FILM. Ingela Brovik har sett den SVT Play-aktuella dokumentärfilmen ”Death of a Fantastic Machine”. Hon konstaterar att det är en viktig film som både skildrar filmmediets utveckling och belyser riskerna med AI-tekniken.

På SVT Play kan man fortfarande se dokumentärfilmen ”And the King Said, What a Fantastic Machine” i regi av Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck. Filmen visades på filmfestivalen i Berlin 2023 där den diskuterades livfullt av publiken och vann pris. Den har även visats på tidningen New York Times webbsajt. Den har med andra ord både fått en stor internationell publik och gjort succé.

En ny och kort film

Nu två år senare har det kommit en ny film av regissörerna Axel Danielsson och Maximilien Van Arertryck, ”Deatth of a Fantastic Machine”, där man i det korta formatet (17 minuter) skildrar dagens förutsättningar för filmkonsten. Åtskilliga av scenerna från den första filmen återkommer. Inledningsvis berättas det om hur filmkonsten började. Vi får se de första filmbilderna av bröderna Lumière, tåg som anländer till Paris 1895 och gatorna i staden vid samma tid. Det är fråga om filmbilder som när det begav sig väckte både skräck inför och kärlek till filmkonsten.

Hotet mot filmkonsten

I en samtida scen visas hur en ung kvinna befinner sig på utsidan av en skyskrapa, med hela staden under sig. Skulle hon tappa taget så innebär det att fall ner mot döden. Det är en laddad och stark bild. Den kan också ses som en symbol för hur hotad filmkonsten är i dagens läge. Ja, vi befinner oss rent av i en situation där manipulation av filmmediet ytterst skulle kunna hota hela världen.

Med AI-tekniken finns nu möjligheten att skapa falska filmbilder av sakernas tillstånd. Därför behövs verkligen denna ögonöppnande dokumentär. Filmen premiärvisades i Sveriges riksdag och även på The New York Times sajt. Och nu kan du se ”Death of a Fantastic Machine” på SVT Play.

Vikten av att förstå filmmediet

I skolan har vi alla fått lära oss att läsa och skriva, men så gott som ingenting har lärts ut om vad film egentligen är eller hur en film skapas. Inte heller finns det, såvitt jag vet, obligatorisk undervisning om vilka reaktioner en verklighetsförfalskande film kan väcka. Men nu finns åtminstone den korta dokumentärfilmen ”Death of a Fantastic Machine”.

En fantastisk film

Med andra ord har vi här att göra med en film som visar filmkonstens förmåga att frambringa magiska bilder av såväl drömmar som verklighet, människans sökande efter meningen med livet och allt annat. Det är en fantastisk film om en fantastisk maskin, som ständigt bidrar till att förändra världen. Men den varnar också och manar till kritiskt tänkande kring filmmediet.

The post ”Death of a Fantastic Machine” ‒ en film som alla borde se first appeared on Opulens.

DISNEY. Filip Hallbäck presenterar ytterligare en filmklassiker. Den här gången handlar det om Walt Disneys banbrytande animerade mästerverk ”Fantasia”.

När jag var barn fanns det en film som trollband mig mer än någon annan, och det var Walt Disneys djärva och experimentella Fantasia (1940). Än idag när jag hör Bachs Toccata och fuga i d-moll eller Tjajkovskijs Nötknäpparsviten, leder mina tankar omedelbart till det sagolika bildspråket som levandegjordes och ackompanjerades till de gamla mästarnas kompositioner under ledning av den framstående dirigenten Leopold Stokowski och Philadelphia Orchestra.

I filmens mystiska, långsamma tempo kastas man ut i en total oförutsägbarhet inför vad som komma skall och man får aldrig någon förklaring till någonting, vilket heller inte behövs. För mig är det som att öppna ett fönster och blicka rakt in i ett magiskt händelseförlopp under åtta sekvenser, som kan innehålla alltifrån små feer som skapar årstider till festligheter till den grekiske vinguden Dionysos ära, från Musse Pigg som trollkarlens Yen Sids lärjunge till krokodiler, flodhästar och strutsar som dansar balett. Tyvärr så förekom det också en del tidstypiska rasistiska inslag, till exempel nidbilder av svarta i scener med kentaurer (människor med hästkroppar), som tack och lov klipptes bort på 1960-talet.

