LIVSFILOSOFI. “Vem orkar Proust när jobbmejlen pockar på uppmärksamhet och du inte vet var nästa timanställning skall komma från?”, undrar Jesper Nordström.

Vad är visdom? För mig är det att känna sig själv och veta vad man är bra på och göra det, ibland trots att det inte är sprakande lustfyllt.

Det är inte alla gånger jag jublar över ett tungt krävande recensionsexemplar som helst ska vara läst och formulerat om i övermorgon men jag gör det ändå eftersom de verkligt stora upplevelserna ofta har en tröskel och friktion.

Det långa linjära och målmedvetna tänkandet och den djupare verkande lustupplevelsen – en 83 minuters symfoni av Anton Bruckner exempelvis – har gett vika för strävan att bara få en buzz eller kick på nån sekund och det positiva i att ha skygglappar och kärvt fokus har bytts ut mot en fragmenterad godisskål där endast socker presenteras.

Instagram som en virtuell nivellerad plastskål fylld med gott och blandat.

Den märkligaste paradoxen är också att visdomar från öst serveras i form av millisekundsnabba memes, när de egentligen borde vara de mest tidskrävande kärva.

Jag är in till bedrövelsen och utmattningen trött på ensamma kvinnor och män i solnedgång eller stående på ett berg ackompanjerat med nått lättköpt kort text-flum om energier och kärlek och enhet. Dessa ensamma strand- eller bergsståare är Faust helt enkelt, som ännu inte sett männen i grupp dra upp en båt.

Det är alltför signifikativt att det är den redan trygga navelskådande västerländska medelklassen som plockar upp detta färdigtuggade från Indien.

Att gatubarnet i New Delhi ”lever i nuet” är ingen konst, eftersom dessa barn i sin fattigdom inte har tid för andliga lyxproblem. Det behövs pengar för att kunna tänka på transcendensen och anden och inte bara hungern.

Jag kommer aldrig i helsefyr gå en kurs i meditation då vi inte har anledning att ta till oss denna approprierade light-praktik (det är som kinarestaurangernas “tre små rätter”: slätstruket och anpassat för väst)

Tranströmer skrev om skogsgläntan som bara kan nås genom att gå vilse och för mig är det en metafor för det pågående humanistiska västerländska bildningsprojektet: små guldkorn hittas bäst genom långa passager av fokuserat sökande. Inte att sitta och yra och humma på en bergstopp.

Mitt i en romansvit på tusentals sidor hittar man himlastormande sanningar. Så var snälla och köp inte plastandligheten från Indien, gräv där ni står i stället, Europa har så mycket mer kärvt krävande och fantastiskt att erbjuda om man bara vet att våga ge sig in i det.

Det är tydligt att dagens fragmenterade andliga nonsenslandskap och allsköns gottköpsfilosofi har en koppling till vårt arbetsliv. Vem orkar med Proust när jobbmejlen pockar på uppmärksamhet och du inte vet var nästa timanställning skall komma från? Så blir våra söndertrasade nerver ett lätt rov för karismatiska charlataner och buljongtärningsfilosofi med brist på komplexitet och tankeutmaning i sin alltför syntetiska koncentrerade smak.

The post Vad är visdom? first appeared on Opulens.

NY FAUST. Jens Ohlin och Hannes Meidal har skapat en ny version av klassikern Faust som just nu spelas på Elverket.  Vår teaterkritiker Lena S Karlsson har sett den med stor behållning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]  

Faust av Hannes Meidal och Jens Ohlin
Ljus och scenografi: Susanna Hedin.
Kostym: Matilda Hyttsten.
Musik: Foad Arbabi.
Regi: Jens Ohlin.
Medverkande: Thérèse Brunnander, Per Mattsson, Frida Österberg, Hannes Meidal, Ana Gil de Melo Nascimento, Razmus Nyström.
Elverket, Dramaten.

