FILM. Ingela Brovik rapporterar från Ifema+, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som nu har hållits för 20:e gången.

Ifema+ – 20:e upplagan av International Female Film Festival
Malmö 2026

Den 20:e upplagan av Ifema+, International Female+ Film Festival i Malmö, har just avslutats med en vecka av intressanta, nyskapande filmer från hela världen på biograf Panora i Malmö. Med det i år tillagda plustecknet vill festivalens arrangörer signalera att det är välkommet med bidrag från queera, trans- och icke-binära personer. Filmerna har också visats i ”digital salong” i samarbete med Draken Film.

”Strejkarna”, som är en svensk dokumentärfilm i regi av Helena Molin, var en av de filmer som visades sista dagen, helt utsåld på biografens största biosalong, följd av en livfull debatt mellan deltagare i filmen och en engagerad publik, ett samtal som pågick länge.

Dokumentärfilmen följer, under sju års inspelning, en grupp tonåringar som tar plats utanför Sveriges riksdag med handskrivna plakat som kräver åtgärder för att rädda klimatet och på så sätt startar en av de största ungdomsrörelserna i nutid. En av dem är Greta – tjejen som vi minns med plakatet ”Skolstrejk mot klimatet” – men här i filmen får vi i publiken följa ett kollektiv av tjejer och killar. Det rör sig om unga aktivister som engagerar sig i demonstrationer, förhandlingar och politiska konfrontationer, samtidigt som rörelsen växer snabbt.

”Strejkarna” är en av de bästa filmerna på årets Ifema+, som firar 20 år med ett extra intressant och bra program. Festivalen visar spelfilm, dokumentärer och kortfilmer av kvinnliga regissörer och ger viktiga perspektiv på den tid vi lever i.

Invigningsfilmen ”Vanilla”, i regi av Mayra Hermosillo (Mexiko), är en spelfilm om en grupp kvinnor i ett hus i 1980-talets Mexiko som kämpar för att rädda sitt gemensamma hem.

Storyn skildras genom den åttaåriga flickan Robertas blick. Hon har koll på läget. Vi får se tuffa kvinnor som har ont om pengar men ingen lust att ge upp. Det hela förstärks av barndomens magi. Det är en stark, poetisk film med lekfullhet mitt i allvaret.

Paneldiskussionen med regissörer och filmfotografer är mycket intressant att ta del av – ett programpass som fördjupar perspektiven och sprider energi på festivalen.

Detsamma gäller Work in progress, med nya verk på gång att se fram emot, och inte minst kortfilmsprogrammet med filmer av helt olika slag. Tillsammans ger de en mångfasetterad bild av kvinnligt filmskapande. Kortfilmen ”Carmen”, i regi av Ros Al Moradi, bjuder på en drastisk humor som får publiken att gapskratta – månne oväntat.

Det är mycket att ta med sig från årets Ifema+. En festival som firar 20-årsjubileum med ett varierat och rikt urval av film på temat community i Malmö – en stad där många filmfestivaler har sin plats, förmodligen Sveriges främsta filmfestivalstad.

The post Ifema+ 2026 – en mångfasetterad filmfestival first appeared on Opulens.

FILM. Malmös arabiska filmfestival, Maff, har omnämnts som den mest betydande i Europa med fokus på arabisk film. Ingela Brovik har tagit del av årets upplaga. Här är hennes rapport.

Maff/ Malmö Arab Film Festival april 2026

Under årets upplaga av Maff, Malmö Arab Film Festival, i april visades 39 filmer från 14 olika länder. Det rör sig om ett varierat urval som fördjupar och komplicerar bilden av den arabiska världen, Genomgående är det fråga om filmer av hög kvalitet.

Det är emellertid få filmer som har direkta kopplingar till eller utgör skildringar av de konflikter som pågår just nu i Mellanöstern.

På årets Maff visas bland annat en film om en egyptisk far-och-son relation, en film med fokus på palestinsk historia och en saudiarabisk kvinnlig road-movie där en farmor med två barnbarn på väg mot Mecka får problem.

”All that’s left of you”, i regi av Cherien Dabis, berättar om palestinsk historia från Jaffa1948 och framåt.  Det är en mycket sorgsen släkthistoria. Den första intifadan 1938, när människor måste lämna landet, är väl dokumenterad i filmen.

”My Father’s Scent” i regi av Mohamed Siam, Egypten, är en berättelse om en far och en son som har svårt för att kunna prata med varandra. Fadern är inlagd på sjukhus och sonen letar efter honom men det är problematiskt att få kontakt, av olika skäl. Det är ett exempel på vardagliga familjehistorier med politisk-historisk undertext som fördjupar det historiska perspektivet, med tyngd. Som sagt, genomgående är det välgjorda filmer som därtill får mycket publik på Maff.

”Hijra” i regi av kvinnliga regissören Shahad Ameen är en film med kvinnlig huvudroll, en farmor i vit dräkt och sjal på huvudet som är på resa till Mecka med sina två barnbarn, unga flickor. När de tar paus på resan passar den äldre flickan Sara på att rymma, och därefter reser farmor och den yngre flickan vidare landet runt för att försöka hitta Sara. Det hela utvecklas till en sorgsen roadmovie med svart humor och ett starkt porträtt av en tuff kvinna som inte ger upp. En av de bästa filmerna på årets Maff som varje år bjuder på fördjupande berättelser från arabvärlden.

The post Arabisk film i fokus på festival i Malmö first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från Buff, Barn- och ungdomsfilmfestivalen (7-13 mars) som i år firar 43 år som en av Sveriges största filmfestivaler i sitt slag.

