ROMAN. ”Anna-Karin Karlsson har ett vidunderligt vackert språk, rikt och med en poetisk mättnad.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst hennes roman ”Alla dagar nära”.

Alla dagar nära av Anna-Karin Karlsson
Albert Bonniers förlag

Anna-Karin Karlsson är författare, arkeolog och skrivpedagog. ”Alla dagar nära” är hennes första roman för vuxna.

Det är en historisk roman, som börjar 1810 och slutar 1882. Handlingen tilldrar sig i Småland och några enstaka ortnamn vittnar om att vi rör oss i Kalmarbygden.

I berättelsens mitt står en kvinna, Sara Knutsdotter. Det är hennes liv, från första till sista andetaget, som vi får följa. Ett bland många vanliga kvinnoliv från denna tid. I samhällets utkant, där livet inte bara är påfrestande, utan där varje dag handlar om att överleva. Det gäller att tänka efter så att maten ska räcka till alla. Samt att det finns några rester att ge till husdjuren.

Det är ett utpräglat skiktat samhälle, där Sara och hennes familj finns i utmarkerna. De får tjäna och behaga andra för att klara sig. Genom arbete och åter arbete får de smulor från de fina herrarnas bord.

Alla måste arbeta. Det gäller även Saras barn. De barn som hon har med Simon Karlsson, en god, mild och strävsam människa. Bredvid sina egna barn tar Sara och Simon hand om två andra barn, Johannes och Manda. Särskilt Manda visar upp både mod och ambitioner för framtiden.

På den tiden var utsatta barn som handelsvaror. Det märkliga är att alla i familjen ser framåt och gläds åt det lilla trots stora besvär och svårigheter.

Ett av barnen kan till och med säga till sin mor: tänk vad vi har det bra.

Det finns vissa scener, som är så gripande att de känns rent fysiskt under läsningen. Det rör sig om starka akter av utsatthet. Några bilder stannar kvar långt efter läsningen. Som rovdjursmannen med de svarta ögonen, dagen när kalven får offras eller när vattnet tog barnet, som förvann likt de rangliga barkbåtarna.

De blå barnaögonen vid tjärnen finns där ständigt – som en påminnelse. Och de tummade breven från Amerika från två av barnen.

Det är ändå slitet på åkrarna och i skogen, som dominerar och arbetet på steniga markerna, inte att förglömma.

Och plötsligt tar allt slut. Sara ger Simon en sista kyss, går fram till fönstret och hakar av haspen.

Anna-Karin Karlsson har ett vidunderligt vackert språk, rikt och med en poetisk mättnad. Dessutom är tidsbilderna synnerligen levande och ofta fysiskt hudnära. Kort sagt är ”Alla dagar nära” en rik och särdeles angelägen bok.

The post Hudnära historisk roman om ett hårt liv first appeared on Opulens.

MAKTANALYS. “Högern har gjort det till sitt signum att trixa med premisserna för debatten genom att få bort maktanalysen ur ekvationen,” menar Haris Agic.

Återigen väcker en ny BRÅ:s rapport stor uppmärksamhet. Senast var det 2021 då det handlade om brott bland personer med utländsk bakgrund. Nu handlar det om samband mellan socioekonomisk bakgrund och brott. Ett mönster låter sig urskiljas: högern viftar hänfört med dessa rapporter som bevis på att invandrare begår mest brott och att det beror på att… ja på att de är invandrare.

”Nu vet vi att fattigdom inte förklarar gängvåldet” skriver Alice Teodorescu Måwe i sin debuterande ledare i DN (10 mars) – en text som förefaller vara en borgerlig volley på den redan omdiskuterade rapporten. Problemet är bara att härledningarna som Teodoerscu Måwe och resten av högern drar från rapportens redan onyanserade slutsatser (återkommer till dessa) är grava förenklingar. Som det brukar vara när den ideologiska övertygelsen iklär sig verklighetens skrud för att lura in massorna på villfarelsens vägar.

För det första, fattigdom är bara en av många samverkande riskfaktorer för brottslighet kopplat till människor som lever i social exkludering. Rapporten fastställer visserligen att socioekonomisk bakgrund inte utgör en direkt orsak till brottsligt beteende. Men denna slutsats är egentligen en ren självklarhet eftersom ingen har hävdat att alla fattiga – och bara fattiga – människor begår brott.

Samtidigt bekräftar rapporten det som den samlade forskningen länge påvisat, nämligen att det finns ett samband mellan socioekonomisk bakgrund och delaktighet i brott och att personer från de lägre samhällsskikten har en ökad risk för kriminalitet jämfört med personer från en mer välbärgad bakgrund. Detta samband – som ju ändå står att finna mellan fattigdom och brott – beror, enligt rapporten, på ”andra riskfaktorer som i olika grad samvarierar med familjens socioekonomiska förutsättningar”.

Dessa ”andra riskfaktorer” är vad som vanligtvis kopplas till utanförskap, social exkludering och/eller marginalisering i samhällsvetenskaplig forskning. Fattigdom kan sägas utgöra i olika grad en del av dessa faktorer. Den kan vara en orsakande faktor. Eller en följd av de andra faktorernas verkan. Men den kan inte isoleras från dem som ett fristående fenomen. Att försöka göra det vore att göra sig skyldig till dekontextualisering – och utan sitt sammanhang är all fakta potentiellt vilseledande.

Den andra förenklade härledningen Teodorescu Måwe gör manifesterar sig i en reducering av hela denna kedja av riskfaktorer som tillsammans med socioekonomisk bakgrund uppges öka risken för brott – närmare bestämt tillåtande attityder till brott, svag impulskontroll, brottsliga kamrater, dåliga relationer till föräldrar, skolproblem – till att handla om våld i hemmet som då svepande och ogrundat kopplas till ”synen på barnuppfostran” hos invandrare. Inte helt oväntat uppges alltså orsaken bakom brottsligheten vara kulturella särdrag – med andra ord att brottslighet är kulturell import.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är minst sagt anmärkningsvärt att begrepp som ”rasism”, ”diskriminering” och ”exkludering” för att inte nämna “ekonomi”, “klass” och “inkomstklyftor” lyser helt med sin frånvaro i en rapport som ändå söker ge sken av att vara tämligen heltäckande. Detta kan få det att se ut som om debatten om orsakerna bakom brottslighet alltid handlat om fattigdom enkom. Och så är det självklart inte. Samtidigt säger det outsagda någonting. Den blir ett ställningstagande i sig i form av ett manifest som speglar den alltmer främlingsfientliga andan som har kommit att dominera dagens Sverige. 