När Elverket slår upp portarna för en helt nyskriven inscenering av Faust, signerad av radarparet Hannes Meidal och Jens Ohlin, är förbluffande nog dramats huvudperson död. I hans ställe träder hans ”famulus”, tjänsteanden Iris Wagner, fram. Hon är den som ska ta över verksamheten efter den stores fall, en vitsminkad valkyria klädd helt i flammande rött, besatt av hungrigt maktbegär.

Som litterär gestalt har Faust vandrat genom världslitteraturen alltsedan 1500-talet. Den historiske Johann Faust var astrolog och mångkonstnär, känd för sina underkurer och utövandet av svart magi. Häxmästaren påstods ha ingått en pakt med den lede, som skulle hämta honom efter hans död. Hans öde skildrades i den vitt spridda och populära folkboken Doktor Faustus från 1587, som så småningom spreds över Europa, Goethe påstods ha kommit i kontakt med det högexplosiva stoffet under en marionetteaterföreställlning. På folkboken baserade senare den engelska författaren Christoffer Marlowe sin pjäs om Faust 1589.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Den mest kända tolkningen av myten om Doktor Faust är Goethes bångstyriga pjäser om Faust — Urfaust, Faust I och II — ett livsverk och läsdrama som aldrig nådde sin fullbordan, trots att att Goethe arbetade med stoffet i decennier, en hörnsten i den tyska litteraturen. Meidal och Ohlins drama baseras på Goethes dramer men har även inspirerats av Thomas Manns stora roman Doktor Faustus från 1947. Huvudpersonen är kompositören Adrian Leverkühn som ingår i en pakt med den onde och därmed får gåvan att skapa nyskapande och hittills ohörd musik, ett kontrakt som skulle fungera i 24 år.

Hannes Meidals och Jens Ohlins Faust utspelas i ”Huset”, en märklig musikinstitution försedd med en makaber källare. Här döljs hemligheter som förlöser den stora konsten för de utvalda. Källaren bebos av ett och annat bokstavligt lik, här antyds brott med sexuella undertoner och anspelningar på fallet Fritzl. Till ”Huset” söker sig också en skön yngling och wannabe vid namn Serenus Zeitblom som vill bli invigd i den sanna konsten, helst utan uppoffringar.

Rollen som Iris Wagner spelas av Thérèse Brunnander, hon finns på scenen under hela föreställningen, en imponerande skådespelarprestation. Vid sin sida har Iris den charmfullle men malätne pudeln, en av djävulens många skepnader. Han spelas övertygande av Per Mattsson. Numera är djävulen mest en skugga av sig själv när han vräker sig i en röd kanapé iklädd en gammal sjavig morgonrock och låter sig klias på de mest onämnbara ställen. På frågan om sin berömda kärna svarar pudeln som en upphakad grammofonskiva från anno dazumal: ”Det mesta är dressyr”.

Här dyker även andra Faustfigurer upp. Hannes Meidal och Ana Gil de Melo Nascimento iklär sig rollerna som ja-sägare och minglar runt som förståsigpåare och svans till konstens aktuella stjärnor. Gretchens och Fausts dotter har hållits gömd i källaren — ännu ett offer för maktbegär och ondska.

I denna Faust finns anspelningar på Dramaten och dess mest lysande namn genom tiderna. Det antyds att någonstans i Huset sitter en åldrad mästare och drar i tåtarna i detta metadrama. Ekon från den omgivande världen är märkbara som avslöjanden om sexuellt våld och dess konsekvenser post ≠metoo, vilket jag kan tycka känns lite påklistrat.

Scenografin är förförisk och sällsamt vacker med enbart ett fåtal sceniska element, klarröda draperingar och en ljussättning baserad på expressionistiska effekter och följespotlights, som understryker det teatrala elementet.

Föreställningen kokar ner till frågan: är konsten ond eller god? Är frågan överhuvud möjlig att besvara? Jag fruktar att det skulle mynna ut i pudelns ständiga ”det mesta är dressyr”. Den föreställning som Ohlin och Meidal nu bjuder på är lysande underhållning på hög nivå, ibland lite väl akademisk men en intellektuell utmaning för den som gillar att spåra litterära influenser och citat.

