FILM. Ingela Brovik tipsar om tre sevärda filmer på bio just nu. Det rör sig om två spelfilmer och en dokumentär. 

Sevärd men mörk film om en poet

”En poet”, i regi av Simón Mesa Soto (Colombia), är en mörk komedi som hade sin urpremiär i Cannes förra året, vann pris där och nyligen har haft Sverigepremiär på bio. Den har förutsättningar för att bli uppskattad även av en svensk publik.

Det var dock inte särskilt mycket folk i biosalongen när jag var där för att se filmen om den melankoliske poeten Oscar som gav ut en poesibok för länge sedan. Trots att han är vuxen bor han hemma hos sin mamma och han har dessutom en tonårsdotter som helst inte träffar honom. Om kvällarna hänger han på baren där han ofta grälar med både vänner och ovänner.

Hur ska Oscar kunna förändra sitt liv? Det är en film med svart humor som berör, men den bjuder inte på någon ljus eller försonande berättelse. I stället får vi anti-hjältar och en skådespelarinsats där huvudrollsinnehavaren som den motvillige poeten gör ett mycket bra jobb. Men vart leder det? Det får vi i publiken fundera på och diskutera efteråt – en sevärd om än mörk film.

Mörk dramakomedi av Jarmusch

”Father Mother Sister Brother”, i regi av Jim Jarmusch, har recenserats tidigare, av Ulf Bjereld, här i Opulens. Det rör sig om en mörk dramakomedi om vuxna barn som träffar sina föräldrar. Först möter vi en äldre pappa, spelad av Tom Waits, som tar emot sina söner, där en av dem spelas av Adam Driver. Med rastlös energi vill den yngre sonen kolla läget med sin pappa, men pappan håller distans och har ingen lust att berätta något viktigt.

Resultatet blir en tomhet i mötet mellan far och vuxna söner, som Jarmusch gestaltar indirekt. Ibland låter han filmkameran ta plats ovanför matbordet, där tallrikar och glas blir som en kartbild – eller av något annat på stort avstånd. Det uppstår en smått absurd stämning kring bordet mellan en far och söner som inte har setts på länge och som nu försöker hitta tillbaka till relationen.

Likadant blir det när filmens andra del utspelas hos en äldre kvinna som bjuder hem sina vuxna döttrar på middag. Mamman är elegant i snygg klänning och högklackade skor. I den här delen medverkar också skådespelare som Charlotte Rampling och Cate Blanchett, och de skapar ett kraftfält som samtidigt rymmer en ambivalens hos denna kärleksfulla men lite deppiga mamma. Tomheten mellan mor och vuxna döttrar speglar den mellan far och söner, och även här tar filmkameran plats ovanför matbordet med glas, tallrikar och mat – ett perspektiv som blir till en kartbild av en stad, en måltid, en familj långt borta.

En intressant film som skildrar tomhet genom filmkamerans rörelser och Jarmuschs stillsamma regi. Ensamhet och familjens oförmåga att skapa kontakt mellan familjemedlemmarna gestaltas tydligt – trots att man vill. Det är en bitterljuv film om familjerelationer, som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till.

En film som ger nya perspektiv

En helt annan sorts film är ”Haiyu. Rebellsångerskan Mariem Hassan och kampen för ett fritt Västsahara”. Filmen är resultatet av ett samarbete mellan två filmkollektiv,  Saharawi Voice och RåFilm. Saharawi Voice är ett kollektiv av sahariska filmskapare och berättare baserat i de sahariska flyktinglägren i Algeriet. Det är en dokumentär som följer sångerskan Mariem Hassan på turné med orkester, där hon framträder runtom i Västsahara. Filmen distribueras via Råfilm och visas på utvalda svenska biografer. Själv såg jag den på Biograf Panora i Malmö den 6 maj 2026.

Filmen ger en annorlunda bild av tillvaron i Sahara, öppnar nya perspektiv på denna del av världen och visar hur man kan lära sig att se tillvaron med en annan blick.