Efter mer än två decennier av arbete med samhällsvetenskaplig forskning om utsatthet och utanförskap har jag svårt att se att den samlade kedjan av riskfaktorerna som nämns i rapporten kan frikopplas från social exkludering och den diskriminering som orsakar den. Samma diskriminering som skapar otrygga boenden, undermåliga skolor, en särbehandlande arbetsmarknad och ett alltmer främlingsfientligt och etnocentriskt samhälle.

En av världens mest prestigefyllda vetenskapliga publikationer, The Lancet ,skriver i en rykande färsk ledare om ökande ekonomisk ojämlikhet i Sverige: ”Det är ett väldokumenterat faktum att ekonomisk ojämlikhet leder till mer våld, ökad brottslighet och fattigdom samt ojämlik hälsa varav samtliga kan få långvariga negativa effekter som sträcker sig över flera generationer”. Plötsligt kom jag att tänka på att BRÅ kanske borde ta sig en titt. Eller två.

Det är inte så förvånande att en del debattörer inte ser några problem med dylika förenklingar. Högern har gjort det till sitt signum att trixa med premisserna för debatten genom att få bort maktanalysen ur ekvationen. Denna strategi kan kanske vara fördelaktig när målet är snabba poäng genom att vinna en debatt för stunden.

Det som förvånar och oroar på riktigt är att myndigheter som gör anspråk på vetenskaplighet hänger sig åt förenklingar och onyanserade analyser. För vi kan inte komma ifrån det faktum att förenklingar är förvrängningar. Och att söka vägledning i fabler kan inte vara annat än vilseledande. 

The post Högerns förenklingar är förvrängningar first appeared on Opulens.

FÖRENING. Tidningen Arbetarens Ottarpris 2023 tilldelas föreningen Inte din hora. Föreningen vill skapa trygga rum för personer med erfarenhet av kommersiell sexuell exploatering, samt informera och skapa opinion för ett samhälle fritt från sexuellt våld. 

Mer än fem år har gått sedan metoovågen sköljde över Sverige och upprop efter upprop har innehållit vittnesmål om sexuella trakasserier i olika samhällssektorer. Ett av uppropen som startades var #Intedinhora, med fokus på sexuell kommersiell exploatering eller prostitution. Sällan hörda röster i debatten fick därmed ett forum. En förening bildades och nu tilldelas Inte din hora Ottarpriset som tidningen Arbetaren årligen delar ut.

Föreningen lyckades bryta tystnaden och utmana stigmat kring kommersiell sexuell exploatering. Ottarpriset instiftades 2017 och uppmärksammar personer eller organisationer som arbetar för att främja kvinnors rättigheter, som rätten att bestämma över sina egna kroppar. Föreningen består av cirka 160 medlemmar som arbetar med stödjande, informerande och opinionsbildande verksamhet. Deras mål är att uppnå ett samhälle fritt från kommersiell sexuell exploatering genom att minska efterfrågan, utbilda unga om samtycke, integritet och maskulinitetsnormer samt att hjälpa och stödja personer som har utsatts för sexuell exploatering.

En Sifoundersökning från januari 2022 visar på att 22 000 barn och unga kan ha blivit utsatta för kommersiell sexuell exploatering. Fattigdom, missbruk, våld i hemmet, sexuella övergrepp i barndomen eller tvång är vanliga riskfaktorer. Den mest frekvent utsatta gruppen är papperslösa migranter som hamnat i Sverige och tvingats till prostitution via trafficking.

Läs intervjun HÄR.

The post 8 mars: Ottarpriset 2023 tilldelas Inte din hora first appeared on Opulens.

KLIMATKONSERT. The Fugees återförenades för första gången på 15 år i samband med den världsomspännande klimatkonserten under helgen. Billie Eilish, Andrea Bocelli, Coldplay och Elton John var några andra av världsartisterna som deltog i det dygnslånga evenemanget.

Det 24 timmar långa evenemanget, som heter “Global citizen live”, samlade över 70 världsartister på sju kontinenter. Det inleddes på lördagen med ett förinspelat framträdande av k-popgiganterna BTS i Seoul i Sydkorea, innan det var dags för Elton John att kliva på scenen i Paris. Där uppträdde även Eurovision-vinnarna Måneskin, som bland annat framförde en egen version av Billie Eilish låt “Bury a friend”.

Ed Sheeran uppträdde också i Paris, liksom Doja Cat och Black Eyed Peas. I London stod bland andra Kylie Minogue och Duran Duran för underhållningen.

Sångaren Andrea Bocelli gick på scenen i italienska Toscana där han framförde flera klassiska stycken och han tog även ton tillsammans med sin dotter, Virginia Bocelli.

15 år sen sist

The Fugees återförenades för första gången på 15 år. I en video, som spelats in i New York i onsdags, framför Lauryn Hill, Wyclef Jean och Pras Michel trions megahit från 1996 – “Ready or not”. Återföreningen sker efter att bandet nyligen meddelade att de ger sig ut på en internationell turné för att fira 25-årsjubileet av albumet “The score”.

Under natten mot söndagen uppträdde också Coldplay, som tillsammans med Billie Eilish och hennes bror Finneas O’Connell framförde “Fix you”. På scenen i New York stod även Jennifer Lopez, som bland annat bjöd på den nya låten “On my way” från den kommande filmen “Marry me”.

Även artister som LL Cool J, Camila Cabello, Shawn Mendes, Meek Mills och Jon Batiste uppträdde i Central Park.

Paul Simon fick runda av konserten på den amerikanska östkusten med låten “The sound of silence”, nästan på dagen 40 år efter att han framförde den på samma plats inför 500 000 åskådare, då som en del av Simon & Garfunkel. Därefter flyttades blickarna över till Los Angeles, där gruppen 5 seconds of summer tog över.

