FANTASY. Episkt påkostade ”Maktens ringar” återanvänder element från ”Sagan om ringen” men saknar upptäckarglädje och minnesvärda monster.

The post Hur mycket är ett istroll värt? first appeared on Opulens.

FANTASY. Med anledning av att tv-serien “Maktens ringar” har premiär på fredag hade Dagens Nyheters kulturbilaga igår trettons sidor om ”Sagan om ringen”, både böckerna och filmerna. Kulturchefen Björn Wiman skriver att han och hans barn sedan tio år tillbaka ägnar tre sensommardagar åt Peter Jacksons version, varje del tre timmar lång. Det är en prestation. Jag klarade bara av en knapp halvtimme när den första var ny, sedan vacklade jag ut från bion. Alla datormanipulerade stridande härskaror gjorde mig yr på gränsen till kräkfärdig. Sedan dess håller jag mig borta från filmerna men bläddrar ibland i böckerna.

Åke Ohlmarks översättning av Tolkiens trilogi var ganska ny när vi var studenter i Lund. Min fästmö och snart därefter fru struntade i alla föreläsningar och seminarier under den vecka det tog för henne att forsa fram genom dem. Lundaprofessorn Staffan Björcks tre artiklar i DN är bland det bästa som skrivits på svenska om de tre romanerna. Där bekänner han att det nog aldrig blir någon omläsning för hans del, livet är för kort för det. Men Tolkiens debutbok ”The Hobbit” (på svenska Bilbo, som finns i tre versioner, av Tore Zetterholm, Britt G. Hallqvist och Erik Andersson) är mera lätthanterlig, och lika läsvärd.

I sin debutroman ”A High Wind in Jamaica” 1929 visade Tolkiens kollega Richard Hughes sin intuitiva förståelse för vad som rör sig i ungars huvuden. Den gången hade han ännu inte några egna. Men 1937 läste han högt ur Tolkiens nyutkomna ”The Hobbit” för sin äldste son som klättrat upp i ett äppelträd. Robert skrattade så våldsamt, skriver hans far i ett brev som jag råkar redigera just nu, att han trillade ner från grenen, dock utan att bryta armar och ben – han är sedan länge en vithårig emeritus kyrkoherde i norra Wales. Men dagens yngre generation, bortskämd med starkare effekter, behåller nog fattningen och trillar varken ner från några träd eller ur biofåtöljerna.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Den ständigt aktuelle Tolkien first appeared on Opulens.

FANTASY. Incest, drakar och grafiskt våld. Fans av “Game of thrones” kommer delvis att känna igen sig i föregångsserien “House of the dragon”. Men den här gången ligger fokus helt på dynastin Targaryen.

“House of the dragon” börjar sin berättelse 172 år innan Daenerys Targaryens födelse, och hennes fars död, “Den Galne Kungen” från samma familj.

Till skillnad från det runthoppande berättandet från olika delar av Westeros i “Game of thrones” ligger fokus nu nästan helt och hållet på den platinablonda härskarsläkten Targaryen, som enhälligt styr de sju kungarikena med sina tio drakar.

Mörka moln syns vid horisonten: Kung Viserys (Paddy Considine) hälsa svajar och han kämpar för att hitta en tronarvinge. Hans dotter, Rhaenyra (Milly Alcock) är ambitiös, kan hantera sin drake och vill inte gifta bort sig för sin pappas politiska syften. Men järntronen har aldrig haft en kvinnlig regent, en förändring som skulle leda till stora konflikter. Patriarkatets makt möts av ett “girlboss”-narrativ, ibland lite väl skräddarsytt för twitterreaktioner.

Kungen kämpar också med att tygla sin broder Daemon (Matt Smith), som ser sig själv som den rättmätige tronarvingen, men vars aptit för våld och bordeller gör honom olämplig.

Det låter förstås också bekant, men Daemon är ingen ny Kung Joffrey. Ondskan är överlag nedtonad i “House of the dragon”. För fans av den inkorrekta sadismen i originalserien kan en viss besvikelse infinna sig, då rollfigurer inte dör enligt samma hänsynslösa “världen är orättvis”-logik.

Förmodligen för att berättandet är annorlunda konstruerat. Avsnitt hoppar fram flera år i handlingen, vilket gör att cliffhangers ersatts av en mer episk berättarbåge som gör nedslag i viktiga historiska händelser. Det är inte helt lätt att svälja, särskilt inte när vissa skådespelare byts ut i mitten av säsongen för att reflektera deras rollfigurers åldrande.

Det är ett oemotståndligt grepp att gå tillbaka i tiden, till de myter som ständigt refererades i den första serien. Särskilt då den avslutande “GOT”-säsongen lämnat en dålig smak i munnen på en stor del av publiken.

“House of the dragon” stakar ut en väg av perverterad maktkamp (jo det blir en del incest) som leder fram till Targaryen-dynastins blodiga slut. Men serien bär även på löften om äldre ursprungsberättelser. Som hur människorna använde svart magi för att tämja drakarna i det förlorade landet Valyria. Huruvida dessa förhoppningar införlivas är svårt att säga efter de sex avsnitt som skickats ut för förhandstitt.

Potentialen finns fortfarande att “House of the dragon” hämtar sig, men det är en ganska svag start efter så högst ställda förväntningar.

Kristoffer Viita/TT

The post Ondskan försvagad i “GOT”-föregångare first appeared on Opulens.

FARTFYLLD. “Everything everywhere all at once” lever upp till hajpen. I drygt två actionladdade timmar färdas vi tillsammans med Michelle Yeohs rollfigur genom mängder av världar – i ett tempo som får andra filmer att verka stillastående.

Det där med parallella universum är hett just nu. Sedan några veckor kastar sig Dr Strange mellan vårt universum och ett parallelluniversum, och i hajpade ”Everything everywhere all at once” är det Michelle Yeohs karaktär Evelyn som kastas inte mellan två universum utan mellan så många att man som åskådare snabbt ger upp att försöka hålla reda på dem.

Gunnar Rehlin/TT

The post Rasande tempo i omtalad film first appeared on Opulens.

PLANLÖS. Den svenska sagofilmen ”Emily och den hemliga resan” minner om klassiska fantasyfilmer som ”Labyrint” och ”Den oändliga historien”. Men utan tydlig riktning går den vilse bland infallen.

Att kliva in i en magisk sagovärld är ingen lek. I våra mest älskade sagofilmer måste barnhjältarna utkämpa krig (”Häxan och lejonet”), mäkla fred mellan monster (”Till vildingarnas land”) och avvärja världens undergång (”Den oändliga historien”). Som om inte det vore nog tampas huvudpersonerna också med trauman i verkliga livet, som separation, sorg och utanförskap.

Den svenska filmen ”Emily och den hemliga resan” rör sig i samma marker som klassikerna, med berättelsen om Emily som har förlorat sin pappa. Han brukade måla fantasifulla akvareller av älvor och sagoskogar, bilder som inspirerade Emilys mamma till att skriva populära barnböcker – ett arbete som hon nu begraver sig i.