Så här över 80 år senare är det intressant att blicka tillbaka på den här filmen, inte minst utifrån ett receptionsperspektiv. Hur mottogs filmen i samband med premiären i början av 1940-talet och hur har den med tidens gång omvärderats? Till att börja med är det viktigt att komma ihåg att Fantasia var Disneys tredje animerade långfilm, efter de mer konventionellt berättade Snövit och de sju dvärgarna (1937) och Pinocchio (1940).

Vid premiären jublade flera filmkritiker, däribland Edwin Schallert från Los Angeles Times som ansåg att Fantasia var en milstolpe och Bosley Crowther från New York Times uttryckte upplevelsen som att ”filmhistoria skrevs”. Chicago Tribunes filmkritiker Mae Tinee beskrev filmen som ”vacker” och ”förvirrande”, som en ”överväldigande ambitiös orgie av färg, ljud och fantasi”.

Men alla var givetvis inte entusiastiska. Den hårdaste kritiken mot Fantasia kom främst från musikrecensenter, som klandrade Stokowski för dennes omarrangemang och förkortningar av flera musikkompositioner. En del kritiserade filmens konstnärliga premiss och menade att kombinationen av klassisk musik med Disneys bildspråk skulle beröva musikstyckena deras integritet. Det fanns alltså stor risk att de utvalda musikkompositionerna blev för evigt förknippade med en animerad långfilm hos biopubliken. En synpunkt som jag kan förstå, med tanke på att jag råkar vara en av dem som lätt associerar vissa kompositioner med just scener ur Fantasia.

De kritiska synpunkterna kring anknytandet av enskilda musikstycken till filmberättande är intresseväckande, när man väl tänker på det. Jag tycker inte att det inte är någon enkel diskussion, framför allt inte när man närmar sig gränsdragningsproblematiken. Hur många förknippar numera inte Roy Orbisons Pretty Woman med Hollywoodfilmen med samma namn från 1990, med Richard Gere och Julia Roberts i huvudrollerna? Eller The Righteous Brothers tolkning av Unchained Melody i drejningsscenen mellan Demi Moore och Patrick Swayze i Ghost (1990)? Eller bör man se det som att låtarna placeras i en ny kreativ kontext?

Hur man än vrider och vänder på det hela, kan en sak vara värd att ha i åtanke, något som flera filmkritiker också poängterade redan när det begav sig, att tolka musik genom bildskapande på det sätt som Disney studio gjorde med Fantasia  var något revolutionerande. I dag är det dock vanligt med visuell tolkning av musik, vilket säger något om dagens digitala kultur.

The post Filmessä: Fantasia (1940) av Walt Disney first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om sevärda filmer på bio just nu. Allt från en dokumentär om Alice Guy till den senaste Bamse-filmen. Brovik hyllar därtill Wenders nya film som ett ”ett poetiskt mästerverk”.

Den första kvinnliga filmregissören var Alice Guy, som i Paris 1895 fick arbete hos filmbolaget Gaumont. Men hennes namn fanns typiskt nog inte med någonstans när undertecknad studerade Drama-Teater-Film på litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet.

Den franska dokumentär om henne, ”Alice Guy – första kvinnliga filmregissören” som nu visas i K Special på SVT Play är en mycket intressant film som visar hur det hela började. Den skildrar hur Alice Guy på eget bevåg dristar sig till att göra kortfilmer med fantasi, lekfullhet och känsla för visuell kraft, vad en filmbild kan betyda för en story.

När hon hållit på en tid mötte hon sin blivande man som i någon mening tar del i hennes skapande av film. De gifter sig, flyttar – hon motvilligt – till USA. Där fortsatte hon med sina filmer till 1920-talet – långt innan det fanns någonting som skulle bli Hollywood.

Något av det mest intressanta i denna dokumentär är – tyvärr – berättelsen om hur hennes namn och arbete sedan totalt utplånades av hennes manliga kollegor, som ansåg att en kvinna inte skulle få finnas i filmhistorien. Även om hon hade utvecklat filmarbetet till nytta för sina kollegor.

Alltså fick jag, som student, inte lära mig ett dugg om de kvinnliga filmregissörer som var pionjärer. Pionjäråret var alltså 1895 och filmmediet skapades av bröderna Lumière i Paris, bröderna Skladanowsky i Berlin och män som inte var bröder i London – alla samma år.

Denna filmkonst som sedan starten har betytt så mycket för få perspektiv på världen, då och nu.

