[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

LJUSET

Innan mörkret föll

var vi ensamma

Kråkan tar ton,

lyfter dimma ur kväll

Kvar förutom vi:

de andra över sina skuggor

Och himlen, ovanför oss

Ljuset som pånyttfött

En vind ur intet,

på väg åt samma håll

Katten, vår fyrbenta kamrat

smyger mot nästa offer —

Det var kanske så det var,

någonstans pågick en annan skymning

Visste vi inte det, jo

det visste vi inte!

NÄR NOVEMBERKVÄLLEN ÄR KOLKÄLLARSVART

Om jorden som suger allt mot sig:

Gräset som gulnat och vissnat, trädens löv som dalat

och lagt sig med andra kinden till,

värmen som ännu sipprar från den allt blekare solen,

ja, till och med ljuset som nu släpper taget

allt tidigare på kvällen?

Tjälen har tvekat eller beror det på kylan

som kommit och gått lite hursomhelst,

som en katt som vill in när den är ute

och ut när den är inne

som ville hon avnjuta det korta gnirket

från dörrens osmorda gångjärn;

tjälen och kylan brukar gå hand i hand

och enligt överenskommelse lägga

en tunn hud av is på alla plana ytor

för att uppbåda en nödvändig spänning

också mellan regntunnans väggar.

Vad mer finns att skriva om

när världen håller på att släckas ner,

när den nyvalde presidenten

säger upp handelsavtal redan innan han tillträtt,

när tröttheten inte längre är nykomponerad

men ändå installerad som innanfönstren

med torkade eterneller på bomullsvit bomull,

när de konkursmässiga hotellen töms på asylsökande

och det inre stödområdet kan återta sin glesnande puls

Jorden suger till sig inte bara ljuset

utan också mörkret och vi känner hur tyngden

i händerna sipprar ner i fingertopparna

som cellons vackra gråt

i novemberkvällens

kolkällarsvarta mörker

ÖVER HÄNGBRON

Novembers stöveldrömmar

väntar vid dörrposten, vill ha

dig med på en tur, en sväng

bortåt vägen, in i det mörkare mörkret

Plötsligt känns duggregnet

som ett otydbart morsealfabet

mot näsan, vid sidan av det

som är denna kvälls tankar,

inne i detta som är just ditt huvud

där det svävar i mörkret, i duggregnet

på byvägen inne i höstens

doft av fuktig granskog;

Det är en sådan kväll, när

också sorgen och saknaden

får plats, allt får plats,

men det är länge sedan

vi gick sida vid sida

motströms utmed älven

och forsen ägde den styrka

som smältsnön försett den med,

förbi den tomma fotbollsplanen

i väntan på gräsklippningspremiär,

upp på kullen med utsikt mot

både igår och imorgon, över

hängbron, lätt knarrande, lätt

gungande och sedan stigen söderut

när vitsipporna skulle komma

om kanske två, tre veckor,

jag minns att vi pratade om

hur det är att försöka leva —

The post Jag går där jag gick first appeared on Opulens.