Filmfestivalen för barn och unga i Malmö kunde i år visa 119 filmer från 46 olika länder i en mängd olika kategorier. Genomgående har det varit fråga om utmärkta filmer, som tar upp teman som utsatthet och medmänsklighet.

Årets tema, utsatthet och medmänsklighet gestaltas med ömsinthet, humor och ibland drastisk lekfullhet. Stämningen på Buffs biografvisningar är både glad och eftertänksam och pendlar mellan lek och allvar. Filmvisningarna följs i vissa fall av samtal mellan filmens regissör och den unga publiken. Dialoger som blir mycket intressanta.

Förutom visningar av film från hela världen har det även rört sig om flera världspremiärer, som svenska ”Dante”, en animerad film i regi av Linda Hambäck. Den var tillika invigningsfilmen på Buff. Det rör sig om en spännande pusseldeckare där huvudrollen Dante, en märklig råtta blir rådgivare åt en ledsen bankman. Stellan Skarsgårds lekfullt starka röst som Dante bidrar till det goda helhetsintrycket.

”Dante” visar verkligen hur suverän svensk animerad film kan vara med sin egen mix av drastisk humor, vass elegans och rik undertext. Genom att gestalta tidsandan och belysa viktiga frågor, fungerar den mycket väl som invigningsfilm.

”Olivia och den osynliga jordbävningen”, också en animerad film i regi av Irene Iborra Rizo, är en samproduktion av Spanien, Chile, Frankrike, Belgien och Schweiz.  Den berättar om Olivia, lillebror Tim och deras mamma som förlorar sin bostad och placeras i en rivningslägenhet utan mat och pengar. Olivia leker att hon spelar in film på sin mobil för att lugna Tim och samtidigt försöker barnen få grannarna att reagera på sakernas tillstånd. När polisen kommer för att vräka familjen, börjar barnen ropa ”No pasaran!” (som under spanska inbördeskriget) och alla grannar ställer upp mot polisen.

Det är en ovanligt stark animerad film med hög konstnärlig kraft och humor, oförglömlig och en av de bästa på årets Buff. Den belönades också med Malmö stads barnfilmpris.

”Mira”, en dansk film i regi av Marie Limkilde, är ytterligare en animerad film med en tolvårig flicka i huvudrollen på årets Buff. Oftast rör det sig i år om filmer där flickor har hjälterollerna. Mira får problem med sina bästa väninnor i klassen när en ny tjej kommer in och hittar på coola saker. En stark film om förändring, vänskap och kärlek, som griper tag i den unga publiken. En av många utmärkta animerade filmer på årets Buff.

”Diktatorns tårta” i regi av Hasan Hadi, i samproduktion mellan Irak, Qatar och USA, handlar om att hela Irak skall fira diktatorn Saddam Husseins födelsedag genom att äta tårta. Flickan Lamia, som bor ensam med sin fattiga farmor, blir utsedd att baka kakan till klassen i skolan. Nästan med livet som insats jagar hon ingredienser till detta bakverk (nästan som i en Chaplinfilm) i en rörig stad där det är svårt att få tag på mat. Dessutom har hon knappt några pengar. En stark skildring av Irak under Saddam Husseins sista tid vid makten och en film som visar Buffs bredd i konstnärligt urval av aktuella filmer. Kort sagt en minnesvärd och  i god mening oväntad film. Årets upplaga av Buff bjöd på såväl mångfald som nya perspektiv för alla att ta med sig.

The post Buff 2026: Fokus på utsatthet och medmänsklighet first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Berlin International Film Festival är den största filmfestivalen efter Cannes. Ingela Brovik rapporterar om nya sevärda filmer 2026.

Berlin International Film Festival 12-22 februari 2026

Publiken på den stora biografen vid Marlene Dietrich Platz applåderar oavbrutet i minst 20 minuter efter visningen av ”À voix basse”, en fransk-arabisk spelfilm i regi av Leyla Bouzid, en kvinnlig tunisisk filmregissör. Hon reagerar starkt på publikens stora positiva upplevelse av hennes film som deltar i den internationella tävlingen på filmfestivalen i Berlin. Filmen handlar om en familjegåta efter att en familjemedlem plötsligt dött och saker och ting måste utredas. Det är en lyhörd, poetisk film som berättar om familjen med stark känsla, mellan lek och allvar, humor och eftertänksamhet.

Den framstår som en av de bästa filmerna i den internationella tävlingen på årets Berlinale, Berlin Film Festival som i år arrangeras för 76:e gången 12- 22 februari med mycket publik som tar plats på Berlins alla biografer. Filmfestivalen i Berlin är den näst största i världen efter Cannes, som ibland knappt har en enda kvinnlig regissör i den internationella tävlingen. Men Berlin har i sitt internationella tävlingsprogram filmer med kvinnliga regissörer och i år är det relativt många.

Det är mycket liv och rörelse på årets filmfestival, publiken strömmar till alla biograferna och fullsatt är det på ”À voix basse” där kvinnors känslor, tankar och idéer om framtiden tar plats med eftertryck. Publiken reagerar positivt och tillsammans delar vi upplevelsen av den starka filmen. Vi tar med oss det ut i Berlin där festivalen är en angelägenhet för många, ja, man pratar om den på stadens gator och torg.

”Dao” är en fransk-afrikansk/Guinea-Bissau-film i regi av Alain Gomis. Det rör sig om två fester på två kontinenter och familjers liv. Den skildrar olika generationer som firar med eftertryck, massor av folk och diskussioner om vilken grupp man tillhör. Här har vi att göra med en ovanlig film präglad av stark kollektiv energi.

