FANTASY. “Intresset för fantasylitteraturen är helt klart större än någonsin tidigare och har fortsatt att bli något ännu mer påtagligt, när många mer och mer lämnat den europeiska medeltiden och sett sig om efter andra tidsepoker att inspireras av”, skriver Alexander Sanchez i den fjärde och sista delen i vår serie om fantasygenren.

Är det enbart långa pågående bokserier i medeltidsliknande världar som vi kommer att se i framtiden, typ Arthursagan fast med lite andra karaktärer? Här kommer veteranen Michael Moorcock till undsättning. Få har som Moorcock skrivit en så diger lista med böcker inom både science fiction- och fantasygenren. Han skrev under 60- och 70-talet en rad noveller om den Jungianskt lätt färgade Eternal Champion och hans eget multiversum, som många av hans bokhjältar delar.

Hans mest kända fantasyskapelse är hans hjälte kejsaren Elric av Melniboné där en rad myter och historier vävs på en nivå som få har gjort vare sig tidigare eller senare. Den evige hjälten, som Elric är, existerar i alla tider och dimensioner och är utvald att balansera den eviga kampen mellan kaos och ordning. Balansen mellan kaos och ordning går sällan att upprätthålla under en längre period.

Bokserien om Elric som inleds med boken Elric of Melniboné (1972) är en mångfacetterad berättelse om makt som liknar mer den klassiskt grekiska dramat än mycket annat som har skrivits senare. Kejsar Elric tillhör ett folkslag som under årtusenden har styrt de Yngre kungadömena. Under många hundra år har de egentligen inte brytt sig om vad de själva anser vara de primitiva människorna utanför Melniboné, drakarnas ö. I stället lever hovet och folket mest i ett evigt drömtillstånd där njutningar och studier av gamla esoteriska skrifter tillhör vardagen. För melnibonéerna står esoteriska studier och makten över demoner högt i kurs. De har även makten över drakarna, men det är allt svårare att väcka dem från deras sömn.

 Enligt en legend har befolkningen på Drakön under tidigare generationer avsagt sig sina mänskliga känslor för att få mer magisk makt; gåvan gavs till de kaosgudar som finns utanför världens gränser. I det evighetslånga krig som förs mellan ordningens gudar och kaosfurstarna blir det en användbar gåva för deras sak. Elric är enligt melnibonéiska fördomar ett missfoster, en svag albino vars beroende av livsupprätthållande droger gör honom extra känslig. Elric besitter även vad som visar sig problematiskt vara ett samvete och till skillnad från hans undersåtar är han intresserad av omvärlden.

Som kejsare är hans öde utstakat och han förbereder sig för att gifta sig med sin kusin, den vackra Cymoril. Hennes bror Yyrkoon hyser dock andra planer för framtiden. Yyrkoon som besitter alla de bästa melniboneiska egenskaperna som magikunnande, grymhet och illasinnad vishet, väntar på rätt tillfälle att ta makten över Draköns rubintron.

När ett antal pirater genom förräderi lyckas ta sig in i den labyrintiska sjöväg som leder till huvudstaden Imrryr ser han sin chans att mörda Elric. Under ett obevakat ögonblick när de melnibonéiska krigsskeppen förintar piraterna ser Yyrkoon sin chans, en försvagad och sårad Elric kastas i havet. En magiker i Elrics nivå förgås inte så lätt. Tack vare de arv av förbindelser med havskonungen Straasha räddas han. Väl tillbaka till palatset i Imrryr tar han sig an sin förrädiska kusin. Yyrkoon lyckas fly och tar med sig Cymoril.

Det är nu som Elric blir tvungen att ta till hjälp från en av kaosfurstarna, den fruktade Arioch. Arioch med kittlande titlar som ”Svärdens riddare”, ”Herre över de sju dunklen”, ”Furste över det högsta helvetet” med mera.

Fursten Arioch erbjuder sin hjälp men kräver endast en liten gentjänst: att Elric skall svära trohet till kaosfursten. Att Arioch har andra planer för Elric står tidigt klart. Att föra in ett av de två magiska svärd som funnits sedan urtiden till den mänskliga sfären blir det pris som Elric är tvungen att betala. Ett magiskt svartsvärd vid namn Stormbringer vars inneboende kraft gör det möjligt att leva på döda själar. Elric upptäcker att ju mer han använder svärdet, desto mer beroende blir han av dess krafter. Vänner som fiender blir lätt offer för det glupska svärdet. Att Arioch har lurat Elric att föra in den mäktiga artefakten står snart klart. Likt det magiska svärdet Nothung som Siegfreid hotar själva gudaskaran med, är svärdet Stormbringer ett hot även för gudomligheterna i Elrics värld.

Till skillnad från där många berättelser tar sin början (när en rätt vanlig person, ofta en ung pojke, blir utsedd av ödet att upptäcka världen och bli dess räddare eller konung) börjar Moorcock där många berättelser har sin slut. Elric är redan kejsare över ett mäktigt imperium. Resan för självförverkligande och senare död leder åt andra hållet.

Intresset för fantasylitteraturen är helt klart större än någonsin tidigare och har fortsatt att bli något ännu mer påtagligt, när många mer och mer lämnat den europeiska medeltiden och sett sig om efter andra tidsepoker att inspireras av. Det finns även en annan mer modern form som tangerar fantasylitteraturen, ibland kallad urban fantasy, där magi, sagoväsen och gudar finns i den vanliga moderna världen. Författare som Neil Gaiman, Clive Barker och Tim Powers arbetar ofta i denna tradition. Även fast han dog redan 1937, långt innan gränserna mellan science fiction, skräck och fantasygenren blev hårdare, så skulle men även kunna inkludera författaren H.P. Lovecraft i denna kategori med hans Chthulhumyt som både innehåller magi och hans fiktiva östkuststad Arkham.