När Emily öppnar en kista med pappans bilder hamnar hon plötsligt i sagolandet Faunutland, där hon möter älvan Nightinglar och det snälla sagoväsendet Belorac. Men Faunutland är i händerna på onda krafter – en häxa har tagit över slottet och förvandlat alla barn till ängsliga vuxna. Emily tar på sig uppgiften att hitta en magisk kristall som ska återställa ordningen i sagoriket.

Det är lätt att se spår av fantasyklassiker i regissören Marcus Ovnells och medförfattaren Jenny Lampas sagovärld, från 80-talsfilmen ”Labyrints” prilliga monster och fantasifulla kostymer, till Michael Endes vuxenkritik i sagoromanen ”Momo och kampen om tiden”.

Men det är också i jämförelserna som ”Emily och den hemliga resan” tappar sin lyster. Till skillnad från till exempel ”Till vildingarnas land” – där Spike Jonze skapade ett komplicerat men helt trovärdigt världsbygge kring rymlingen Max och hans äventyr som vildingarnas kung – känns Ovnells film som en serie planlösa infall. Resultatet blir en berättelse utan eget driv och temperament, vars särart dessutom tar stryk av att den är inspelad på engelska och dubbad till svenska.

Kanske är det orättvist att jämföra filmen med visionära verk. Om man istället mäter den mot strömningskanalernas utbud och mycket av den barnfilm som går upp på bio så har ”Emily och den hemliga resan” mycket på pluskontot: charm och hjärta och gulliga monster. Men jag tycker att barn – precis som vuxna – förtjänar mer än så.

Karin Svensson/TT

The post Fantasybygge av planlösa infall first appeared on Opulens.

ROMANDEBUTANT. Sebasthian Wilnerzon Thörn utgör en av fyra medlemmar i filmteamet Monte Fjanton, där han skriver manus åt deras youtubebaserade humorprogram och parodiserier. Snart utkommer han även med sin första roman, äventyrsdystopin Sången från underjorden, på Ekström & Garay förlag. 

Du släpper snart din debutroman, Sången från underjorden. Hur länge har du velat skriva en bok och hur känns det att bli utgiven?

– Det känns väldigt roligt! Jag började skriva på min första bok när jag var nio, tio år, om jag minns rätt. Sedan dess har jag gjort nya försök av och till. Sången från underjorden är den första boken som jag har skrivit färdigt.

Berättelsen följer två personer i deras sökande efter den underjordiska staden Agartha. Vill du berätta lite mer om handlingen?

– Det är dels ett klassiskt äventyr. Det handlar om en expedition som kämpar sig genom en mängd olika faror i exotiska miljöer. Man får följa James Dayton, som överger sitt herrgårdsliv i England för en chans att få återse sin barndomskärlek, Matilda Ashens. Hon är den som leder honom ut på jakt efter Agartha. Gillar man Jules Verne, Tomb Raider eller Indiana Jones tror jag att man kommer hitta något man uppskattar här!

– Sedan har berättelsen också, utan att avslöja för mycket, en del dystopiska drag. Vissa av karaktärerna föreställer sig Agartha som ett slags paradis, medan särskilt Matilda förväntar sig att finna en ruinstad av något slag. Agartha visar sig dock vara något som ingen av dem har väntat sig.

Hur kom den här berättelsen och karaktärerna till dig?

– I grund och botten har jag försökt skriva en bok som jag själv skulle vilja läsa. Jag har alltid älskat berättelser om bortglömda städer och platser, oavsett om det handlar om ruinstaden Z i Amazonas, underjorden i Resan till jordens medelpunkt, eller den monstruösa staden på Antarktis i H.P. Lovecrafts Vid vansinnets berg.

– Vad gäller karaktärerna var det till en början en ganska utilitarisk process. Huvudpersonen James Dayton behövde vara ganska rik, så att han kunde ge sig ut på den resa jag ville skriva om. Dessutom behövde han vara villig att lämna allting bakom sig för att återse Matilda, och då fick jag skriva honom som ganska isolerad och ensam. När den grunden väl fanns där så har jag låtit karaktärernas personlighet växa fram gradvis under skrivandet.

I fantasygenren bygger författaren inte sällan upp helt nya världar, olik den vi lever i. Hur har det sett ut för dig? Vad har inspirerat dig i skrivprocessen?

– Att hitta på egna världar är halva nöjet med skrivandet. Det har jag delvis gjort här, i form av Agartha. Många andra platser i boken är också helt fiktiva, även om jag försökt passa in dem i en historisk verklighet. Boken Resan till jordens medelpunkt är nog den tydligaste inspirationskällan att peka på. Även här handlar det dock mycket om att jag har försökt skriva något som jag själv skulle vilja läsa, och jag läser ganska sällan böcker som utspelar sig i vår vanliga värld.

Du har själv designat omslagsbilden, som du låtit en illustratör ritat upp, kul! Varför var det viktigt för dig att få bestämma omslag själv?

– Det är genom omslaget som du lockar folk att faktiskt läsa det du lagt månader eller år på att skriva. Därför tycker jag att det är självklart att man som författare ska vara noggrann med hur ens bok presenteras. Både för att representera bokens innehåll så bra som möjligt, men också för att se till så att omslaget verkligen blir intresseväckande.

Du har redan gett ut en bok, kokboken Basses Rätt i skafferiet (BoD), och skriver humorserier och -program för filmteamet och youtubekanalen Monte Fjanton, som du driver tillsammans med tre andra. Är Monte Fjanton din annars huvudsakliga syssla?

– Det har varit det under lång tid, men sedan något år tillbaka jobbar jag heltid som leveldesigner på spelföretaget Forgotten Empires. Monte Fjanton är numera ett deltidsjobb, även om jag inte har några som helst planer på att sluta göra youtubevideor.

Hur såg steget ut till att satsa på författardrömmen?

– Att skriva böcker är något jag alltid velat göra, men aldrig kunnat ta mig tid till. För några år sedan bestämde jag mig för att faktiskt ta skrivandet på allvar och avsatte tid åt det, vilket har lett fram till Sången från underjorden. Bokskrivandet är än så länge bara en sidosyssla, som jag hoppas kunna ägna mer tid åt i framtiden.

Har Monte Fjantons filmer lärt dig något som du har tagit med dig till romanskrivandet?

– Ja, det tror jag. Vår mest sedda, och tidskrävande, serie är ju Felix recenserar, där jag i princip alltid är med och skriver manus, även om jag sällan syns i bild. Genom den tror jag att jag har blivit bättre på att analysera berättelser och bryta ner dem i deras beståndsdelar. Att göra andra serier, som konspirationsteori-parodin Mystikhörnan, har också gett tillfällen att skapa egna karaktärer och små berättelser. Även om karaktärerna där snarare är serietidningsfigurer i filmformat, än tagna ur en roman.