I Los Angeles passade också musiklegendaren Stevie Wonder på att presentera en ny låt – ”The living killing life” – en appell till världen om klimatet.

– Vi dödar livet på den här planeten. I Haiti och livet vid gränserna, livet som vi känner det. Vi förvandlas till det levande dödande livet, sa han under ett tal från scenen innan han tog ton.

Avslut i Nigeria

Hårdrocksbandet Metallica spelade i från Louisville och Ricky Martin var en av de artister som medverkade från Las Vegas.

Under dygnet gjordes även framträdanden i Lagos, Rio de Janeiro, Sydney och Bombay.

Sydney tog över värdskapet vid 13-tiden, svensk tid, med artisten Delta Goodrem. Men där skedde det utan publik utanför Operahuset, på grund av stadens nedstängning till följd av pandemin.

Konserten avslutades i Lagos i Nigeria där bland andra musikern Femi Kuti uppträdde.

“Det är över. 24 timmar. Sju kontinenter. En planet. Tack för att ni följde med oss på den här otroliga resan runt världen för att skydda planeten och bekämpa fattigdom”, skriver organisationen Global Citizen i ett inlägg på Twitter vid 18-tiden på söndagen.

Evenemanget ägde rum för att öka medvetenheten för de mest brådskande hoten som drabbar fattiga – klimathotet, utebliven vaccinering och svält. Det skulle också trycka på för åtgärder inför G20-mötet nästa månad, samt klimatmötet COP26 i november. Evenemanget sändes bland annat på FN:s Youtubekanal.

Linnéa Wannefors/TT
Veronika Åström/TT

The post The Fugees återförenades för klimatkonsert first appeared on Opulens.

VÄLFÄRDSFÖRLORARNA. “En svidande kritik mot ett samhälle som sviker och en vacker kärleksförklaring till en kvinna som gav så mycket men fick så lite tillbaka”, skriver Carolina Thelin om Patrik Lundbergs nya bok Fjärilsvägen. 

Fjärilsvägen av Patrik Lundberg
Albert Bonnier förlag

För ett par dagar sedan skrev Linda Bönström en krönika i Opulens om att vi måste snacka om medelklassens kappvänderi som hon menar grundar sig i en rädsla för att rasa i hierarkin. För hur lätt är det inte att det som byggs upp faller ihop som ett korthus när du skiljer dig, förlorar jobbet, går in i väggen och blir sjukskriven? Journalisten och författaren Patrik Lundberg är inte en ängslig klassresenär. Rak i ryggen återvänder han ständigt till sin arbetarklassbakgrund och landsbygdens förlorare.

I Fjärilsvägen berättar han om sin mamma Birgitta. Om hur hennes föräldrar, som växte upp i ett Fattigsverige med stampade jordgolv, sedan fick uppleva en välfärdsrevolution utan dess like. Patriks far Nils-Gunnar kom också från fattiga förhållanden men tillsammans kunde de, trots det och utan högre studier, köpa villa i Sölvesborg och åka på utlandssemester. Birgitta fick jobb på Försäkringskassan, Nils-Gunnar som ambulansförare. Båda var hängivna socialdemokrater, Nils-Gunnar fackligt aktiv och ombudsman i ett LO-förbund.

Efter att gett upp försöken att få biologiska barn adopterar de två barn från Korea – först en liten pojke som får heta Patrik, strax därefter en flicka som döps till Paula. De är en lycklig kärnfamilj ett tag. De lever visserligen sparsamt men kan samtidigt sätta in pengar på sparkonton till barnen. De klättrar på samhällsstegen och står där sen, någonstans i mitten på stegens sköra pinnar, som medelklassens nya representanter.

Birgitta understryker människors lika värde för sina barn men det blir för dem i unga år tydligt att det finns de som är mindre värda, även i välfärdsstaten Sverige. För när föräldrarna skiljs slås benen undan för den deltidsarbetande, lågavlönade och nu ensamstående modern. Hon sliter hårt för att få vardagen att gå ihop och skippar jobblunchen för att ha råd med fotbollsskor till Patrik.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I Nette Wermeld Enströms recension igår av Nina Björks nya bok tar hon upp liberalismens paradox: att företräda friheten framför allt men samtidigt försvara det kapitalistiska systemet. “Det sägs att vi alla är lika mycket värda, men som jämlikar behandlas vi inte. Det sägs att vi är fria individer, men våra möjligheter är inte de samma. Och det sägs att vi är vår egen lyckas smed, men varför är det så många av oss som far illa och går under?” Efter finanskrisen i början av 90-talet och det nyliberala segertåget blir många ur den nedre medelklassen, som Birgitta ingick i, chanslösa.

Men Patrik studerar vidare, blir kändiskrönikör och författare. Paula gör karriär i restaurangbranschen och tjänar massor med pengar. Birgitta är den stoltaste mamman i världen men blir själv förtidspensionär, utsliten och illa behandlad av både de män hon träffar och sjukvårdssystemet. När Patrik besöker henne hasar hon fram med rollator, hon och huset stinker och det finns ingen mat i kylskåpet. Birgitta som förr älskade att dansa, doftade så gott och alltid såg till att det fanns mat på bordet. Endast 67 år gammal dör hon, ensam och uttjänt på sjukhuset efter en hjärnblödning. Lundberg avslutar sin bok med en aktuell rapport från Statistiska centralbyrån: “Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. I alla andra grupper ökar livslängden”.

För många av oss som för dryga månaden sedan hörde hans sommarprat i radio kan säkert boken upplevas som en återupprepning. Om man ska vara krass kan jag tycka att det hade varit bättre rent marknadsmässigt för Lundberg om boken hade kommit ut före sommarpratet istället för tvärtom. Hur som helst är Fjärilsvägen en svidande kritik mot ett samhälle som sviker och en vacker kärleksförklaring till en kvinna som gav så mycket men fick så lite tillbaka.

The post Klass & kärlek first appeared on Opulens.

ORO. Att antalet multimiljardärer har exploderat i världen under de senaste decennierna är tydligt. Lika tydligt djupnar klyftorna på många håll, vilket skapar grogrund för social och politisk oro, skriver Erik Cardelús.