”Rose”, i regi av Markus Schleinzer är en tysk film. Handligen utspelas på landsbygden under 1600-talet där kvinnors liv inte tycks lika mycket värda som männens. Med utsökt svartvitt foto skapas en mycket speciell stämning genomsyrad av vemod. Detta är berättelsen om en ensam och vacker ung kvinna som folket i trakten talar om. De undrar hur hon skall klara sig med allt arbete på lantbruket. Kvinnan skaffar sig en annan kvinna som partner, efter en tid blir hon gravid och grannarna undrar hur det kan ha gått till. Men de två fortsätter att vara ett par och en viss gåtfullhet omgärdar filmens story, som fascinerar.

Sandra Hüller som gjorde rollen som kvinna förklädd till man/soldat i ”Rose” vann priset Silverbjörnen för bästa skådespelarinsats, ett numera könsneutralt pris. ”Rose” var onekligen en av de mest intressanta tyska filmerna i årets internationella tävling på Berlinfilmfestivalen.

Ytterligare en tysk film som gjort ett starkt intryck är ”Meine Frau weint” ( Min fru gråter) i regi av Angela Schanelec, En man får ett telefonsamtal från sin fru som vill att han skall hämta henne på sjukhuset. Men när han kommer dit finns hon inte där utan i parken utanför. Märkliga scener utspelas som i en iscensatt performance. När mannen hittat sin hustru på en bänk i parken sitter hon och gråter. Det är kort sagt en djupt originell film.

”Queen at Sea”, är en amerikansk film i regi av Lance Hammer med Juliette Binoche i huvudrollen som frustrerad vuxen dotter till en mamma som plötsligt  börjar flippa ut i hemmet där hennes make vill ha det som vanligt. Men den vuxna dottern som, Binoche spelar med stark energi, vill inte att mamman skall underordna sig makens krav på sex. Dottern vill därför få bort honom från mammans liv.

Det blir således en dramatisk story där Binoche tar plats med extra allt i sina uttryck i detta sorgliga familjedrama som blir till en bra men tung film vars tema man sällan har sett utspelas så kraftfullt.

Således var det här ännu en film med en stark kvinna i huvudrollen. Därtill en film som på sitt speciella sätt gestaltar tidsandan. Den fick juryns Silverbjörn för bästa film.

”Dust” i regi av Anke Blondé, är en samproduktion av Belgien, Polen, Grekland och Storbritannien. Handlingen utspelas i Belgien 1999 i västra Flandern där ett antal affärsmän samlas för att investera i ett lokalt tech-bolag. Enbart män spelar de centrala rollerna i denna story om pengar och makt. Det handlar också om uppgång och fall för två prominenta män utan någon reell kapacitet. Det är onekligen en välgjord film om manlig makt och pengar. Men den gick inte hem hos publiken i Berlin.

Svensk film på den här filmfestivalen brukar mestadels vara barn-och ungdomsfilm. Svensk barn- och ungdomsfilm har nämligen gott rykte i Berlin sedan lång tid tillbaka. Men i år är det bara en enda svensk film här i Berlin, i programmet Forum. Det rör sig om ”Doggerland” i regi av Kim Ekberg. Det är en spelfilm om en man i 40-årsåldern som bor hemma hos sin mamma i Norrköping, utan att söka ett ”riktigt jobb”. En välgjord film med analogt svartvitfoto som med sin estetik engagerar i emotionellt avseende.

Ja, detta var några av de verkliga höjdpunkterna i årets upplaga av filmfestivalen i Berlin.

The post Filmfestivalen i Berlin bjöd på ett flertal höjdpunkter first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterade nyss från 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Här följer Lena Torquato Lidéns festivalrapport.

Filmfestival i Göteborg innebär för mig varma biofoajéer och spontana filmsamtal med volontärer och bekanta. Jag letade igenom programmet efter den bild av samtiden som en bra filmfest alltid brukar ge mig. Som ett finger i luften för att känna vilken riktning vinden har. Men det var överväldigande, mer och fler olika riktningar än vanligt.

Som ombytliga kastvindar, men nu när festivalen är över så har jag ändå funnit ett spår.

Mina filmval

Min festival handlar framför allt om kvinnor. Och då inte minst hur de på olika sätt begränsar och kontrollerar sig själva och andra, som i ”Mother” (i regi av Teona Strugar Mitevska) med Noomi Rapace som Moder Teresa.

Filmen gestaltar kontrasten mellan Indiens armod och den katolska kyrkans strama europeiska uppfattning om skuld och skam. Det skapar en ilska i mig att denna helgonförklarade kvinna var så hård och sträng mot sina medsystrar.

I ”If we don’t burn, how do we light up the night”, i regi av Kim Torres, har en ensamstående mamma flyttat till sin pojkvän i landsorten med sina två tonårsbarn. Hon har också offrat sitt tidigare liv för att kunna leva med den nye mannen, men barnen är inte glada över situationen. Den nya tillvaron visar sig rymma oanade faror för framför allt den kvinnliga delen av befolkningen. Samtidigt är detta en vacker skildring av hur alla generationer lever tillsammans och delar livet på Costa Ricas landsbygd.

Kvinnor som trygghetsbärare

I ”Hind Rajab – rösten från Gaza”, i regi av Kaouther Ben Hania, kommer vi till Röda Halvmånens sambandscentral på Västbanken. Där arbetar kvinnor och män med att ta emot fruktansvärda telefonsamtal från krigets Gaza och försöka skicka ambulanser till de överlevande.

Det samtal som Omar tar emot kommer från en ung kvinna som medan de pratar blir skjuten och chocken är lamslående i andra änden av luren. Sedan upptäcker han och de två kvinnor som troligen är socionomer och som ska stödja telefonisterna att det finns en överlevande i bilen, en flicka på 6 år som är rädd och utsatt.

