lagar är för veklingar. Ondskan kan bara bekämpas med alla medel av den som är utvald och tuffast. Narrativ som passar som hand i handske under en tid då George W Bush av en devot krönikör liknas vid Stålmannen för sitt krig mot terrorismen och invasionen av Irak. Sådär har det fortsatt.

1980-talet erbjuder också andra mansroller än den egensinnige avvikaren i kamp mot en oförstående statsmakt och överhet. I Tre män och en baby, visar sig tre vuxna män kunna jobba, vara vänner och sköta familjeliv utan att ge avkall på sin manlighet. Att verkligen visa att det är tvärtom skapar rentav en del ofrivillig homoerotik, som när Tom Selleck joggar iklädd enbart små 80-talsshorts och en gigantisk mustasch och köper en sporttidning med bilder på avklädda, muskulösa män.

Den ursprungliga Ghostbusters får illustrera vuxen manlig vänskap. Hur fåniga de än är så är Venkman, Stantz och Spengler vuxna. De är nördar, tycker om kvinnor och de har jobb. När en av dem träffar en kvinna är de andra vänliga mot henne och välkomnar henne i gemenskapen. De är varken patriarker à la Don Draper eller mansbebisar som inte vill växa upp och bara hänga med sina polare, och de vill inte vara nitton hela livet. Trots att både barn och tonåringar tas på allvar är budskapet i de flesta filmer att det är bättre att vara vuxen. Då får man nämligen ha sex och bestämma över sitt liv.

”Livet går rätt fort. Om man inte stannar upp och ser sig omkring emellanåt kan man missa det”, säger Ferris Bueller i kultrullen Fira med Ferris om hur han skolkar från skolan en somrig dag i Chicago och upplever den till fullo med sin vän och sin flickvän. Mer än man tror finns att upptäcka i filmerna från denna tid. Och även om man inte läser Hadley Freemans fantastiska bok till 1980-talsfilmens försvar, så är många av dem fortfarande rätt underhållande. Ett tips i höstmörkret, och det politiska mörkret.

The post The 80’s – Ett försvarstal first appeared on Opulens.

KVINNORÖRELSE. I Frankrike har polariseringen blivit stor kring #metoo. Anne Edelstam rapporterar från en laddad konferens i Paris. 

Som svensk journalist blev jag inbjuden att tala om Sveriges kvinnorörelse och framförallt om vår #metoo-rörelse under ett tvådagarsseminarium, ett samarbete mellan den franska sociologiska högskolan (EHESS) och det amerikanska universitet i Paris (AUP). Rubriken var ”Från sexuellt ofredande på arbetsplatsen till #BalanceTonPorc” (“häng ut svinet”).

Det visade sig bli en ganska laddad konferens, så mycket mer intressant för en utomstående. Det började med att vi i entrén blev tilldelade flyers där det stod att vissa personer som skulle tala anklagades för just sexuellt ofredande eller att ha försvarat förövare och det slutade med högljudda demonstrationer mot en viss professor. Däremellan var det dock lugnt och talarna kunde ostört säga vad de hade förberett.

Den franska journalisten Sandra Muller, bosatt i USA, startade hashtaggen  #BalanceTonPorc strax efter att Harvey Weinstein-affären briserat i medierna. Hon fortsatte med en tweet där hon anklagade en före detta chefredaktör för att ha antastat henne och uppmanade andra kvinnor att följa hennes exempel, anonymt eller ej. Bara en månad senare hade en halv miljon fransktalande anslutit sig till rörelsen, som började likna en massrörelse, men som snart därefter dog ut lika snabbt som den blossat upp.

En ”traditionell bevakning av ett nytt massfenomen” där det privata blivit offentligt – så summerade Anna Breteau, journalist på Le Point (kan jämföras med Fokus i Sverige eller Time i USA), den franska pressens bevakning av rörelsen. Hon anklagade också det juridiska systemet för att ha begått en orätt mot de kvinnor som blivit ofredade genom att tvinga dem att gå ut offentligt och lufta sina traumatiserade erfarenheter.

Men efter denna ”masshysteri” verkar luften ha gått ur de franska kvinnorna. Skådespelerskan Catherine Deneuve och en del andra fick mycket uppmärksamhet  när de undertecknade ett upprop mot #metoo-rörelsen. De försvarade vad de kallade den individuella rätten till kroppen och det franska libertinage, “liderlighet”. En tydlig polarisering har alltså skett i Frankrike, medan #metoo i Sverige snarare stärkt och enat kvinnorörelsen.