Något är det med dagens multimiljardärer och narrativen som vävs kring dem. Något som fascinerar, förför och förfärar. Lyxbilar, lyxvåningar och lyxyachter, tillhörigheter som sällan hinner användas, men ändå finns där. Fjäsket från omgivningen, ryggdunkarna, hyenorna och strebrarna som till varje pris ska frottera sig med dessa penningstinna alfahannar.

På SVT-play ligger just nu Exit, serien om en handfull norska börsvalpars liv och leverne, en berättelse byggd på intervjuer inifrån. Svindlande börsklipp, vilda kokainfester och tillfälliga köpeligg med unga tjejer. Allt har ett pris, men inget har ett värde, för att låna ord av Oscar Wilde.

På HBO går den omtalade serien Succession, vävd kring den fiktive mediemogulen Logan Roy och hans rovgiriga omgivning. Fjäsk och fulspel i osalig blandning. Vill man ha mer, finns hemvävd reality i boken Sveriges nya miljardärer, skriven av journalisterna Jon Mauno Pettersson & Erik Wisterberg.

Här är det dagens svenska tech-miljardärer som frontar. Entreprenörerna bakom succéer som Klarna, Spotify och Izettle, tech-företagen som trendar i den nya ekonomin och i den korporativa mytbildningsfabriken.

Vi möter entreprenören bakom ett ledande bettingbolag, en tokrik ung man som lever på Solkusten tillsammans med familjen, 15 lyxbilar plus en lyxyacht som kostar miljoner att äga. Eller en miljon i veckan att hyra, vilket också görs av fotbollsmiljardären Cristiano Ronaldo som kan steka sitt sexpack på akterdäck, alltmedan paparazzifotografer och klickjournalister går i fetspinn. Enorma pengar har denna bettingentreprenör gjort, tillgångar som flyttats från förlorare till vinnare. Inte sällan med katastrofala följder för den som fallit. Men losers är inget som får plats här. Frågan om vad som händer med dem som stortorskar på spel känns främmande för bettingmiljardären. Han fokuserar på livsglädjen, inget annat brus.

Många skrivtecken ägnas Klarna, med dess kontroversielle och mytomspunne vd Sebastian Siemiatkowski. Från kärv invandrarbakgrund tog han sig till toppen. En fräsig framgångssaga som passar idag då problemen i utanförskapsområdena skenar. Siemiatkowski beskrivs som ett passionerat entreprenörsgeni: karismatisk, stenhårt arbetande och med enorma krav på sin omgivning. Ännu ett galet manligt geni, alltså. Ibland kokar det över för Siemiatkowski och vredesutbrott går ut över omgivningen. För toleransen för ”gråsvensk medelmåttighet” är låg, enligt honom själv. Här ekar den mytologiserade Steve Jobs svajiga humör. Även Musk, Gates och Jeff Bezos är jättar i miljardärernas mytiska universum.

För en icke-miljardär är det stundtals intressant läsning, även om de anglifierade flosklerna och finanstugget stundtals stör läsningen. Bäst blir det när framställningen backas upp av siffror och mer kritisk analys, när idolporträtten serveras al dente. För många av företagen och förmögenheterna närs av kapital som skvalpar omkring i skatteparadis, trots allt dekorativt snack om socialt ansvar och samhällsnytta. Sannolikt uppfattas skattsedeln som gråsvensk. Bättre då med välgörenhet, att ge med stora gester och inför beundrande blickar.

I branschens topp finns också fler Johan och Henrik än kvinnor. Detta trots allt fagert snack om offensivt jämställdhetsarbete. Dessutom är de flesta unga högutbildade svenskar idag kvinnor. Så varför denna snoppdominans? Kanske handlar det om spegelneuroner, att de tunga riskkapitalgubbarna gärna vill spegla sina egon i yngre versioner av sig själv. Att människan är ett flockdjur som gärna väljer egennyttiga och bekväma lösningar är inget nytt. Inget som man kräver neurovetenskaplig forskarkarriär på KI för att fatta.

Som hetast och hippast framstår Spotify. Ljuset riktas mot vd:n Daniel Ek, ännu en framgångssaga skräddarsydd för dagens segregerade och hårdnande samhällsklimat. Killen som fixade det, mot alla odds. Han växte upp i den problemtyngda och punkhistoriska Stockholmsförorten Rågsved. Lite air av rockrebell, fast i uppdaterad och marknadsmässig version, såklart.

Klinka på gitarren, koda och göra business kunde i alla fall Ek och resten är digitaliserad musikhistoria. Även Eks businesspartner Martin Lorentzon kommer från oglamorös, men entreprenöriell miljö, närmare bestämt Gnosjö i Småland. En Thåström möter en Kamprad, liksom. Tillsammans tog de musiken upp ur piratträsket och skapade lönsamhetsmodeller, åtminstone för vissa. Mest för de stora skivbolagen och stjärnartisterna; dem på toppen och med agendan i egen hand. I boken berättas om musikskapare i Daniel Eks Rågsved, unga artister som vänder de stora streamingstjänsterna ryggen, eftersom dessa ger så lite tillbaka.

Även tech-företagen och den nya gig- och tjänstekonomin tas upp. Alla dessa oräkneliga cykelbud som trampar runt med läckra krogmåltider på ryggen i innerstaden. De som sällan sitter själva på lyxkrogarna eller bor i innerstaden. Bra eller dåligt? Det skapas arbetstillfällen och öppnas dörrar till arbetsmarknaden för svaga grupper, menar vissa. Andra talar om exploatering – att ett nytt herre-och tjänstefolks-samhälle växer fram, fast med annan retorik än tidigare.

Att antalet multimiljardärer har exploderat i världen under de senaste decennierna är tydligt. Lika tydligt djupnar klyftorna på många håll, vilket skapar grogrund för social och politisk oro. Med lite glad och god inställning kan man säga att det inte hänger ihop, att kakan blir större för alla och vi måste glädjas åt tillväxten och arbetstillfällen som skapas. Inte deppa och vara avundsjuka.

