LIVEMUSIK. ”Andres Lokko ska ha en eloge för att ha presenterat en lätt udda och annorlunda konsertserie, en bra bit från allfarvägen.” Det skriver Rikard Rehnbergh som gjort några nedslag i Lokkos konsertkvällar på Fasching.

Andres Lokko känner nog de flesta till som en rolig kille i Killinggänget och som en inbiten anglofil som berättat och berättar om det senaste i musik- och modeväg från London och Liverpool, Birmingham och Bristol i diverse radioprogram, poddar och artiklar. Under våren har han, som han kallar det, ”kurerat” fem konsertkvällar på jazzklubben Fasching i Stockholm. Fastän de akter, artister han bjudit in har varit förhållandevis långt från jazzgenren, i en smal, snäv definition, har de ändå inrymt ett visst mått improvisation, som ju är en oavvislig del av jazzen.

Här följer några nedslag i Lokkos konsertkvällar på Fasching.

Elektronisk eklekticism

Loraine James är uppvuxen i nordöstra London, ett av Lokkos smultronställen, och i mammans skivsamling återfanns spridda stilar som calypso och reggae, hårdrock och pop.

En eklekticism som med ett synnerligen hörsamt öra också kan skönjas i hennes mestadels elektroniska musik. I den, låt oss kalla den IDM, Intelligent Dance Music, bryter andra stilar, mer skönjbara stilar fram: acid house, ambient techno, mathcore, drill, R&B och inte minst breakbeat.

Ljudbilden är mestadels ryckig, tar fart, tar om, tar andra vägar, ibland ”omvägar”, som det står i programmet. James sitter helt stilla vid ett litet bord med sin laptop framför sig. (Om hon ändå haft lite klaviatur bredvid sig.)

På andra sidan scenen sitter batteristen Fyn Dobson och följer James på vägen. Följsamt. Det är tur. Utan hans medverkan hade den här spelningen, som dessutom torde vara en av de kortaste i Faschings historia, känts rätt meningslös.

Claire Rousay

Även kanadensiska Claire Rousay känns dessvärre rätt intetsägande där hen en två veckor senare sitter, vid flygeln denna gång, på samma orientaliska matta, på samma scen och framför sin ”lågmälda men hudnära” (återigen programmet) musik. Också Claire Rousay är en uttalat icke-binär person, och hens texter behandlar emellanåt detta faktum.

Under spelningen kan Rousay sägas föra ett trepartssamtal mellan sitt klaverspel, sin egen röst/text och samplade röster/texter. De senare kallas ”fältinspelningar” men är mestadels raka röster som därutöver låter förvillande lika hens egen. Monotont var ordet. Rousays akt hade definitivt inte tagit skada av att även ha fört ett musikaliskt samtal med en spelpartner, på scen; en bas, en gitarr, en cello eller en violin, som på den finstämda spelningen på radiostationen KEXP (90,3 FM) i Seattle (finns att se och höra på nätet).

Saratyh Korwar

Senare samma kväll, nära midnatt, blir det däremot fullt på scen. Indisk-brittiske percussionisten och producenten Sarathy Korwar belamrar med sina två ekvilibristiska medspelare hela scenen med österländska såväl som västerländska slagverk: trumset, tabla, dhol, ghatam, skallror, bjällror, marimba etcetera. Spelningen blir ”indisk” i ord och ton, det vill säga tämligen traditionell och tämligen avlägset den ljudbild som presenteras på Korwars senaste album ”There Is Beauty, There Already”, en reseupplevelse, som släpptes i slutet av fjolåret.

På Korwars spelning saknas något av den ambience, det atmosfäriska soundscape som återfinns på albumet och som det kanske fanns i överflöd av på James och Rousays spelningar. Alltid är det något.

Fast Andres Lokko ska ha en eloge för att ha presenterat en lätt udda och annorlunda konsertserie, en bra bit från allfarvägen. Som han skriver i sitt manifest till den:

”Övertygelsen om att modig och experimentell musik måste få höras, synas och hyllas är ju varför vi gör detta! Om och om igen hör och läser vi hur någon gäspande utser Stockholm till en allt dystrare kulturstad. /…/ Så jag tänkte att vi i stället försöker göra något för att bevisa motsatsen.”

