HEDERSKULTURER. “Det finns en smittande berättarglädje och den stolta, starka och självständiga kvinnans uppriktiga vilja och djupa behov att förändra de patriarkala strukturerna”, skriver Cecilia Persson om Delvin Arsans De tystade rösterna.

De tystade rösterna av Delvin Arsan
Carlssons Förlag (2017)

Vi lever i polariseringarnas och de alternativa faktas dystra och farliga era. Fake News och Twitterdelningar blir till vandringsmyter, och kvar ligger den övergivna komplexa verkligheten som snart drar sin sista suck i kampen mot ”Homo Tyckosaurious”. Tack och lov finns det ännu några av den utrotningshotade arten ”Homo Reflexaurious” kvar och Delvin Arsan är i sanning en reflekterande författare, forskare och kvinna.

Boken De tystade rösterna är skriven utifrån ett inifrånperspektiv och jag klipper in faktainformationen från bokförlaget Carlssons författarpresentation: ”Kurdisk syriska som kom till Sverige med sin mor när hon var 13 år. Hon är statsvetare, skribent och arbetar med biståndsfrågor sedan 15 år tillbaka. 2006, tre år efter USA:s invasion av Irak, bestämde sig Arsan för att åka ner till Irak och söka jobb. Där blev hon kvar i fyra år och fortsatte senare sina FN-uppdrag i Jemen, Jordanien, Tunisien och Egypten.”

Hon skriver om glödheta och inflammerade frågor i teman som religion, hedersvåld, kulturskillnader, kvinnans frigörelse och jämställdhetssträvan, svenska rasismen och islamofobin, asylfrågor, Kurdistan, kriget i Syrien, ”Den arabiska våren” med mera. Det som gör boken så läsvärd och stimulerande är att Darsan skriver med flera nyanser i varje mening och aldrig kommer med några lättköpta lösningar eller förenklade svar.

Förlaget presenterar den som en reportagebok om hederskulturens många ansikten och skepnader men skriver även att det är en personlig bok och det är både en rättvisande beskrivning men också lite förklenande. Delvin Arsan är en slags intellektuell och aktivistisk muslimsk tvillingsyster, till den egyptiska författarinnan och feministen Nawal El Saadawi ─ och precis som Saadawi finns reflektionen ständigt närvarande som väcker förståelse snarare än fördömanden.

Nawal El Saadawi spelar i en annan division som författare men i feministiskt tilltal och demokratiska ansatser är de slående lika. Det finns en smittande berättarglädje och den stolta, starka och självständiga kvinnans uppriktiga vilja och djupa behov att förändra de patriarkala strukturerna, men även att bevara den syriska och kurdiska kulturens egenart och förtjänster, präglar boken som helhet. Det är ju heller inte alls så att Sverige är utan förtryckande strukturer, och att Delvin Arsan med sin höga utbildning och begåvning inte kom in på den svenska arbetsmarknaden, är ett förfärande exempel på detta.

Det var arbetslösheten som fick henne att fatta det livsavgörande och för en flykting lite bakvända beslutet att åka till Irak för att hitta ett arbete men även att söka rötterna till sin egen historia. I de fint tecknade personporträtten av Arsans släktingar levandegörs hur mångbottnade de mänskliga relationerna är och inte minst beskrivningen av Arsans mors liv och kvinnoöde är berörande och lärorikt.

De tystade rösterna är en dialogisk bok som inte för ett ögonblick förringar islams svårsmälta sidor men visar även den muslimska världens variationsrika spektra, i dess fulla vidd. Det är ytterst lovvärt i en tid då ”Homo Tyckosaurious” okunskaper och fördomar hotar alla som tror på den demokratiska humanismen och mänskliga rättigheter för alla könen.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Glödheta och inflammerade frågor first appeared on Opulens.

KVINNOR. “Precis som Selma hade Elin Wägner kappfickorna fulla av feministiskt smuggelgods när hon intog sin stol. Somligt blev kvar, instoppat i lönnfack och insytt i stolstoppning och klänningsfållar”, skriver Annelie Bränström-Öhman.

Det var krigsåret 1914 som Svenska Akademien första gången lät en kvinna slå sig ned på en av de arton stolarna och ta plats i den vittra kretsen. Det blev Selma Lagerlöf och stol nummer 7. Det kan tyckas som en ironi, eller rentav en poäng, att det är samma stol som nu Sara Danius sitter på. Åtminstone uppger Akademien själva på sin hemsida detta som en ”passande” omständighet.