I boken betonas att många av tech-entreprenörerna är self-made och att de vill ge tillbaka till samhället, inte bara ”bo i palats och spela golf.” Trots det bor förvånansvärt många i Djursholm och backas upp av en inavlad finanselit. Mycket av inkomsterna tycks också hamna på anonyma bankkonton i Gibraltar snarare än i barnomsorgen i Gislaved. För trixande och fixande banker råder det ingen brist på idag, varken på hemmaplan eller annorstädes. Och kapitalskatterna är rekordlåga. Annars kan man alltid hyra ut sin yacht till Cristiano Ronaldo – ännu en gång. Han som en gång kontrade på kritik med att alla bara var avundsjuka på att han var så rik och snygg.

The post Vinnare och förlorare i den nya ekonomin first appeared on Opulens.

MALMÖ. “Jag förstår varför de ser Malmö som ett hot. Varför de känner rädsla för den kraft vi har på våra gator,” skriver Hanna Höie i sin kommentar till Staffanstorps omtalade reklamfilm.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Filmen är i svartvitt. En rädd kvinna håller armen skyddande om sitt barn medan hon springer förbi ett gäng unga killar som kastar burkar efter den rädda familjen. Kvinnan och barnet är blonda, killarna mörkhåriga.

Jag trodde först det var ett skämt, men tydligen inte. Det är en scen från Staffanstorps kommuns nya reklamfilm för att locka människor att flytta dit. Trygghet utlovar Staffanstorp i reklamfilmen. Flytta hit om du vill känna dig trygg.

Jag har funderat mycket på det här med trygghet, har flyttat runt en del, bott i storstäder, i småstäder och på landet. Paradoxalt nog är skräckscenerna från Staffanstorps film inspelat i just de malmökvarter där jag känt mig tryggast – någonsin. Samtidigt är det i dessa kvarter, möjligen förutom tiden jag bodde i en av Stockholms fattigare förorter, som jag sett mest kriminalitet. Droghandeln sker helt öppet och gängen av unga killar, för det är alltid killar, är väl synliga i gatubilden. Vissa av dem har jag sett växa upp där i portarna kring rondellen eller i hörnan utanför parken ett burkkast från min sons skola. Där har de i en rasande fart gått från att vara små röjiga “skitungar” till att bli beväpnade unga män. De som klarat sig vill säga. Blommorna och ljusen utanför en av kvarterets pizzerior påminner just nu om att så inte alltid är fallet.

Här lever var fjärde unge i fattigdom. För Sverige i stort är den siffran en av tio. Och här väljer en allt för stor del av stadens unga pojkar en snabb men livsfarlig väg till pengar och status. Här dör våra barn, här växer alldeles för många av dem upp till unga vuxna som vi fruktar.

Så varför älskar jag dessa gatorna ändå? Varför har dessa kvarter, sedan första gången jag satte min fort i stan, känts som hemma? För här i Malmö finns en gemenskap. Här finns grannarna som accepterar dig som du är och som bryr sig. Folket som stannar upp och frågar hur jag mår. Kvinnan som erbjuder sig att vakta en lådcykel full med ungar så jag en sen eftermiddag kan ställa mig i kön till gatuköket på torget. Eller hon som jag aldrig pratat med innan som glatt kommer bort och räddar en kväll full av logistiska svårigheter genom att ge mina trötta och gnälliga ungar var sin leksak.

För trots sina brister är Malmö ett stort och förunderligt äventyr, en stad i rörelse som aldrig glömmer sin själ. Gator som bjuder på ständiga överraskningar och ger människor chansen att visa sig från sin goda sida.

Här varvas frågor om odling av vitlök och bortskänkning av diverse barnkläder och möbler med diskussioner i den lokala Facebookgruppen om från vilket håll bombsmällen, vi nyss hörde, kom. Hur en bomb låter har vi alla lärt oss vid det här laget. Här svarar grannar på den senaste bomben med att arrangera gatufest så gatan åter skall kännas trygg för de som bor där.

Mitt i den pågående demoniseringen av vår stad i både svensk och utländsk media sker också en mobilisering av folket i den. Alla vi som älskar och vill försvara vårt Malmö. Alla vi som vet att bilden som kablas ut om en stad i förfall inte stämmer. Alla vi som varje dag känner styrkan av att leva i ett samhälle som accepterar mig för den jag är och som lär mig acceptera andra.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Jag minns den gången, bara några veckor efter en uppmärksammad och brutal nazistattack, när ett gäng hitresta fotbollssupporters tyckte det vore roligt att springa runt på om natten och ropa nazistiska slagord. Hur portarna fylldes av folk, pensionärer i tofflor och pyjamas, deltagare i pågående efterfester och sömniga småbarnsförälder samlades för att kolla läget och om möjligt förhindra en ny nazistattack. Jag har sällan varit så stolt över mina kvarter.

Tänk om världen kunde präglas av vår sammanhållning, solidaritet, acceptans, stolthet och glädje!

Jag tänker på vad vi hade varit utan fattigdomen, utan knarket, utan gängen, bomberna och morden. Och jag förstår varför det blir så viktigt att smutskasta mitt hem, från moderata kommunpolitiker i Staffanstorp till USA:s alt right-rörelse. Jag förstår varför de ser Malmö som ett hot. Varför de känner rädsla för den kraft vi har på våra gator. För tänk om världen blev som vi är. Tänk om världen kunde präglas av vår sammanhållning, solidaritet, acceptans, stolthet och glädje!

Då skulle världens alla högertroll spricka, och Staffanstorp få sitta där i sin ensamhet med sina otrygga, själlösa och döda gator.

The post Malmö är ett stort och förunderligt äventyr first appeared on Opulens.

SÄGA IFRÅN. Fattigdom är ingen skam. Det är fråga om ett politiskt misslyckande. I diskussionen om, och protesterna mot, liksom de absurda hyllningarna av de inskränkta och bigotta lokalpolitiker som den senaste tiden förbjudit tiggeri glömdes denna självklara sanning alltid bort, skriver Crister Enander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tysta köer ringlar sig framåt. Sakta rör de sig fram mot bordet där matkärlen står framställda. Nedslagna blickar. Försagda miner. Och skammens böjda nackar.

Ingen vill vara där. Ingen talar frivilligt. Sneglande ögonkast i smyg.