The post Film: Sevärt på bio i maj 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om fyra sevärda filmer på bio just nu. Allt från politisk thriller och dokumentärfilm till dystopisk sci-fi-action och barnfilm.

”Eagles of the Republic” är en unik film

”Eagles of the Republic” är en två timmar lång politisk thriller, producerad av Sverige, Frankrike, Danmark och Finland. Den är en del av Tarik Salehs Kairo-trilogi som startade 2017 med ”The Nile Hilton Incident”. Den följdes upp 2022 med ”Boy from Heaven”, en film som är ett politiskt verk med inriktning på religion och spioneri.

Nu har Tarik Saleh som sagt skapat en thriller och den handlar om den egyptisk filmindustrin. Det är en bransch som i Egypten måste förhålla sig till såväl censur som politisk styrning.

Trilogin handlar i sin helhet om maktutövning och korruption inom den krets som styr Egypten med stark kontroll. Det är en intressant och unik film som förhoppningsvis kan ge ny energi till svensk filmkonst.

I ”Eagles of the Republic” spelar Fares Fares den egyptiske filmstjärnan George Fahmy , en charmör med smeknamnet ”den vita dukens farao”, dyrkad av kvinnor, men svartsjukt och ilsket behandlad av män i Egypten. Denne manlige filmstjärna har stora privata problem med sin exfru med flera personer. Till saken hör att hans bild av sig själv är att han är omutbar och integriteten är därför hans stolthet. I denna film om film får han plötsligt får i uppdrag att spela den egyptiske presidenten Abd al-Fattah al-Sisi. Detta trots att de två är så olika.

Filmen i filmen skall heta ”Folkets vilja” och regimens utsända kollar indirekt och direkt hur inspelningen går till. Det hela utvecklas närmast till satir och indirekt ironi över maktens mekanismer, infall och utfall som publiken kan skratta eller skaka på huvudet åt, med eller utan ambivalens,

Det är en studie i makt och maktmissbruk, i vilket fall som helst där Fares Fares med sin återhållna mimik har mycket under ytan som vibrerar av undertryckta känslor, något som han är mästare på att gestalta. Här visar Fares Fares vilken skicklig skådespelare han är. Det gör han dessutom i en film full av undertext som också är oväntat rolig.

I den efterföljande diskussionen vid den filmvisning jag bevistade sa regissören Tarik Saleh att medborgare i Egypten inte är särskilt nationalistiska av sig, till skillnad från folk i de andra länderna i Mellanöstern. Det är något att komma ihåg, menade han. Diskussionen pågick oavbrutet i en dryg timme, ett livfullt samtal om en film som gestaltar tidsandan på bästa möjliga sätt.

”Confessions of a Swedish Man” är en stark film

”Confessions of a Swedish Man” är en svensk dokumentärfilm i regi av Hampus Linder som fokuserar på begreppet manlighet i sin film. Vi får följa med när han reser till manslägret Maniphesto i Danmark. Där möter han tuffa och arga män, högerkristna, nationalister, Burning Man-hippier och diverse aggressiva mansgrupper. Dessa utgör en kontrast till filmaren själv, som är feminist. Därtill är Linder ensamstående pappa och skilsmässobarn. Det var hans pappa som lämnade familjen vilket regissören Hampus Linder fortfarande har smärtsamma minnen av.

Således har det resulterat i en intressant, känslomättad dokumentär som följer manslägrets maskulina utspel, fysiska och emotionella uttryck som ständigt fördjupas och kompliceras på oväntade sätt. Allt är filmat på ypperligt vis. Efter att ha sett både ”Eagles of the Republic” och denna svenska dokumentär så har jag fått se två skilda sidor av manlighetens väsen och ett fördjupat perspektiv på att vara eller inte vara man.