En fransk före detta prostituerad och författare beskyllde också i fransk television Sverige för att föra ”en moralisk pekpinnepolitik”. En hel kväll ägnades detta med en dokumentär om en före detta svensk prostituerad. Socialtjänsten hade tagit barnen ifrån henne för att ge vårdnaden till pappan, som senare mördade mamman! Poängen var att man inte behöver vara en dålig mamma trots att man är prostituerad. Detta togs upp av en av studenterna som frågade ut mig. Prostitutionens vara eller icke-vara är fortfarande en öm punkt i Frankrike, trots att man anammat den svenska lagstiftningen sedan några år tillbaka.

Jag kunde poängtera att den kända författarinnan Elisabeth Badinter försvarat vårt land och tyckt att vi skött #metoo-rörelsen förvånansvärt bra (i ett litterärt program, La Grande Librairie, liknande Babel i Sverige). Att peka ut och anklaga icke-dömda för ofredande ansåg hon förkastligt och föra tankarna till andra världskriget, då angiveri var en del av vardagen.

Den franska advokaten Léa Forestier, specialiserad på att försvara skådespelare, redogjorde sedan för den juridiska problematiken. I hennes typ av fall, där det inte är ovanligt med nattliga möten i hotellrum, är det ännu svårare att hålla isär begreppen. ”Ofta står ord mot ord och sällan finns det bevismaterial nog.” Hon trodde dock att det fanns ett ”före och ett efter #metoo-rörelsen” även i Frankrike, trots oenigheter. ”Vi är ju individualister i vårt land …”

Men hur mycket individualist kan man vara när det gäller så här allvarliga frågor?

En av det amerikanska universitetets studenter berättade med mycket inlevelse om hur #metoo-rörelsen egentligen började i USA för över tio år sedan med svarta kvinnor och deras uppror mot rasismen i landet. Detta fick dock inte alls någon medial uppmärksamhet. Det behövdes en vit medelklass för att rörelsen skulle spridas. Hon anklagade hela det patriarkala systemet: polisen, armén och politiken.

Marie Regan, också amerikanska, talade om den amerikanska filmindustrin och #metoo. Hon framhöll att det fanns kvinnliga och afroamerikanska regissörer i filmens barndom i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. När film utvecklades till en alltmer lukrativ industri på 1930-, 1940- och 1950-talen blev dessa färre och färre. Det osynliga våldet mot skådespelare i Hollywood har tystats ner. Lågbudgetfilmen Thelma och Louise, som gjorde sensation, var enligt Marie den första Hollywoodfilm som beskrev våldtäkt mot kvinnor.

Trots att hälften av dem som går ut filmskolor i USA numera är kvinnor, är de underrepresenterade både i roller och som regissörer. Men nu har de tröttnat på det systematiska kvinnoföraktet. De första stora demonstrationerna var kvinnomarscherna i samtliga större amerikanska städer efter att Trump vunnit presidentvalet. Senare kom Harvey Weinstein-affären,  #metoo-rörelsen med skådespelerskan Alyssa Milano i spetsen, #TimesUp den 1 januari 2018 och Golden Globe-galan, där alla skådespelerskor var klädda i svart. Rörelsen har även spridit sig till bland annat jordbruksarbetare och olika minoritetsgrupper. En fond har inrättats för detta ändamål.

Avslutningsvis kan jag nämna Misgav Har Peleds, som skriver en doktorsavhandling om ”svinets roll i den amerikanska feministrörelsen”. Han menar att svinet har spelat en stor roll för mannens försök att tygla sina begär ända sedan medeltiden. Inte förrän på 1900-talet med barnböcker och Walt Disney-filmer (De tre små grisarna) har dessa skära små varelser blivit mer accepterade. I Frankrike gör man tydligen fortfarande skillnad mellan det ”äckliga svinet” och den ”söta lilla grisen som visst kan vara lidelsefull utan att vara ett svin”.

De stora frågorna kvarstår dock. När kommer fransyskorna att befria sig från 1) den katolska inpräglingen av skuld och skam, 2) den mansdominerande och hierarkiska arbetsplatsen och 3) kvinnokonkurrensen?

Är den eleganta fransyskan en motsägelse till en nationell kvinnorörelse? Och vad har lust med samtycke att göra? Flera frågor kvarstår och det lär krävas många långa och sena middagssamtal i de franska hemmen innan de är besvarade. För som någon förklarade för mig: ”En fransk middagsbjudning är aldrig lyckad om det inte uppstår många meningsskiljaktigheter!” Ja, det är just det där med kulturskillnader.

The post Vad hände egentligen med #metoo i Frankrike? first appeared on Opulens.