Det sitter djupt i oss alla. Att ta emot allmosor ses — perverst nog — som en form av förnedring. Som ett moraliskt misslyckande. Det är en fördom som tycks svår, ja, rentav omöjlig att utrota.

Fattigdom är ingen skam. Det är fråga om ett politiskt misslyckande, ett tecken på ett samhälleligt fiasko. Inget annat. I diskussionen om ,och protesterna mot, liksom de absurda hyllningarna av de inskränkta och bigotta lokalpolitiker som den senaste tiden förbjudit tiggeri glömdes denna självklara sanning alltid bort.

Enskilda människor har inte kommit till korta. Samhället har inte klarat av sitt uppdrag. Det rör sig om ett politiskt och administrativt systemfel.

Ingen — och jag menar verkligen ingen — vill frivilligt sträcka ut näven för att kanske, eller oftast inte, få ta del av andras givmildhet och godhet. Allmosan bränner som saltsyra i handen, skär sår i själen.

Nyligen skrev jag en krönika där jag tog upp den nya tidens oroväckande ängslighet och den politiska paralysi den ofta för med sig.

En ny sorts rädsla slår allt oftare följe med allt fler in i det mörka skymningsland som ersatt välfärdssamhället. Tigandet inför missförhållanden och orättvisor blir hos många till en andra natur, och detta medför även en närmast krampaktig ovilja — eller oförmåga — att se vad som verkligen händer och sker i dagens Sverige.

Håller vi sakta på att trubbas av? Skalas själva vår mänsklighet av oss som kunde vi plötsligt ömsa skinn, bli av med empati och inlevelseförmåga och få en noshörnings hårda hud i stället?

Bryr vi oss inte längre? Blundar vi numera helst för orättvisor och uppenbara missförhållanden? Vill vi verkligen inte veta? Orkar vi inte längre ens att hålla liv i vår vrede? Hur mycket elände — och förnedrande dynga från övermakten — tål vi?

Nedskärningar. Hysteriska och vettlösa besparingar där utan tvekan mer insatser och pengar inte bara behövs utan krävs omedelbart för att människor inte ska lida och lida svårt och även riskerar att avlida.

En vård där vinst går före allt i alla lägen och sammanhang. Patienter och personal, unga och gamla, som varje dag far illa, hemma, på arbetet, på sjukhus och vårdinrättningar. Sjuka som systematiskt vägras den ekonomiska hjälp de har rätt till — det är våra pengar, ingen annans. Våra!

Den huvudlösa — för att inte säga hysteriska och ideologiskt förblindade — privatiseringen har bland annat lett till att landets löjligt många privatägda apotek inte längre har viktiga och livsnödvändiga mediciner. Svårt sjuka människor, ja till och med döende kan inte längre få köpa de medikamenter som bokstavligen håller dem vid liv. Lagren är tomma. Ingen har överblick. Ingen tar ansvar. Larmrapporterna rasar in i allt högre tempo. Ingen bryr sig. Ty det ökar inte vinsten i deras aktiebolag.

Vill vi verkligen ha det så här? Eller uttryckt från en annan synvinkel: Finns det fortfarande någon som är beredd att försvara detta vansinne och denna misshushållning med gemensamma skattemedel? Hur många måste drabbas?

Det är numera långa köer till de få soppköken som frivilliga krafter organiserar  — inte minst  enskilda människor inom Diakonin och Frälsningsarmén. ”Vi möter människor som har jobbat hela sitt liv, men inte kan leva på sin pension. Det finns äldre hemlösa som sover på bussar, på stationen och i värmestugor när de är öppna. Det är helt förfärligt”, säger Mathilda Järgerdén i en intervju i tidningen Samhällsnytt. Hon arbetar som platschef på Stadsmissionen i Malmö.

Ja. Så är det. Soppkök i Sverige.

Året är 2019 och vårt land har en socialdemokratisk statsminister. Låt herr Stefan Löfven och fru Annika Strandhäll dela vardag med våra fattigpensionärer och hemlösa bara en enda ynka vecka. Sedan, efter dessa ynka sju dygn, skulle jag vilja höra vad de tycker om det välfärdssamhälle de nu hjälpsamt och nog så flinkt och falskt och tjänstvilligt krossar och river, sten för sten med en nit och ett engagemang som skrämmer mig och samtidigt fyller mig med en osedvanligt stor och mäktig vämjelse. Sveket är gigantiskt.

Att högerpartierna agerar som högerpartier alltid har gjort, ja inte förvånar det mig. De vill öka klyftorna, de strävar och har alltid strävat efter att ge till de redan riktigt rika och ta från de som trälar längst ner i samhällspyramiden.

Jag vägrar låta vredens lågor slockna. Jag vägrar förslöas.

Förtryck är förtryck. Armod är armod. Fattigdom är och förblir fattigdom. En människa är en människa och hennes värdighet får inte kränkas. Hennes mage får inte vara tom. Hon ska ha tak över huvudet och ett skäligt liv.

”Vi är inte skit!” – för att citera poeten Göran Sonnevi. Ja, jag vänjer mig inte! Jag kommer aldrig att vänja mig. Vi måste säga ifrån. Så ännu en gång, Göran Sonnevi skriver:

Men det finns bara dom här

människorna som

finns här,

slitna, förbrukade

Och det måste gå

För det går ju

inte utan människor

Även om de flesta inte fungerar så bra

är dom inte skit

Vi är inte skit!

The post Vi är inte skit! first appeared on Opulens.

JÄMFÖRELSER. Andelen fattiga i Sverige är den lägsta i hela EU. Faktum är att fattigdomen i stort sett är utrotad här. Vi måste börja förstå att Sverige är en mycket bra land att leva i, skriver Sofia Nerbrand.

Blott 1 procent av den svenska befolkningen anses fattig enligt de mätmetoder som används inom EU. Det betyder att vi är bäst i klassen – andelen fattiga är den lägsta i hela EU.

Enligt Eurostat tillhör Sverige även de länder inom EU där risken för fattigdom eller social utestängning är som minst. Och EU är ett av världens rikaste och tryggaste områden. Vi har det faktiskt rätt bra.