”The Running Man” gestaltar tidsandan

Ytterligare en aspekt på manlighet i aktuell film på bio är ”The Running Man”, en amerikansk film i regi av Edgar Wright. baserad på en dystopisk sciencefictionbok av Stephen King. Filmens huvudperson Ben och hans familj har det ekonomiskt svårt. Ben lovar sin fru att inte ställa upp i den löpartävling som arrangeras i staden. Man tävlar nämligen med livet som insats, men kan vinna stora pengar. Det löftet avges innan han beger sig i väg till sin arbetsplats men så snart han kommit fram bestämmer han sig för att ändå delta i denna tävling på stadens gator och i andra miljöer. Skådespelaren Glen Powell gör rollen Ben med starkt återhållen mimik när han springer så snabbt som möjligt på den enormt långa sträckan. Hans ansikte ser ut att vara avstängt, som vore det ihopmurat ( av osynlig betong). Vi har alltså här att göra med ett mycket starkt skådespeleri av sällan skådat slag.

Innan han beger sig ut på löpartävlingen får se honom på arbetsplatsen med återhållen stress som han försöker dölja i den pengar och makt-miljö som gestaltas i filmen.

”The Running Man” är en övertygande film som gestaltar tidsandan med tydlighet.

”Gabbys dockskåp” är en mycket speciell film

Den delvis animerade filmen ”Gabbys dockskåp – filmen” i regi av Ryan Crego är en annorlunda barnfilm, baserad på en tv-seriesuccé, med sin speciella berättelse om ett dockskåp, fullt med livfulla kattdockor som trivs tillsammans.

Det är en situation som kanske skulle förändras om de flyttade isär. Men i stället blir det en stilig men elak dam som helt plötsligt stjäl dockskåpet med alla dockor och tar med det ut på stan, där hon försöker tjäna pengar på att sälja det. Här kombineras live-action med riktiga skådespelare och scener med animerade karaktärer.

Storyn förflyttar sig till San Francisco och blir alltmer bisarr på ett intressant sätt, som nästan börjar påminna om en thriller av Hitchcock. Den blonda dockskåpstjuven (spelad av Oscarsnominerade Kristen Wiig) liknar huvudrollen i hans ”Vertigo – en studie i brott”. De vuxna i biosalongen skakar på huvudet medan barnen skrattar och hejar på dockornas kamp för frihet. ”Gabbys dockskåp” är en mycket speciell film som ger nya perspektiv på tillvaron, helt plötsligt.

The post Film på bio – 4 filmer som är riktigt sevärda first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Här följer Ingela Broviks rapport från Nordisk Panorama filmfestival 2025 som nyligen avslutades.

Nordisk Panorama filmfestival 

Nordisk Panorama startade för cirka 35 år sedan för att visa kort-och dokumentärfilm från de nordiska länderna. Ett av de första åren som undertecknad var med ägde festivalen rum i Kristianstad, staden där den svenska filmen filmen föddes på 1890-talet.

Därefter var festivalen på turné mellan de olika nordiska länderna, tills man för ett antal år sedan bestämde sig för att Nordisk Panorama skulle ha sin plats i Malmö, Sverige, varje år. Och nyligen, 18-23 september var det dags igen för nordisk kort-och dokumentärfilm att visas i olika program. Inte minst ett tävlingsprogram med långfilm som visar bredd och mångfald i nordisk dokumentärfilm, samt även tävling i kortfilm.

”The Helsinki Effect”, humor och historia

En av de första filmer som visades i årets upplaga av festivalen var ”The Helsinki Effect” i regi av Arthur Franck. Det är en finsk-norsk-tysk film om det politiska mötet den 29 juli 1975 i Helsingfors då 35 politiska ledare samlades under tre dagar för att diskutera det rådande kalla-kriget-läget i världen. Sovjetunionens Bresjnev var där, med arg uppsyn, och likaså USA:s dåvarande utrikesminister Kissinger, som skrattade ofta.

Filmen om konferensen för samarbete och säkerhet i Europa baseras på ett urval av flera hundra timmars dokumentation i form av arkivfilm som blir till en mycket bra, intensiv dokumentär om det politiska tillståndet i världen, då. Det helas gestaltas med humor som vidgar perspektiven och vår bild av sammanhanget.