Giamatti glänser i huvudrollen

En ny film på svenska biografer som man inte bör missa är Alexander Paynes drama ”Holdovers” om en egensinnig historielärare på ett internat för tonårskillar med rika föräldrar, läraren älskar sitt jobb men är illa ansedd av kollegor och chefer på skolan. Skådespelaren Paul Giamatti spelar rollen som den udda läraren Paul Hunham med största möjliga oförutsägbarhet och mjukhet, in-under-huden skådespeleri och når biopublikens hjärta.

Ett unikt undertryckt sätt att gestalta en outsider till lärare med humor och värme, som i konfrontation med sina tonårselever från överklassen kan vara både provocerande – och lyhörd gentemot den övergivne tonårskillen som han räddar ur en jobbig familjekonflikt. En konflikt som även hotar hans plats på denna väl ansedda skola för de rikas tonåringar.

Det är en film att minnas, att ta med sig ut från den fullsatta biosalongen som folk knappt vill lämna efter filmens slut – en amerikansk film som med stark känsla visar upp klassamhället, inifrån.

Wenders nya film ‒ ett poetiskt mästerverk

Wim Wenders, från början västtysk filmregissör med filmer som ”Sakernas tillstånd”, numera en  filmregissör med perspektiv från hela världen, har  gjort filmen ”Perfect Days”, en existentiell berättelse som utspelas i Tokyo om en mycket ensam man som varje dag kör sin lilla skåpbil till  den gigantiska storstadens olika toaletter.

Den ensamme mannen arbetar som städare intensivt med att rengöra de snygga toaletterna ordentligt. Det rör sig om ett slags nästan magisk repetition, talande tystnad, viss undertryckt humor. Varje morgon då han tar bilen till jobbet efter snabb frukost och en kaffe i automat utanför dörren spelar han kassettband i sin bilradio/bandspelare, som den oförglömliga låten ”House of the Rising Sun”, som sätter igång ett slags retroeffekt av tidsanda, då och nu.

Filmen har en stark inre kraft i sitt lyhörda sätt att visa ensamhet hos en människa inuti en tidshistoria som vi i publiken inte får veta någonting om, inga tillbakablickar. Vi ser enbart de sofistikerade antydningarna i det dagliga arbetet och fritiden, som mannen ägnar åt korta besök på caféer för enkel mat och dryck, lite samtal med folk, därefter hem till sin välbekanta ensamhet, läsa bok, fotografera lövträden utanför huset.

Det är ett poetiskt mästerverk som Wenders har skapet, fullt av undertext.

En film för alla åldrar

”Bamse och världens minsta äventyr” i regi av Christian Ryltenius är svensk animerad film av hög klass för både barn och vuxna, månne en story om svenska allemansrätten, även om filmen inte vet om det. Det handlar om ett grönområde för alla, som den rike kapitalisten Krösus Sork vill göra om till en privat parkeringsplats med dyra P-platser. Den stora vackra gräsmattan skall asfalteras och de olika djuren som får jobb hos den rike sorken kommer inte att få betalt för jobbet. ´

Bamse och hans dotter Nalle-Maja blir mycket upprörda över att naturen skall förstöras, för att någon skall tjäna pengar, och djur och människor skall förlora naturens skönhet och kraft. Bamsefilmen är visuellt genial, rolig och fantastisk i sitt sätt att berätta som passar för alla åldrar (och årstider) och borde ses på bio av alla, som är intresserade av miljöfrågor i vår tid. En minnesvärd och kärleksfull film, kort sagt.

The post Tips om film i början av 2024 first appeared on Opulens.

FILMHISTORIA. Den 24 oktober är Barnens filmdag tillbaka på Filmhuset i Stockholm. Det blir en dag fylld av filmvisningar, möte med skådespelaren Amanda Davin och musikskapande till stumfilm.

Efter ett uppehåll under pandemin är Barnens filmdag tillbaka på Filmhuset i Stockholm den 24 oktober. Dagen är en möjlighet för barn att upptäcka, uppleva och skapa filmhistoria.

– Vi har en unik möjlighet att visa filmhistorien för barnen då vi kan öppna upp våra arkiv och samlingar, visa utställningsföremål och vi har en väldig expertis kring filmarv, berättar Lova Hagerfors, chef för Tillgängligt filmarv på Filminstitutet.