Samtidigt är det självfallet viktigt och intellektuellt hederligt att erkänna att det finns personer med ansträngd ekonomi. Ensamstående föräldrar, sjuka och framför allt kvinnor med låg pension är trängda. De sistnämnda har näppeligen någon större möjlighet att påverka sin inkomst.

Den svenska fattigdomen går också till viss del i arv. Enligt SCB:s undersökningar är det större sannolikhet att barn i familjer med dålig privatekonomi får sämre ekonomi än sina jämnåriga när de blir vuxna. Samtidigt är det viktigt att notera att drygt fyra av fem av dem som levde i familjer med låg ekonomisk standard 1999 inte gjorde det 2014 när de var drygt 30 år.

Det finns alltså en social rörlighet i Sverige. Man är inte dömd till fattigdom. Det finns också en tydlig skillnad mellan dem som arbetar och dem som inte gör det. Det lönar sig att förkovra sig och arbeta. De ekonomiska skillnader som växt under senare år beror på att de med jobb dragit ifrån genom ökade reallöner, inte på att de med lägst inkomster har fått det sämre. De fattiga blir inte fattigare – välfärdsstatens skyddsnät fungerar trots alla larmrapporter i medierna.

Detta ger också en fingervisning om hur viktigt det är att alla får en reell möjlighet att försörja sig genom eget arbete i Sverige. Att invandrare kan få ett jobb i stället för att ta emot försörjningsstöd.

Att jämföra sig med andra är en mänsklig reflex. Man kan använda den som en positiv drivkraft för att nå den man är avundsjuk på – eller gräma sig och må dåligt. Men att ha proportionerna klara för sig kan påverka hur man upplever sin livskvalitet. Försök att ta in det faktum att det är oerhört mycket bättre att leva i Sverige än på de allra flesta andra ställen i världen, hur man än vänder och vrider på det.

Låt oss därför jämföra oss globalt – eller med andra jämförbara länder och gotta oss lite – och inte med våra närmsta grannar och landsmän. Då skulle vi om inte annat må mycket bättre. Avundsjuka är nämligen en allvarlig men högst onödig åkomma.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Sverige har rekordfå fattiga first appeared on Opulens.

FÖRBJUDEN KÄRLEK. Lena Torquato Lidén ser en fin film om uppväxt, frigörelse och kärlek över gränser.

Pure Hearts
Regissör: Roberto De Paolis
Italien 2017

Agnese är en blek och vacker sjuttonåring som bor i Rom. Hon är med i en liten katolsk församlings ungdomsklubb där man bland annat diskuterar att skaffa kyskhetsring, precis som Miley Cyrus, känd som Hannah Montana på Disney Channel. Men här är det kanske lite mer allvar. Pressen att vara en fin flicka är stor från hennes ensamstående mammas sida.

Filmen börjar med en vild jakt som har med detta moraliska dilemma att göra. Mamman har tagit Agneses mobil, eftersom hon inte vill att hon ska kunna göra några dumheter. Men flickans integritetsvilja driver henne att stjäla en billig mobil i ett köpcentrum. Vakten Stefano som jagar och får tag i henne är lite äldre, och till slut ger han efter för hennes bön att inte ta med henne och mobilen tillbaka till affären. Detta blir samtidigt slutet för det jobbet. Stefano får i stället får ägna dagarna åt att vakta parkeringen bredvid det romska lägret, men utan att lyckas särskilt bra; han är tuff men inte tillräckligt hård för att hålla dem bakom sitt staket.

Ödet har dock bestämt att Selene Caramazza som Agnese och Simone Liberati som Stefano ska mötas igen, för till just detta romska läger kommer Agnese och hennes församling för att göra volontärarbete. De möts igen, även om Stefanos blick på Agnese genom staketet är skeptisk. De står verkligen på olika sidor. Agnese tvekar och kämpar med sina känslor gentemot mamman respektive Stefano, och det är inte självklart att hon ska utforska sitt intresse för Stefano. Mammans sätt att kontrollera hennes rörelser är inte väsensskilda från svartsjuka i en kärleksrelation, och den naturliga oro en mor känner inför sitt barn går över många gränser.

Det här är en fin berättelse om frigörelse och uppväxt. Vi får möta fattigdomen i Europa genom Stefanos familj och vänner, som lever i utkanten av samhället med knappa resurser. De lever inte på vanliga jobb, utan säljer knark eller rånar andra som försöker kämpa för sitt uppehälle. Det finns en kyla och en cynism i Stefanos värld, men hans vilja att arbeta och tjäna sitt uppehälle utanför subkulturen säger mycket om honom som person. Han är i grunden en god människa som saknat rätt förutsättningar. Han vill följaktligen också hålla sina vänner utanför sitt arbete, men dessa försöker reta och locka honom tillbaka. Att han är knegare är inte uppskattat bland dem han lämnat kvar i kriminalitet, och att vara vakt är i vännernas ögon i princip samma sak som att vara snut.

Agnese å sin sida är överbeskyddad på ett sätt som gör henne sårbarare än vad hon skulle behöva vara. Hennes huvud är fyllt av dilemman och ångest som alla förbud har skapat i henne, och hon vet inte vad hon själv vill eller behöver.

När de till slut möts suddas alla gränser ut. Deras kärlek är trevande, osäkerheten vibrerar på filmduken. Regissören Roberto De Paolis menar att han följt med filmens huvudpersoner och blivit en del av dem, för att sedan ge dem fysiskt utrymme att röra sig framför kamerorna som de vill och improvisera fram sina repliker. Det är inte svårt att leva sig in i den enkla men fina berättelsen och tänka på hur det känns att träffa sin första kärlek och inse att känslorna är besvarade, oavsett om de är tillåtna.

The post Vibrerande motsättningar first appeared on Opulens.

KLASSAMHÄLLE. I förra veckan uttalade sig två professorer vid Princeton University om den ökande dödligheten hos den vita amerikanska arbetarklassen. Skillnaderna mellan dom och andra grupper pekar på allvarliga problem i samhället menar de.

Det handlar om huvudpersonerna i Bruce Springsteens sånger. De vita männen med basebollkeps och ett jobb utan krav på collegeutbildning. Och kvinnorna som serverar på diners eller är kassörskor på Walmart. Varför ökar dödligheten i den vita amerikanska arbetarklassen?