The post Lysande underhållning på hög nivå first appeared on Opulens.

DOCKTEATER. Den flitige dockteatermakaren Erik Holmström har haft premiär för ännu en pjäs, ett samtidsdrama med Faustus och Mefistofeles i rollerna.  Torsten Rönnerstrand har sett den.

Den banala ondskan var titeln på filosofen Hannah Arendts bok om den nazistiske massmördaren Adolf Eichmann. Det hade också kunnat vara namnet på en minnesvärd teaterföreställning som nyligen hade premiär på Folkteatern i Göteborg. Om ”ondskans banalitet” handlar nämligen Erik Holmströms satiriska samtidsdrama  Doktor Faustus. Det understryks i ett gräl mellan pjäsens titelfigur Faustus och Mefistofeles, djävulens hantlangare. Där får Mefistofeles försvara sina onda handlingar i ordalag som för tankarna till Arendts skildring av Eichmann som en banal massmördare:

MEFISTOFELES

Jag är bara en tjänsteman. Jag har inget med affärerna att göra. Jag gör bara det jag blir tillsagd.

FAUSTUS

Så sa de i Hitlertyskland också.

Att förknipppa den djävulske Mefistofeles med nazismen är naturligtvis inte något nytt. Det gjorde även Klaus Mann i romanen Mefisto (1936), som för några år sedan dramatiserades på Göteborgs stadsteater. Samma sak gjorde hans far Thomas Mann i romanen Doktor Faustus (1947), som nyligen återutgivits på svenska.

Holmströms  utgångspunkt är emellertid en annan. Hans pjäs är en uppdaterad och starkt omarbetad dockteaterversion av renässansförfattaren Christopher Marlowes pjäs The Tragical History of Doctor Faustus från 1589. Därtill kommer att texten spetsats med en sylvass samtidskritik som kan erinra om några av de bästa sketcherna i P1:s satirprogram ”Public Service”! Resultatet har blivt en oerhört underhållande föreställning, där skämt och allvar hela tiden glider samman.

Faust var ursprungligen en historisk person, en kringvandrande läkare och vetenskapsman som påstods ha ingått en pakt med den Onde. I utbyte mot sin själs eviga salighet ansågs han ha tagit Djävulens hantlangare Mefistofeles till hjälp för att under sin livstid vinna kunskap, ära, makt och njutning.

Så var det i alla fall enligt den anonyma folkbok som 1587 berättade historien om Fausts pakt med Mefistofeles. Sedan dess har ”det faustiska” och ”det mefistofeliska” varit ständigt återkommande teman i litteraturen, teatern och bildkonsten.

Den anonyma folkboken översattes nästan omgående till engelska, och därmed blev tysken Faust en del av det anglosaxiska kulturarvet. Det mest ryktbara exemplet är Marlowes Faustdrama. Där understryks att det var Faustus missnöje med den akademiska undervisningen som fick honom att ingå en pakt med djävulen. För att nå ett djupare vetande ville han fördjupa sig i svartkonsten med Mefistofeles hjälp.

Efter hand tillkommer dock ett annat motiv. Intellektualisten Faustus förvandlas så småningom till en njutningstörstande hedonist, som först och främst vill tillfredsställa sin längtan efter sexuell kärlek. Det ser vi då han genom sitt fördrag med Mefistofeles får lyckan att vänslas med historiens vackraste kvinna, den sköna Helena. I en scen som odödligjorts av Richard Burton och Elizabeth Taylor säger han till henne: ”O, du ljuva Helena, gör mig odödlig med dina kyssar!”

Fullt så romantiskt är det inte i den bearbetning av Marlowes Doctor Faustus som Erik Holmström gjort för Folkteatern. Snarare tvärtom! Här är Faustus en egoistisk streber som är beredd att offra allt bara för att få framgång.

Holmströms version utgår visserligen från Marlowes drama, men handlingen är förlagd till 1980-talets Göteborg. Meningen är emellertid att vi också ska se paralleller till vår egen tid. Särskilt tydligt blir detta i partier av pjäsen som verkar anknyta till de allra senaste årens kritik av nyliberalismen och den narcissistiska satsa-på-dig-själv-kulturen.

