FÄRDIGSLIPAD. Bonnie Garmus är beviset för att allt kan hända även när du har kommit upp i åren.

Hon var 64 år när hennes debutroman ”Lektioner i kemi” publicerades. Ett år senare är den översatt till 34 språk, har toppat en rad bästsäljarlistor och ska bli film.

Gunnar Rehlin/TT

The post Succédebutanten skrev sin bok “i raseri” first appeared on Opulens.

ESTETIKKRITIK. Omslag med blommor och bortvända kvinnoryggar är feelgoodlitteraturens kännetecken. Men den färgglada och mysiga stämningen funkar inte för alla.

– Estetiken tycker jag blir ett förminskande av innehållet, säger journalisten Vendela Källmark.

Ann Edliden/TT

The post Omslagen på feelgoodböcker sågas: “Fula” first appeared on Opulens.

SVENSKA DECKARE. Det är ett ovanligt starkt år för svenska deckare. Böckerna är fler och genren bredare – den sträcker sig från mysdeckare och feelgood-spänning till hårdkokta kriminalromaner. Men en tydlig trend är de många Norrlandsskildringarna.

Gotiska inslag, förortssnutar, mysdeckare och glesbygdsnoir – inslagen i den svenska deckarfloden blir allt fler. Runt 230 böcker anmäldes i år till Svenska Deckarakademin inför korandet av Årets kriminalroman, som avslöjas när deckarpriserna presenteras den 19–21 november. Ungefär 160 av de anmälda böckerna är svenska.

Elin Swedenmark/TT

The post Här är höstens bästa deckare first appeared on Opulens.

RÖRIGT. St Aubyn vill, i sin inte särskilt tjocka men ack så röriga bok, få in så mycket av allting att ingenting av vikt kommer ut, konstaterar Carolina Thelin som läst den aktuella romanen Dubbelblind.

Dubbelblind av Edward St Aubyn
Albert Bonniers Förlag
Översättning: Erik Andersson

Jag uppskattade verkligen Edward St Aubyns självbiografiska romansvit Romanerna om Patrick Melrose. Med språklig briljans och hjärtskärande saklighet berättar St Aubyn om att växa upp i en välboren men dysfunktionell familj – om sexuella övergrepp från den sadistiska faderns sida, den pillertrillande modern och de spritindränkta middagarna. Och om hur den traumatiserade Patrick i vuxen ålder dövar sig genom gravt drogmissbruk. En svart skildring av ett trasigt liv som trots det är underhållande tack vare St Aubyns kvicka, sarkastiska och mycket brittiska humor. 2018 blev romanerna tv-serie med en utmärkt Benedict Cumberbatch i huvudrollen.

St Aubyn är sannerligen en fena på att gestalta den degenererade överklassen vilket han också gör i romanen Dunbar, hans version av Kung Lear. Naturligtvis såg jag fram emot att än en gång dyka ner i St Aubyns aristokratiska inferno med hans nya roman Dubbelblind som Albert Bonniers förlag beskriver som “storartad samtidssatir”. Men om förväntningarna är alltför höga, blir besvikelsen desto större om de inte besannas. Redan efter ett par sidor brister illusionerna. Så håll i hatten – här kommer en sågning att äga rum!

I Dubbelblind ger sig St Aubyn ut på ett för hans författarskap obekant territorium. Den handlar om arv och miljö, hjärnforskning och ekologi och hur riskkapitalister profiterar på allt som är heligt. Droger är också vanligt förekommande (här befinner han sig dock på säker mark) och allt vävs ihop genom de tre huvudpersonerna Lucy, Olivia och Francis vänskap under en tidsrymd av ett år. Inom detta år hinner Lucy börja jobba för, och bli ihop med, den speedade miljardären och alfa-filantropen Hunter samt drabbas av en hjärntumör. Botanisten Francis bor på en lantegendom där han arbetar med ett ekologiskt förvildningsprojekt. Han blir förälskad i biologen Olivia, Lucys bästa vän, som blir gravid och föder deras barn innan boken tar slut.

I persongalleriet är det bara Sebastian – en man diagnostiserad med grav schizofreni – som inte är välutbildad, välartikulerad och rik. Han går i terapi hos Olivias far som är psykoanalytiker och naturligtvis enormt kompetent och godhjärtad som alla de andra världsförbättrarna (och givetvis “botas” Sebastian på slutet). Till och med Hunter lägger ner sitt kokainsnortande och blir en hygglig samhällsmedborgare i sin roll som Lucys partner och vårdare. När han träffar Francis kommer han omedelbums till insikt om att hans jättelika egendomar måste förvildas – för i den här boken räcker det visst med pengar och smart entreprenörskap för att rädda planeten.

Hunters egentliga uppdrag är att finansiera ett avancerat hjärnforskningsprojekt genom en virtual reality-enhet som ska efterlikna de upphöjda inre tillstånden för helgon och mystiker. Detta leder till att en stackars munk får hjärnan skannad. Korrumperade höjdare inom katolska kyrkan går i taket men inser snart att de kan tjäna storkovan.

St Aubyn vill, i sin inte särskilt tjocka men ack så röriga bok, få in så mycket av allting att ingenting av vikt kommer ut. Han försöker briljera med tillkrånglade termer och tunga ämnen som biologisk mångfald, psykopatologi och hjärnforskning för att dölja hur tunn hans berättelse egentligen är. Jag blir sjukt irriterad på romankaraktärernas präktighet. Inte nog med att de är välsituerade, intelligenta och godhjärtade, de är också snygga och roliga. Beskrivningarna av kärleksförbindelserna dem emellan dryper av sentimentalitet. Till syvende och sist framstår Dubbelblind mest av allt om en av bokflodens allra mest banala feelgoodromaner.