I Wall Street Journal den 20 november intervjuas de båda Princeton-professorerna och tillika äkta paret, ekonomerna Anne Case och Angus Deaton om sin forskning om förändringar i den amerikanska demografin. Paret väckte stor uppmärksamhet när de för två år sedan publicerade en rapport där de konstaterade att dödligheten hos den vita amerikanska arbetarklassen ökade, medan den minskade hos alla andra jämförbara grupper. Varför är det så och vad har hänt sedan dess?

Deaton och Case återkommer till termen ”The two Americas”. Ett uttryck som myntades 2004 av senator John Edwards för att beskriva de sociala och ekonomiska klyftorna i det amerikanska samhället. Sedan dess har uttrycket vunnit hävd och klyftorna har knappast minskat. Angus Deaton menar att skillnaderna i dödlighet mellan den vita amerikanska arbetarklassen och andra grupper pekar på allvarliga problem i samhället.

Man har sedan 1990 kunnat se en ökning i dödsfall genom självmord, överdoser av läkemedel eller narkotika och alkoholism bland människor med låg utbildning (i artikeln drar man gränsen mellan låg- och högutbildad vid en avslutad collegeutbildning.) Därtill har man kunnat se att kurvorna för andelen döda i hjärt-kärlsjukdomar planat ut i USA medan den sjunkit i de flesta andra jämförbara länder. Varför är det så? Deaton pekar på att amerikanska läkare skriver ut beroendeframkallande opiater, lugnande medel och annat, i betydligt högre utsträckning än andra.

Vad gäller den geografiska spridningen har man kunnat se att dödsfall genom självmord eller överdoser ökat från 1999 till 2015 i samtliga stater och att dödligheten genom alkoholrelaterade leversjukdomar ökat i alla delstater utom två.

Men varför skiljer sig siffrorna för just den vita arbetarklassen jämfört med afroamerikaner eller människor med latinamerikansk bakgrund? Case spekulerar i att de grundvalar som tidigare hållit tillvaron på plats för den vita arbetarklassen har börjat krakelera. En sådan grundval kan vara att ha ett jobb med förmåner och möjligheter till vidareutbildning. Ett jobb med en lön man kan försörja en familj på och därmed också bli mer attraktiv på äktenskapsmarknaden. Ja, det är i första hand de vita arbetarmännen som åsyftas.

I stället för äktenskap ingår de i dag i de flesta fall i mindre stabila samboförhållanden, enligt artikeln. Men det saknas också, enligt Case, den känsla av sammanhang, kontroll och möjlighet till politisk påverkan som medlemskap i en fackförening tidigare kunnat ge. I dag spelar inte facket den rollen längre, menar hon. Hon pekar också på att detta att höra till en religiös församling ofta spelar en viktigare roll för afroamerikaner och amerikaner med spanska som modersmål än för den engelsktalande vita arbetarklassen.

Så kanske hade den byggjobbande huvudpersonen i Springsteens hit från tidigt 80-tal The River inte kunnat fria till sin Mary om sången utspelat sig i dag. Han hade kanske i stället fått föreslå ett budgetalternativ, att hon flyttar in hos honom och hans föräldrar. Kanske hade han inte ens haft ett fast byggjobb och medlemskap i facket, utan fått hanka sig fram med tillfälliga arbeten.

Men finns det då någon lösning? Ja, att försöka återupprätta samhällskontraktet mellan arbetstagarna och de som sitter på pengarna, menar Anne Case. Om det inte lyckas blir det farligt för oss alla, avslutar hon artikeln.

The post Solen går ner över Springsteenland first appeared on Opulens.

KORTRECENSION. “Ändå är det ingen rasande arg diktsamling. Här finns inga rejäla käftsmällar eller ens slag under bältet. Allt går ganska lugnt till, trots att han inte ger oss mycket hopp som människor. Vi får skärvor ur en mörk och dyster verklighet.” Thomas Almqvist om Nicko Smiths diktsamling.

Hki Rött av Nicko Smith
Wordpress (2017)

Nicko Smith föddes 1974 i Stockholm men bor sedan något tiotal år i Finland. I sin nya diktsamling skriver han om fattigdom, utanförskap, ångest och missbruk i ett iskallt Helsingfors, där han försöker ge poetisk röst åt samhällets utslagna människor. Han hoppas på mer förståelse och mindre fördömande och att vi ska börja se på varandra som de människor vi är, bortom alla illusioner om att vissa människor är mer värda än andra.

Den starkaste drivkraften i hans dikter är hans strävan efter att bryta mot det borgerliga samhällets alla konventioner, varför klassperspektivet är ett självklart inslag. Han lämnar mig som läsare ingen ro, ställer allt på sin spets och tvingar mig att ta ställning. Miljön i Helsingfors får mig att tänka på det svarta i Aki Kaurismäkis filmer. Ändå är det ingen rasande arg diktsamling. Här finns inga rejäla käftsmällar eller ens slag under bältet. Allt går ganska lugnt till, trots att han inte ger oss mycket hopp som människor. Vi får skärvor ur en mörk och dyster verklighet, som arrangerats i förskräckande tydliga mönster.

Smiths dikter är direkta, konkreta och ytterst vardagsrealistiska och i och med det inte särskilt storstilade eller djupsinniga. Han har ett rakt och suggestivt språk, vilket ger en puls i flera av dikterna, ett slags kroppslig rytm. Jag skulle gärna vilja höra honom läsa sina dikter högt och inbillar mig att de då skulle bli ännu bättre. Det är en väldigt mörk diktsamling, även om jag här och där kan ana en dröm om den villkorslösa kärleken.

Troligtvis har Smith lärt sig en del av Mikael Enckell, en annan finlandssvensk poet som alltid försökt ge röst åt de undanträngda, de glömda och de nedvärderade i samhället. I Hki Rött kommer vi nära en ung poet idag, som i diktens form ger oss ett antal skrik av vrede över det orättvisa samhället och där han har själv stått för omslag och layout. Det räcker ganska långt för mig.

Alla artiklar av Thomas Almqvist

The post En dröm om den villkorslösa kärleken first appeared on Opulens.