På kanalen har du även haft en vlogg där era inte mindre än 176 000 följare får följa processen från idé till snart färdig bok, hur har det känts att bjuda in andra i processen så tidigt?

– Det har varit förvånansvärt okomplicerat. Jag är noggrann med att inte avslöja för mycket om bokens handling eller att visa upp texter som inte är färdigredigerade, förutom när videons syfte är att just visa hur jag redigerar en text. Den största utmaningen var egentligen att lära sig att göra den här typen av vloggar, där man sitter ensam i ett rum och pratar in i en kamera. Väldigt onaturligt egentligen, men man vänjer sig.

Vad ser du mest fram emot inför boksläppet om några veckor?

– Att få höra vad folk tycker om det jag har ägnat ett par år åt att skriva!

The post Helgporträttet: “Att hitta på egna världar är halva nöjet” first appeared on Opulens.

ANIMATION. Alla fantasy-fantaster har nya högtidsstunder att se fram emot. Nu planeras en ny animerad film som baseras på JRR Tolkiens “Sagan om ringen”-böcker.

“The War of the Rohirrim” ska berätta historien om den legendariska strid som formade Midgård och som ledde fram till händelserna i “Sagan om ringen”, säger filmbolaget Warner Bros i ett uttalande.

Filmen, som ännu inte har fått något premiärdatum, ska regisseras av den japanske anime-filmskaparen Kenji Kamiyama.

Den första filmen i “Sagan om ringen”-trilogin hade premiär 2001 och “Hobbit”-trilogin 2012. De sex filmerna i regi av Peter Jackson har spelat in nästan sex miljarder dollar över hela världen.

I Nya Zeeland spelar Amazon just nu in en “Sagan om ringen”-tv-serie där svenska Charlotte Brändström ska regissera två avsnitt. Serien har beskrivits som världens hittills dyraste. Den första säsongen kostar Amazon 465 miljoner dollar, motsvarande 3,9 miljarder kronor.

TT Nyhetsbyrån

The post “Sagan om ringen” blir animerad film first appeared on Opulens.

WEIRD FICTION. Per Klingberg har läst The Memory Theater av Karin Tidbeck, den senaste romanen av en författare som blivit betydligt mera känd internationellt än i sitt hemland Sverige. Här recenserar han boken men ger också en introduktion till författarskapet i dess helhet.

The Memory Theater av Karin Tidbeck
Förlag: Pantheon

”Man av skugga Förlag”, låter det bekant? Inte? Nä, det är kanske inte så mycket att förvånas över. Det lilla förlaget existerade (vad jag vet) under några få år i skarven mellan 00-tal och 10-tal och publicerade under den tiden en handfull titlar av ännu oetablerade författare. Bara ett av många små förlag som dyker upp och försvinner i Litteratursveriges marginaler alltså? Ja, det hade man kanske kunnat säga. Om det inte vore för att två av de få titlar förlaget hann ge ut redan nu kan börja räknas som självklara inslag i en svenskspråkig fantastik-kanon.

Med novellsamlingen Svenska kulter (2009) – något av det mest helgjutna som skrivits i den svenskspråkiga skräcktraditionen – fick Anders Fager ett plötsligt och oväntat genombrott när Jonas Thente uppmärksammade den med en helsidesrecension i Dagens Nyheter. När Karin Tidbeck året därpå debuterade med novellsamlingen Vem är Arvid Pekon? hade hen inte någon sådan tur – boken föll mellan stolarna och sålde enligt en intervju med författaren i Tidningen Skriva i några dussin exemplar.

Djupt orättvist naturligtvis givet att det rör sig om en av tiotalets originellare svenska böcker, men man kan misstänka att svenska kritiker och läsare ändå skulle ha haft svårt att riktigt artbestämma boken. Tidbecks subtilt skruvade texter låter sig inte riktigt sorteras in under bekväma etiketter som science fiction, skräck eller fantasy – snarare rör de sig i den lite mer svårpejlade terräng som i engelskspråkiga sammanhang brukar benämnas weird fiction. Skulle jag vara tvungen att ge en ytterst summarisk förklaring till begreppet skulle jag nog säga att det är texter som ofta begagnar sig av skräcklitteraturens bild- och formspråk men som snarare syftar till att tänja våra föreställningsvärldar snarare än att inge chock och fasa. Den tjeckiske surrealisten Jan Švankmajers groteska dockfilmer är en lika bra referenspunkt här som H P Lovecrafts noveller om kosmisk fasa.

Med sina berättelser om infernaliska kundtjänster eller grymma älvriken befann sig Tidbeck alltså en bra bit bort från allfarvägarna i tiotalets svenska samtidslitteratur. Desto större uppmärksamhet väckte Tidbeck när hen översatte sina noveller till engelska och sökte sig till amerikanska fantastiksammanhang. Den engelskspråkiga debuten Jagganath, en rejält utökad version av Vem är Arvid Pekon?, blev en omedelbar succé. Samma berättelser som i Sverige hänvisats till relativt smala forum som studenttidskriften Ordkonst eller en användarproducerad nättidning som Sourze.se lovordades nu av litterära tungviktare som Jeff och Ann Vandermeer och Ursula K Le Guin. Sedan också romanen Amatka (2012) gick mer eller mindre ouppmärksammad förbi i svenska sammanhang publicerar sig Tidbeck också i stort sett uteslutande på engelska. Framför allt en förlust för en svenskspråkig kulturvärld som redan var påtagligt intern och likriktad kan man tycka.

För den läsare som följt Tidbeck en tid innebär det också ett återbesök till flera av de landskap och figurer som etablerats i tidigare noveller

The Memory Theater (2021) är alltså Karin Tidbecks tredje bok (om man räknar Arvid Pekon och Jagganath som en och samma bok) och hens andra roman, den första som inte går omvägen via svenska först innan den når engelskspråkiga läsare.

För den läsare som följt Tidbeck en tid innebär det också ett återbesök till flera av de landskap och figurer som etablerats i tidigare noveller – romanen skulle kunna kallas för en utökning eller en vidarediktning på novellerna ”Augusta Prima” och ”Aunts” (på svenska publicerad som ”Tanterna”) ur Jagganath. Här återbesöker läsaren det älvrike som i boken kallas The Gardens (Trädgårdarna). Som alla älvriken värda namnet är det hermetiskt avskilt från tid och åldrande och som alla älvor värda namnet är rikets hov lika bekymmersfria som utstuderat grymma.

Vi känner igen miljön väl från såväl folksagor som ett modernt rollspel som Changeling: the Lost. Här lever man i en evig skymning, eller i en evig återkomst om man så vill, med danser, sånger och krocketspel. Bara de älvtagna barn som tjänar som pager vid hovet åldras – och så fort de bedöms ha blivit för gamla jagas de och äts av hovet. Och så skulle det väl fortgå för evigt om inte balansen plötsligt rubbas. Det sker när Augusta Prima, en av Trädgårdarnas grymma invånare, oväntat stöter på liket av en vuxen människa som förirrat sig in i deras värld. Det fickur han bär på fascinerar Augusta – föremålet påminner henne om något, men hon minns inte vad. Detta något visar sig vara tiden som plötsligt tränger in i sagans eviga nu. Som straff för att ha rubbat jämvikten förvisas Augusta från Trädgårdarna och kastas bryskt ut i människornas verklighet för att klara sig bäst hon kan.