Under många timmar har de kontinuerlig kontakt med henne där hon sitter i bilen omgiven av döda släktingar och med israeliska tanks runtomkring. Det mänskliga psyket står i fokus för denna skildring av hur krig berör även dem som ska hålla sig lugna för att vägleda och rädda andra. Kvinnorna håller sin plats som trygghetsbärare genom kärleksfulla ord som “älskling” och recitation av Koranen.

Varm men sorglig film

Andra muslimska kvinnor i ”The Baronesses” (i regi av Mokhtaria Badaoui och Nabil Ben Yadir) tar hand om varandra på sitt kulturcenter i Bryssel medan männen bygger hus i hemlandet Marocko. I denna komedi finns ett stråk av sorg när huvudpersonen genom en olycklig slump får reda på att hennes man har en andra fru och två barn i Marocko. Hon själv har inte kunnat ge sin man några barn och han har tydligen tagit saken i egna händer under sina vistelser i huset han byggt på.

Denna upptäckt förändrar hennes syn på sin tillvaro och de planerar att sätta upp Shakespeare, eftersom det var hennes dröm innan hon gifte sig som 16-åring. En lika varm som sorglig film om kvinnlig gemenskap.

Fantastisk animéfilm

I den helt fantastiska ”Lilla Amélie och tecknet för regn” (i regi av Maïlys Vallade och Liane-Cho Han), en animéfilm om en belgisk familj som bor i Japan efter andra världskriget, får vi möta ett barn som har svårt att kommunicera trots att det inne i hennes huvud är helt självklart vad hon vill. Men sedan dyker hennes farmor upp, ger henne en bit vit choklad och genom hennes inställning till barnbarnet öppnas världen för flickan.

Den unga japanska hemhjälpen blir sedan flickans bästa vän och deras vänskap växer till en stark kärlek som är enormt rörande.

Filmer om dysfunktionella män

Slutligen ska jag ta upp ett par filmer med fokus på dysfunktionella män. Det rör sig om ”The Thing with feathers” (i regi av Dylan Southern) med Benedict Cumberbatch och den franska ”Love Me Tender” (i regi av Anna Cazenave Cambet). Här handlar det om män som inte längre klarar av sitt faderskap eftersom döden och en skilsmässa gjort att de inte längre har sina respektive vid sin sida.

Benedict Cumberbatch spelar en tecknande änkling med två söner som överfalls av en av sina egna figurer, en kråka som blir ett element i hans försämrade mentala hälsa efter att han blivit ensam kvar. Det är en skrämmande och sorglig film om sorg och saknad.

Den franska pappan Laurent däremot drabbas av vansinnesilska när hans exfru kommer ut som lesbisk. Han bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att skilja deras lilla son från sin mamma. Det inkluderar manipulation av barnet och vägran att rätta sig efter den genom rättegång beslutade domen.

Detta är två sorgliga och upprörande skildringar av ensamma män och deras barn. Filmer som gör att jag knyter nävarna hårt i biomörkret.

The post Starka kvinnoskildringar på Göteborg Film Festival 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival.

Affischen för den 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival har skapats av konstnären Lovisa Sköld. Motivet utgörs av en kvinna klädd i en intensivt röd kappa som glänser, hon har långt. Det är en bild som utforskar förhållandet mellan yta och sanning.

Sanning är årets tema på Göteborg filmfestival och utöver filmvisningar så arrangeras intressanta seminarier ”på spaning efter den sanning som flytt” som det står i festivalens program. Det gör festivalen extra laddad med existentiella frågor.

Invigningsfilmen ”Biodlaren”, är en svensk film i regi av Marcus Carlsson. Den fick sin urpremiär på festivalens stora biograf Draken i Göteborg den 23 januari och samtidigt på drygt 30 Folkets Bio-salonger runt om i hela Sverige.

”Biodlaren” är en melankolisk och lyhörd film som går sin egen väg med en berättelse om en man på landsbygden som är biodlare och har en dotter. De delar en gemensam stor sorg som tynger varje dag och detta är onekligen en annorlunda film som gör avtryck.

Det är en bra invigningsfilm med poetiskt lågmäld kraft och undertryckt emotionellt uttryck.

I viss kontrast till nästa film i programmet, franska ”Bad Apples” om unga skolflickor som försöker finna sin framtid genom att vara ”duktig flicka” i skolan, självständig utan att göra uppror. En tänkvärd film som visar respekt mot de unga sårbara tjejerna.

Flera kortfilmer i en film

”Startsladden” består av ett antal ovanligt bra svenska kortfilmer som avlöser varandra i en och samma film. Den är en av årets absoluta höjdpunkter och applåderades hejdlöst av publiken. Startsladden utgörs av cirka tio kortfilmer och efter visningen utsågs en vinnare av juryn. Vinnare blev ”Det som finns kvar av mig” i regi av Christer Wahlberg.

Vinnarfilmen berättar om Tomas, en ung man som faller ihop på golvet och inte kan ta hand om sig själv eller sitt barn. Det är den värsta situation man kan tänka sig som skildras med ömsinthet och klarhet på oväntat sätt. Det är med andra ord en mycket stark film som man inte kan glömma.

Sanning och lögn

Därefter följde ett seminarium på temat sanning och lögn. Under filmfestivalen samlas många filmskapare och skådespelare för att presentera, diskutera och visa sina filmer. Däribland den svenska skådespelaren Noomi Rapace som är årets nordiska hederspristagare och Agnieszka Holland, filmregissör från Polen som är årets hederspristagare och vars filmer hyllats på filmfestivalen i Berlin där jag hört henne föreläsa.

På filmfestivalen i Göteborg visas också Jan Troells nya dokumentärfilm om hans föräldrageneration och deras historia. Det är en mycket vacker, tankeväckande och poetisk svartvit film med dynamiskt filmfoto och en insiktsfull berättelse. Den utgör ytterligare en höjdpunkt på filmfestivalen med diskussion av sakkunniga efteråt.

