När jag gick gymnasiet berättade min samhällskunskapslärare att han hade hjälpt sin partner att städa ur hennes mormors dödsbo. När de hade rensat och gallrat bland den gamla kvinnans saker hittade de en låda som var märkt ”Snörstumpar för korta för att användas”. Denna märkning gjordes troligtvis av en person som upplevde krigsårens sparsamhet, men det är också ett exempel på människans förmåga att arkivera och katalogisera och drift att bevara för framtiden.

Arkiverande och katalogiserande kan vid första anblicken vara en dammig och tråkig syssla, ett samlande av ändlösa, permanenta bokhyllor med gammalt groll. Men efter att ha satt mig in i fotografen Dayanita Singhs konstnärskap ställer jag mig i stället frågan, varför är arkiv så fängslande och intressanta?

Singh, som är årets Hasselbladspristagare, skildrar ofta arkiv i sina fotoserier, en dokumentation av dokumentation med andra ord. De indiska arkiven som har fångats på de svartvita fotografierna är tillsynes helt oorganiserade, fyllda till brädden med buntar av papper, ibland inslagna i tyg och ibland lagrade på hyllor. Fotografierna får liv genom de mönster som skapas av pappershögar huller om buller. Vissa bilder påminner om livfulla, böljande vågor och väcker ett intresse för vad dokumenten kan innehålla.

Singh fångar samtidigt den mänskliga relationen till det förflutna och vårt behov av att förvara och bevara information för framtiden. De stora kvantiteterna av dokument erbjuder också en inblick i det enorma Indien. Det blir en intressant tolkning av idéen av det stora Indien med dess mångfald. Dokumenten ger betraktaren en bild av hur mycket landet faktiskt rymmer.

Arkiven samlar våra erfarenheter och kunskap på samma sätt som ett museum men med mindre häpnadsväckande föremål. De visar vårt uppenbara behov och vilja att dokumentera vår historia och samtid för framtidens skull. Vi har bland annat skapat byråkratiska samlingar för att kunna föra statistik och veta vem som bodde var och gjorde vad, samlingar som skapas av praktisk nödvändighet i stunden men också för att framtida personer ska kunna veta något om oss. Det nu levande Vi:et som försöker kommunicera något till den kommande Dem.

Många arkiv och samlingar har också skapats utifrån rädslan att försvinna, för att bevara det vi håller allra kärast och det som krävs för basal överlevnad. Runt om i världen finns fröbanker så att vår civilisation kan återskapas om något skulle hända vår nuvarande. Fröbankerna innebär att vi kan dra i gång jordbruket igen, odla mat och att återskapa liv och växtlighet.

Parallellt med dessa fröbanker har vi även inrättat samlingar för att bevara vår kultur och det som berättar om vilka vi är. Som Arctic World Archive på Svalbard eller Otsuka Art Museum i Tokyo, två samlingar med replikor av vårt världsarv. I arkivet på Svalbard, i ett djupt bergrum, har musik, litteratur, konst och till och med vissa länders konstitutioner bevarats i digitala kopior för eftervärlden, med tillhörande manual för att få tillgång till dem.

På något sätt är det betryggande att veta att vår kultur och vår samvaro bevaras.

I det japanska museet rymmer replikor av våra mest kända konstverk återskapats på mer hållbara material så att risken att konsten vittrar sönder blir mindre. Synd bara att museet är förlagt i en stad som ständigt står inför ett jordbävningshot. Men det är kanske därför idéen till samlingen uppstod, då den bräckliga jordskorpan gör att inget är konstant i staden? Dessutom har Japan genom historien förlorat konstskatter och viktiga byggnader i jordbävningar och tsunamier.

På något sätt är det betryggande att veta att vår kultur och vår samvaro bevaras. Nu när vi ändå lever under ett vagt hot om förintelse från både kärnvapen och klimatkatastrofer finns det lite tröst i att någon kanske kommer få reda på att vi en gång fanns. Vilket också leder till den hissnande och förundrande tanken om vem det kommer vara? Vem kommer vara intresserade av oss och det vi hittar på?

De pappersbuntar och arkiv som Singh har dokumenterat kommer troligtvis inte finnas kvar för all framtid

Dayanita Singh jobbar emot det statiska i stillbildens natur i sina utställningar, som är byggda på ett sätt att curatorer kan byta uppsättningen av fotografier och hängningen under utställningens gång. Något som blir extra intressant då hennes fotografier rör sig i en arkivens värld. Arkivens och museums permanenta samlingar har i sin natur statiska aspekter, tanken är att har det en gång hamnat där så är de kvar där. Men frågan är hur statiska arkiven faktiskt är? 

De pappersbuntar och arkiv som Singh har dokumenterat kommer troligtvis inte finnas kvar för all framtid, då de troligtvis kommer brinna upp, regna bort, digitaliseras eller kanske till och med avsiktligt förstöras om någon tycker att de är överflödiga. Men då är det också fint att hennes fotografier finns kvar för att bevara vår drift att bevara inför vad som komma skall. Så det kanske är dags att hennes fotografier hamnar i bergrummen på Svalbard för framtidens skull?