”The Father, the Sons and the Holy Spirit”

Ja, filmerna på Nordisk Panorama skapar generellt nya perspektiv på sakernas tillstånd i Norden och världen i stort. Ett specifikt exempel är den danska dokumentären ”The Father, the Sons and the Holy Spirit” i regi av Christian Sønderby Jepsen. Det rör sig om en episk berättelse som sträcker sig över 14 år. Det centrala motivet är en konflikt mellan två bröder där filmkameran kommer smärtsamt nära. Filmen berör genom det drastiska sättet att berätta och hur familjens liv skildras.

En annan minnesvärd dansk dokumentär är ”Walls – Akinni Inuk” i regi av Nina Paninnguaq Skydsbjerg och Sofie Rørdam om en grönländsk kvinna som suttit i fängelse på Grönland i 12 år. Men en dag möter hon Nina, som besöker fängelset som en del av ett pågående filmprojekt.

Det mötet utgör början på en fin vänskap som fördjupas. Här har vi att göra med en starkt berörande dokumentärfilm som med emotionell intensitet gestaltar hur det går till att skapa förtroende mellan två individer.

”Yalla Parkour”

”Yalla Parkour”, i regi av Areeb Zuaiter och producerad i ett samarbete mellan Sverige, Quatar och Saudiarabien, är en dokumentärfilm om pojkar och unga män i Gaza. De utövar parkour och hoppar, nästan flyger, och studsar i skruvade hopp från olika höjder och byggnader.

Deras modiga hopp och språng blir till uttryck för frihet och kan även ses som en konstnärlig gestaltning, dans och performance av hög klass.

Allt eftersom tiden förlöper i denna speciella dokumentär, ju mer utvecklade variationer som kommer till uttryck, desto mer fördjupas den konstnärliga styrkan trots de svåra omständigheterna i ett krigshärjat Gaza.

Publikens favorit på festivalen

”Yalla Parkour” är en unik film i sitt slag och framstår som en av de allra bästa på årets festival. Det var därför inte överraskande att ”Yalla Parkour” tilldelades publikens pris för bästa film. Filmens producent Basel Mawlawi var för övrigt på plats för att ta emot priset medan regissör Areeb Zuaiter tackade via video.

Sammanfattningsvis är detta en festival som vidgar och fördjupar bilden av vad nordisk dokumentärfilm kan vara. Nordisk Panoramas filmprogram ger oss kort sagt nya perspektiv.

The post Nordisk Panorama filmfestival 2025 vidgar perspektiven first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om två aktuella och sevärda biofilmer. Det rör sig om en dokumentär om rockbandet Wilmer X och spelfilmen ”The Penguin Lessons”.

Dokumentärfilm om Wilmer X

”Wilmer X – När tiden stannar” är en svensk dokumentärfilm i regi av Stefan Berg, som tidigare gjort dokumentären ”Tusen bitar” om musikern Björn Afzelius. Filmen om rockbandet Wilmer X är en egensinnig, känslig dokumentär om att starta ett musikgrupp i 1970-talets gråa Malmö. En tid då det bara fans två uteserveringar, som en av bandmedlemmarna säger i början av filmen. Musikerna startar ett band i opposition mot grupper som Hoola Bandoola. Det vill säga att man inte vill göra proggmusik.

I stället gör Wilmer X rock i en egen stil och med Nisse Hellberg som en central gestalt i låtskrivandet och på scenen. Med roliga, inkännande låtar i en ny anda får bandet snart en växande följarskara.

Filmen följer de musiker som är kvar i bandet från 70-talet. Filmen speglar parallellt staden Malmö och Wilmer X. Allt utfört med Stefan Bergs lyhörda känsla för människorna, musiken och staden där titeln ”Wilmer X -när tiden stannar”, har stor betydelse. För i Stefan Bergs film stannar tiden i positiv bemärkelse. Den stannar upp, för att ge plats åt musikens kraft.

Spelfilm om möte mellan man och pingvin

Så över till något helt annat. ”The Penguin Lessons” är en oväntat rolig och ömsint komedi. Den handlar om ett möte mellan en ensam man och en pingvin, på stranden vid vad som ser ut som en semesterort i USA.