Festivalens bästa film

En annan av många höjdpunkter är ”Hind Rajab  – rösten från Gaza” i regi av Kaouther Ben Hania, Det är en spelfilm med en autenticitet som känns dokumentär och som fördjupar perspektivet. I januari 2024 tar Röda Halvmånens larmcentral emot ett telefonsamtal från en sexårig palestinsk flicka, som sitter fast i en trasig bil med döda släktingar i norra Gaza. Hon vill få hjälp att komma därifrån och talar länge med personalen på larmcentralen medan kulorna smattrar. Just detta är ett dokumentärt inslag eftersom det är flickans autentiska röst vi får höra i filmen.

Sammanfattningsvis en intensiv, stark och mycket bra film, enligt min åsikt, årets bästa film på Göteborg filmfestival 2026. ”Hind Rajab  – rösten från Gaza” är både omskakande och hjärtskärande. En av många filmer att ta med sig ut från biografen.

Är du nyfiken på samtliga som tilldelades festivalpriser så finns hela listan här.

The post Sanningen i fokus på Göteborg Film Festival 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Den brasilianska regissören Anne Pinheiro Guimarães film ”Little Creatures” visas på filmfestivalen i Göteborg. Lena Torquato Lidén fick ett samtal med henne och skådespelaren Theo Medon.

”Little Creatures” (”Pequenas Criaturas”), är en brasiliansk dramafilm som vunnit pris vid filmfestivalen i Rio. Den utspelar sig i huvudstaden Brasilia, med dess futuristiska arkitektur och utopiska stadsplanering. Året är 1986 och landet har efter en lång tid av diktatur åter blivit en demokrati. Walkmans, blandband och tristess präglar livet i den lilla familjen med två söner och en mamma, som blivit lämnad av sin man som ständigt “är på resa”.

I samband med visningen av filmen på Göteborgs filmfestival fick jag ett samtal med filmens regissör och en av de unga skådespelarna.

Regissören Anne Pinheiro Guimarães är en liten och energisk kvinna med kortklippt svart hår. Hon har när vi träffas den skickliga 16-åriga skådespelaren Theo Medon vid sin sida. ”Jag gav honom en playlist,” svarar hon på frågan om den stora skillnaden mellan dagens ungas tillvaro med mobiler, och fortsätter: ”Sedan ägnade han timmar åt att ligga ner i hotellsängen och göra den tidens aktivitet: lyssna på samma kassettband om och om igen på en Walkman…”

Anne berättar om en annan skillnad mellan dåtiden och nuet: ”Dessutom var det roligt, när vi skulle spela in scenen där han skulle hitta en moped i en tidningsannons, så bara tittade han på tidningssidan. Vad är detta!?! Jag fick förklara hur världen fungerade då. Att man betalade annonserna per antal ord…Så här använder man en telefon med nummerskiva.”

”Det var en immersiv upplevelse,” säger Theo, som också upplevde att det var en stor upplevelse att spela den ganska introverta tonårspojken i filmen.

”Trots en tioårig karriär inom film och såpopera har jag utvecklats mest av den här rollen. Med de små gester som en blyg person har kan man ändå uttrycka mycket,” lägger han till.

Lugnet och avsaknaden av fara i 80-talets Brasilien imponerade på de brasilianare som tillsammans med mig såg filmens internationella premiär i Göteborg. Stämmer verkligen den bilden? undrar jag.

Anne svarar: ”Jo men det var så, det var inte farligt på den tiden, barnen kunde röra sig fritt i staden och tempot var långsamt. Men just i min hemstad Brasilia, som jag hatar och älskar, fanns det ändå en fara. Det var bilarna, alla kände någon som blivit överkörd av en bil och dött. Det är en stad utan trottoarer, byggd för att ta sig fram i det som på femtiotalet räknades som framtiden: bilen!”

Bilarna, ja, hur var det att spela in scenerna med gamla bilar och var det några svårigheter i övrigt?

”Ibland när vi spelade in så ångrade jag misstaget att ha skrivit en film med de gamla gamla bilarna Volkswagen Brasília som ibland inte fungerade alls. Allt var som gjort för att det skulle gå fel på inspelningen. Barnen, hunden som skulle spela döende, vilket hundtränaren sa att den var tränad till men vilket den sannerligen inte var… Många scener fick vi ta om eftersom hunden var alldeles för levande. Puh!” säger Anne Pinheiro Guimarães avslutningsvis.

Låt oss nu hoppas att den här starka filmen, med sin stilrena skildring av en svunnen tid, får svensk distribution och kan njutas av fler.

The post En film som stilsäkert skildrar 80-talets Brasilia first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Malmö blir åter centrum för nordisk arbetarfilm när Arbetarfilmfestivalen arrangeras i helgen. Under tre dagar samlas filmer, samtal och workshops om arbete, rättvisa och förändring på Glokala folkhögskolan.

Åttonde upplagan av filmfestivalen

Malmö står åter i centrum för nordisk arbetarfilm när den åttonde upplagan av Nordiska arbetarfilmfestivalen går av stapeln i helgen, den 14–16 november 2025.

Under tre dagar fylls Glokala folkhögskolan i Malmö av filmer, samtal och workshops som tar sig an några av samtidens mest brännande frågor om arbete, rättvisa och förändring. En bred festival med fokus.

– Festivalen riktar sig till alla som är intresserade av solidaritet och arbetarrörelsen, särskilt arbetare, aktivister och studenter, säger Talat Bhat, en av arrangörerna.