Kunskapen och de bevarade erfarenheterna tolkas dock ständigt om beroende på vem som kliver ner i arkivens vrår eller när någon gör det, och samlingarna kan också bli farliga eller olustiga. Vad som en gång var viktig information som samlades in i det dolda visar sig idag obehagligt. Amerikanska FBI:s dokumenterande över afroamerikaner som potentiellt kunde vara farliga, DDR:s arkiv över det statliga angiveriet som blev norm bland deras invånare eller rasbiologins insamlande av skelettdelar. I efterhand skakar vi på huvudet åt dåtidens aktivitet som visar hur skev den dåvarande samtiden var.

Jag läste en gång om hur det gjordes försök att förstöra nämnda DDR-arkiv vid murens fall. Det blev känsligt att folk skulle veta vad som hade samlats in och bevarats i syftet att kontrollera medborgarna, så pass känsligt att när muren började falla så förstördes mycket i panik genom häva ner dokumenten i vattenhinkar. Informationen och sättet den hade samlats in på var olustig och tappade dessutom sitt syfte när regimen föll. Kanske var det till och med ett försök att även upplösa minnet av angiveri.

Likt Singhs konst är inte heller arkiven konstanta eller statiska, de tolkas om, fylls på, förstörs i olyckor och intresset för dem kommer och går. Vårt behov för dem förändras och fluktuerar. Däremot är tanken att de är till för framtiden och framtiden är konstant, den kommer vare sig vi vill eller inte eller om vi är här. Svalbards arkiv, fröbankerna och museet i Tokyo får agera minneslappar i vårt kollektiva minne och är ett försök att göra vår kultur odödlig och evig eller åtminstone ihågkommen.

Det sägs att vi ska leva i nuet, men det kan vara nyttigt att skänka en liten tanke åt vår kvarlåtenskap och framtida avtryck, så inte allt bevarat är för kort eller lortigt för att användas.

The post Vårt behov av arkiv first appeared on Opulens.

POLITISKT SAMMANHANG. “Också den nya filmen om Billie Holidays hektiska liv och tragiska död är högaktuell i ett amerikanskt inrikesklimat präglat av ingrodd polisbrutalitet mot svarta”, skriver Ivo Holmqvist.

New York Times filmkritiker A.O. Scott sparade inte på krutet när han nyligen recenserade “The United States vs. Billie Holiday”, med en förödande slutkläm: ”en febrig och frustrerande film, maximalt melodramatisk, minimalt klarsynt, tunn och träig”. Fast inte alldeles omöjlig (”not entirely unwatchable”). Men även om Diana Ross var en säkrare sångerska i den förra filmen om henne, “Lady Sings the Blues” från 1972, än Andra Day i denna så ska man nog se den, för alla aktuella anspelningar.

Filmtiteln sammanfattar de många årens polisiära och politiska övervakning från FBI av en alltmer heroinberoende jazzsångerska, med en iller till agent som är särskilt hatisk mot hennes mest kända nummer.

Båda filmerna kunde ha kallats “Strange Fruit”, efter sången som efter en stapplig start blev Billie Holidays mest kända. Skivbolaget Columbia fegade ur, i stället kom den på Commodore. Hon hann med ytterligare fyra inspelningar, den sista kort innan hon dog 1959, 44 år gammal. Melodin är förledande vacker, texten ohygglig:

“Southern trees bear a strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swingin’ in the Southern breeze
Strange fruit hangin’ from the poplar trees.”

Det blir ännu otäckare i de båda följande verserna. Dikten skrevs 1937 av Abel Meeropol i New Yorks Bronx sedan han sett ett upprörande och motbjudande fotografi från en lynchning i Indiana 1930. Försöken att förbjuda lynchning var länge förgäves, inte ens Roosevelt vågade stöta sig med sydstadsdemokraterna. David Margolicks intressanta “Strange Fruit: Billie Holiday, Café Society and an Early Cry for Civil Rights” från 2000 sätter in sången och sångerskan i ett politiskt sammanhang.

Också den nya filmen om Billie Holiday hektiska liv och tragiska död är högaktuell i ett amerikanskt inrikesklimat präglat av ingrodd polisbrutalitet mot svarta, en sak som Bryan Pietsch kommenterade i The New York Times häromdagen.

The post Billie Holidays mest kända låt first appeared on Opulens.

Captain Marvel har i likhet med flera andra filmer gjorts i samarbete med det amerikanska försvarsdepartementet. De som skriver om filmerna skriver ofta som om de var sagor utan kontakt med den tid vi lever i, hävdar Lars Borghem som är kritisk till hur filmen recenseras.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Filmen Captain Marvel hade premiär i Sverige den 6 mars och i USA på internationella kvinnodagen, den 8 mars. Med Brie Larson i huvudrollen har filmen lanserats som ett steg framåt för kvinnor när det gäller hur de skildras i film, både i Aftonbladet och i Expressen.