Mannen ser att en pingvin har fått en massa olja på sig, och att fågeln inte mår bra. Han tar med sig pingvinen till ett hotell, där han möter en kvinna.

Tillsammans försöker de duscha pingvinen. Kvinnan drar av en sig en svart strumpa och mannen tror att det kanske är en erotisk signal. Men nejdå, hon binder den snygga strumpan runt näbben på fågeln i syfte att hindra den från att sabotera rengöringen.

Duon vill verkligen hjälpa pingvinen att bli av med all olja och annan smuts. Få den att krya på sig, helt enkelt. Intressant nog så bygger filmen på en sann historia. Det har resulterat i en känslosam komedi som pendlar mellan lek och allvar. Därtill är det en film om manlig identitet. Jag vill rentav kalla det för en existentiell film, med ett hjärta. Kort sagt är det en riktigt sevärd film.

The post Ingela Brovik: Två sevärda filmer på bio just nu first appeared on Opulens.

FILM. Kort- och dokumentärfilmsfestivalen Nordisk Panorama har nyligen ägt rum i Malmö. Ingela Brovik rapporterar från årets upplaga som bjöd på många minnesvärda filmer.

Den 35:e upplagan av Nordisk Panorama i Malmö har nyligen avslutats med utdelning av priser till kort-och dokumentärfilm. Vinnande film blev ”Life is Beautiful” i regi av Mohamed Jabaly. Det rör sig om en norsk-palestinsk-qatarisk samproduktion. Det är en film som visar en regissör vars liv satts på paus, ”av politiska och byråkratiska skäl” som det står i prismotiveringen. Skenbart kan den framstå som en enkel film men den skildrar en komplicerad situation då regissören från Gaza hamnat i en norsk stad för att arbeta med en film tillsammans med norska kollegor.

Regissören från Gaza trivs bra där, men får inte stanna kvar utan myndigheternas tillstånd. Vi har således att göra med en existentiell dokumentärfilm med komplex berättelse, som gestaltas med saklighet -och oväntat mycket humor. Publiken på biografen Panora i Malmö skrattar följaktligen högljutt åt de absurda scenerna i filmen. ”Life is Beautiful” gestaltar en situation som framstår som typisk för vår tid, men här sker icke-typiska vändningar. Detta är en stark dokumentär som skapar nya perspektiv. Efter filmvisningen följde en dessutom en livfull debatt mellan publik och regissör.

Nordisk Panorama firar förresten 35 år och arrangeras i Malmö sedan 2013, Tidigare anordnades Nordisk Panorama i skiftande nordiska länder från år till år vilket kunde vara i viss mån opraktiskt. Jag minns när festivalen för första gången arrangerades i Sverige. Den gången var det i Kristianstad, i Skåne, där den svenska filmen föddes (vilket kunde förvåna besökare från Danmark, Norge, Island, Finland). Festivalen har förblivit ett viktigt möte mellan de nordiska ländernas utmärkta dokumentär – och kortfilmer. Det är ett arrangemang som visar varför nordisk dokumentär har så gott rykte i resten av världen.

På årets festival manifesteras detta med emfas, ett extra starkt program, som börjar med att Nordisk Panorama visar några korta dokumentärer på utvalda stadsbibliotek i Malmö. Det handlar om filmer vars tema är Belonging/Tillhörighet, bland annat en dokumentär om samernas historia. Jag besöker stadsbiblioteket i Rosengård, där ett så kallat ”allrum” visar dokumentär på den vita duken för skolelever som kommit dit med sin lärare. Alla tycks nyfikna på det som visas, kanske stolta över att filmerna visas just här.

Det var en bra början på en av de största filmfestivalerna i Malmö/Sverige som breddar och fördjupar kunskaperna om våra grannländer och som visar ländernas olika sätt att skapa dokumentärfilm och kortfilm.