Festivalen, som sedan 2017 har etablerat sig som Nordens enda filmfestival med fokus på arbetarfilm, samlar filmskapare, fackföreningar och engagerade samhällsmedborgare i ett möte mellan kultur och politik. Målet är att skapa en arena där film blir ett verktyg för reflektion, organisering och samhällsförändring.

– Vi hoppas att besökarna lämnar festivalen inspirerade, med nya perspektiv på kollektiv organisering och en starkare känsla av gemenskap.

Klimat, digitalisering och global rörlighet

Årets tema kretsar kring arbetarrörelsens roll i en snabbt föränderlig värld. Bland de ämnen som står i fokus finns klimaträttvisa, digitaliseringens påverkan på arbetslivet och den växande globala rörligheten av arbetskraft. Genom filmvisningar, panelsamtal och interaktiva workshops vill festivalen väcka samtal om hur en modern arbetarrörelse kan se ut – och vilka utmaningar som väntar i framtiden.

Efter de digitala upplagorna under pandemin fortsätter festivalen att kombinera lokalt och digitalt deltagande. Förutom visningarna i Malmö planeras digitala programinslag som gör det möjligt för publik över hela Norden och världen att ta del av evenemanget.

Dessutom arrangeras lokala visningar i samarbete med fackföreningar och kulturorganisationer runtom i regionen.

En mötesplats för fler röster

Arbetarfilmfestivalen vill utmana bilden av vem som räknas som arbetare och vad arbete egentligen betyder i dag. Genom att öppna upp för olika perspektiv hoppas arrangörerna skapa en mötesplats för både veteraner inom arbetarrörelsen och nya generationer som söker social rättvisa i en globaliserad värld.

Festivalen arrangeras av filmkollektivet RåFILM i samarbete med ABF, Byggnads Skåne, Elektrikerförbundet och Folkets Bio Panora. Den stöds av Arbetarrörelsens Kulturfond och flera fackliga organisationer.

Med sitt fokus på både historia och framtid vill Arbetarfilmfestivalen i Malmö visa att arbetarfilmen fortfarande har mycket att säga – kanske mer än någonsin.

– Missa inte filmvisningarna, debatterna och möjligheten att nätverka med likasinnade under festivalens tre dagar, säger Talat Bhat.

REDAKTIONEN

The post Filmfestival lyfter framtidens arbetsliv och klimaträttvisa first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från tyska DOK Leipzig, en av världens äldsta dokumentär-och animationsfilmfestivaler.

DOK Leipzig
27.10 – 2.11 2025

DOK Leipzig – en viktig mötesplats

Motivet på affischen och omslagsbilden för årets DOK Leipzig är ett par röda skor, en klassisk modell för både kvinnor och män, en sko ligger på sidan, den andra står stadigt på golvet.  DOK-Leipzig, en av världens äldsta dokumentärfilmfestivaler, var den enda platsen för yttrandefrihet under DDR-tiden då Östtyskland var en del av Sovjetunionens geopolitiska sfär. Följaktligen så blev festivalen internationellt uppmärksammad och en viktig mötesplats.

Det var i Leipzig som den fredliga revolutionen började 1989, och än idag är DOK Leipzig en plats för yttrandefrihet, då det fortfarande visas upproriska och djupt samhällskritiska filmer på festivalen.

Dokumentärfilm är en spegel av världen, men det är även animerad film som alltid visas på DOK Leipzig, och i årets program finns det många filmer som fördjupar och komplicerar bilden av sakernas tillstånd i världen. Inte minst i det officiella tävlingsprogrammet internationell dokumentärfilm, men kortfilmer och animerade filmer tävlar också om priser i sina respektive kategorier.

Årets upplaga av DOK Leipzig

På årets filmfestival visas 225 filmer från 55 olika länder med 53 000 festivalbesökare, och det är hela 12 priser som delas ut.

Ett något oväntat tema i år är retrospektivprogrammet Un-American Activities. Films from the “Other America” at the Leipzig Dokumentarfilmwoche 1962-1989, med affischbild på röda tuffa stövlar.

I det programmet visas ”Harlan County, USA” i regi av Barbara Kopple. En dokumentärfilm om en gruvarbetarstrejk 1977 i Harlan County, Kentucky där en ikonisk sångerska sjunger ”Which side are you on”, mitt ibland gruvarbetarna. En film som tog plats i Leipzig, då som nu. Det är festivalhistoria att ta med sig. Och en film som fortfarande känns aktuell, med tanke på dagens politiska läge.

”Elephants & Squirrels” , i regi av Gregor Brändli, Schweiz, är en initierad dokumentär om kolonialism och museivärlden. En konstnär från Sri Lanka, Deneth Piumakshi Veda Arachchige, gör en upptäckt på ett museum i Schweiz. Det rör sig om föremål och kvarlevor från Sri Lanka som i början av 1900-talet, under tvivelaktiga omständigheter och med våldsamma metoder, fördes till Basel. Nu vill konstnären ställa historien till rätta.

Detta är en film som fördjupar kolonialismens historia på ett annorlunda sätt och med visuell kraft. Detta är tveklöst en av årets bästa dokumentärfilmer och den belönades följdriktigt med ett pris på festivalen.

”Balentes”, är en animationsfilm i svartvitt, i regi av Giovanni Columbu. Det rör sig om en italiensk-tysk samproduktion som skapar en fascinerande bildberättelse om en sann historia.  Två unga pojkar i Sardinien år 1940, i ett tidigt skede av andra världskriget, befriar en grupp hästar från ett militärt stuteri. Deras idealistiska handling leder till att de förråds av en lokalinvånare och jagas av milisen, vilket får tragiska konsekvenser.