Barnens filmdag startade 2018 med filmvisningar, guidade turer i vanligtvis stängda rum, verkstäder och workshops med filmhistorien som utgångspunkt. På grund av pandemin ligger fokus i år på att visa film. Två filmer från Filminstitutets arkiv har blivit digitalt restaurerade och får nypremiär under Barnens filmdag, Astrid Lindgren-baserade Världens bästa Karlsson (1974) av Olle Hellbom och hennes inte lika kända Pelle flyttar till Komfusenbo (1990), regisserad av Johanna Hald.

– Vi digitaliserar och digitalt restaurerar all äldre film som finns bevarad på analoga filmrullar, det är ett arbete som vi gör kontinuerligt, säger Hagerfors.

Det blir också visning av Ella Lemhagens film Tur och Retur (2003), där den nu vuxna skådespelaren Amanda Davin närvarar och berättar hur det var att spela två huvudroller i filmen som barn. Sist ut är visning av Charlie Chaplins stumfilmer Pantbanken (1916) och Emigranten (1917), där barnen bjuds in att spela musik till filmen tillsammans med stumfilmspianisten Edward von Past.

– Vi kallar den en play along-visning, vi har en massa instrument och man får också ta med egna om man vill. Barnen får vara del av en liten stumfilmsorkester, säger Hagerfors.

Hon berättar att dagen tidigare har lockat många besökare från olika delar av Stockholm, såväl innerstaden som norrförorter och söderförorter, vilket hon menar är väldigt roligt då det kan vara svårt att nå ut till alla på samma gång. Även inför årets Barnens filmdag hoppas Hagerfors att det ska komma mycket folk.

– Jag hoppas att barnen får chansen att upptäcka filmer som de själva kanske inte hade hittat och att de blir nyfikna på mer, avslutar hon.

ELIN STADENBERG
elin.stadenberg@opulens.se

The post Barnens filmdag visar filmhistoria för de unga first appeared on Opulens.

FILMESSÄ. ​”Om vi vill förstå klimataktivismen idag, behöver vi förstå hur dess historiska utveckling sett ut.” Filip Hallbäck dyker ned i filmarkiven och skriver om en historisk utveckling från första hälften av 1900-talet, där den ideologiska konflikten stod mellan urbanisering och natur, för att senare handla om en större existentiell situation för mänskligheten.

Zoologen och tv-personligheten David Attenborough har i år lämnat efter sig ett testamente, i form av en naturdokumentär på Netflix, ​Ett liv på vår planet​. I korta drag handlar dokumentären om det drastiska fördärv som den biologiska mångfalden utsätts för, men Attenborough uttrycker samtidigt en vision om en annan hållbar framtid. Det är alltså ännu inte för sent, men det är bråttom.

En av de allra mest centrala utmaningarna på alla politiska nivåer handlar om klimatkrisen och den globala miljöförstöringen. Det är ett brett fält som inkluderar jordbruk, gruvor, biologisk mångfald, skogar, vattensystemet, materialförbrukning, utsläpp från industrier etcetera. Medvetenheten kring vår standards omfattande, långtgående effekter på såväl civilisationen som naturen har bland annat utmynnat i Parisavtalet 2015. Vid sidan av de parlamentariska insatserna finns en levande rörelse inom civilsamhället, däribland organisationerna Världsnaturfonden, Greenpeace och Jordens Vänner. Det finns också gräsrotsaktivism, utan anknytning till organisationer. Det mest flagranta exemplet är Greta Thunbergs skolstrejker för klimatet som vuxit av egen kraft sedan augusti 2018.

Den mediala framställningen av Thunberg, som blivit en internationell symbolgestalt för dagens klimatrörelse, kan måhända säga något om massmediesamhället, den nyliberala influencereran och förmågan att nå ut till den breda allmänheten via sociala medier. Oaktat ens synpunkter på Thunbergs insatser som aktivist och hennes medieutrymme, så är det viktigt att påpeka att miljö- och klimataktivism är långt ifrån ett nytt fenomen.

Tvärtom har rörelsen gradvis ökat, särskilt under 1900-talets andra hälft, och därigenom skapat sin egen mångfacetterade historieskrivning. Intressant att nämna i det sammanhanget är att exempelvis Naturskyddsföreningen funnits i Sverige sedan 1904. Så som den idag dominerande diskursen i miljö- och klimatdebatterna handlar det om förhållandet mellan nutid och framtid, men sällan återfinns dimensionen som rör det förflutna. Om vi vill förstå klimataktivismen idag, behöver vi förstå hur dess historiska utveckling sett ut. Här har humanister spelat en nyckelroll.