Humor och allvar kombineras i norsk dokumentär, speciellt i de filmer som bjuder på angelägna berättelser, som tidigare nämnda vinnaren ”Life is Beautiful”, men även ”Ping Pong Family”. Den sistnämnda filmen utspelas i Oslo dit ungdomar kommer  för att spela pingis på bord, som de själva fixat med, mitt i stan. Ungdomar från olika håll med ett gemensamt intresse samlas där och hamnar i konflikt med de som styr staden. Den kan beskrivas som en dynamisk film om gemenskap och solidaritet, med det där norska speciella sättet att  berätta en story om dagens läge, på ett oväntat vis.

”Fifteen zero three nineteenth of january two thousand sixteen” (femton noll tre nittonde januari två tusen sexton) är en svensk dokumentär av Petra Bauer och Marius Dybwad Brandrud är djupt berörande med sin berättelse om en ensam mamma vars tonårige son skjuts till döds av en kriminell när hon själv är bortrest. Filmen exploaterar aldrig mamman och hennes sorg, utan visar en absurd verklighet på ett mycket respektfullt sätt. Den är synnerligen minnesvärd.

Värt att minnas extra mycket är även just ”Glömskans arkiv”, en 30 minuter lång dokumentär av Saga Gärde, med diktläsning om vår tids mörker, i Malmö och världen. Därefter följde ett samtal om konst och det kollektiva minnet, inför publiken på bio Panora. Det blev ett existentiellt och ingående samtal för alla närvarande att ta med sig ut från biografen. Säkerligen kommer många också att minnas årets Nordisk Panoramas alla filmer och möten, med eftertanke om vad film kan betyda –  för att förstå vår egen tid.

The post Minnesvärda filmer på Nordisk Panorama 2024 first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om sevärda filmer på bio just nu. Hon ser också en tydlig filmtrend präglad av sorgsna, stressade, jobbiga män som ställs gentemot starka, kraftfulla kvinnor.

”Mother, couch”

”Mother, couch” är en amerikansk dramakomedi i regi av svenske/skånske regissören Niclas Larsson. Den är en rätt ovanlig film om en familj på gränsen till sammanbrott. De vuxna barnen har flyttat ifrån den starka mamman och hemmet, men är fortfarande emotionellt beroende av henne.

Den yngste sonen som nyss skilt sig spelas med kraft av Ewan McGregor och hans lite busige storebror av Rhys Ifans. Denna familjestory präglas av en stark egensinnig stil och är verkligt minnesvärd. McGregors sårbara rollkaraktär hamnar i konflikt med sitt ex, håller på att slarva bort deras lilla dotter Bree på stranden och har dålig kontakt med sina syskon. Än värre ställt är det med hans relation till sin mamma, som slagit sig ner i en magnifik soffa.

Där sitter hon, en äldre dam med snygg frisyr och ilsken min, och talar om för honom att hon egentligen inte ville ha den yngste sonen, hade tänkt göra abort, som hon gjort ett antal gånger tidigare. Det får den äldre brodern att närmast bryta samman. En sådan dialog mellan mor och son har jag aldrig tidigare tagit del av i en amerikansk familjefilm. Och dessutom en så stark, arg äldre mamma i sin fluffiga soffa som lite grann liknar en – tron för en familjedrottning. Hon utstrålar en stark informell kvinnlig makt/kraft med potential för att bli farlig i familjen.

”Fly Me to the Moon”

En annan informell kvinnlig kraft finns i den amerikanska filmen ”Fly Me to the Moon”, i regi av Greg Berlanti, där Scarlett Johansson spelar en pr-kvinna som skall se till att det amerikanska stora rymdprojektet Apollo skall bli maximalt uppmärksammat av alla i USA och resten av världen.

Scarlett Johansson är lysande i sitt närmast hysteriska sätt att gestalta sin roll som pr-strateg inför den storslagna månlandningen 1969. Det är en tilldragelse som måste bli bättre och större än de stora rymdfärderna som Sovjetunionen redan har genomfört och som måste bli överträffa alla tidigare rymdprojekt. Det är således i grund och botten ett politiskt actiondrama som framställs som en romantisk komedi. Som intressant är filmen när det gäller gestaltandet av en tidsanda på 1960-talet då det som skedde i rymden kunde omvandlas till den yppersta politiska propagandan. Och även här är det kvinnan som har ordet. Ja hon har verkligen ordet i sin makt. Om än ingen reell politisk makt.