Mer precist landar hon i 1940-talets Uppsala – och för en svensk läsare finns det en fascinerande känsla av hur det vardagliga förfrämligas när den desorienterade Augusta storögt betraktar stadens laxrosa slott och försöker förstå var det är hon har hamnat. Men hon är inte ensam om att ha lämnat Trädgårdarna – berättelsens verkliga huvudpersoner utgörs av flickan Dora och pojken Thistle. Dora är varken människa eller älva utan en varelse född ur berget. Den man vid hovet som borde vara hennes fader vill inte kännas vid henne – det är bara i Thistle hon har en verklig anförvant. Han är ett av alla de barn älvorna tagit som tjänare i Trädgårdarna och följer nu efter sin förra härskarinna Augusta, i hopp om att få sitt riktiga människonamn åter. Först då kan han återvända hem till sin familj. Tillsammans försöker de alltså spåra henne samtidigt som den tidigare odödliga Augusta kämpar med att komma till rätta med fenomen som åldrande, moral och vänskap i ett Sverige som befinner sig i det andra världskrigets skugga.

Med sina drygt tvåhundratjugo sidor är The Memory Theater inte en särskilt stor roman till omfånget, i synnerhet inte i jämförelse med de mått som kan komma i fråga för andra moderna fantasyromaner – här är sexhundra sidor verkligen inte något som får den vane läsaren att höja på ögonbrynen. Personligen tycker jag också att genren lider av en viss elefantiasis där sidantalet kan komma att stå i vägen för själva det mirakulösa. Fler borde kunna lära av en tidig pionjär som Lord Dunsany som kunde suggerera fram konturerna till en hel värld med bara några få eleganta vändningar.

Jag borde med andra ord vara mer än nöjd med att Tidbeck skrivit en roman i det korta formatet. Men när jag är färdig med The Memory Theater känner jag för ovanlighetens skull faktiskt att den här boken gärna hade fått vara nästan dubbelt så lång. Vittnar det om att det är en bok som väcker läsglädje? Jo, absolut, men kanske också om att Tidbeck arbetar med fler motiv och teman än vad det sparsamma sidantalet riktigt mäktar med. Här finns en intergalaktisk teatertrupp som fungerar som en form av försångare för universum, älvor och bortbytingar, vittror, scener från ett Sverige i beredskapstid samt ett blixtsnabbt gästspel i den vadmalsgrå dystopin från Amatka och blinkningar till flera andra Tidbeck-texter. Bland annat.

Jag hade gärna sett att Tidbeck hade tagit sig tiden att fördjupa flera av de spåren och inte minst gett läsaren tillfälle att fördjupa bekantskapen med Trädgårdarna och den förhistoria som nu når oss mest i form av antydningar. Att en författare har ett överflöd av idéer i förhållande till sidor är å andra sidan kanske inte direkt den svenska litteraturens största problem. Med sin tredje bok har ju Tidbeck redan etablerat återbesöket till gamla texter som en konstnärlig metod – det finns säkert all anledning att återvända till de här världarna flera gånger både för läsare och för författare.

The post En bra bit bort från allfarvägarna first appeared on Opulens.

DATORSPEL. “Allt är dundervackert. Yggdrasil lyser upp himmelen och soluppgångarna och solnedgångarna är fantastiska”, skriver Robert Myhreld. Har vår medarbetare just tagit LSD? Nej, idag tipsar han om ett aktuellt datorspel.

Ibland blir det som så att valkyrior tar hand om din ömkliga själ och kastar in den i en värld där du är utelämnad åt elementen och annat otyg. Allt för att du ska kunna visa att du duger för den eviga fyllan i Valhall. Du vaknar upp i underkläder av vikingasnitt, solen skiner, det kvittrar fåglar i både buskar och snår, små pixlar av damm svävar omkring och i bakgrunden spelas musik så skön att den inte hörts sedan Lúthiens dagar. Du hör vildsvin böka runt, ser hallon växa och längre bort en hjort som betar. Vattnet skvalpar mot stranden, skogsdungar omger dig och allt känns trevligt. Alltför trevligt. Du ser två ögon lysa inifrån träden. Ögon på en varelse som du inte kunnat föreställa dig ens under det vildaste av toppslätskivlingsrus. Knytnävsförsvara dig? Fly? Hur använder man ens musen? Går det att pausa? Satan.

Valheim släpptes som early access i februari. Early access innebär att spelet inte är färdigt. Sanningen är emellertid den att det är mer polerat än många spel som släppts stämplade som färdiga. Bakom spelet ligger den Skövdebaserade spelstudion Iron Gate Studio. Den består av fem till tio personer såvitt jag förstått det. Givet hur omfattande Valheim är har jag svårt att se att de haft någon fritid de senaste åren.

Världen du befinner dig i är enorm och genereras allt efter som du vidgar dina vyer. I nuläget består världen av åtta områden och det finns något för alla smaker. Du startar i Meadows. Meadows är gemytligt och jävligt och du finner både björkar och ett trädslag jag inte kan identifiera. Jag är väl ingen dendrofil heller!? Här minglar övervägande fåglar och olika betesdjur. Den gulögda varelsen jag nämnde ovan är egentligen inte så farlig. Den lystrar (antagligen inte) till benämningen Greyling. Greylings främsta egenskap är att talk the talk men inte riktigt walk the walk. Värre blir det inte.

I Black Forest finns vad vi kan anta är en släkting till Greylings: Greydwarves, som vid sidan av namnet också till utseendet har mycket Astrid-saga över sig. De kastar äckliga små stenar mot en. Man skadas inte nämnvärt om de träffar, men det är förnedrande. De små asen förtjänar inte mycket gott i livet. Tyvärr är de både flockvarelser och mer stryktåliga samt farligare i närstrid än sina släktingar. Och till detta sinnessjukt envetna. Där lurar även större kräk.

Swamp är en miljö du kommer stifta bekantskap med. Här hänger de mest perverterade sakerna du kan tänka dig. Orimliga mängder av varelsen blub har fördärvat min hälsa. Dessa ser ut som gigantiska högar av slemmiga snorkråkor och hoppar runt och sprider dålig stämning och ger ifrån sig giftig gas. Draugen är hämtad direkt ur den nordiska mytologin och ser ut att dofta rätt illa. De har något konstigt graawwwrr-ljud för sig vilket är irriterande och stöter du på en elit-variant av dessa är det dags att släppa kaffekoppen och komma in i matchen. Där finns också brinnande galningar som kastar eldklot och skelett som vill festa på det som de inte har – kött.

