FILM. Den internationella filmfestivalen i Berlin firar 75 år. Ingela Brovik rapporterar från Tyskland om nya sevärda och oväntade filmer.

Berlinale / Berlin International Film Festival 13-23 februari 2025

‒ Tysk film brukar inte vara så rolig som den här filmen, ”Was Marielle weiss”, eller vad säger ni? Det frågar en person ur publiken efter visningen av den tyska filmen när skådespelarna och regissören Frédéric Hambalek tagit plats på scenen framför den vita duken på biografen.

Alla i publiken börjar skratta medan någon på scenen försöker besvara frågan om filmen som deltar i den officiella internationella tävlingen på årets Berlinale, filmfestivalen som nu i år firar 75-årsjubileum med mycket publik som fyller stadens alla biografer till sista plats med glädje och engagemang. Detta är den största publikfilmfestivalen i världen.

Berlin innehar likväl plats nummer två när det gäller internationella filmfestivaler. Förstaplatsen innehas av Cannes, som ibland inte har en enda kvinnlig filmregissör i sitt internationella tävlingsprogram. Till skillnad från Berlin som i sitt internationella tävlingsprogram alltid har kvinnliga regissörer (som vinner då och då ‒ i Cannes har det bara hänt någon enstaka gång).

I år när det är jubileum syns det extra mycket liv och rörelse på stan när publiken köpt massor av biobiljetter. Det är fullsatt på ”Was Marielle weiss”. Det är en film om en vanlig familj som plötsligt upptäcker att deras dotter Marielle, en ung flicka, har utvecklat en telepatisk förmåga att se och höra vad föräldrarna har för sig på jobbet. Det blir pinsamt när föräldrarna hamnar i absurda situationer och egendomliga diskussioner med dottern. Det är en film som tar oväntade vändningar. Den är bra och rolig på ett oväntat sätt. En av många tyska festivalfilmer som går sin egen väg. Festivalen skapar onekligen nya perspektiv. Och som det står i programmet: ”biografen hjälper oss att se världen med andra ögon, vilket är en stor gåva”.

Festivalens invigningsfilm Tom Tykwers ”Das Licht” (Ljuset) är en annan intressant tysk film. Den handlar också om en vanlig tysk familj som plötsligt får besök av en hushållerska från Syrien. Saker och ting förändras, diskussioner och samtal förs, men bryts ibland av dans på gator och torg, något som skapar nya dimensioner.

Det är tredje gången som en film av Tom Tykwer inviger Berlins filmfestival vilket säger någonting, eller rättare sagt mycket, om hans arbete i tysk film. Dock deltar hans film inte i den internationella tävlingen utan i programmet Berlinale Special.

”How to be normal and the oddness of the other world” i regi av Florian Pochlatko, är ytterligare en tysk film om en lite upprorisk dotter (med spektakulärt bordsskick) som skakar om familjen, får publiken att skratta och reagera på drastiska utspel, Den ger nya aspekter på begreppet familjefilm. Den visas i Perspectives, ett av de tolv program som utgör Berlins filmfestival.

I den internationella tävlingen deltar ”Hot Milk”, i regi av Rebecca Lenkiewicz, om en mamma med dotter  i tonåren på semester i en spansk kuststad för att försöka träffa en person som eventuellt ska kunna hjälpa dem. En stark film om en sårbar relation mellan mor och dotter som berättas med lyhörd känslighet.

En annan film i tävlingen med fokus på kvinnors relationer är franska ”La tour de glace” i regi av Lucile Hadžihalilović som utspelas på 1970-talet, en ung tjej som flytt från ett ungdomshem hamnar mitt i en filminspelning där en ung kvinna spelar snödrottningen och pendlar mellan elegans och arrogans. En egensinnig film som tycks leka med sig själv, under ytan av det liksom sagoaktiga.

”Girls on wire” är en kinesisk film i regi av Vivian Ou. Det rör sig om en berättelse om en ung ensam mamma som dödar en droghandlare som hållit henne fången. Hon beger sig i väg för att leta efter sin kusin, den hon litar på mest av alla. Det är en annorlunda story som är oförutsägbar och pendlar mellan olika känslor och tankar, vars slutsatser filmen överlämnar till publiken att ta itu med.

I den senare delen av festivalen blir det en special screening av den franske regissören Guillaume Ribots ”All I Had Was Nothingness”. En världspremiär i Berlin på denna mycket speciella och starka dokumentärfilm som öppnar ett fönster mot Claude Lanzmanns ”Shoah”. ”Shoah forces us to ask questions. We are not supposed to cry… it’s not designed for tears” sa Ribot inför visningen. ”Shoah” är en dokumentär om Förintelsen och den filmen hade sin världspremiär på festivalen i Berlin 1985. Det rör sig om en drygt nio timmar lång film som fick mycket stor uppmärksamhet när det begav sig, och som man minns nu.

Claude Lanzmanns dokumentärfilm ”Shoah” visas också på festivalen. i programmet Berlinale Special med extra intressanta filmer, liksom även ”A Complete Unknown” i regi av James Mangold. Det är en film som berättar om den (enligt programtexten)” hemlighetsfulle undergroundmusikern” som dyker upp i New York 1961. Det rör sig om en ung man som kallar sig Bob Dylan. Och vi får ta del av en intensiv existentiell berättelse om hur kreativ text och musik av en okänd ung man plötsligt kan åstadkomma stora förändringar.

Ja, det var ytterligare en av många oväntade och sevärda filmer på årets Berlin Filmfestival, som nu firar 75 år. Det var för övrigt en norsk regissör, Dag Johan Haugerud, som vann Guldbjörnen i år med sin film ”Drømmer”.