The post En banal feelgood-roman first appeared on Opulens.

FEELGOOD. I helgen genomfördes den femte upplagan av Feelgoodfestivalen. Runt 30 av landets största författare inom genren deltog i det digitala eventet och som avslutning avslöjades vinnaren av tävlingen årets feelgoodroman. 

Omkring 3 000 läsare har röstat på sin favoritbok bland dem som släppts från hösten 2020 fram till våren 2021. Fyra titlar gick sedan vidare till en utomstående jury.

Av de nominerade verken, Kristin Emilssons “Julen enligt Julia”, Jenny Fagerlunds “Mitt hemliga liv”, Marcus Jarls “Dina färger var blå” och Caroline Säfstrands “Klubben för lyckliga slut”, var det Jarls roman som kammade hem priset.

Juryn, som bestod av litteraturjournalisten Kerstin Särneö, förlagsredaktören Johanna Wistedt och Storytels Nordenchef Åsa Ericsson, beskriver boken som “en djupt berörande historia, oförutsägbar och med hög densitet”, och skriver vidare att “romanen tar genren ett steg vidare och utmanar kategorins gränser”.

“Dina färger var blå”, som släpptes av Norstedts i april 2021, är Marcus Jarls andra roman.

TT Nyhetsbyrån

The post Han skrev bästa feelgood-romanen first appeared on Opulens.

ROMAN. Denna bok däremot får mig att må riktigt bra. Innehåll och handling är inte förutsägbara någon enda gång, den har en stil och ton att bli förälskad i, skriver Camilla Carnmo som läst Dammsuga i mörker av Jen Beagin.

Dammsuga i mörker av Jen Beagin
Översättning: Johanne Lykke Holm
Wahlström och Widstrand

Den här boken är vad som käckt skulle kunna kallas för ett litet lyckopiller och är det något vi behöver i dessa dagar (jag vet, vi ska egentligen inte säga de orden) så är det just sådant som piggar upp. Jag blir oerhört upplivad av Jen Beagins dammsuga i mörker. Först av omslaget, en dammvippa med strutsfjädrar mot rosa bakgrund. Bilden för tankarna till en stiliserad bild av ett sköte. En triangel av könshår och linjen mellan låren. Kongenialt med bokens innehåll som handlar om städning och sex. Därmed också om klass och kärlek, vilket gör den oavbrutet intressant.

Författaren Jen Beagin har arbetat som städerska, liksom huvudpersonen Mona gör. Jen Beagin delar med sig av konkreta städtips (till exempel tar salt på en citronhalva bort rost). Medan Mona jobbar, och annars också, för hon ständiga dialoger med Terry Gross, en radioprogramledare i Philadelphia. Terry Gross är en verklig person, här är hon Monas inre följeslagare, hennes lite lugnare överjag som hjälper Mona att ta sig igenom jobbiga situationer, som när hon hittar bajs på helt fel platser i ett av husen hon städar.

Jen Beagin är väldigt rolig. Dialogerna är mitt i prick, iakttagelserna exakta, underfundiga. Hon beskriver situationer att garva högt åt i bästa situationskomedistil. Hon skriver alldeles sakligt. Hur skruvat, knäppt och bisarrt ett händelseförlopp än är skildrar Jen Beagin det med samma lakoniska understatement-stil. Det är ljuvligt.

Mona är i själva verket en tragisk figur, inte sorglig men sorgsen, ensam, förvirrad. Mona har flytt/flyttat från Kalifornien till New Mexico eftersom hon sörjer en förlorad pojkvän. Hon hyr en del av ett hus av ett hippiepar som hon kallar Yoko och Yoko “eftersom båda är usla musiker”. När hon städar andras hus tar hon foton av sig själv i husägarnas kläder. Mona är också fotograf men tror inte riktigt att hennes konst håller. Hon blir vän med de hon städar hos. Blir krokimodell. Blir kär. Tyvärr blir hon passionerat och besatt förälskad i en fantastisk man som sedermera visar sig bo i en av villorna hon städar. Det går helt enkelt inte så bra för Mona. Mörkret är den perfekta grunden för humorn.

Den sakliga tonen som Jen Beagin har, hennes precisa timing och distinkta dialoger – i smart samklang med intrigen, karaktärerna och stämningarna – gör att jag totalnjuter av att läsa hennes roman. Jag blir upplyft, upplivad, glad. Glad av att boken är rolig, glad över att den är sorglig, glad åt att Jen Beagin har skrivit den här boken. Dammsuga i mörker är feelgood för mig – underhållande samtidigt som den behandlar läsaren som en människa med ett fungerande intellekt. Problemet med böcker som klassas som feelgood är oftast att jag alltid känner mig förolämpad av alla irriterande övertydligheter och därför mår dåligt i stället för bra. Denna bok däremot får mig att må riktigt bra. Innehåll och handling är inte förutsägbara någon enda gång, den har en stil och ton att bli förälskad i. Språket i Johanne Lykke Holms svenska översättning sjunger utan skav. Det är helt enkelt så att jag älskar denna bok, lättheten den har och tyngden den utgår ifrån.

The post Ett lyckopiller som utgår från tyngd och mörker first appeared on Opulens.