Filmarkiv är något som kommit att få en stark inverkan på den svenska och internationella filmforskningen. Filmvetaren Mats Jönsson skrev i sin essä ​Liknande uppdrag med omvänd prioritering ​(2014) att en påtaglig förändring har varit att intresset för filmmediet bortom den traditionella biograffilmen och dess auteurer vuxit. Bland material som restaurerats och digitaliserats märks reklamfilm, propagandafilm, beställningsfilm och industrifilm. Dagens digitalisering har inneburit en teknologisk brytningspunkt, som i sin tur skapat potential till nya distributionsformer, till följd av internets expansion. Utmaningen bottnar emellertid i finansiering och upphovsrättsliga åtaganden.

Men processen är varken objektiv eller neutral, varken statisk eller passiv.

Filmvetaren Dagmar Brunow är inne på samma spår som Jönsson, men talar om filmarkiv snarare i termer av maktordningar. Oavsett om det är offentliga eller privata arkiv, så bidrar dessa till att konstruera ett kulturellt minne genom att dessa videor placeras i en ny medial kontext. Men processen är varken objektiv eller neutral, varken statisk eller passiv. Tvärtom lägger intendentens formella beslut grunden för en typ av historieskrivning i olika visningskontexter, som i sin tur blir en sorts performativ akt. När tidigare bevarat material placeras i denna nya kontext är det en konkret del av det förflutna som presenteras och blir därigenom ett kulturellt minne som producerats.

Det nationella filmarkivet, som är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga Biblioteket, har idag cirka 1 600 filmer av olika slag i digitaliserad form. De är utlagda på webbsidan, som är avgiftsfri för allmänheten att ta del av. Innan Sverige inledde sitt digitaliseringsarbete av äldre filmmaterial, släppte EU-kommissionen en rapport 2011 som fastslog att filmproduktioner från Europas medlemsländer som producerats sedan slutet av 1800-talet fram till millennieskiftet utgjorde en nyckelfaktor till europeisk nutidshistoria och därmed kan ses som en del av den europeiska kontinentens gemensamma kulturarv. Även om medlemsländernas filminstitut varierar i storlek och resurser så ingår de i ett och samma uppdrag: att samla, bevara, återställa och tillhandahålla åtkomst av filmer.

Om man söker “klimat” eller “hållbarhet” på det svenska filmarkivets webbplats dyker inte något klipp alls upp. Om man däremot slår på ordet “miljö” får man en handfull klipp från olika årtionden som kretsar kring ordets breda betydelse. Under den första halvan av 1900-talet visar majoriteten av filmmaterialet tillväxten av industri samt dokumentärer om den svenska naturen – producerade av såväl regissörer som kollektiv. Under andra hälften av samma århundrade blir miljöfrågorna mer politiserade av såväl regissörer som kollektiv.

Det finns en journalfilm som heter ​Veckorevy 1932-08-15​ (1932), som handlar om ett nudistsällskap ute i den svenska naturen. Det finns dokumentärer om djur: ​Fågelvår i Tåkern (Carl Fries, 1936) och ​Bara en räv​ (Stig Wesslén, 1938). Senare, under slutet av 1940-talet, finns ​Allt går igen​ (Bo Löfberg, 1948) om återvinning av metall och​ Sjuka svin och friska grisar​ (Stig Hammar, 1948) om grisars hälsoproblem. Mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet sker en förändring inom diskursen. ​Filmerna Alternativ jul – alternativt samhälle​ (Jan Hällberg / Magnus Uggla / Per Olof Thisner, 1969), ​Kommunen och naturen (Eric Forsgren, 1970), ​Almarna i Kungsträdgården​ (kollektivfilm av Filmligan, 1971), ​En gasfilm​ (Berndt Klyvare och Håkan Alexandersson , 1971) och​ Fem i tolv: miljövård nu​ (Bo Wanngård, 1971) har en kritisk inställning till hotet om föroreningar i det moderna samhället.