Från en förstagångskvinna till en annan, alltså. En första-första. Och en första ständig sekreterare. Sedan 1786. Vi talar alltså om ett tidsspann på tvåhundratrettioett år. Utanför Börshuset är det omöjligt att tänka på en sådan utveckling i termer av framsteg.

Sammantaget fyller kvinnorna ännu inte ett fullt dussin bland ledamöterna genom historien. Alla kommentarer är överflödiga. Utom möjligen Meryl Streeps replik ur Djävulen bär Prada: ”By all means, move at a glacial pace. You know how that thrills me.”

Ja, många glaciärer hinner nog kalva innan den arktiska köld som denna senhöstmånad lägrat sig över Akademien kan tinas. De fluorescerande isfallosarna som prydde Nobelbankettens honnörsbord kunde inte ha varit mer välplacerade än just i år. Om det var hyllning eller satir var svårt att avgöra. Det hjälpte föga att kulturministern iklädde sig ett isberg i veckad papp. Eller att Sara Danius kamouflerade sig till Frankensteins brud, filmversionen.

Frosten föll över frackarna ändå. Stelheten i brorskålarna som utväxlades var omöjlig att dölja. Var det en synvilla? Eller var det verkligen så att de lärda herrarna fullt synligt minglade omkring bland kungligheterna som den zombiearmé från 1700-talet som de alla egentligen tillhör?

Men nej, optiska villor och bländverk ska mötas med misstro. Det lär dröja innan ”jag-med”-protester kommer att utväxlas över ärtsoppan på torsdagarna. Friktionen, subversionen kan möjligen avlyssnas i underströmmar, bisatser och sidospår. Som exempelvis mellan kvinnorna på den sjunde stolen.

Det går förvisso inte att tänka bort herrarna som flockar sig på ömse sidor om Selma och Sara. Men ändå är stolen den samma, nu som då. Likaså glaset på bordet framför, med den ingraverade romerska sjuan. Ett uns av hopp vilar i den systerkyss och systerskål som i andanom utväxlas på glasets kant, om än på sekellångt avstånd.

Jag fantiserar om att det är ett samtal som pågår; en hemlig dialog som fortsätter, för att travestera Elin Wägner – hon som trettio år efter Selma Lagerlöf blev den andra kvinnan bland De Aderton. Precis som Selma hade hon kappfickorna fulla av feministiskt smuggelgods när hon intog sin stol. Somligt blev kvar, instoppat i lönnfack och insytt i stolstoppning och klänningsfållar.

Tanken slår en frivolt. Tänk, om samtliga åtta kvinnor (nio med Jayne Svenungsson som om en vecka tar över Torgny Lindgrens stol), som följt efter Selma och Elin, har smusslat in någon liknande stump av ledtråd eller till och med stubintråd?  Som en långsamt men metodiskt fortskridande försåtsminering.

Som när Sara Stridsberg häromåret fick Selma Lagerlöf-priset och använde tacktalet för att hylla det ”frihetsarv” som utgår från Lagerlöfs böcker, ur striden för kvinnors rösträtt, ”den väldigaste revolution som skakat världen”. Nog fanns där något?

Revolution är knappast namnet för den turbulens som nu pågår. Men skakningarna kring stol nummer sju har för den skull inte upphört. När Sara Danius helt otippat släppte ut sitt alter ego Gittan B Jönsson på bästa sändningstid i teve, mitt i skandaltsunamin – visst var det något där? Att denna urkraft, chef för Skånska Forskningsrådet, numera går vid hennes sida, till akademisammankomsterna. Där fanns något för den som ville lyssna: fräset från en stubintråd, släckt i avslagen champagne från herrklubben.

Min småvilda gissning är att denna Gittan i själva verket är barnfödd i en bok av Pija Lindebaum som heter Gittan och fårskallarna. Lägger man ihop stubin…förlåt, ledtrådarna är allt solklart.

Eller som Gittan själv säger i boken: ”Gittan tycker inte om farbröder som plaskar. Därför går hon någon annanstans. ”

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post Selma, Sara, Gittan och stol nummer 7 first appeared on Opulens.

TOLKNING. “Helt fri från skrikighet fick deras symbolik nytt liv. Den kvinnliga konstnärsduon hade röda nylonstrumpor över huvudet, och i en timmes tid gick de runt och rullade ut rött garn. Nystan efter nystan”, skriver Ida Thunström.

Ibland är det bekvämt att luta sig tillbaka och använda sig av gamla hederliga symboler och metaforer. Enkla associationer som alltid varit de samma. Lite endimensionellt förvisso, men väldigt behagligt.

