FETTISDAGEN. I dag är det fettisdagen som föregår fastan. “Ramadan, quadragesima eller fasta, för många sekulariserade människor kan det tyckas konstigt att fasta. För återhållsamhet är inget som premieras i dagens konsumistiska och narcissistiska kultur”, skriver Eric Cardelús.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Så kommer fettisdagen, eller semmeldagen som vi snarare kallar den. Dagen då man enligt katolsk kulturtradition håller sin karneval. Folk dansar, spexar och skojar så mycket det går innan fastan inträder dagen efter, på askonsdagen. För då är det allvar och knapphet som gäller. Fasta i hela 40 dagar fram till påsk. Åtminstone om man är religiös eller på annat sätt håller på traditionerna. Det blir en period då man avstår från utsvävningar, ovanor och ytligheter. Inget hungerspel utan snarare ett tillfälle att skala ner på livets bling-bling, vilket öppnar för självförbättring och ökad empati. Köttet eller snarare det köttsliga läggs undan, något som rent semantiskt motsvaras av det latinska ordet karneval.

Här uppe i Norden dansar vi inte på gatorna, utan äter semla. Ganska kul det också, tycker vissa. Inte minst konditorierna. Traditionen att göda upp sig inför fastan finns i de flesta regioner och traditioner, följaktligen har semlan många namn och variationer som fastlagsbulle, fettisdagsbulle eller hetvägg. Idag behöver ytterst få av oss någon gödning. Snarare tvärtom. För övervikt är som bekant en välfärdssjukdom som ökar och oroar allt mer.

Hur är det då med fastan? Hur många är det som håller på med sådant i dagens sekulariserade Sverige? Ganska få, skulle nog många svara.

Vrider man på perspektivet en aning finner man dock en annan verklighet, där det i dagens multikulturella Sverige fastas mer än någonsin. För med invandringen har antalet katoliker och muslimer ökat kraftigt, två världsreligioner som båda håller fasta, men då under beteckningen quadragesima på latin eller ramadan på arabiska.

Ramadan, quadragesima eller fasta, för många sekulariserade människor kan det tyckas konstigt att fasta. För återhållsamhet är inget som premieras i dagens konsumistiska och narcissistiska kultur. Ett skenbart undantag tycks vara dieter, vilka är företeelser som får konsumtionshjulen att snurra vilt och ofta bygger på falsk och narcissistisk återhållsamhet. Åtminstone om vi ser till de dieter som fyller veckotidningar och glättiga livstilsbloggar.

För fastan och dieten står långt ifrån varandra, i olika hörn. Dieter handlar oftast om att bli snyggare, en strävan att anpassa sig till vissa givna kroppsideal och att därmed höja sin attraktivitet och ”personliga varumärke.” Den styrande principen är egoism och narcissism, en ledstjärna i dagens globala konsumtionssamhälle.

Religiös eller andlig fasta handlar om att avstå något för att ge plats åt något annat, något viktigare och större. Något som överskrider oss som enskilda individer. Tanken är att avhållsamheten gör oss mindre självcentrerade, mer inriktade på självförbättring och mer tacksamma för allt det vi har.

Vad vi avstår beror naturligtvis på religionen, andligheten och vad vi själva finner rimligt. Kanske avstår vi att äta biff, åka bil eller slösurfa på mobilen under en period. Möjligen upptäcker vi då att biffätandet är ganska privilegierat och kan skäras ner för klimatet, inte bara under fastan. Och den avställda bilen kan ge utrymme för en promenad, ett litet bidrag till ett bättre klimat, mer cykling och kanske lite bokläsning på bussen. För att inte tala om slösurfandet som frigör oceaner av tid att tillbringa tillsammans med nära och kära. Men först måste vi äta upp semlan, förstås…

The post Efter semlan kommer fastan first appeared on Opulens.