Och så vidare.

Vad som binder ihop landmassorna är naturligtvis en äkta vikings rätta element: vatten. Övermod belönas inte i Valheim och försöker du ge dig ut på en tur med någon halvdant byggd flotte blir du snart föda för det enda havsdjuret som kan göra dig skada: någon sorts havsdaggmask iförd en drakes skrud. Denna kommer mumsa på dig och använda någon del av flotten som tandpetare om du inte har en snabbare farkost. Om du inte drunknar, det vill säga. Då hör du någon tönt-Tjorven retfullt fråga: –Farbror Robert, varför badar du alltid med kläderna på? Sen drunknar man och ungjäveln fnittrar och Båtsman dreglar och och och…du återuppstår i din säng, men återigen är du som gud skapade oss – iförd endast underkläder. Nu återstår att försöka hämta den utrustning du förlorat… Ha så kul!

Allt är dundervackert. Yggdrasil lyser upp himmelen och soluppgångarna och solnedgångarna är fantastiska. Ljussättningen är mästerlig. Det finns inga försök till fotorealism, men tiden då man bedömde spel utifrån hur realistiska de såg ut är förhoppningsvis sedan länge borta. Det går att spela med vänner, men som ni vet är vänner bara onödigt och löjligt och till syvende och sist så borde vi leva enligt devisen “Bra karl tillreder sig själv”. Apropå att tillreda så får du laga din egen mat. Nu behöver ingen någonsin flytta hemifrån. Du får även hugga ved, bygga hus, hugga fram ädelmetall och supa till på hemmabryggt mjöd för att motstå kylan i bergen. Tusen är gångerna du kommer vilja beställa cyanid på recept (bunkerdosen rekommenderas) och när du får segla en timme på vatten för att hämta dina vapen, verktyg och annat eftersom du klantade dig, funderar du på meningen med allting. Ändå gör du det. Inte med glädje, men du gör det. Och i slutänden är allt som det ska vara.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Ett dundervackert spel first appeared on Opulens.

VUXENSAGA. Som en saga för vuxna och ungdomar är Helena Al-Zubaidis långnovell. Den har också drag av fantasy och förmedlar livsvisdomar i en fascinerande mytologisk form.  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Asra
Amal den hoppfulla, ledare av stammen Asra blickade mot den skymningssol som hade färgat ökensanden röd som avsked och log ett förstulet leende. En lätt kvällsbris lekte i de vita lockar som ramade in hennes fårade ansikte. De mörka ögonen sökte sig till ett mål lång bort i fjärran. Den senaste tiden hade döden kallat på den äldre kvinnan genom viskningar hörbara endast för henne. De påminde henne varsamt om att detta jordiska liv inom kort skulle vara till ända. Döden var i färd med att göra anspråk på hennes kött och därmed frigöra hennes själ.

Amal den hoppfulla hade sökt mer att älska än att bli älskad och i gengäld erhållit många människors kärlek. Hennes livs främsta lärdom vilken hade andats hennes ord och handlingar var att det är genom att ge som man får. Livets skuggor hade genom hennes hand fördrivits med ljuset och dess obarmhärtiga sken. Amal den hoppfulla kunde i djupet av sitt hjärta känna en förnimmelse av det som föresvävar allt som tillhör det världsliga. Men den äldre kvinnan kände varken rädsla eller fruktan utan snarare en förväntan. Livet hade varit gott mot henne och hon var därmed beredd på det oundvikliga som närmade sig för varje andetag. Hon var beredd på det som kommer till varje människa och gör det utan undantag.

Hon behövde uppbringa mod för det hon ämnade företa sig och därför kallade hon på minnena. Hon kallade på de sedan länge döda och samlade dem i sitt namn. Hon insöp styrkan i den kärlek som kom för att omfamna henne.

”Tveka inte att uttrycka din tanke. Räds ej dina ord,” sade de henne, de vars avsked hade etsat sin saknad i henne. Och de kom de vars omtanke hon hade gjort sig förtjänt av och lyfte Amal den hoppfulla på en osynlig vind.

Innan vinden svepte vidare henens själ ämnade hon bryta en uråldrig tradition. Hon ville förvissa sig om att hennes stam kände till sitt ärorika ursprung. Hon kände sig nödgad att berätta om den Främling till man som återförde deras anmoder till hennes stam, dessa Asra.

Berättelsen skulle föras vidare men denna gång inte enbart genom mor och dotter. Hennes folks förundran över livets besynnerlighet och tidens förgänglighet skulle lysa i deras ögon för henne att se. De måste veta att gårdagen inte kan göra anspråk på morgondagen när människan endast förfogar över nuet. Hon samlade således alla i stammen i det stora tältet och när tystnaden hade sänkt sig över dem började Amal den hoppfulla att tala.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Främlingen
Jag har hört berättas om en man som levde i en tid då människornas liv och öden styrdes av det icke synliga och det beslöjade. I en tid när de gamla gudarna härskade över öknen och dyrkades av dess folk. Guds kvinnliga anlete var under denna förgångna tidsålder både levande och fruktat. I form av en triad av gudinnor skall de ha tjänat som en länk till den högre makt som genomsyrar allt levande. Den makt som vi tillber när vi tackar för brödet vi äter, vattnet vi dricker och det beskydd vi erhåller.

En dag beslöt sig denna man för att lämna sin födelseplats och bege sig ut i världen för att söka finna den porlande källa av visdom där han kunde släcka sin vetgiriga törst. Hans önskade att djupa klunkar av kunskap skulle skänka honom en skymt av det som föregår livet och hägrar bortom döden.

Han blev en Vandrare, en sökare i världsalltet som skulle förlora sitt ansikte under färden men erövra sitt namn vid hemkomsten. Han korsade kontinenterna och mötte olika former av dyrkan men förlorade aldrig sin högaktning för de gamla Gudarna.

Stegen som förde honom längre bort från det som en gång hade varit hans hem förvandlade den unga mannen till en Främling. Han blev en bärare av den blå färgen, en skyddsfärg som skulle försäkra honom om en gästfrihet där husets alla dörrar stod vidöppna och dess rum redo att utforskas. Och som en främmande gäst som färdats långväga mottogs han i den vida världen. Främlingen välkomnades in i hus där harmoni rådde men även i hem där osämja och missnöje rådde i  hushållet. Besöken lärde honom att ett hem skall  bygga på en grund av ömsesidig respekt och ha väggar av gränslös kärlek.

I sin jakt på visdomens rikliga skördar, reste denne man till platser där den storslagna skönheten skall ha varit lånad av himlarna och mötte människor av alla de slag. Människor vars anskrämliga yttre dolde en vän själ och ett givmilt sinnelag. Men även människor vars utsökta anletsdrag och graciösa lemmar endast utgjorde ett skal för ett förbittrat sinne.