Det är en visuellt mycket stark film där varje litet bildelement skapar mening och rörelse på engagerande sätt. Regissören pratar i ett efterföljande samtal om sitt sätt att skapa bilder med oss i publiken på maximalt intressant sätt. Och knappt någon vill lämna biografen förrän Columbu talat färdigt.

Detta är kännetecknande för DOK Leipzig där mötena mellan filmskapare och publik alltid blir oväntat intressanta. Det finns enligt forskning, ett ökande behov av att diskutera film på plats där den visas, vilket således bekräftas här i Leipzig där det varit flera intressanta möten mellan regissör och publik.

Förr och nu i östra Tyskland

”White Smoke over Schwarze Pumpe” av Martin Gressmann and Peter Badel, är en dokumentärfilm som undersöker de sociala och miljömässiga konsekvenserna av stängningen av energianläggningen i Schwarze Pumpe belägen i före detta DDR. Filmen kombinerar sekvenser från 1991 med nytt material filmat mellan 2019 och 2025 och tar upp teman som arbetarklassens liv, miljöförstöring och de ärr som fortfarande finns kvar efter stängningen.

Något som stannar kvar i minnet när festivalen avslutats är hur filmaren frågar ut män och kvinnor från öst och väst. ”Har ni ett arbete?” är frågan. ”Nej!” svarar alla de män som bor i före detta DDR/Östtyskland. Det är stor skillnad när frågan om jobb ställs till män och kvinnor från före detta Västtyskland, där alla har arbete. Och ett annat liv. Jag kommer inte att glömma hur publiken i Leipzig suckade och gav uttryck för att historien har satt sina spår, för alltid.

The post DOK Leipzig 2025 vidgar perspektiven first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Här följer Ingela Broviks rapport från Nordisk Panorama filmfestival 2025 som nyligen avslutades.

Nordisk Panorama filmfestival 

Nordisk Panorama startade för cirka 35 år sedan för att visa kort-och dokumentärfilm från de nordiska länderna. Ett av de första åren som undertecknad var med ägde festivalen rum i Kristianstad, staden där den svenska filmen filmen föddes på 1890-talet.

Därefter var festivalen på turné mellan de olika nordiska länderna, tills man för ett antal år sedan bestämde sig för att Nordisk Panorama skulle ha sin plats i Malmö, Sverige, varje år. Och nyligen, 18-23 september var det dags igen för nordisk kort-och dokumentärfilm att visas i olika program. Inte minst ett tävlingsprogram med långfilm som visar bredd och mångfald i nordisk dokumentärfilm, samt även tävling i kortfilm.

”The Helsinki Effect”, humor och historia

En av de första filmer som visades i årets upplaga av festivalen var ”The Helsinki Effect” i regi av Arthur Franck. Det är en finsk-norsk-tysk film om det politiska mötet den 29 juli 1975 i Helsingfors då 35 politiska ledare samlades under tre dagar för att diskutera det rådande kalla-kriget-läget i världen. Sovjetunionens Bresjnev var där, med arg uppsyn, och likaså USA:s dåvarande utrikesminister Kissinger, som skrattade ofta.

Filmen om konferensen för samarbete och säkerhet i Europa baseras på ett urval av flera hundra timmars dokumentation i form av arkivfilm som blir till en mycket bra, intensiv dokumentär om det politiska tillståndet i världen, då. Det helas gestaltas med humor som vidgar perspektiven och vår bild av sammanhanget.

”The Father, the Sons and the Holy Spirit”

Ja, filmerna på Nordisk Panorama skapar generellt nya perspektiv på sakernas tillstånd i Norden och världen i stort. Ett specifikt exempel är den danska dokumentären ”The Father, the Sons and the Holy Spirit” i regi av Christian Sønderby Jepsen. Det rör sig om en episk berättelse som sträcker sig över 14 år. Det centrala motivet är en konflikt mellan två bröder där filmkameran kommer smärtsamt nära. Filmen berör genom det drastiska sättet att berätta och hur familjens liv skildras.

En annan minnesvärd dansk dokumentär är ”Walls – Akinni Inuk” i regi av Nina Paninnguaq Skydsbjerg och Sofie Rørdam om en grönländsk kvinna som suttit i fängelse på Grönland i 12 år. Men en dag möter hon Nina, som besöker fängelset som en del av ett pågående filmprojekt.

Det mötet utgör början på en fin vänskap som fördjupas. Här har vi att göra med en starkt berörande dokumentärfilm som med emotionell intensitet gestaltar hur det går till att skapa förtroende mellan två individer.

”Yalla Parkour”

”Yalla Parkour”, i regi av Areeb Zuaiter och producerad i ett samarbete mellan Sverige, Quatar och Saudiarabien, är en dokumentärfilm om pojkar och unga män i Gaza. De utövar parkour och hoppar, nästan flyger, och studsar i skruvade hopp från olika höjder och byggnader.

Deras modiga hopp och språng blir till uttryck för frihet och kan även ses som en konstnärlig gestaltning, dans och performance av hög klass.

Allt eftersom tiden förlöper i denna speciella dokumentär, ju mer utvecklade variationer som kommer till uttryck, desto mer fördjupas den konstnärliga styrkan trots de svåra omständigheterna i ett krigshärjat Gaza.

Publikens favorit på festivalen

”Yalla Parkour” är en unik film i sitt slag och framstår som en av de allra bästa på årets festival. Det var därför inte överraskande att ”Yalla Parkour” tilldelades publikens pris för bästa film. Filmens producent Basel Mawlawi var för övrigt på plats för att ta emot priset medan regissör Areeb Zuaiter tackade via video.

Sammanfattningsvis är detta en festival som vidgar och fördjupar bilden av vad nordisk dokumentärfilm kan vara. Nordisk Panoramas filmprogram ger oss kort sagt nya perspektiv.