The post Lokko X Fasching – ett lovvärt initiativ first appeared on Opulens.

MUSIK. ”Musiken är en välsignad tröst. Alltid. Vad man än går igenom så finns den där som en konstant airbag med vidunderliga toner,” skriver Gussy Löwenhielm. Han bjuder också på en spellista.

Jag har redan valt musik till min begravning. Det känns som att det är det enda jag verkligen vill bestämma över när det kommer till det där jobbiga klivet in i min sista vila. För mig spelar det ingen roll om kistan är röd. Om jag begravs i en moské eller en synagoga, bara jag slipper ha en låt med typ Erasure under defileringen.

Musiken är en välsignad tröst. Alltid. Vad man än går igenom så finns den där som en konstant airbag med vidunderliga toner som förmildrar de tuffaste konfrontationerna och funkar som en ypperlig mirakelkur för de skevaste tillstånden. På alla sätt.

Vare sig det är Albinonis dystra ”Adagio i g-moll” eller psalmen ”Guds Kärlek Är” så ska den, om inte lindra sorgen, i varje fall få oss att känna. Att ta del av smärtan och vara i den. Luckra upp det tunga i bröstet i ett par förlösande tårar.

Det är ju inte en slump att Samuel Barbers nästan lite uttjatade ”Adagio for Strings” kan höras i både David Lynchs ”Elefantmannen” och Oliver Stones ”Plutonen”. Ett sådant verk greppar tag i ens känslotillstånd med en trygg hand och lotsar en igenom smärta, ångest och den djupaste sorg. Och så kommer tårarna.

När Trent Reznor sjunger ”I hurt myself today to see if I still feel” i Nine Inch Nails låt ”Hurt” så vet i varje fall jag exakt vad han menar. Och ifrågasättandet av just vårt känsloregister är väl än mer aktuellt idag när vi hela tiden bedövar oss med en gigantisk flora av hjälppreparat för att vi just ska slippa känna.

När världen brinner, diktatorer har konferenser över huvudet på de som verkligen är drabbade, medan portar exploderar och psykopater med en lika defekt självbild som världsbild avslutar oskyldiga människors liv är det lätt att mata sig med lättsmälta snuttar i sin telefon för att helt sluta känna. Men det är i vakuumet, i det stilla tillståndet som alla Eckhart Tolle-entusiaster har lärt sig att kalla nuet, som livet smyger på en och påminner om oss att det existerar. Det är i nuet det händer.

Subliminalt ledmotiv

För sju år sedan låg jag i separation. Jag vet inte egentligen om det är rätt verb att använda. För det var en ganska stissig fas i mitt liv där jag bävade för att känna efter för mycket och inte alls var bekväm med att bara ligga och vara ett med min själ. I takt med att ett tryggt hem fick en temporär paus, flyttkartonger fylldes och köpare och nya säljare hörde av sig för att reda ut logistiska frågetecken samtidigt som livet genomgick en extreme makeover var nuet min största fiende. Där ville jag inte vara. I stället passade jag på att gå igenom hålen i min vinylsamling. Skivor jag haft men inte lyssnat på ordentligt. Lotten föll på Beach Boys ”Surf´s Up”.

Medan jag sprang mellan våningsplan och markerade kartonger med det så populära palindromet ”KÖK” så stannade jag alltid till vid vinylspelaren och tänkte ”det här är ju bra ju”. Skivan blev som ett subliminalt ledmotiv där det skulle ge mig ett tydligt motiv till min leda. Och tids nog när flyttlasset gått och jag hade kommit till rätta (efter att ha förlorat min dito) in i min nya lilla lägenhet så kunde jag i lugn och ro lyssna igenom hela mästerverket.

När jag efter att ha tagit in hela den välproducerade B-sidan och jublat över detta melankoliska hant- och mästerverk så landade nålen till slut på det avslutande titelspåret ”Surf´s Up”. Och då fullständigt brast det för mig.

Alla spänningar löstes upp, knutarna försvann och militären fick nästan blixtinkallas för att bygga fördämningar för att förhindra min tårkanalsmonsun från att svämma över hela Bagarmossen. ”Surf´s Up” spelade rollen som en mental kiropraktor. Den tillät mig känna och vara i nuet. Skapa en tvåfilig motorväg mellan hjärnan och hjärtat.

