PIONJÄR. “Fotografin som konstform började expandera och fick egna utbildningar och museer, men det var en mansöken. Att Tuija Lindström blev den första kvinnliga professorn vid fotohögskolan i Göteborg var antagligen avgörande för att en förändring skulle kunna äga rum”, skriver David Zimmerman.

Några dagar före jul och malmövintern var fuktig och mörk som alltid. Bland virriga cyklister vid Folkets park ville jag inte gärna bli stående men var liksom tvungen: stora målningar av huvuden som vaksamt dök fram ur en svart vattenyta hade hängts upp på staketet. Det var Malmö stad som öppnat en utomhuskonsthall och verket med det svarta vattnet var Ella Tillemas ”Havet ligger blankt när stormen rasar”. Jag fängslades av det, delvis för att vattenytan – under vilken jag föreställde mig en sorts hemsökt tystnad – genast påminde mig om en fotograf, djupt delaktig i den guldålder svenskt fotografi nu passerat. Nämligen Tuija Lindström.

Närmare bestämt påmindes jag av Lindströms ikoniska fotoserie Kvinnorna vid Tjursjön – med sitt mörka vatten – som såg utställningshallens ljus 1991. En del av bilderna i serien är svartvita, föreställande nakna kvinnor i olika ställningar halvvägs nedsjunkna i sjön, en del bilder visar strykjärns hårda undersidor, ibland täckta i blod. Kropparna är mjölkvita och ser både livlösa och rofyllda ut samtidigt. Vattnet, huden, järnet, blodet men framför allt tystnaden skapar en förförisk och nästan sakral hotfullhet. En hotfullhet som kändes även i Tillemans verk.

Inom svenskt fotografi kom Kvinnorna vid Tjursjön som ett crescendo. Under hela 1980-talet hade Tuija Lindström tillsammans med fotografer som Otmar Thormann, Gunnar Smoliansky och Dawid byggt något nytt. De revolterade mot de dogmatiska normer som rådde under 1970-talet då fotografiet i första hand var dokumentärt. Med exempelvis serien Studion från början av 1980-talet gick Lindström, liksom Dawid med sin fotoserie Rost vid samma tid, istället mot det oartikulerade och gåtfulla. Det sattes högt att motstå den fotografiska frestelsen att förmedla entydig verklighet, ja, snarare söktes en fotografisk sanning genom att behärska ljusets lögner.

Fotografin som konstform började expandera och fick egna utbildningar och museer, men bortsett från Lindström och kollegan Stina Brockman var det en mansöken. Att Tuija Lindström blev den första kvinnliga professorn vid fotohögskolan i Göteborg var antagligen avgörande för att en förändring skulle kunna äga rum. Åren runt decennieskiftet mellan 1980 och 1990 blomstrade av fotografiska uttryck, då Lindströms äldre generation mötte en yngre. De nya talangerna Maria Miesenberger, Annika von Hausswolff, Annica Karlsson Rixon och Lotta Antonsson fostrades i Lindströms anda. Men den sakrala tystnaden bröts. De stod för en feministisk, teoretisk, uppkäftig, metakritisk fotokonst som sällan såg fotografins eventuella egenvärde. De var inte fotografer utan konstnärer, varpå fotoutbildningarna och fotomuseerna åter absorberades av konsten med stort K.

Några dagar efter jul läste jag att Tuija Lindström var död vid 67 års ålder. Jag hade då gått några dagar med hennes svarta vatten i huvudet, och tänkte: det finns viss konst som utspelar sig i detta svarta vatten. Verk som med en otäck men fascinerande rörelse för oss bort från det världsliga bruset mot en förtätad plats där existentiella erfarenheter förmedlas genom sinnlighet. Tuija Lindströms fotografier är sådan konst. Trots de starka fotokonstnärer som följde har fotografin som autonom konstart spelat ut sin roll, och den era Tuija Lindström var med att skapa förblir unik. Men samtidskonsten kommer – vilket kanske Ella Tillemas målningar är tecken på – sannolikt återvända ned i det Lindströmska djupet ett gott tag till.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post En förförisk och nästan sakral hotfullhet first appeared on Opulens.

UNIVERSALGENI. “Under alla ironiska och till synes enkla skämt finns naturligtvis ett allvar, som alltid i bra humor. Vad i helvete är naturlig skönhet? Varför denna strävan och fokusering kring naturen och det naturliga när hela världen är föränderlig? “, skriver Carolina Thelin om Nanna Johanssons seriealbum.

Naturlig skönhet av Nanna Johansson
Ordfront Galago (2017)

Serieskolan i Malmö har frambringat några av våra, enligt min mening, bästa serieskapare. Nanna Johansson, Liv Strömquist och Sara Granér till exempel. När Liv Strömquist 2005 släppte sitt seriealbum Hundra procent fett banade hon väg för en ny generation kvinnliga serietecknare och på den vägen är det. De är geniala, jävligt roliga och alltid på tapeten. Med feministisk och samhällskritisk penna och pensel dissekerar de normer och konventioner.

Universalgeniet Nanna Johansson har med sina satiriska seriealbum, noveller, radio- och podcaströst fått mig att må bättre. Det är skönt att som omväxling få skratta åt jävligheter och galenskap och Johansson är, med sin ironi, en fena på att bena upp fenomen och aktualiteter. Naturlig skönhet är inget undantag.

Johansson har skapat en självhjälpsbok där hon vill få oss ”slappa deppon” att en gång för alla ta tag i vår livssituation. Den är indelad i kapitel som “Skönhet på utsidan”, ”Skönhet på Insidan” och “Naturen” med en salig blandning av goda råd och reflektioner eller bara helt random sjuk humor som “totalt omotiverade cartooneffekter i vardagssituationer”.

Hennes rekommendation att skaffa sig en “skrattjej” om man haft oturen att bara varit ihop med sura tjejer är på pricken, liksom “Killen med supernäpen flickvän berättar om sin flickvän (när hon är i rummet)”. Den spelberoende tonårskillen utan hyfs i “Tonårssonen tipsar” återkommer flera gånger. Alla föräldrars mardröm. Själv förekommer Johansson i “Ett riktigt jävla starkt sommarprat” där hon i bild ger en maffig beskrivning av hur hennes eget potentiella sommarprat hade låtit.

Naturlig skönhet är många gånger tokrolig, men också ojämn. Några bilder och serierutor känns mer som utfyllnad än helt genomtänkta. Men som helhet håller den definitivt måttet.

Under alla ironiska och till synes enkla skämt finns naturligtvis ett allvar, som alltid i bra humor. Vad i helvete är naturlig skönhet? Varför denna strävan och fokusering kring naturen och det naturliga när hela världen är föränderlig? Varför i hela världen går vi på alla idiotiska skönhetstips och lyssnar på tramsiga råd från plastiga programledare och kändisar? Och varför låter vi oss kuvas och förminskas av skitmän och skitnormer? Detta tror jag Johansson vill att vi ska fundera över.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Med en feministisk och samhällskritisk agenda first appeared on Opulens.