FILMESSÄ. ​”Om vi vill förstå klimataktivismen idag, behöver vi förstå hur dess historiska utveckling sett ut.” Filip Hallbäck dyker ned i filmarkiven och skriver om en historisk utveckling från första hälften av 1900-talet, där den ideologiska konflikten stod mellan urbanisering och natur, för att senare handla om en större existentiell situation för mänskligheten.

Zoologen och tv-personligheten David Attenborough har i år lämnat efter sig ett testamente, i form av en naturdokumentär på Netflix, ​Ett liv på vår planet​. I korta drag handlar dokumentären om det drastiska fördärv som den biologiska mångfalden utsätts för, men Attenborough uttrycker samtidigt en vision om en annan hållbar framtid. Det är alltså ännu inte för sent, men det är bråttom.

En av de allra mest centrala utmaningarna på alla politiska nivåer handlar om klimatkrisen och den globala miljöförstöringen. Det är ett brett fält som inkluderar jordbruk, gruvor, biologisk mångfald, skogar, vattensystemet, materialförbrukning, utsläpp från industrier etcetera. Medvetenheten kring vår standards omfattande, långtgående effekter på såväl civilisationen som naturen har bland annat utmynnat i Parisavtalet 2015. Vid sidan av de parlamentariska insatserna finns en levande rörelse inom civilsamhället, däribland organisationerna Världsnaturfonden, Greenpeace och Jordens Vänner. Det finns också gräsrotsaktivism, utan anknytning till organisationer. Det mest flagranta exemplet är Greta Thunbergs skolstrejker för klimatet som vuxit av egen kraft sedan augusti 2018.

Den mediala framställningen av Thunberg, som blivit en internationell symbolgestalt för dagens klimatrörelse, kan måhända säga något om massmediesamhället, den nyliberala influencereran och förmågan att nå ut till den breda allmänheten via sociala medier. Oaktat ens synpunkter på Thunbergs insatser som aktivist och hennes medieutrymme, så är det viktigt att påpeka att miljö- och klimataktivism är långt ifrån ett nytt fenomen.

Tvärtom har rörelsen gradvis ökat, särskilt under 1900-talets andra hälft, och därigenom skapat sin egen mångfacetterade historieskrivning. Intressant att nämna i det sammanhanget är att exempelvis Naturskyddsföreningen funnits i Sverige sedan 1904. Så som den idag dominerande diskursen i miljö- och klimatdebatterna handlar det om förhållandet mellan nutid och framtid, men sällan återfinns dimensionen som rör det förflutna. Om vi vill förstå klimataktivismen idag, behöver vi förstå hur dess historiska utveckling sett ut. Här har humanister spelat en nyckelroll.

Filmarkiv är något som kommit att få en stark inverkan på den svenska och internationella filmforskningen. Filmvetaren Mats Jönsson skrev i sin essä ​Liknande uppdrag med omvänd prioritering ​(2014) att en påtaglig förändring har varit att intresset för filmmediet bortom den traditionella biograffilmen och dess auteurer vuxit. Bland material som restaurerats och digitaliserats märks reklamfilm, propagandafilm, beställningsfilm och industrifilm. Dagens digitalisering har inneburit en teknologisk brytningspunkt, som i sin tur skapat potential till nya distributionsformer, till följd av internets expansion. Utmaningen bottnar emellertid i finansiering och upphovsrättsliga åtaganden.

Men processen är varken objektiv eller neutral, varken statisk eller passiv.

Filmvetaren Dagmar Brunow är inne på samma spår som Jönsson, men talar om filmarkiv snarare i termer av maktordningar. Oavsett om det är offentliga eller privata arkiv, så bidrar dessa till att konstruera ett kulturellt minne genom att dessa videor placeras i en ny medial kontext. Men processen är varken objektiv eller neutral, varken statisk eller passiv. Tvärtom lägger intendentens formella beslut grunden för en typ av historieskrivning i olika visningskontexter, som i sin tur blir en sorts performativ akt. När tidigare bevarat material placeras i denna nya kontext är det en konkret del av det förflutna som presenteras och blir därigenom ett kulturellt minne som producerats.

Det nationella filmarkivet, som är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga Biblioteket, har idag cirka 1 600 filmer av olika slag i digitaliserad form. De är utlagda på webbsidan, som är avgiftsfri för allmänheten att ta del av. Innan Sverige inledde sitt digitaliseringsarbete av äldre filmmaterial, släppte EU-kommissionen en rapport 2011 som fastslog att filmproduktioner från Europas medlemsländer som producerats sedan slutet av 1800-talet fram till millennieskiftet utgjorde en nyckelfaktor till europeisk nutidshistoria och därmed kan ses som en del av den europeiska kontinentens gemensamma kulturarv. Även om medlemsländernas filminstitut varierar i storlek och resurser så ingår de i ett och samma uppdrag: att samla, bevara, återställa och tillhandahålla åtkomst av filmer.

Om man söker “klimat” eller “hållbarhet” på det svenska filmarkivets webbplats dyker inte något klipp alls upp. Om man däremot slår på ordet “miljö” får man en handfull klipp från olika årtionden som kretsar kring ordets breda betydelse. Under den första halvan av 1900-talet visar majoriteten av filmmaterialet tillväxten av industri samt dokumentärer om den svenska naturen – producerade av såväl regissörer som kollektiv. Under andra hälften av samma århundrade blir miljöfrågorna mer politiserade av såväl regissörer som kollektiv.

