BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: ”Utsikter” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: ”Varm blick” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: ”Inre eld” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: ”Inblick” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: ”Here’s looking at you kid” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: ”Hemma i sig själv” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: ”Ett inre lugn” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: ”Att se sig själv i ögonen” first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. ”Det är i sprickorna och skavankerna som jag tydligast hittar den där kampen mellan det medvetna och det omedvetna, som jag så väl kan känna igen livet i,” skriver Maria Johansson, efter att ha sett den omdiskuterade utställningen på Liljevalchs med verk av Karin Broos. 

Karin Broos
Svart sol
Liljevalchs Konsthall, Stockholm
Utställningen pågår till den 27 augusti

Karin Broos utställning ”Svart sol” på Liljevalchs konsthall har blivit ett påtagligt hett diskussionsämne i konstkretsar. Hennes konstnärskap är inte helt lätt att genomlysa men jag tänker göra ett försök.

Första gången jag mötte Karin och Marc Broos var under en tre veckor lång konstresa på Island 1986. Då framstod de som kloka, vänliga hippies och hobbykonstnärer som egentligen var mest intresserade av islandshästar. De bodde redan då i Östra Ämtervik, granne med Lars Lerin, odlade sitt intresse för islandshästar, målade och hade tre vackra döttrar. Ett slags gröna vågen liv med sparsamma inkomster men visioner om ett liv utanför ekorrhjulet. Deras stora konst- och livsprojekt Alma Lövs konstmuseum skulle så småningom komma att locka mängder av konstintresserade besökare varje sommar. Med åren drog deras utställningsverksamhet till sig de mest kreddiga konstnärskapen, coolaste musikerna och, nog så viktigt, de mest elitistiska konstkritikerna. 

När Karin Broos visades separat på Kristinehamns konstmuseum hösten 2008 gjorde Ingela Lind ett reportage för SVT:s ”Kulturnytt” om utställningen. Tv-inslaget lockade Stockholms-galleristen Christian Larsen till museet. Han bokade en utställning med Karin Broos året efter. Sedan rullade framgångståget igång och Karin Broos blev ett fenomen i svensk konst.

Hennes konst sågs plötsligt överallt. Hon var då närmare 60 år och hade en lång resa bakom sig. Men det var alltså en resa som till slut ledde fram till finkonstens salonger. Kanske hade Folke Edwards rätt när han påstod att ”konstnärer ska mogna långsamt, då blir de bättre”.

Ingela Lind, som ofta lyft fram Karin Broos genom åren, gjorde tillsammans med Karins dotter Sara Broos dessutom boken ”Still Life” 2015. Projektet blev sedan en vandringsutställning i USA kallad ”The frozen image” och den pågick under perioden 2017-2019.

Karin Broos utbildade sig på 70-talet i klassiskt måleri i Holland men jag tror hennes verkliga skola blev verksamheten på Alma Löv. De egna styrkor som verkar ha hjälpt henne dit hon är idag är ett förtroende för konstens möjligheter, ett behov av att uttrycka sig och arbetsdisciplin.

Jag kan förstå den frustration Jesper Strömbäck Eklund uttrycker i en text om utställningen i Expressen. Jag kan förstå att folk uppfattar hennes metod att projicera familjefotografier på duk (till och med ibland skriva ut dem digitalt på duk som underlag för målningarna) som genvägar. Dock kan tilläggas att konstnärer alltid använt sig av rutnät, panoptikon och camera obscura som tekniska hjälpmedel.

Jag läser av det som att hon både tar genvägar och går över ån efter vatten. Och det är just det som i mina ögon gör Karin Broos konstnärskap så intressant.

Hon gör det både lätt och svårt för sig. Hon verkar å ena sidan mycket självmedveten men å andra sidan också omedveten om vem hon är och vad hon håller på med.

Jag kan se att hennes tidiga måleri har brister, som till exempel hennes sätt att blanda alla mörka färger på paletten med svart för att beskriva skugga. Något som resulterar i att hennes måleri ibland kan bli lite tungt och depressivt. Men jag köper det ändå. För att det är hennes väg att gestalta sin berättelse. Denna, hennes berättelse, tycks handla om att trots att allt på ytan verkar vara så vackert, nästintill perfekt, så räcker det inte till för att få tyst på hennes gnagande inre oro eller demoner. Så vad är det som oroar?