Men det var ökenstaden Al-Ayam och de ytterst märkvärdiga varelser som befolkade dess natt som tog hela hans väsen i besittning och förvandlade Främlingen i djupet av hans själ. Varelser som lik sin stad var dömda till att i evigheter befinna sig mellan det gudomliga och det övernaturliga. Likt en mörk strimma vid horisonten som gör anspråk på både himmel och jord.

Där träffade han en läromästare som invigde honom i livets mysterier. Under dennes vägledning vidgades Främlingens värld och blick. Han dristade sig till att gripa efter det ogripbara och lyckades fånga det som vanligtvis sipprar som sand mellan fingrarna. Han lärde sig att se bortom allt det världsliga som tynger människan och fjättrar henne vid jorden och lyckades därmed vidröra himlens nåd.

Den vunna kunskap som Främlingen förvärvade i denna oas, förvarade han i den allra djupaste delen av sitt hjärta. Där vilade den… omsluten av gåtfullhetens väktare. Denna fordrade rättfärdighetens fagra leende i utbyte mot öppnandet av denna lärdomens port. Den förståndiga vet av erfarenhet att det är genom hjärtat man lär sig samt blir upplärd.

Det är denna, hans historia, som nu skall berättas såsom den förtäljdes för vår anmoder.

Porten öppnas
Min ökenvandring under den skoningslöst heta solen var inne på sin tredje dag när marken under mina fötter började att skaka och öknen fick liv. Hennes lättsinniga kynne formade utmed min gång svepande mönster i sanden. En sådan lättjefull natur kunde endast vinden tygla. Hon kallade på sin älskare som hörsammade hennes lockrop och inom kort hade deras omfamning förenat dem i en mäktig storm. Marken glödde av hetta och jag kunde förnimma vibrationerna av varenda ett av de sandkorn som virvlade omkring mig. Jag drog upp turbanen till det att mina kisande ögon var det enda som återstod. Sandstormen tilltog i styrka samtidigt som den kom allt närmare. När jag slutligen svepte manteln om mig var jag redan innesluten i deras smeksamma famntag. Jag förnam en tyngdlöshet och insåg att öknen bar mig som ett barn alltmedan vinden vyssjade mig till sömns. Ett sällsamt lugn kom över mig.

När ökenstormen hade bedarrat fann jag mig varsamt återförd till marken. På stadiga ben blickade jag över min omgivning och ämnade fortsatta min vandring. Men jag hade inte tagit många steg förrän den vita staden uppenbarade sig som en hägring vid horisonten. Innanför dess höga murar vajade dadelpalmerna i skymningens vind. Det måste ha varit vinden som förde mig till dess stadsport för jag hade inte blinkat många gånger innan jag fann mig stående nedanför den. I en djupblå färg fanns det en inskription på den vita porten, där snirkliga bokstäver, som jag aldrig skådat förr, bildade ett invecklat mönster.

Solens sista strålar smekte mitt ansikte medan jag sökte finna en mänsklig varelse i ett av de praktfulla vakttornen. Plötsligt började mönstret att dela på sig och porten öppnades av två resliga unga män, varav en omedelbart började tala ett för mig okänt språk. När han såg min oförstående min upphörde han att tala och välkomnade mig istället in i deras stad med inbjudande gester.

Doften av grönska slog omedelbart emot mig, svepte om mig och skvallrade om alla de träd som burit frukt under ökensolen. I den stad som jag skulle omnämna som den vackraste av alla städer jag känner, var den breda allén kantad av fruktträd av alla de sorter. Stammen reste sig ur marken, förgrenade sig och bar frukten, ja, bar den likt människohänder. Vatten slingrade sig i fåror genom marken och skänkte bevattning. Grapefrukten spred sin underbara doft. Druvorna hängde i tunga klasar. Oliverna glänste färska. Palmerna sköt mot höjden och jag iakttog när de skakades med tygskynken lindade runt stammen till dess att dadlarna föll mot marken för att därefter samlas i korgar.

Min förundran växte och fortsatte att växa. Hur kunde denna blomstring vara möjlig? Vad hade förmått öknen att gå emot sin egen natur och bevilja denna ynnest?

Jag väcktes ur mina tankar när en gammal man, krökt av ålder, fördes till mig och hälsade mig välkommen på Vandrarens språk. Han sade, Främling, mitt namn är Taleb den visdomstörstande. Jag välkomnar dig till staden AL- Ayam och hoppas att du här skall finna det Vandrarens väg har fört dig för att söka. Du är i behov av mat, vatten och vila. Låt mig erbjuda dig allt detta och mitt hus att känna dig hemma i. Jag såg djupt in i den gamle mannens ögon. De utstrålade inget annat än en djup fromhet. Jag nickade till svar och snart befann vi oss i Taleb den visdomstörstandes hus. Människor stannade under den korta färden upp och log välkomnande mot mig. Barnen ryckte i sina mödrars kjolar samtidigt som de undrande pekade på mig. De unga kvinnorna gav mig skälmska leenden med löften om nattliga famntag. Männen stod i grupp och iakttog mig vänligt.
Vid husets ingång väntade man mig med ett vattenfyllt krus. Det goda härliga vattnet! Jag drack girigt och tvättade bort sanden från mitt ansikte innan min blick började att betrakta huset jag skulle vistas i under mitt besök i denna ytterst märkliga stad.

Jag förundrades över alla de vackra ting, hemförda från fjärran platser, som fyllde hemmet. Taleb den visdomstörstande hade i sanning varit en Vandrare och jag undrade om han någonsin fann visdomens källa på sin kringströvande färd genom livet. Jag hade själv vandrat i många år, från plats till plats, och tilltalades som en Främling, en man utan rötter eller hem. Jag hade vaga minnen från tiden innan jag påbörjade mitt sökande efter visdom. Mäktiga sandstormar och skyhöga havsvågor hade svept igenom mitt inre i jakt på det förgångna och berövat mig det. Men allt detta skulle komma att väckas till liv.

Nyfikna ögon följde mig när jag visades till ett rum på den övre våningen vars terrass vette mot solnedgången. Solen var endast en ljusstrimma mellan jorden och natthimlen när den kyliga ökenkvällens vindar svalkade min trötta kropp. Dagens överlämnade människornas värld till natten och inom kort hade mörkret lagt sig över staden och försänkt den i tystnad. Doften av jasmin vilade tungt över staden denna natt och jag andades in de förföriska tonerna.

Jag dröjde mig kvar på terrassen där jag stod och beundrade fullmånen och kom att i vördnad att tänka på Allat, mångudinnan som smyckade natten genom att beströ dess himmel med tusen och åter tusen stjärnor. Hon var havande och i stillhet formade mina läppar en tacksamhetens bön då uppkomsten av ännu en stjärna innebar en klarare natt för den som  valt Vandrarens väg.

Tröttheten övervann hungern. Utan att vidröra den mat som husvärdens tjänare burit upp, gick jag till vila. Sömnen övermannade mig den natten och förde mig bort till platser jag inte besökt på länge och människor jag en gång känt. I drömmen reste jag obehindrat i tiden och återsåg allt det jag hade lämnat bakom mig i mitt sökande efter livets innersta mening.