Det finns en journalfilm som heter ​Veckorevy 1932-08-15​ (1932), som handlar om ett nudistsällskap ute i den svenska naturen. Det finns dokumentärer om djur: ​Fågelvår i Tåkern (Carl Fries, 1936) och ​Bara en räv​ (Stig Wesslén, 1938). Senare, under slutet av 1940-talet, finns ​Allt går igen​ (Bo Löfberg, 1948) om återvinning av metall och​ Sjuka svin och friska grisar​ (Stig Hammar, 1948) om grisars hälsoproblem. Mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet sker en förändring inom diskursen. ​Filmerna Alternativ jul – alternativt samhälle​ (Jan Hällberg / Magnus Uggla / Per Olof Thisner, 1969), ​Kommunen och naturen (Eric Forsgren, 1970), ​Almarna i Kungsträdgården​ (kollektivfilm av Filmligan, 1971), ​En gasfilm​ (Berndt Klyvare och Håkan Alexandersson , 1971) och​ Fem i tolv: miljövård nu​ (Bo Wanngård, 1971) har en kritisk inställning till hotet om föroreningar i det moderna samhället.

Senare på 1970-talet politiserar partier som är representerade i riksdagen frågan om föroreningar, däribland Centerpartiets ungdomsförbund i ​Leva för att överleva​ (Bo Skoglund, Lennart Svennson och Mailis Dahlberg, 1977). En film som kritiserar tendenser med skräp och skräpmat (McDonalds) och ett växande beroende av kärnkraft. Sammantaget speglar klippen i filmarkivet en historisk utveckling från första hälften av 1900-talet där den ideologiska konflikten stod mellan urbanisering och natur för att senare handla om en större existentiell situation för mänskligheten.

Forskare inom humaniora har en angelägen roll i utvecklingen av nya teorier, metoder och historiografin om förhållandet mellan människa och natur, i denna avgörande tid vi lever och arbetar i. Arkiven kan stödja denna ambition genom att initiera ”miljö, klimat och hållbarhet” som en självständig kategori i de nationella arkiven, och kanske inleda en dialog mellan arkivet och organisationer, till exempel Svenska Naturskyddsföreningen.

En sådan kollaboration kan ge nya förklaringar, insikter och frågor som är av stor betydelse för breda forskargrupper från olika kompetensområden. Men inte bara det. Samarbetet kan ge en tydlig bild av den historiska utvecklingen för miljöengagemanget, något som kommer att stödja framstegen för att främja hållbarhet. Ett sådant initiativ väcker dock emellertid etiska frågor. En risk är att arkiveringen resulterar i både förstärkande av klimatrörelsen och samtidigt kategoriskt pekar ut individer som “goda” eller “onda” i förhållande till de värderingar som florerar idag. Med dessa motsägelser i åtanke är det viktigt för processen att inkludera metadata för videorna och kritiska reflektioner över epistemologiska utmaningar.

Det finns ingen framtid utan ett förflutet och det finns inget förflutet utan en framtid.

Det finns ingen framtid utan ett förflutet och det finns inget förflutet utan en framtid. Det förflutna och framtiden hänger samman, med närvaron som dess länk. Idag tittar vi på bevarat material med nya, aktuella perspektiv. I det avseendet blir aktivism bitvis känsligt, eftersom aktivism alltid utmanar särintressen och involveras i stridigheter mellan ideologier, resurser och lobbying. Samtidigt är det viktigt att understryka att aktivism inte är en skyddad titel, tvärtom kan vem som helst kalla sig “aktivist”. Visserligen kan miljö och klimat integreras i redan befintliga rubriceringar. Samtidigt går det att argumentera mot denna indelning och beteckna den som förminskande, eftersom klimatet och miljöförstöringen är global. Denna typ av frågor baserar sig inte på åsikter utan handlar om fakta, forskning och dokumentation om vad som i grunden handlar om mänsklighetens överlevnad.

Videomaterialet från tidig miljöaktivism kan ge allmänheten perspektiv, likt ett öppet fönster, mot en svunnen tid. Detta perspektiv indikerar dock en konstruktion av kulturellt minne som en central diskurs i den traditionella arkivforskningen. Brunow skriver att filmarkiv kan vara mer än bara en plats för upptäckt och bevarande. Det breda utbudet av videotyper (dokumentärer, intervjuer, framträdanden, diskussioner, gerillavideos, videokonst etc.) bidrar till skapandet av kulturellt minne, genom processer för sanering och rekontextualisering inom de nationella institutionerna.

Eftersom människor använt videoband av åtskilliga skäl skapar det en mångfald inom det kulturella minnet. Videobandgrupper från 1970- och 1980-talen innehåller ett brett utbud av innehåll, genrer och alternativa representationer. Genom deras försök att illustrera politiska tillfällen utifrån alternativa synvinklar ger det en bredare mångfald i dess skildringar av arbetarklassen, etniska minoriteter och hbtq-personer. Videomaterialet kan därför fungera som en alternativ källa till historien.

The post Filmarkiven är en alternativ källa till klimatkampens historia first appeared on Opulens.