Där Bob Dylan har sin ”Blood on the Tracks” och Beck har ”Sea Change” där de skapar musik utifrån sina egna erfarenheter av att bli övergivna använde jag Brian Wilsons psykiska instabilitet för att lappa ihop min själ som ett, ja bandaid kanske (ordvitsar är också ett sätt att gå runt verkligheten och låtsas att man mår bättre än man gör).

Fastnaglad i nuet

Det är för jävligt att må dåligt. Och tyvärr är vi alldeles för många som inte mår så bra. Vi kämpar med våra smärtor, våra daddyissues, våra förhållanden, vår misstro mot politiker och brottas med våra egon som våra profiler i sociala medier tillåter att växa till gigantiska proportioner.

I stället för att fråga ”hur mår du egentligen” tipsar vi om en bra terapeut eller en bra youtubetutorial som kan läka dina själsliga sår. Säg till om du behöver prata. Men helst inte med mig.

Så vad gör vi? Stirrar djupare i mobilen, sätter tänderna i ytterligare en säsong av ”White Lotus” så vi kan konstatera att man inte blir lyckligare med mycket pengar? Nej, vi går på konsert. Kastar oss ut i nuet och låter musiken skölja över oss som en Ice Bucket Challenge med stundens ingivelse.

Och den här veckan har jag varit fastnaglad i nuet. Jag har behandlat mina själsliga och fysiska sår med musikalisk alsolsprit, bearbetat världsläget, accepterat universums utmaningar, bokat ålderdomspräglade måsten som bilbesiktning och deklarationer och vädjat om ett slut på kulturskymningen. Och då kom ljuset tillbaka. Kulturgryningen.

Temperaturen steg och den förnämliga kanandesiska postrockorkestern God Speed! You Black Emperor äntrade scenen på Fållan i Slakthusområdet.

Med sitt försiktiga anslag där en enslig fiol förmedlar melankoli och får en att tänka på glädjeämnen som amerikanska strafftullar gentemot sitt grannland drar en känslostorm in i ett evigt crescendo som landar i ett bombastiskt förlösande rockklimax samtidigt som analoga projektioner rullar som en suggestiv fond.

Och trots att Per Gessle är på en annan kontinent där Roxette lever vidare med hjälp av en respirator kallad Lena PH så kommer alla känslorna. På en och samma gång.

Men från publiken, som består av 85 procent män där åtminstone 70 procent av dem har skägg, händer ingenting. Det jublas inte. Det applåderas inte.

Publiken står blickstill och är helt tyst. För det här är musik som agerar defibrillator vilket är ett väldigt svårt ord att säga i en nödsituation. Och efter konserten efter det tolfte crescendot och sista klimaxet är vi alla igångsatta.

Vi går hem. Högst levande med välfungerande hjärtan och jag kan redan då konstatera att jag redan inom 19 timmar ska få känna igen. Och kanske ännu mer.

Ravel 

Då i Berwaldhallen och med Ravels mästerliga impressionistiska epos ”Daphnis et Chloé”. Återigen står den ensliga fiolen i fokus och förtäljer tillsammans med den resterande orkestern en berättelse om Dafnis och Chloe, två personer som blir övergivna av sina föräldrar som barn och känner en samhörighet men inte vet hur de skulle älska varandra.

Dessa ständiga daddyissues gör sig återigen påminda och när vi kommer till det populära puttrande partiet som inleder den korta versionen av stycket brister det såklart för mig. Det blir överväldigande. Trots att jag hört stycket hur många gånger som helst gör sig livets skörhet än en gång påmint och jag sugs in i ett nu som jag älskar att befinna mig i.

Ett tragikomiskt majackord där melankoli får samspråka med ett känslosvallande lyckorus. Ett ögonblicks eufori. Och så kommer crescendot. Hjärtat startas. Det pumpas i blodet och hjärnan kommunicerar. Trots att det råder väskförbud har vi alla tillräckligt med känslor i bagaget för att kunna känna.

Marc Ribot

I ett härligt tillstånd lämnar jag Berwaldhallen och kan konstatera att det bara ska ta 20 timmar tills jag återigen ska få känna. Denna gång på Jazzklubb Fasching för att äntligen få se och även dela scen med den kompromisslösa enastående gitarristen Marc Ribot. Jag får stå bredvid och spela skivor. Och det blir såklart en magisk upplevelse som sent kommer glömmas.