Den enklaste vägen att hitta fram till Broos språk är att gå via Sally Mann eller Edward Hopper. Det handlar om att bakom skönheten, de eviga värdena och det estetiska gömmer sig vår egen dödlighet. Hur bra och vackra liv vi än skapar så gör sig döden ändå alltid påmind.

För Karin Broos har döden dessutom gjort sig påmind på ett brutalare sätt än för de flesta av oss. Till exempel när hennes syster gick bort som ung i en aggressiv MS, när hennes väninna blev styckmördad i Malmö och när hon själv födde fram ett dött barn. Sannolikt var också den akuta näthinneavlossning hon senare i livet drabbades av traumatisk.

För många räcker själva livet och dess vardag till för att mota bort faktumet att livet är förgängligt. För andra innebär det en djup livsångest. För vissa är konsten en zon för att bearbeta och stå ut med existensens sköra förgänglighet. Jag tror att Karin Broos är en av dem. Och jag tror att det är därför som jag då och då mår bra av att vandra runt i en av hennes utställningar.

På något sätt hjälper det att målningarna är för många och ofta för lika varandra. Ibland också allt för platta. Vinsten är att jag en stund hämningslöst får frossa i mina existentiella tvivel och kan gå därifrån något lättare till sinnet.

Livet blir för en stund självklart och förståeligt, som en omsorgsfullt nykrattad trädgårdsgång. Fast jag samtidigt inser att den är dömd till att, så fort livet sätter igång, återigen röras till.

Man kan också ge Karin Broos ett erkännande för att hon, trots att hon var närmare 60 år när hon slog igenom, har fortsatt utveckla sitt måleri. Faktiskt tycker jag mig se att hennes måleri efter att hon drabbades av näthinneavlossning, och nästan blev blind, blivit tydligare.

I målningarna från de senaste åren har hon utvecklat sitt sätt att arbeta med skuggor så att måleriet inte längre är lika platt utan på ett mycket bättre vis beskriver rumslighet.

Jag kom på mig själv med att tänka att nu har hon nästan börjat måla lite för bra. Det är i sprickorna och skavankerna som jag tydligast hittar den där kampen mellan det medvetna och det omedvetna, som jag så väl kan känna igen livet i. 

The post Karin Broos visar upp livet i ett förklarat ljus first appeared on Opulens.

MÅLERI. Den androgyna queera realism som lyser ur Lotte Lasersteins tidiga måleri gick förlorad i och med exilen, konstaterar Kristina Maria Mezei, som skriver om en aktuell utställning på Moderna museet i Malmö.

Lotte Laserstein – Ett delat liv
Moderna museet, Malmö
Utställningen pågår till den 1 oktober 2023.
Visas därefter på Moderna Museet i Stockholm den 11 november till den 14 april 2024.

”Lotte Laserstein – Ett delat liv” är Moderna Museets utställningstitel. Kanske för att lyfta fram ett livsverk som är sammanhängande.

Lotte Laserstein (1898–1993) flydde den allt starkare nazismen i Berlin och kom till Sverige 1937. Hon antog utmaningen att här bygga ett nytt liv men också att behålla kursen i sitt måleri från Weimarrepublikens sista år.  Många har vittnat om att den som lämnar sitt eget språk och tillägnar sig ett annat, byter mer eller mindre identitet. Exilen innebär ett slags översättningsarbete, en jagets omskrivning i nya kulturella termer. Lotte Laserstein kom att anpassa sitt måleri, om än motvilligt och med stor möda efter det nya landets förväntningar.

Konstakademien i Berlin öppnades för kvinnliga studenter 1919 och Lotte Laserstein var en av de få kvinnorna som tog examen där 1927. Året efter hyrde hon ateljé och öppnade egen målarskola för att kunna försörja sig. I scener från ateljén målar hon sig själv som den arbetade konstnären med kvinnlig modell och utblick mot den växande metropolen utanför fönstret.

Scenerna hon målar utmanar dessutom de traditionella mansdominerade, ja till och med de heterosexuella normerna.

Redan då går hon mot strömmen. Men hon avviker från modernismens olika formuleringar, expressionism, dadaism, surrealism och abstraktion. Hon intar inte rollen som kvinna och mor som expressionisten Paula Modersohn-Becker. Hon överskrider inte stilistiska gränser och experimenterar inte som Hannah Höch.  Från studieåren har hon med sig en akademiskt noggrann målarstil, men inte en neoklassicistisk realism och inte heller en ahistoriskt generaliserande figuration. Hennes realism speglar just samtiden, 1920-talets och det tidiga 1930-talets Berlin, med Weimarrepublikens sista flämtande friheter ännu i behåll. Scenerna hon målar utmanar dessutom de traditionella mansdominerade, ja till och med de heterosexuella normerna.