Den sorgsamma mariden
Jag vaknade till ett allt omslutande mörker. Av saknad och längtan till det förflutna kände jag sorg i hjärtat. I drömmen hade rastlösheten tvingat mig att ännu en gång ta farväl av människor vars kärlek en gång hade format mig. Känslan av att jag inte var ensam fick min kropp att spänna sig. I ett av rummets hörn iakttogs jag av ett par smaragdgröna ögon. De öppnade sig och slöts likt ögonen på en katt och med samma eleganta rörelser reste sig varelsen för att därefter ställa sig framför mig. Jag var övertygad om att jag befann mig i en ond dröm när de skugglika formerna framträdde för att avslöja hans förskräckliga yttre. I ren bestörtning ryggade jag tillbaka, föll på knä och bad för mitt liv. ”Jag ber dig, du förskräcklige. Skada mig inte!” skrek jag förskrämt. En ledsnad sänkte sig över varelsen innan han sade: Räds ej, min kropp och gestalt är Gudarnas straff. Mitt namn är Jakob den fullständige. “Jag är en marid och i natt är du min, Främling.” Han sträckte fram sin förkolnade men ännu glödande hand. Rädslan gjorde att jag tvekade men i mitt inre var jag övertygad om att detta ögonblick var en del av mitt öde. Jag tog därför hans hand och kastades med ens in i en annan värld.

Vi reste bortom tidens olika rum till ett konungarike i en fjärran värld. Till ett källarflöde uthugget ur ett berg som var omgivet av underskön grönska. Madriden pekade och sade ” Detta var mitt hem som ung prins”. Jag var arrogant och stolt men framförallt var jag fåfäng. Jag var fager och ryktet om prinsen som hade förälskat sig i sin egen spegelbild färdades vida långt. Man berättade historier om hur jag befallde palatsets tjänstefolk att bära på speglar där jag utmed min gång kunde beundra mitt vackra yttre. Mina steg skapade rädsla hos alla jag mötte.

Det dröjde inte länge innan Dushara ”Bergets herre” och den Gud som mitt folk dyrkade blev uppmärksam på min oduglighet som människa.

Dushara kunde inte tillåta att han som inte kunde härska över sig själv skulle härska över hans tillbedjare. Han vände sig således till Gudarnas konung för vägledning. Den visa Hubal bestämde sig för att utsätta mig för en prövning. Vid ett misslyckande skulle jag mista det mycket flyktiga som jag höll kärast. Den mest kraftfulla av gudar höll upp sin gyllene arm och kallade de mäktiga gudinnorna till rådslag. Han bestämde sig för att sända den ståtliga Allat att i förklädd form ge mig en möjlighet till bättring. Hon tog en vacker flickas skepnad och fångade genast min blick. En sann skönhet hade börjat att röra sig inom palatsets väggar. Flickan bar sitt nattsvarta hår som en krona, hade ögon djupa som brunnar och en hy som solen lättsamt hade smekt. Jag följde hennes förföriska gång och började att uppvakta henne. Men hon avvisade mig gång på gång och för varje gång växte min ilska. Jag var den fagre prinsen och hon en simpel tjänarinna. Hur vågade hon neka mig sin kropp. Förnärmad bestämde jag mig för att ta henne med våld. I djupet av natten tog jag mig till flickans viloplats och fann henne sovande. Men i samma ögonblick som jag vidrörde henne kastade gudinnan sin mänskliga kvinnoskepnad och stod framför mig i alla sin prakt. Vet du vem jag är, Jakob den fullständiga, frågade hon? Darrande av skräck kastade jag mig för hennes fötter. Jag öppnade munnen för att svara men hon tystnade mig genom att hålla upp sina händer där halvmånen var etsad. Jag är Allat, mångudinnan. Efter gudinnan Shams brännande strålar är det jag som skänker svalka åt ökenfolket. Det är genom mig och mina systrar som man finner vägen till vår far. Du har visat dig vara en neslig man som i vällust jagar det som är lika förgängligt som vinden. I din hånfullhet gentemot allt heligt har du åsamkat många människor mycket smärta. Du skall nu få din dom.

Tårarna forsade nerför mitt ansikte där jag låg på knä och jag bad för mitt liv. Mångudinnans hårda blick  fixerade mina ögon som var fyllda av förtvivlan. Hon log ett egendomligt leende och sade: ”Jag ämnar inte ta ditt liv utan kommer att bestraffa dig på ett annat sätt. Jag skall förvandla dig till en marid. Ett andeväsen vars yttre är förkolnat eftersom dess inre ständigt brinner.

I samma ögonblick som Mångudinnan hade yttrat dessa ord började min hud att smulas sönder och lågorna att förtära mig inifrån. Jag såg mitt yttre förvandlas och äntligen visa mig såsom jag hade varit på insidan. Fulheten överraskade mig och gjorde att människorna förkastade mig. Mitt folk fördrev mig och allt sedan dess irrar jag i evig ensamhet. Fylld av ånger inväntar jag det mörker jag blivit dömd till för att dölja det som visade sig vara blott ett skal.

Han tittade på mig med ögonen bräddfulla av tårar och sade. Du har funnit vägen till oss av en anledning, Främling. Varje natt som du tillbringar i denna stad skall föra med sig en lärdom. Allt jag ägde visade sig vara en illusion när jag avkläddes och min inre blottade sig för alla att se. Min lärdom till dig är därför denna: visa vördnad inför livet och se bortom det uppenbara för endast då kan du finna det verkligt sanna. Skönheten i världen vilar sig i människans kärna. Grip efter den!

Mariden med den sorgsna auran återförde mig varsamt tillbaka till Taleb, den visdomstörstandes hus. Dagen började gry och solens första strålar fångade in honom i en kaskad av ljus och förvandlade mariden till stoft. Nattens händelser lämnade mig förundrad men det skulle dröja till den tredje natten innan det ytterst märkliga skulle ske.

Den lycksaliga sjöfararen
Likt föregående natt vaknade jag av känslan att jag inte var ensam i rummet. Jag undrade vad denna natt skulle skänka för lärdom. Min blick svepte över rummet och fann hans resliga gestalt i ett av hörnen. Mannens givmilda ande genomträngde rummets sfär. Detta var en rättskaffens man och vid den insikten lade sig ett lugn över mig. Han steg fram och bugade lätt. Det mustaschprydda ansiktet hade ögon som skimrade likt genomlysta bärnstenar. De iakttog mig i all stillhet innan mannen började att tala. Mitt namn är Mustafa den utvalde. Jag är den främsta av sjöfarare och i natt är du min, Främling. Han sträckte fram sin hand och jag tog den. Vi färdades bortom den värld jag kände till och visste om. Resan förde oss till en hamnstad som präglades av strävsamhet. Sjömän och köpmannafruar rörde sig ledigt mellan de förtöjda skeppen och de överfulla stånden där barn lekte. Den lycksalige sjöfararen pekade på ett stånd och sade, detta var mitt arbetsbord. Jag vaknade innan solen hade gjort anspråk på himlen för att skynda till hamnen och köpa dagsfärska varor. Havets salta stänk spred sin doft över marknaden när jag fällde jag upp mitt stånd och väntade på att staden skulle vakna till ännu en dag.