Under de många år jag har varit på festivalen har den också visat filmer från länder där dessa varit förbjudna. Och jag har sett regissörer från diktaturer gråta av glädje på denna festival där filmkonsten alltid är fri.

The post Filmfestivalen i Berlin öppnar nya perspektiv first appeared on Opulens.

FILM. Filmfestivalen i Berlin är den största efter Cannes. Ingela Brovik rapporterar om nya sevärda filmer som tar upp samtidens stora frågor.

I filmen ”My favorite Cake” finns det en sällsam scen från dagens Iran: En kvinna som heter Mahin, spelad av Lily Farhadour, går fram till polisen på gatan och frågar lite lekfullt varför han har arresterat en ung kvinna ‒ är det för att slöjan/sjalen sitter lite slarvigt? Polisen blir sur, men efter en stunds dialog låter han den unga kvinnan bli fri, polisbilen kör i väg, Mahin och hennes väninnor blir lättade, den unga kvinnan mycket glad.

Mycket uppskattad iransk film

Filmen är regisserad av Maryam Maghaddam och Betash Sanaeeka (Iran, Frankrike, Sverige, Tyskland). ”My favorite Cake” visas i det officiella internationella tävlingsprogrammet på årets filmfestival i Berlin, som är den 74:e upplagan. Den iranska filmen har uppskattats mycket av såväl publik som press och har högsta betyg på tidningen Screens jurylista.

I centrum för filmen står den 70-åriga änkan Mahin, vars dotter med barn flyttat från Iran. Mahin är en kraftfull kvinna med mjuk framtoning i en stark film med mix av lek och allvar. Hon har blivit trött på att vara ensam, trots många väninnor och hon gör det förbjudna – söker kontakt med en man och bakar hans favoritkaka.

Konfiskerade pass

Den här filmen är en av de allra bästa i årets internationella tävling – men filmens två regissörer är dess värre inte här i Berlin. Deras pass har konfiskerats av myndigheterna i Iran.

Det har hänt förr på filmfestivalen i Berlin att filmer som visas i tävlingen är förbjudna i regissörens hemland.

Mardrömslik förvandling

”A diffrent Man” i regi av Aaron Schimberg, USA, också i internationella tävlingen, är en diametralt motsatt film, om den äregirige skådespelaren Edward, som utsätter sig för en radikalt omfattande ansiktsoperation för att förändra sitt utseende till en roll han ska spela- men hans ansikte förvandlas – blir en mardröm.

Filmer från hela världen

Detta var två exempel på filmer i det internationella tävlingsprogrammet som i år har många extra bra filmer av olika slag som fungerar väl i sina berättelser om vår tid. Det här är den största filmfestivalen efter Cannes, som ibland inte har någon kvinnlig regissör i sitt internationella tävlingsprogram. Men Berlin, däremot, har alltid kvinnliga regissörer i sitt internationella tävlingsprogram, samt många andra program som totalt visar 199 filmer från 51 olika länder. Det rör sig om intressanta, angelägna filmer från hela världen, inför en nyfiken, engagerad publik.

Kvinnor på fabrik

I programmet Panorama finns tyska filmen ”Alle die du bist” i regi av Michael Fetter Nathansky om en arbetarklasskvinna som jobbar på fabrik, aktiv i fackliga frågor.

Det är en bra, ovanlig film om en hårt arbetande kvinna med man och barn. Hon börjar fråga sig vart kärleken mellan henne och maken tagit vägen, blir frustrerad, försöker hitta tillbaka, ja det är en ovanlig story om kvinnor på fabrik.

Mödrar och döttrar

En annan film om frustrerade kvinnor som vill komma vidare är ”Langue étrangere” i regi av Claire Burger, en fransk-tysk-engelsk produktion om mödrar och döttrar i Tyskland och Frankrike som trots konflikter vill vara vänner. Den är engagerande.

Postkolonial film

Engagerar gör också ”Dahomey”, som är en dokumentärfilm av Mati Diop om den forna franska kolonin som 2021 fick ta emot 26 konstverk från Paris, tillbaka till hemlandet, numera Benin. Efter att tidigare, under kolonialtiden, blivit av med 200 konstföremål.

Det rör sig om en konstskatt som i filmen diskuteras livfullt på ett stort möte i det afrikanska landet där alla talar franska ‒ det koloniala språket ‒ trots att ingen av afrikanerna egentligen vill det. Men vi har ju inget annat språk! utropar en kvinnlig debattör, alla gapskrattar i filmen – och även publiken i Berlin, inte åt dem, utan med dem. Biografen nästan exploderar av känslor.

Vann Guldbjörnen

Publiken ställer sig sedan upp för att hylla filmteamet som kommer upp på scenen, efter filmens slut.

”Dahomey” vann Guldbjörnen för bästa film.

En av årets bästa filmer

En av årets bästa filmer, med drastisk humor och kraftfull historisk bild av den tid vi lever i, som tar plats på Berlinfilmfestivalen är ”Sterben” ( Att dö), en tysk film i regi Matthias Glasner. Den deltar också i den internationella tävlingen med sin berättelse om liv och död i en dysfunktionell familj.

Lars Eidinger spelar rollen som den unge sonen, dirigent med toppluva och viss osäkerhet. Han skall dirigera musiker och publik genom ett långt rekviem (skrivet av en deppig kompositör och vän) medan familjen har problem. Det är en intensiv film om sakernas tillstånd som med visuell styrka och starkt bildspråk gestaltar tiden och rummet, på sitt eget vis.

Sterben vann för övrigt Silverbjörnen för bästa filmmanus.

Det är tiden man får syn på här i Berlin, där samtidens stora frågor exponeras i filmfestivalens viktigaste filmer.

The post Filmfestivalen i Berlin speglar tidsandan first appeared on Opulens.