”Sommartider”

Filmen ”Sommartider” om rockbandet Gyllene tider, är en svensk film om det musikaliska undret från Halland som erövrade svenska folkparker på 1980-talet. Halländska arbetarklasskillar som Per Gessle fick ett ofattbart stort genombrott, efter att fått hjälp av arroganta pr-män i Stockholm. Det intressanta är framför allt den klassmotsättning som indirekt visas upp i filmen i bra regi av Per Simonsson. Framgångssagan berättas lågmält med en påtaglig vardagsrealism.

Det är en sympatisk film som ger ett nytt perspektiv på hur Sverige var på1980-talet. Här gestaltas avstånd mentalt och klassmässigt. Inte minst det mentalitetsmässiga avståndet mellan Halmstad och Stockholm. Därtill framgår hur musiken bandet skapade har stannat kvar och hur bandet fått sina egna melodiska efterföljare runtom i Sverige.

”Röd himmel”

”Röd himmel” är en tysk film i regi av Christian Petzold. Det är regissörens andra film i en planerad svit om de fyra elementen. Den första ”Undine” handlade om vatten och ”Röd himmel” handlar om eld. Den berättar närmare bestämt om en skogsbrand som utbryter då två tyska unga män är på semester. Detta är ännu en av många starka filmer av Petzold som gör minnesvärd filmkonst och har en särpräglad stil, närmast unik i tysk film, som undertecknad ser det. Tysk film visas sällan på bio i Sverige, så missa den inte!  

”Ezra”

Annorlunda förhållningssätt finner jag även i några helt nya amerikanska filmer, som ”Ezra” i regi av Tony Goldwyn. Det är en film där den medelålders ståuppkomiken Max, spelad av Bobby Cannavale, är en starkt känslomässigt engagerad pappa till femtonårige sonen Ezra, väl spelad av  William Fitzgerald. Max tar med- ja, närmast stjäl – sonen från dennes mamma i New York, kör bil till Los Angeles, för att den autistiske sonen skall slippa gå i en specialskola.

Det här är en speedad road-movie, Här skildras Max starka känsla att vilja skydda sin son, men utan att kommunicera med sin exfru (Rose Byrne) om sakernas tillstånd. Rollgestalten Max passar in i en tydlig trend präglad av sorgsna, stressade, jobbiga män som ställs gentemot starka, kraftfulla kvinnor/exfruar. ”Ezra” är en film som blir till en story om far och son, deras liv och familjehistoria och drömmar om framtiden. Inte minst pojken Ezras farfar, spelad med bravur av Robert De Niro. har en avgörande betydelse. Med humor och lyhörd känsla för barn och barnbarn gör De Niro en minnesvärd rollkaraktär, att ta med sig ut från denna speciella film.  

”Det slutar med oss”

Liknande perspektiv finns i ”Det slutar med oss”, ett amerikanskt romantiskt drama mellan ensamstående snygga Lily (Blake Lively) och Ryle (Justin Baldoni) som möts på ett tak i Boston en sen sommarkväll och bestämmer sig för att bli vänner om än inte ett kärlekspar.

Lilys pappa har just dött, Ryle jobbar som neurokirurg på ett stort sjukhus i staden. Men trots att hon egentligen letar efter ”den rätte” och han ”bara” vill ha en tillfällig sexrelation fastnar de två för varandra, blir kära på ett jobbigt sätt. Hans svarta sidor syns redan från början. Men hon är bra på att bortse från hans sätt att manipulera henne/deras relation, Något som skapar problem.

Här har vi att göra med en tuff thriller om en jobbig, svår kärleksstory som man egentligen helst skulle vilja slippa att vara med om. Det är en relation där mannen är speedad och kvinnan vill gå vidare i sitt liv och starka spänningar uppstår. Jag får associationer till klassisk skräckfilm.