Jag står nästan förvirrad inför målningen ”I min ateljé” från 1928. En androgyn naken modell stäcker behagfullt ut sig på soffan inför konstnärens allvarliga blick där hon sitter med en jättelik palett i ena handen och penseln i den andra. Modellens avslappnade kroppshållning, hudens skimrande glans, det kortklippta håret kring örat, allt kring modellen vibrerar av mjuka penseldrag som bär på ett dolt begär. Ljuset smeker formerna som sporrat av en homoerotisk längtan. De konsthistoriska referenserna tränger sig på.

Modellen Rose Traute förblev Lotte Lasersteins väninna trots att de skildes, hon stannade kvar i Tyskland under kriget. Men vad de hade för förhållande vet vi inte: konstnären gjorde sig av med breven från henne. De finns inte kvar. Homosexualitet i Sverige var ju till att börja med straffbar och därefter sjukförklarad fram till 1979.

Lotte Laserstein hann ställa ut och skaffa sig ett namn innan hon 39 år gammal tvingades fly Berlin. Hon lämnar mor och syster. Modern mördades i koncentrationslägret i Ravensbrück men systern kommer så småningom till Sverige där hon stannar några år.  

Som konstnär var hon intresserad av att måla människor och porträttbeställningarna kom att bli en försörjningsmöjlighet.

Det var tack vare en inbjudan till Galerie Moderne i Stockholm 1937 som Laserstein kunde börja ett nytt liv. Utställningen kring jul- och nyårstider ger varken ekonomiska framgångar eller uppskattande recensioner men desto fler kontakter. Som konstnär var hon intresserad av att måla människor och porträttbeställningarna kom att bli en försörjningsmöjlighet.

Moderna Museets utställning innehåller många fina porträtt från början av hennes Sverigekarriär. Blåögda ljusa ansikten dominerar, barn och vuxna från aristokratin, näringslivet, förläggarbranschen och senare även vänner. Sittningarna var krävande men när arbetet gick bra gav det konstnären efterlängtade andningshål och tillfredsställelse. Andra gånger blev hon uttröttad och tvivlade på sin kompetens.

Vi följer att hon söker ett nytt språk, ljusare, lättare toner och penseldrag. Mer svävande, mindre jordbundet. För sin försörjning målar hon även landskap och blomsterstilleben.

Ett skenäktenskap gav henne redan 1938 svenskt medborgarskap och hon kom att engagera sig för judiska flyktingar. Emigranternas ovisshet och oro fångar hon i några storslagna verk.

Men hon står utanför den dominerade modernismens och postmodernismens växlingar i det svenska konstlivet. Först när hon 1959 flyttar från Stockholm till Kalmar får hon den uppskattning som anstår en erfaren porträttmålare i en mindre stad.

År 1987 kontaktas Laserstein av den brittiska konsthandlaren Caroline Gee som vid sitt besök får syn på de tidiga målningar som fortfarande hänger i konstnärens lägenhet.

Utställningarna i Londongallerierna Agnew´s och Belgrave Gallery blir strålande succéer och inleder en återupptäckt av en nästan helt och hållet bortglömd och osedd konstnär.

Hur skapar en människa om sig när hon tvingas fly sitt land, sin kultur och sina vänner?

Förlusten av fosterlandet kan bringa en ur fattningen om man inte har världen till fosterland. Det hade inte Lotte Laserstein, hon valde att inte lämna Sverige och gå vidare efter kriget. Hon flyttade till landsorten och framför allt: hon fann sitt hem i själva målandet. Det gav henne överlevnadsstrategier för både kropp och själ, ekonomiskt och mentalt. Men den sinnliga nysaklighet, den androgyna queera realism som lyser ur Lotte Lasersteins tidiga måleri kom inte tillbaka.

The post Lotte Laserstein ‒ med måleriet som överlevnadsstrategi first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt nu pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: ”Horisonten” first appeared on Opulens.

BILDPROJEKT. Maria Johansson bor och arbetar i Stockholm. Hon är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm 1983-88. ”I huvudet på Maria Johansson” är ett återkommande inslag i Opulens. I sitt nu pågående bildprojekt undersöker hon relationen mellan bild och titel.

The post I huvudet på Maria Johansson: “Heminredning” first appeared on Opulens.