År 1965 deltog Shigeko Kubota, en av nyckelfigurerna inom fluxusgruppen, i Perpetual Fluxus Festival med sin performance Vagina Painting. Hon hade fäst en pensel i sina trosor och satt på huk över ett stort papper på golvet, på vilket hon tecknade abstrakta linjer. I blodröd färg. Performancen var nog mer provocerande då än den skulle vara idag. Den provocerade iallafall de övriga i fluxusgruppen, som inte fann den tillräckligt cerebral. Verket var inte uttalat feministisk, men det spelade nog inte så stor roll.

Uttalat feministisk var däremot Carolee Schneemann tio år senare i sin performance Interior Scroll, ett verk som idag är en del av vår konsthistoriska kanon. Schneemann stod naken på ett bord. Hon målade sin kropp med lera och drog sedan ut en lång pappersremsa ur sin vagina, och så läste hon högt för publiken. När vi talar om verket i efterhand fokuseras det sällan på orden hon läste.

Jag kan förstå att både Interior Scroll och Vagina Painting av många uppfattades som lite skrikig feminism, men rent uttrycksmässigt var de egentligen inte så mycket mer högljudda än Jackson Pollocks ”action paintings”. Eller Yves Kleins serie Anthropometry, i vilken konstnären använde kvinnor som ”levande penslar”. Bilder som möttes av betydligt mer öppna tolkningar än fastslagna politiska attityder.

Både Schneemann och Kubota kom tillbaka till mig i fredags på Skissernas Night #4 i Lund när jag såg konstnärsduon BLüGDs performance G(y)ARN. Helt fri från skrikighet fick deras symbolik nytt liv. Den kvinnliga konstnärsduon hade röda nylonstrumpor över huvudet, och i en timmes tid gick de runt och rullade ut rött garn. Nystan efter nystan. Långa trådar fästes i stolar eller spreds ut över golvet. BLüGD tycktes utföra en slags ritual, inte särskilt olik Schneemanns, men liksom hos Kubota mer introspektiv och kontemplativ. Men ändå var verket helt annorlunda.

Trots de tydliga ”kvinnliga” symbolerna, rött(blod), garn(hemarbete), blev G(y)ARN inte bundet vid en rent feministisk tolkning. De långa trådarna handlade inte alls specifikt om något blodigt som hör till kvinnans reproduktionsorgan, utan kunde lika gärna stå för något mjukt men trassligt rött som finns inuti oss alla.

Om vi inte hakar upp oss på en kvinnokroppssymbolik som begränsar oss till endimensionella tolkningar kan traditionella metaforer komma att stå för nya meningar. I samma ögonblick som den kvinnliga kroppen upphör att vara ett politiskt slagfält kan man som icke-man börja göra konstverk med nakenhet och blödande öppningar utan att det nödvändigtvis måste röra sig om en frigörelsekamp.

Vi kan till exempel se i ”mensrevolutionen”, hur ett förtryckt fenomen långsamt, paradoxalt nog, glidit längre bort ifrån att vara något som endast berör kvinnor, till att bli något som gäller alla. Och med det förskjuts betydelser av konsthistoriens feministiskt tolkade konstverk en smula. Eller snarare öppnas de upp för vidare tolkning.

Att verk som G(y)ARN inte alls upplevs enkelriktat feministiskt av män är ett tydligt tecken på hur snabbt utvecklingen har gått de senaste åren. Ett bevis för i hur stor utsträckning en konstnärlig användning av kvinnokroppen inte längre enbart uppfattas som ett inlägg i jämställdhetsdebatten. Interior Scroll kan till exempel, såhär i efterhand, ses som en demonstration av en gemensam upplevelse. Spänningsfältet mellan det yttre och det inre, mellan ord och handling, det rationella och det djuriska. Grundläggande emotionella erfarenheter som de flesta av oss, oavsett kön, kan relatera till.

Hade en kvinnlig konstnärsduo som kallar sig ”BLüGD” gått runt på 1960-talet och skapat improviserade spindelmönster av rött garn hade det förmodligen, helt oförtjänt, uppfattats som ett lite tjatigt politiskt ställningstagande.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Gamla symboler får ny mening first appeared on Opulens.

NEDLADDINGSBART. “Sättet att lansera och tillgängliggöra dem stämmer dock väl överens med Dockhaveris uttalade credo av ifrågasättande av det etablerade sättet att ge ut böcker som enligt dem är exkluderande och marknadstillvänt”, skriver Anna Remmets om nedladdningsbara e-noveller.