Men i DN skriver Katrine Marçal att superhjältefilmer är för barn och drogade får. Det värsta med alltihopa, menar hon, är att Hollywood måste låtsas som om superhjältefilmerna ”säger något fundamentalt om vår tid” eller ”berättar om den auktoritära utvecklingen i USA”. Låt oss vara tydliga: det gör de inte. I stället får vi pang, boom, poof! ”Man kunde bli Sverigedemokrat för mindre”.

Andrev Walden också i DN blev lite stött av Marçals kommentarer eftersom han just hade sett alla de 20 filmerna i Marvelserien i kronologisk ordning (41 timmar film). Han tänker att ”det kliniskt opolitiska kanske är hemligheten bakom publikrusningen. Eller åtminstone min egen rusning. Superhjältefilmerna erbjuder ju en driftsäker avkoppling från det angelägna bruset.”

För Andrev Walden har Marvels universum blivit ett kollo för själen. Vi behöver riktiga sagor. Också. Såna som man kan förlora sig i. Bara några timmar då och då för hur ska man annars orka?

Minst hälften av filmerna i Marvels universum har gjorts i samarbete med den amerikanska staten i form av Pentagon och CIA. Den senaste, Captain Marvel, har gjorts i samarbete med det amerikanska flygvapnet (US Air Force). Man berömmer sig av att kvinnliga piloter når nya höjder varje dag.

Samma dag som Captain Marvel hade premiär i Sverige vittnade senator Martha McSally, republikan från Arizona och tidigare stridspilot att hon blivit våldtagen av en överordnad officer i US Air Force. Hon rapporterade inte övergreppet eftersom hon inte litade på systemet vid den tiden. Förövarna missbrukade sin maktposition på många olika sätt.

McSally säger att det militära systemet och många i ansvarig ställning hade misslyckats när det gällde att behandla frågan om sexuellt våld. DN skriver om saken den 7 mars men det är vattentäta skott mellan McSally och Brie Larson. Övergreppet mot stridspiloten McSally skedde vid samma tid på 1990-talet som Brie Larson spelar stridspilot i Captain Marvel. Men i filmen är det Brie Larson som förmanas att kontrollera sina impulser av Jude Law. Vad som följer är direkt som ur en rekryteringsmanual: Är du redo att kämpa mot någon som vill ta över vår planet? ”Jag vill tjäna”, svarar hon. Och Annette Benings rollkaraktär slår fast: ”Du har ett uppdrag.”

På det amerikanska flygvapnets hemsida ligger flera filmer med kvinnliga piloter. De deltar i räddningsoperationer och hjälper civila som drabbats av naturkatastrofer över hela världen. Det är något oskyldigt över det hela. Som i en hjältesaga.

Man får lite av samma känsla som när man lyssnar till IS-anhängare som överlevt kriget och nu intervjuas i flyktingläger i Syrien. Alla verkar ha kört ambulans eller lagat mat. Några har varit hårfrisörskor.

Den 11 september 2001 blev startskottet för kriget mot terrorismen efter attentaten mot de två tornen i New York och mot Pentagon. Sedan dess har en avdelning inom Brown University dokumenterat krigens kostnader, Costs of War. Några av resultaten:

Över 480 000 har dött som en direkt följd av krig och många gånger fler som en indirekt följd av krig.

Över 244 000 civila har dött som ett resultat av krigen.

Krigen har skapat 21 miljoner flyktingar.

Kostnaderna för den amerikanska staten överskrider 5,9 trillion (12 nollor) dollar.

Den amerikanska staten har militära aktiviteter i mer än 80 länder.

Krigen har inneburit att mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter har kränkts både i och utanför USA.

När det gäller just flygbombningar och bombningar från drönare har det amerikanska försvaret haft problem med rekrytering av piloter och av personal som styr drönarna. Därför är bilden av verksamheten i populärkulturen så viktig.

Katrine Marçal, Andrev Walden och andra som recenserat eller kommenterat filmen Captain Marvel har inte sett något samband mellan filmen och ”vår tid”.

Detta säger naturligtvis mycket om vår tid. Det säger att den amerikanska statens politiska tankemanipulation, som är mycket omfattande, kan ske utan att saken nämnvärt påtalas i det offentliga rummet.

Filmen Captain Marvel har i likhet med flera andra filmer i serien gjorts i samarbete med det amerikanska försvarsdepartementet. De som skriver om filmerna skriver ofta som om de var sagor utan kontakt med den tid vi lever i. Även om filmerna skildrar krig är de pågående krigen i vår tid märkligt frånvarande när det skrivs om filmer som Captain Marvel. Skribenter som gör anspråk på att vara seriösa, framställer filmerna som ”kliniskt opolitiska (Walden) eller säger att de görs för ”barn och drogade får” (Marcal). Tanken att det hon ser kanske också är en rekryteringsfilm för kvinnliga piloter, når aldrig hennes medvetande. Vem är här det drogade fåret?

The post Captain Marvel och USA:s krig first appeared on Opulens.