Fasching fullständigt kokar där den anrika jazzklubben är fylld till bristningsgränsen av, inte bara skäggiga män, utan även några kvinnliga entusiaster med en fäbless för det skeva avantgardemässiga. För det är just vad det är.

Vi är en hel del fans av Tom Waits, eller kanske Medeski, Martin & Wood och John Zorn. Men vad vi ska höra vet ingen. Det är namnkunnigt i publiken, det är trivsamt och det är högt i tak. Det spräcks och det skevas ur på scenen, alltid med en bra dos energi trots att vår gråhåriga nestor sitter ned på en stol med läsglasögon och kastar notbladen åt sidan efter att ännu en närvarande låt är lagd åt handlingarna. Kanske är detta ett spel för gallerierna eftersom det mesta känns improviserat. Och det är så nuet fattar tag i en.

Att ta del av de improvisationer som skapas i stunden gör att närvaron är total. Men när bandet i andra set börjar spela minimalistiskt där samma fras upprepas till leda. Då gör sig nuet påmint. Då kommer ledmotivet och det skapas vårfloder i tårkanalerna som gör det omöjligt att hålla känslorna tillbaka på min plats i det upphöjda DJ-båset.

Spellistan

Jag skulle kunna vara en reklampelare för den känslosamme mannen. Han som brukar gråta på film men som nu kan skådas IRL. IRL ja. För det är i det verkliga livet det händer. Här och nu. Och just nu kan jag bara konstatera att alla intryck gärna får rinna ner i smältdegeln så att jag i min stillhet kan njuta av det jag har varit med om samtidigt som jag försöker förmedla detta för er. Det går nog inte. Men här får ni i alla fall en spellista som jag har sammanställt.

Begravningsmusik

Jag avböjde ett erbjudande om att få se Kent återförenas på scenen. Ett intryck som skulle kontaminera och besudla alla dessa fina intryck från veckan som gått. Kent har ju varit döda i åtta år. Och frågan är väl vilken musik de vill ha på sin nästa begravning.

Själv vill jag ha ”Flamenco Sketches” av Miles Davis. Och kanske ”I Shall be Released” med The Band. En liten bubblare är också ”Pavane för en död prinsessa”. Jag gillar verkligen Ravel. Och tillsammans med Marc Ribot och God Speed! You Black Emperor blir han fantastisk. Rent utsagt odödlig.

The post Gussy: ”Ledmotiv” first appeared on Opulens.

JAZZ. “Ulf Adåker är en sann musikant, han skapar med både lätthet och elegans, utan dogmatisk bundenhet och dessutom har en sällsam nyfikenhet på annorlunda rytmer och nya klangbilder,” skriver Bo Bjelvehammar om det färska dubbelalbumet “Le Cool Jazz”.

Le Jazz Cool med Ulf Adåker
TengTones

Trumpetaren och kompositören Ulf Adåker hör till de skickligaste trädgårdsmästarna i jazzens örtagård. Han har växt upp med musikformen och har läst de främsta jazzmagasinen. Därtill har han lyssnat ihärdigt på stilbildare som Charlie Parker, Miles Davis och Dizzy Gillespie.

Den offentliga debuten ägde rum redan 1966 på Pistolteatern i Gamla Stan med kompisen Tommy Koverhult.

Ulf Adåker är en av grundarna av det legendariska fusionbandet Egba, som i år firade 50 år med en konsert på den klassiska jazzklubben Fasching i Stockholm.

Under senare år har han lagt en påtaglig koncentration på kvintetten Le Jazz Cool. ”Vinter i Vasastan” var bandets första platta. Nu kommer alltså dubbelalbumet “Le Jazz Cool”, som innehåller 14 låtar. Hälften spelas med pianisten Daniel Tilling. På övriga sju spår tillkommer de lysande musikerna saxofonisten Robert Nordmark, basisten Filip Augustsson och trumslagaren Rasmus Blixt.

Flertalet av sångerna här är inspirerade av Billie Holiday och några från den amerikanska sångskatten. Ulf Adåker rör sig smidigt över genrer och tar sig även an populärartister som Doris Day och Charles Trenet.