Pjäsens aktualitet utesluter dock inte att den börjar på ett sätt som ligger mycket nära de klassiska förebilderna. När Faustus klagar över att hans akademiska studier inte gett det resultat han hoppats på, är hans ord oftast ordagrant hämtade från Karl Ragnar Gierows svenska översättning av Marlowes drama.

Det finns emellertid en avgörande skillnad mellan Holmströms Faustus och det titaniska geni vi förut mött hos Marlowe. Hos föregångaren klagar Faustus över att den akademiska forskningen inte kunnat ge honom de djupa insikter i tillvarons mysterier som han strävat efter, men hos Holmström gäller hans klagan något helt annat. Här är han besviken över att hans studier vid universitetet inte gett honom det överflöd av pengar, makt och ära som han hoppats på. Inte heller har han nått de framgångar hos kvinnorna som han tycker universitetsstudierna gjort honom förtjänt av.

Här är vi naturligtivs långt borta från Marlowe. Folkteaterns Faustus är en medioker karriärist, full av självömkan, ressentiment och otillfredsställd längtan efter ära och framgång. För att få sitt banala liv att verka lite glansfullt måste han ta djävulen till hjälp. Syftet med hans djävulspakt är dock inte att vinna en djupare kunskap om tillvaron. I stället vill han få makt över sina medmänniskor:

Jag får trycka till andra.

Jag får trycka ner andra.

Jag får ha folk under mig, åh.

Tänk va underbart, jag kan få vem jag vill UNDER mig, är det inte så? är det inte så? Är det inte så?

Viljan till makt är också drivkraften bakom Faustus sexuella preferenser, och därför söker han sig till kvinnor som inte kan ställa några som helst krav på honom. Det betyder att vi befinner oss mycket långt från den av kärlek hänförde Faustus, som i Marlowes drama bönfaller Helena att göra honom odödlig med sina kyssar. Hos Holmströms narcissistiske Faustus möter vi i stället en snarast konsumistisk attityd till sexualiteten. Den innebär att han helt krasst ser kvinnor som utbytbara objekt.

Faustus inställning till sexualiteten kan ibland erinra om den så kallade ”kulturprofil” som stått i centrum för den svenska #metoo-debatten. Om likheten är avsedd må vara osagt, men Holmströms manuskript ska ha arbetats fram under under den tid då debatten var som allra mest intensiv.

Hur det ska gå för ”kulturprofilen” återstår väl att se, men för Erik Holmströms Faustus går det i alla fall illa. Liksom i folkboken och Marlowes drama straffas han hårt. Straffet är emellertid ett helt annat och består i den smärtsamma insikten om att han själv inte är något annat än ett osjälvständigt verktyg för den banala ondska som inkarneras av Mefistofeles.

Detta låter kanske dystert i överkant, men det hindrar inte att Holmströms Doktor Faustus är en mycket rolig pjäs. Att göra Faustus och Mefistofeles till marionetter är visserligen inte något nytt grepp – det gjorde man redan på 1500-talet – men det är onekligen välfunnet om man vill se den banala ondskan ur ett komiskt perspektiv.

I detta och flera andra avseenden påminner pjäsen om den livskraftiga tradition inom teaterkonsten som brukar kallas ”absurdism”. Särskilt stor är likheten med den absurdistiska teaterns viktigaste förebild, Alfred Jarrys dockspel Kung Ubu från 1896, men man kan också finna beröringspunkter med absurdister från senare tid, till exempel Samuel Beckett och Eugène Ionesco.

Det innebär också att Holmströms kritik av den banala ondskan fått en tillsats av fars och situationskomik. Kanske är det just det vi behöver för att orka uthärda i en värld där ondskan ser ut som en grotesk jättebaby. Roligt är det i alla fall, mycket roligt!

The post Den banala ondskan i Göteborg first appeared on Opulens.