Senare på 1970-talet politiserar partier som är representerade i riksdagen frågan om föroreningar, däribland Centerpartiets ungdomsförbund i ​Leva för att överleva​ (Bo Skoglund, Lennart Svennson och Mailis Dahlberg, 1977). En film som kritiserar tendenser med skräp och skräpmat (McDonalds) och ett växande beroende av kärnkraft. Sammantaget speglar klippen i filmarkivet en historisk utveckling från första hälften av 1900-talet där den ideologiska konflikten stod mellan urbanisering och natur för att senare handla om en större existentiell situation för mänskligheten.

Forskare inom humaniora har en angelägen roll i utvecklingen av nya teorier, metoder och historiografin om förhållandet mellan människa och natur, i denna avgörande tid vi lever och arbetar i. Arkiven kan stödja denna ambition genom att initiera ”miljö, klimat och hållbarhet” som en självständig kategori i de nationella arkiven, och kanske inleda en dialog mellan arkivet och organisationer, till exempel Svenska Naturskyddsföreningen.

En sådan kollaboration kan ge nya förklaringar, insikter och frågor som är av stor betydelse för breda forskargrupper från olika kompetensområden. Men inte bara det. Samarbetet kan ge en tydlig bild av den historiska utvecklingen för miljöengagemanget, något som kommer att stödja framstegen för att främja hållbarhet. Ett sådant initiativ väcker dock emellertid etiska frågor. En risk är att arkiveringen resulterar i både förstärkande av klimatrörelsen och samtidigt kategoriskt pekar ut individer som “goda” eller “onda” i förhållande till de värderingar som florerar idag. Med dessa motsägelser i åtanke är det viktigt för processen att inkludera metadata för videorna och kritiska reflektioner över epistemologiska utmaningar.

Det finns ingen framtid utan ett förflutet och det finns inget förflutet utan en framtid.

Det finns ingen framtid utan ett förflutet och det finns inget förflutet utan en framtid. Det förflutna och framtiden hänger samman, med närvaron som dess länk. Idag tittar vi på bevarat material med nya, aktuella perspektiv. I det avseendet blir aktivism bitvis känsligt, eftersom aktivism alltid utmanar särintressen och involveras i stridigheter mellan ideologier, resurser och lobbying. Samtidigt är det viktigt att understryka att aktivism inte är en skyddad titel, tvärtom kan vem som helst kalla sig “aktivist”. Visserligen kan miljö och klimat integreras i redan befintliga rubriceringar. Samtidigt går det att argumentera mot denna indelning och beteckna den som förminskande, eftersom klimatet och miljöförstöringen är global. Denna typ av frågor baserar sig inte på åsikter utan handlar om fakta, forskning och dokumentation om vad som i grunden handlar om mänsklighetens överlevnad.

Videomaterialet från tidig miljöaktivism kan ge allmänheten perspektiv, likt ett öppet fönster, mot en svunnen tid. Detta perspektiv indikerar dock en konstruktion av kulturellt minne som en central diskurs i den traditionella arkivforskningen. Brunow skriver att filmarkiv kan vara mer än bara en plats för upptäckt och bevarande. Det breda utbudet av videotyper (dokumentärer, intervjuer, framträdanden, diskussioner, gerillavideos, videokonst etc.) bidrar till skapandet av kulturellt minne, genom processer för sanering och rekontextualisering inom de nationella institutionerna.

Eftersom människor använt videoband av åtskilliga skäl skapar det en mångfald inom det kulturella minnet. Videobandgrupper från 1970- och 1980-talen innehåller ett brett utbud av innehåll, genrer och alternativa representationer. Genom deras försök att illustrera politiska tillfällen utifrån alternativa synvinklar ger det en bredare mångfald i dess skildringar av arbetarklassen, etniska minoriteter och hbtq-personer. Videomaterialet kan därför fungera som en alternativ källa till historien.

The post Filmarkiven är en alternativ källa till klimatkampens historia first appeared on Opulens.

FILMHISTORIA. Utställningen i Trelleborg har en närvaro, ett tilltal till publiken som skapar kontakt med Troells passionerade, lekfulla, fantasifulla, poetiska filmarbete i uttryck och mångfald, skriver Ingela Brovik.

Jan Troell  – En utställning om en av vår tids främsta filmskapare
Trelleborgs museum, hösten 2020

En utställning om Jan Troell, en av svensk films främsta regissörer och filmfotografer, har nu öppnats på Trelleborgs museum och den bygger på konstintendent Annika Börjessons val av manus, foton, teckningar, kameror, skulpturer (som Troell skapat), brev, anteckningar, med mera.

The post Levande utställning om Jan Troell first appeared on Opulens.