Ulf Adåker är en sann musikant, han skapar med både lätthet och elegans, utan dogmatisk bundenhet och dessutom har en sällsam nyfikenhet på annorlunda rytmer och nya klangbilder.

The post Ett dubbelalbum präglat av lätthet och elegans first appeared on Opulens.

KONSERT. Huvudintrycket på Fasching denna kväll: intensiv rytmik, snabba taktbyten och en enastående täthet i spelet; musiker som med starkt driv och sprudlande energi nästintill hypnotiserar publiken – slutligen i riktning mot något slags kollektiv extas.

Tibble Transsibiriska på Fashing, Stockholm
Johan Testad (sång och gitarr), Jonas Runefelt (domra och sång, Mats Jonsson (bastuba), Alexandra Särström (saxofon, dragspel och sång), Martin Källgren (slagverk och sång) och Emil Rotsjö (fiol och sång).

När Tibble transsibiriska spelar på den anrika jazzklubben i Stockholm är stämningen på topp och jag ser få åhörare som inte rycks med och dansar, eller vilkas kroppar åtminstone inte rör sig.

Tibble transibiriska bildades i Leksandsbyn Tibble och har på bara några år gjort sig ett namn som häftiga uttolkare av den romska musiktraditionen. Förra året vann de en musiktävling i Dalarna med motiveringen: ”Tibble transibiriska flyttade Balkan till Dalarna utan att tappa vare sig svänget eller den genuina känslan. Bandet håller den internationella folkmusikfanan i länet högt.”

Efter konserten lyssnar jag även på bandets två cd-skivor. Mycket får mig att minnas den livsbejakande, lite balkanpräglade zigenarmusik jag så ofta hörde under min tid i Ungern, men samtidigt finns här inslag av hiphop och samtid som balanserar mot den mångkulturella väv av musik som romerna vävt genom årtusendena och där egna traditioner smält samman med musikmiljöerna i de länder de bott.

Den snabba rytmiska pulsen kan rentav få mig att tänka på ska-musiken som var så populär alldeles i början av 80-talet – men framför allt företräder Tibble transsibiriska en vidöppenhet för musikaliska kulturer som kan påminna om Ale Möller och hans band. Men Tibble transsibiriskas musikaliska resa sker tvärs över en kontinent mindre präglad av mångkultur och mer av kärlek till en specifik musikalisk kultur, nämligen alltså den romska (eller zigenska, som man tidigare skulle ha sagt). Musiken är variationsrik, men spektrumet mer begränsat än hos Ale Möllers mer globalt öppna famn.

Samtidigt kan jag här ana en broslagning mellan den rockn’roll-kultur som så starkt behållit sin popularitet i Sveriges inland och som här i någon mån färgat den romska musiken. Resultatet: romsk musik som rockar hemtamt i en landsända där intresset för amerikanskt 50-tal märks i både bil- och musiksmak.

Romer är ett folkslag med ursprung i Indien – ordet kan härledas till sanskrit, med betydelsen ”människa”. Detta folkslag har genom århundradena fört en mer eller mindre nomadiserande tillvaro – och har ofta fått utstå förföljelser. År 1637 utfärdades en förordning om att alla zigenare skulle fördrivas ur Sverige och att de som ändå höll sig kvar skulle hängas (kvinnor och barn skulle dock ”bara” köras iväg). 1934 beslutade den regeringen om en steriliseringslag i syfte att ”sanera den svenska folkstammen”. Zigenare ansågs som icke önskvärda och tvingades registrera sig. Idag, 2017, är romerna erkända som en svensk nationell minoritet.

Tibble transsibiriskas musiker lyfter fram den romska folkmusiken med det uttalade syftet att öka förståelsen och intresset för detta folkslag. Bandet bildades under en bilfärd strax utanför Leksand. Nyblivna grannarna Johan Testad och Jonas Runefelt var på hemväg från en lokal spelning och lyssnade i bilen på soundtracket till en tysk-romsk film med titeln Gypsies are found near heaven. De blev båda lika förtjusta – och efter kort tid hade de bildat ett sexmannaband. Gruppen har utvecklats i nära samarbete med många gästande musiker, från såväl USA som Ryssland och många andra länder, som gästat lilla Tibble vid Siljans strand.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Håller den internationella folkmusikfanan högt first appeared on Opulens.