De artificiella vattentäta skott som tidigare har byggts upp är mer än någonsin otydliga i dagens rika miljö av olika böcker. När författare som Brandon Sandersons (även författaren som fick avsluta Robert Jordans bokserie) bok The Alloy of Law (2011) tar läsaren med till en värld som liknar 1800-talet i staden Elendel, en stad där både magi baserad på metaller och ånglok existerar sida vid sida, verkar vägen öppen för det mesta. Brandon Sanderson skriver att han även är beredd att tänka sig en framtid i samma värld där rymdåldern har påbörjats, något som kan bli minst sagt intressant.

När fantasygenren erövrar rymden kommer den nå en annan nivå än vad den är idag, man behöver bara beakta Star Wars popularitet. Fantasylitteraturen kan ta sig lite olika skepnader men den visar likafullt att den avförtrollning av världen Max Weber talade om som något oundvikligt aldrig blev av. Förtrollningen antog enbart en ny skepnad.

Här kan du läsa del I.
Här kan du läsa del II.
Här kan du läsa del III.

The post Svärdssånger, myter och sagans förändring, del IV first appeared on Opulens.

HÄRSKARE. “Kungamakten är något som George R.R. Martin ser till att problematisera på ett mer moget sätt än tidigare fantasyberättelser. Bara för att du är en skicklig och stark kung som spjutvann tronen, som i Robert Baratheons fall, behöver det inte betyda att du blir en god eller bra kung.” I del 3 av 4 skriver Alexander Sanchez om George R.R. Martins A Game of Thrones (1996).

En annan författare som har gjort mycket för att bryta ner de artificiella gränserna för fantasylitteraturen är George R.R. Martin. Det var i och med A Game of Thrones (1996) som Martin nådde den riktigt stora publiken. Till skillnad från Tolkiens förfeodala Midgård är den en mycket hierarkisk feodal värld där ätter och klaner slåss om makten över Westeros. Varje ätt och släkte beskrivs ingående, likaså deras inneboende allianser och antipatier. Istället för en berättelse där det tydligt står klart vem som är god respektive ond, är världen i Martins böcker både mörkare och mer hårdför i sin mer medeltida beskrivning. Detta innefattar även kvinnornas roll i böckerna.

Det är ingen riktig medeltid som beskrivs men det är en fantasy utan allt för många magiska svärd och mäktiga magiker. Han hämtar mer från Niccolò Machiavelli än sagans medeltid. Konflikterna som utspelas i böckerna har hämtat inspiration från Rosornas krig och andra medeltida konflikter så att en form av realism uppnås. Även hans berättarstil med ett otal avbrott och mer personliga reflektioner av karaktärerna där de själva kommer till tals, skapar en något annan form av berättelse än den linjära.

Martins rika persongalleri, ett stort antal, får alla på olika sätt skildra handlingen i berättelsen. Martin väljer även att ha ett i verklig mening globalt hot, denna gång inte från en mäktig magiker, utan naturen själv. När boken börjar är den långa vintern, som cykliskt återkommer till Westeros, stundande. Vintern kan bestå i flera mansåldrar och kommer att göra livet svårt för majoriteten i de sju kungarikena. Längst uppe i de norra ödemarkerna lever mest skräckvargar, nomader och isjättar sägs det, men även det vandöda folkslag som påstås återuppstå när vintern återkommer.

För att möta detta hot har sedan länge en riddarorder som kallas Nattens väktare bevakat en miltals lång mur som skyddar riket söder om muren. Det som tidigare har varit någonting upphöjt och ärofullt, är numera en samlingsplats för brottslingar eller fredlösa vars sista chans är att sona sitt brott vid muren. Ingen fri man vid sina sinnens fulla bruk skulle välja ett liv i ödemarken.

Kungamakten är något som George R.R. Martin ser till att problematisera på ett mer moget sätt än tidigare fantasyberättelser. Bara för att du är en skicklig och stark kung som spjutvann tronen, som i Robert Baratheons fall, behöver det inte betyda att du blir en god eller bra kung. Hans kungagärning solkas efter att Robert avlat ett antal bastarder, något som hans drottning Cersei Lannister inte uppskattar lika fullt. Cerseis egna incestuösa förhållande med sin egen bror Jaime, kallad kungamördaren, bådar inte gott för framtiden. När Kung Robert senare dör i boken påbörjas en blodig kamp om makten, där flera ätter ser sig som de rättmätiga härskarna över Westeros järntron.

Ytterligare en spelare är den tidigare kungen Aerys Targaryens dotter och arvinge Daenerys som vuxit upp i exil, och ryktena om hennes välmående som så småningom når Westeros framför att hon har en roll att spela i dess framtid. När hon dessutom har kontroll över tre livs levande drakar, drakar som förmodats vara utdöda sedan århundraden, blir hon en maktfaktor att räkna med.

Dessa är endast några av de många berättartrådar som George R.R. Martin har med i sina böcker; vi får se om han även lyckas att hålla intresset vid liv i fortsättningen. Det som först planerades som sju volymer kommer troligen att bli fler. Jag anar en viss risk att som med Robert Jordans hyllande bokserie The Wheel of Time inte heller Martin hinner avsluta serien. Robert Jordan, som även skrivit flera böcker om Conan barbaren, dog oväntat 2007 då bokserien var inne på sin elfte bok.

Här kan du läsa del I.
Här kan du läsa del II.

The post En samlingsplats för brottslingar eller fredlösa, del III first appeared on Opulens.