MEMOARER. Anita Haglöf har i sin bok Jag var Ingmar Bergmans hushållerska visat på den andre Bergman — skuggsidan som aldrig syntes i offentligheten eller som ingen annan vittnat om, skriver Lena S Karlsson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag var Ingmar Bergmans hushållerska
Av Anita Haglöf i samarbete med Håkan Lagher
Lind & Co

Under det nyligen avslutande Bergmanjubileet tycktes man vända på alla stenar i samtliga media rörande regissörens konstnärskap. Ingmar Bergmans pyramidala och världsvida framgångar som film-, teater- och radioregissör gjorde honom den främste av de alla inom sitt gebit. Under Bergmanåret förekom också fascinerande avslöjanden av Bergmans person, hans relationer med älskarinnor och jasägare. Maktmänniskan Ingmar Bergman skymtade ibland fram som en dissonans i den månghövdade hyllningskören. Sett ur ett klassperspektiv framstår Ingmar Bergman som en klassisk tyrann, som krävde absolut lydnad av de människor han omgav sig med.

Lagom till julhandeln släppte Lind & Co en liten anspråkslös volym, Jag var Ingmar Bergmans hushållerska, innehållande Anita Haglöfs dagböcker och sammanhållande texter av Håkan Lagher. Resultatet ger en delvis annan bild av Ingmar Bergman, den skygge privatmannen och hans intimsfär. Här är han den sörjande änklingen som inte klarar vardagens bestyr, han behöver daglig tillsyn och ömsint omvårdnad samt ovillkorlig lojalitet.

Boken är baserad på de åtta år Anita Haglöf var anställd hos Ingmar Bergman som hushållerska. Hon var anställd som receptionist på Dramaten, ”häxan i växeln” enligt Ingmar Bergman, när de första gången möttes. Hon utbildade sig till zonterapeut och fick som en av sina patienter Ingmar Bergman, som försåg henne med ett rum med egen nyckel. Här grundlades en relation som skulle föra Anita Haglöf dels till Bergmans lägenhet på den adress där August Strindberg bodde, ett hus som kom att demoleras under det stora rivningsraseriet under 70-talet samt till Ingmar Bergmans kungarike på Fårö. Året var 1995 när hon påbörjade sin provanställning, ett arrangemang som skulle leda till åtta års slit som underbetald ”piga”, för att det var på detta sätt som Bergman egentligen såg på Anita Haglöf.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Bergman saknade sin i förtid bortgångna hustru Ingrid. Anita Haglöfs anställning innebar expeditioner till Östermalmshallen för att handla ost och kött, att städa och laga hans middagsmat som serverades med värmda tallrikar och ett stearinljus som skulle placeras på exakt samma sätt kväll efter kväll. Bakom Ingmar Bergmans många regler när det gäller triviala ting som hur man bäddar en säng, sköter skjortor och handlar strumpor anar man kverulans och rigiditet gränsande till monomani. Överallt fann Anita lappar med instruktioner om hur sängar skulle bäddas och kläder vårdas. Eller klagomål om illa tillagade måltider, en kverulans värdig en arvtagare till August Strindberg.

På Fårö gällde samma regler vad gällde städning, matlagning och andra hushållssysslor. Anita tvingades bo i ett ”hemsökt” hus, sju kilometer från det Bergmanska residenset vid Hammars, hon led av isoleringen och bristen på kontakt med vänner. Med åren blev Ingmar Bergman alltmer lynnig och Anita Haglöf alltmer dominerad av hans maktfullkomlighet.

Trots detta finns stunder av gemenskap och ömhet då Anita Haglöf kunde se smärtan och förtvivlan när Ingmar Bergman visade det skräckslagna barnet han bar inom sig och korta ögonblick av värme mellan två ensamma människor.

Håkan Laghers förord samt interfolierande texter beskriver de händelser, uppsättningar och andra arbeten som Ingmar Bergman var igång med vilket ger boken struktur.

Medan åren gick lämnar Ingmar Bergman sin Östermalmslägenhet för en ny tillvaro som ”Fårögubbe”. På dessa villkor kunde Anita Haglöf inte ställa upp — hon drabbas av sjukdom, något som Ingmar Bergman inte tolererar. Han entledigar henne med ett kort telegram där det står att hon skiljs från sig anställning på grund av ”arbetsbrist”.