Vattnets alla fingrar
(e-noveller, dockhaveri.se)
Dockhaveri förlag

Dockhaveri förlag som startades 2012 beskriver sig som ett förlag med en feministisk analys och en önskan att arbeta med samskrivande och andra litterära strategier som på olika sätt dekonstruerar den manligt kodade genimyten. De har bland annat gett ut en ”anti-logi” (istället för antologi) med skönlitterära texter, varav några var skrivna av flera författare, några genombrutna av bildkollage, de flesta fragmentariska och prosalyriska. När jag ger mig i kast med de nya, enbart digitalt publicerade, novellerna väntar jag mig mer av samma bara för att finna att de överlag är betydligt mer konventionella till både form och innehåll än ”anti-logins” alster.

Sättet att lansera och tillgängliggöra dem stämmer dock väl överens med Dockhaveris uttalade credo av ifrågasättande av det etablerade sättet att ge ut böcker som enligt dem är exkluderande och marknadstillvänt. Novellerna, Fyra, Sirener, Dessa stövlar – en felaktig översättning, Flocken, Sara och blommorna och Sängen med de höga gavlarna är tillgängliga för alla att ladda ner gratis, och på hemsidan finns en ”trailer” som ska spegla och samverka med stämning och tema, något som än så länge är ett ganska ovanligt grepp.

Det övergripande temat, ”Vattnets alla fingrar”, känns dock lite långsökt även om i både antologier och tidskrifter givetvis både kan och bör förhålla sig fritt för att det ska bli riktigt intressant och tankeväckande. Den röda tråden, om en nu ska leta efter en sådan, är snarare att merparten av novellerna i olika grad präglas av en känsla av förestående uppbrott eller till och med undergång.

I Mia Axelssons Flocken har ett par åkt ut till landet för att tänka över om de ska göra slut eller inte. Väl där blir de känslomässigt investerade i gårdens inavlade, ynkliga katter. Såväl den könsakt som lett till inaveln, som kattens kulturella konnotationer för tankarna till kropp och sex och därmed till den döende men i högsta grad närvarande erotiken mellan de två huvudpersonerna. Novellen går som tur är inte samma väg som många skildringar av landsbygden som tillflyktsort. Här erbjuder den ingen lösning eller stora insikter. Huvudpersonerna förblir nästan lika vilsna som de blinda katterna men fortsätter liksom dessa att leva sitt liv.

En liknande undergångsstämning präglar Sara och blommorna av Rebecka Bülow, om en kvinnas tillvaro i en slags självvald exil i Bukarest. Även här väntar en dock förgäves om en väntar på kris eller upplösning, som när Saras hyresvärd kommer på besök och den erotiska stämningen mellan dem stegras för att sedan rinna ut i sanden när hon snedtänder på en joint och tillbringar natten på toaletten. I Anna Lindbergs Sirener däremot får den på en gång aggressiva och kärleksfulla relationen mellan två greklandssemestrande vänner en explosiv upplösning i ett våldsamt slagsmål.

Men den resa mot upplösning som anas i fler av berättelserna kommer ändå närmast fullbordan i Tove Gerges Dessa stövlar – en felöversättning. Den handlar om två människor som tycks leva i en destruktiv, hedonistisk och isolerad relation. För dem tycks tillvaron redan ha krackelerat även om berättelsens kärna är jagpersonens lekfulla omskrivningar för sin egen och sin partners misär. Också i Sängen med de höga gavlarna av Ida Mirow har krisen skett och vi får följa jaget i den efterföljande depressionen. Tyvärr saknas här den nerv som fler av de mer dunkla och stämningsfulla novellerna har. Men överlag är kvaliteten hos dessa berättelser hög, även om ingen av dem direkt ger någon hisnande läsupplevelse.

Författarna skriver alla på en ganska stram, välavvägd prosa utan att stilmässigt särskilja sig särskilt drastiskt från varandra. Den ljusaste novellen är Majk Michaelsdotters Fyra, som leker med föreställningen om förpubertala flickors svårigheter att umgås i grupp utan svartsjuka och knivhugg i ryggen. Långt ifrån att göra sig lustig eller distansera sig från ämnet frammanar Michaelsdotter skickligt och hjärtslitande känslan när en ny lekkamrat gör intrång i relationen med en älskad vän och plötsligt ska delta i de många små traditioner och ritualer som hört just denna vänskap till. Men Fyra går också bortom slentrianmässigt den heteronormativa tolkningen av ”flickors nära vänskap” och låter istället huvudpersonerna upptäcka den erotiska attraktionen. Det är en av de starkaste novellerna och den enda där mörkret övergår i ljus istället för tvärtom, där
knutarna löses upp istället för att dras åt.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post En känsla av undergång first appeared on Opulens.