The post Nordisk Panorama filmfestival 2025 vidgar perspektiven first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik skriver om filmfestivalen i Venedig som avslutades i helgen.

Filmfestivalen i Venedig är världens äldsta och förknippas med såväl högkvalitativ filmkonst som starkt engagemang för yttrandefriheten. Festivalen som avslutades i helgen firade 82 år med ett internationellt program som i vanlig ordning väckte intressanta diskussioner. I år var det Jim Jarmusch som tilldelades Guldlejonet för dramakomedin ”Father, Mother, Sister, Brother”. Festivalens näst prestigefyllda utmärkelse, juryns stora pris, gick till ”The Voice of Hind Rajab” av Kaouther Ben Hania. Filmen handlar om en sexårig flickas tragiska öde i ett krigshärjat Gaza. Noterbart är att Lovisa Sirén från Sverige prisades för ”Utan Kelly” i kategorin bästa kortfilm.

Under tre decennier har jag på filmfestivalen i Venedig fått se många angelägna filmer, med obekväma teman men också oväntat dynamisk filmkonst från hela världen. Väl att märka har svensk film även tidigare gjort sig gällande i Venedig. Till exempel med filmer av regissörer som Vilgot Sjöman, Lukas Moodyson och Roy Anderson. Den sistnämnde tilldelades 2014 Guldlejonet för sin film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

Festivalåret 2017 visades dokumentärfilmen ”Human Flow” i regi av Ai Weiwei om flyktingströmmar runt om i världen. Mitt i filmen tar regissören fram sitt pass och ger det till en syrisk flykting i ett flyktingläger någonstans i Europa. En oväntad scen i en verkligt minnesvärd dokumentärfilm om den globala flyktingsituationen. Vi som var där glömmer den aldrig.

INGELA BROVIK

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Filmfestivalen i Venedig first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från Lilla filmfestivalen i Båstad och konstaterar att det må vara en liten festival men den bjuder på stora perspektiv.

Lilla filmfestivalen i Båstad 2025

Den första filmen som visas på årets Lilla filmfestivalen i Båstad är Jan Troells ”Dom över död man” om Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som under andra världskriget skrev om vad som hände i Tyskland före, under och efter andra världskriget. Det var unika artiklar i svensk press under den tiden. Den är festivalens viktigaste film om yttrandefrihet, och med andra ord en värdig film att inleda med.

Därefter följde en visning av en ny film om Troells arbete med ”Dom över död man”, av Yohanna Troell som ger nya aspekter på regissörens arbete. Kort sagt en intressant film som fördjupar perspektivet på Jan Troells sätt att arbeta med regi, foto och allt annat som han utför i filmens tjänst.

Nya filmer på festivalen

Därefter visades två nya invigningsfilmer. ”Nunnan” är en svensk dokumentärfilm av Maud Nycander om en ung kvinna som väljer att bli nunna, ett val för resten av livet. Detta är den andra filmen av regissören om den unga nunnan och således en uppföljare till den första som skildrar hur det hela började. Det är sammantaget en stark berättelse om gudstro i vår tid, en både ovanlig och lyhörd skildring av tro och utveckling med stor respekt för den unga nunnan.

Den andra invigningsfilmen är ”The Dog” i regi av Baker Karim, som har viss anknytning till Båstad, och som besöker festivalen tillsammans med sin bror Alexander Karim. De två är några av de filmregissörer som ofta besöker Båstad under festivalen. ”The Dog” som alltså hade smygpremiär är en riktig neo-noir-thriller som utspelar sig i Kenya.

En annan intressant svensk film är dokumentären ”Eukrainian” i regi av Viktor Nordenskiöld som följer Ukrainas vice premiärminister Olha Stefanisjyna när hon träffar andra politiker och premiärministrar i främst i Östeuropa. Hon kämpar för att få in Ukraina i EU och därav titeln som är en ordlek med EU och Ukraina. Det är en film som verkligen lyckas fördjupa och på ett positivt vis komplicera bilden av det politiska spelet.

Senare under festivalen visades Jan Troells ”Det var en gång ett nu”. Det är en film under kontinuerligt arbete, om Troells ständigt förnyande filmkonst. Ett projekt som han presenterat under de två senaste Båstadfestivalerna och nu fick vi i publiken ta del av ytterligare nytt filmiskt berättande. Mycket spännande att se. En höjdpunkt på festivalen, att ta med sig.

Passionerad dokumentär

Ytterligare en höjdpunkt som måste nämnas är ”I huvudet på Bo”, en svensk dokumentär av Mattias Nohrborg och Jon Asp, som haft sin urpremiär på årets filmfestival i Cannes och fått stark respons. Och nu var det svensk premiär, med livfull entusiasm hos publiken och diskussion efteråt. Filmen kan beskrivas som en närmast passionerad dokumentär om filmkonsten och Bo Widerberg.

Det är ett filmiskt porträtt som inte liknar något som vi har sett förut och som fördjupar berättelsen om Bo Widerberg på bästa möjliga sätt. Mycket passande att visa på Lilla Filmfestivalen i Båstad. Denna festival som Widerberg startade 1996 och som nästa år firar 30-årsjubileum.

Därefter visades ”Projekt Kalle B”, ett work-in-progress av Johan Carlsson om den legendariske filmproducenten Kalle Boman som jobbat mycket med Bo Widerberg och många andra. Nu senast Ruben Östlund. Filmen beräknas ha premiär våren 2026.

Ja, detta var några av höjdpunkterna under årets upplaga av Lilla filmfestivalen i Båstad. Det må vara en liten festival men den bjuder på stora perspektiv.

The post Den lilla filmfestivalen med de stora perspektiven first appeared on Opulens.