Anita Haglöf har i sin bok visat på den andre Bergman — skuggsidan som aldrig syntes i offentligheten eller som ingen annan vittnat om. Ett monument som fått många Bergmanexperter att brista ut i berusad panegyrik där Anita Haglöf visar på en annan sida, som kompletterar bilden av människan Ingmar Bergman.

The post Avslöjande om Ingmar Bergman first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Med anledning av femtioårsjubileet för filmen som möjliggjort merparten av all modern rymdfilm, Stanley Kubricks rymdepos 2001 — ett rymdäventyr gör Karolina Bergström här en filmhistorisk tillbakablick. Men hon sätter också in filmen i en samtidskontext.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det går knappast att föreställa sig en filmhistoria utan Stanley Kubricks rymdepos 2001 — ett rymdäventyr. Än mer svindlande är det faktum att filmen i år fyller ett halvt sekel  och det utan att till synes ha åldrats en enda dag vad gäller stilbildande foto och banbrytande specialeffekter. Lägg därtill en framtidsvision vad gäller artificiell intelligens som skulle komma att slå den kommande tekniska utvecklingen på fingrarna. Tanken på den här texten har legat och grott i bakhuvudet hos undertecknad sedan årsskiftet, för hur skulle man rimligtvis kunna undgå femtioårsjubileet av filmen som möjliggjort typ all modern rymdfilm? Samtidigt finns det inte en film som redan är lika sönderanalyserad in i minsta teknologisk detalj eller som genererat lika många flådiga böcker om sin tillkomst, inklusive en begränsad utgåva från förlaget Taschen i monolitformad metallåda som, på köpet signerad av Kubricks änka, för några år sedan såldes för den modesta summan av tusen euro.

Kanske var det både Kubricks och publikens smala lycka att produktionen kom att skjutas upp två år på grund av tekniska problem. För hade inte mästerregissören och hans kreativa team fått den extra tiden hade vi förmodligen aldrig fått chansen att förtrollas av inledningens hypnotiskt snurrande rymdstation, den artificiella intelligensen HAL 9000:s iakttagande röda öga eller för den delen Dave Bowmans psykedeliska resa genom stjärnsystemen. Den elektrifierande färgexplosionen till ögongodis var resultatet av bland annat flygbilder över Skottland projicerade genom en specialbyggd apparat. Färdigställandet tog sex månader.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Utan förekomsten av psykedeliska substanser hade 2001 – ett rymdäventyr kanske dock bara blivit en parentes i filmhistorien, då filmen renderade minst sagt ljumma omdömen från dåtidens kritiker som ”någonstans mellan hypnotisk och oerhört tråkig” och ”pretentiös, bottenlöst långsam, amatörmässigt skådespeleri och bara fel”. Men filmbolagets pr-ansvariga fann snart att unga hippies, som gärna rökte på till filmen och då särskilt under den famösa ”stjärnportssekvensen”, kom att bli filmens främsta ambassadörer.  Tillsammans med namn som David Bowie som, enligt uppgift, ska ha tagit några droppar cannabistinktur innan han såg filmen, och John Lennon, som sade sig se filmen en gång per vecka. Och på så sätt föddes också filmens klassiska slogan — ”The ultimate trip”.

Filmregissören och 2001-vurmaren Christopher Nolans Interstellar (2014) är i princip är en enda lång hyllning till Kubricks film, inklusive en monolit-lookalike till skeppsrobot och spejsiga maskhålsresor. Det faktum att han nyligen fullbordat en tidsödande restaurering av originalnegativet till 2001 – ett rymdäventyr knyter på ett fint sätt samman den intrikata filmknut som fortsatt att fascinera generationer av filmälskare. Det oändligt långsamma tempo som en gång tråkade ut filmkritiker till max var ett  filmberättande som kom att bli Kubricks vinnande signum i senare filmer som The shining. Det var också vad som på allvar tog scifi-genren från tonårsrummet och till finkulturen, tillsammans med den samhällsorienterade scifi-filmen Apornas planet från samma år. Utan 2001 och dess sinnesutvidgande syn på utomjordiskt liv hade vi knappast fått se filmer som Contact eller Arrival. Begreppet rymdfilm skulle fortfarande vara synonymt med lågbudget och lökiga effekter — och världsrymden hade definitivt tett sig en smula mera färglös.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Rymdfilmernas rymdfilm fyller halvt sekel first appeared on Opulens.