”Maxxxine”

Ännu mer av laddat innehåll och skräck får vi i ”Maxxxine” i regi av Ti West där Mia Goth spelar Maxine, som överlevt den så kallade porrstjärnemassakern i Texas på 1970-talet och nu 1985 har tagit sig till Los Angeles/Hollywood, där hon vill bli filmstjärna. Hon är en ensam och därmed utsatt tjej.

Filmen är del tre i regissörens satiriska skräckfilmstriologi och här i denna sista del, ligger fokus på att satirisera Hollywood, med referenser till Hitchcock på ett elegant sätt. Sammantaget är detta en intressant och drastisk gestaltning av tidsandan. Indirekt handlar filmen också om filmkonstens betydelse.

The post Ingela Brovik: Sevärda filmer sensommaren 2024 first appeared on Opulens.

ÅTERDEBUT. Den berömda arthouse-biografen Film Forum i New York presenterar en Mai Zetterling-retrospektiv. Totalt ska 21 filmer av och med henne visas under två veckors tid.

Mai Zetterlings son Louis Lemkow Zetterling medverkar under en frågestund och skådespelaren Harriet Andersson har spelat in en digital introduktion till Zetterlings feministiska klassiker “Flickorna” från 1968.

Mai Zetterling (1925-1994) var en svensk skådespelare, författare, manusförfattare och filmregissör. Hon debuterade som skådespelare i början av 1940-talet och fick sitt stora genombrott i Alf Sjöbergs film “Hets” (1944), skriven av Ingmar Bergman.

“Vi är glada över att samarbeta med Svenska Filminstitutet i den mest kompletta USA-retrospektiven av Mai Zetterling hittills och att premiärvisa SFI:s nya restaureringar av hennes verk. Zetterling var en banbrytande konstnär vars insiktsfulla, vågade och originella filmer förtjänar att ses av en bredare publik”, säger Elspeth Carroll, programsättare på Film Forum i ett pressmeddelande.

Mai Zetterling-retrospektiven startar den 6 maj.

TT Nyhetsbyrån

The post Stor Mai Zetterling-retrospektiv i New York first appeared on Opulens.

KULTURDOKUMENTÄR. I år firar SVT:s K special jul med fem dokumentärer om några av Sveriges mest folkkära konstnärer, skådespelare och artister.

K special visar kulturdokumentärer varje vecka med fokus på en personlighet eller händelse i Sverige eller världen. Över en jul då många kan samlas för första gången sedan pandemins utbrott visar programmet fem filmer som fokuserar på några av landets mest älskade kulturskapare.

Först ut på julafton är I huvet på Per Åhlin (2019), ett porträtt av skaparen bakom animerade filmer som Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Hundhotellet och halvanimerade Dunderklumpen. Konstnären, tecknaren och filmregissören Per Åhlin började animera under 60-talet och har kallats för den svenska animationens fader.

På nyårsafton handlar det om skådespelaren Gunnel Lindblom som porträtteras i dokumentären Gunnel Lindblom – ut ur tystnaden. Filmen följer hur hon tog sig från Landala, där hon växte upp i en arbetarfamilj, till Sveriges scener och vidare internationellt.

I Julia & Jag skildras vänskapen mellan författaren och musikern Julia Werup och regissören och kompositören Nina Hobert. Ett intimt porträtt om skapande och missbruk.

Bland de svenska favoriterna återfinns även det norska syntpopbandet A-ha som hade sina glansdagar under 80-talet med låtar som Take on Me. I den här dokumentären följer filmarna A-ha:s brokiga väg till framgång i musikbranschen.

Sist ut i K specials filmjul är en skildring av den svenska skådespelaren Anita Ekbergs liv som berättas i den italienska filmen The Girl in the Fountain. Anita Ekberg blev Fröken Sverige som tjugoåring innan hon slog igenom som skådespelare i filmer som Krig och fred 1956.

Hon bodde i Hollywood men hade sina främsta framgångar som skådespelare i Italien, där hon senare var bosatt. Bilden av Anita Ekberg har påmint Monica Bellucci om hur världen betraktar kvinnan som sexsymbol på film.

The post Jul med svenska kulturdokumentärer first appeared on Opulens.