Detta var mitt liv men jag var en fånge. Rädslan höll mig fängslad och gjorde att jag endast rörde mig mellan mitt hem och den hamn som ständigt sjöd av liv. Jag var rädd för livet eftersom livet hade berövat mig min älskade. Samma krafter som förde mitt barn till denna världen bestämde sig för att i gengäld kräva hennes mors liv. Jag vakade ständigt över det som min kärlek med sitt sista andetag hade skänkt mig och fruktade det okända och främmande som jag av rädsla omöjligen kunde tillåta in i min värld.

Min dotter hade drag av ett himlaväsen och därtill en vän själ, något som människorna värderade högt och prisade vid varje givet tillfälle. Hon var mitt barn och min kärlek till henne bebodde det innersta av mitt hjärta. Den skulle komma att värka vid varje slag under alla mina levnadsdagar.
Efter varje arbetsdag skyndade jag mig hem men hade med mig mer än dagsverke. Jag levde genom sjömännens historier och förvandlade dem till sagor och berättelser att berätta för mitt barn, Zaida den lyckansvärda. Hon insöp varje ord om fjärran världar befolkade av enorma havsvidunder sjömonster, undersköna prinsessor och elaka trollkarlar. Men framför allt var hon hänförd av berättelsen om Bahamut, den stora fisk vars uppgift är den att hålla upp världen. Hennes dröm var att segla de sju haven i jakt på honom. Hennes barnsliga mun hade en fråga att ställa Bahamut. ”Är världen tung att bära?” Ja, det ville hon veta.

Men mitt barn var sjukligt och upplevde liksom jag den omgivande världen genom de historier som havsfolket hemförde från sina resor. Jag började ana dödens skugga utmed min älskade dotters gång. Jag fruktade att döden låg i beredskap för att lägga beslag på det som av livet var utdömt. Den gud som dyrkades i min hamnstad är orakelguden Dhu’l-Halasa. På vägen hem från fiskmarknaden brukade jag besöka jag hans tempel för att offra. Och varje gång ställde jag samma fråga endast för att motta samma svar. Även denna dag besökte jag templet för att offra och be om vägledning.
Gudastatyn höll i sina kupade händer den heliga vita stenen. Jag lade jag mig liksom tidigare på knä framför den, höll upp mina utsträckta händer i en bedjande gest och bad honom berätta om min älskade dotters framtid. Skulle hon leva ett långt och lyckligt liv eller skulle hon falla offer för den sjukdom som plågade henne så? Och även denna gång svarade Orakelguden inifrån den namnlösa evigheten i hans tempel. ”Rädslan håller dig fången men kärleken skall frigöra dig från dess bojor.”

Budskapet hade gäckat mig otaliga gånger men jag offrade ännu en gång till guden i tacksamhet och skyndade sedan hem.

När jag mötte Zaida den lyckansvärda bar hon dödens mask. Tiden var inne för mig att skiljas från henne och jag var nära att förbanna Gudarna för deras nyckfullhet. De krävde att jag skulle ta avsked från mitt barn i hennes ungdom, när den avskedet enligt naturen var föreskrivet att ske i min ålderdom. På sin dödsbädd bad hon mig att i hennes ställe finna fisken Bahamut och fråga honom om världens tyngd. Det skulle skänka henne en viss tröst om hon visste att jag skulle få uppleva det som hon aldrig  hunnit med att uppleva själv. Jag avgav ett löfte den dagen. Jag svor vid alla kända gudar att jag skulle bege mig ut på äventyr över stormande hav. I min dotters namn skulle jag söka lyckan i världen och på så sätt hedra minnet av henne. Hoppet om att hon då skulle vara mig nära fick mig att utmana rädslan som hindrade mig från att leva. Kärlekens osjälviskhet var den kraft som frigjorde mig från de bojor som mitt sinne var fjättrat vid.

Samma dag klev jag på ett skepp och när tiden var inne för mig att stiga av gjorde jag det som kapten för skeppet. Jag fann det djup i havet som hyste Bahamut. Jag kastade min fråga ut i den klara natten och såg den glimma över vattnet. Fisken kom upp till ytan och gav till svar att världen sannerligen är en tung sak att bära.

Jag hade förkastat det torftiga som jag trodde var min levnadslott och gripit efter mitt sanna öde. Ödesgudinnan Manat blev således min beskyddarinna och belönade det mod jag hade uppvisat genom att stöpa mig i en odödlig form

Min lärdom till dig är denna, Främling. Det är vid bävan inför allt det vi inte kan förklara som rädslan inför det okända försvinner. Min fruktan för döden vävdes samman med min rädsla för livet men min dotter utmanade dessa krafter och gjorde mig fri. Frihet är den naturkraft i vilken människosjälen frodas. Jag gick från att vara kuvad och rädd till att bli rakryggad och djärv. Mustafa den utvalde fångade min blick och tittade mig djupt i ögonen. ”Ära friheten du är given genom att vidga dina horisonter”, sade han samtidigt som solens första strålar lekte över hans leende ansikte och förvandlade den lycksalige sjöfararen till stoft.

Arouad, illusionernas prinsessa
Jag vaknade av att ett starkt sken lyste upp rummet. En ung kvinna stod lutad över mig. De svarta, sammetslena ögonen betraktade mig nyfiket. Hennes eldhärjade hårlockar ramade in ett fulländat ansikte. Är du en demon, dristade jag mig till att fråga. Förnärmelsen rann som vatten i hennes ådror och släckte elden. Hon rynkade på sin utsökta näsa och sade: jag är ingen demon. Jag är Arouad, illusionernas prinsessa och i natt är du min, Främling. Jag tog hennes späda hand och lät henne föra mig bortom tidsåldrarna till världar långt bort i fjärran. Vi skall besöka alla de liv jag har levt och återse alla de skepnader jag har iklätts, sade prinsessan. Men först ska vi på nytt få se en sedan länge förgången del av min livsbana.

Hon tittade mig i ögonen och dröjde sig kvar med blicken. Dina ögon bär färg av en klarblå himmel med stänk av en rosendoftande afton, Främling. Det vilar något bekant över dem… sade hon under den färd som tidsrymden vidgade för vår skull. Jag kände detsamma för prinsessan. Känslan av att vi hade mötts förr visade sig i hennes sällsamma leende. Jag kände en sedan länge bevarad längtan att vidröra hennes läppars svalka med en kyss.

Resan förde oss till ett krigsfält där ett stort slag utkämpades mot en svart armé. Vid synen av de krigande väcktes ett fördolt minne hos mig. Jag insåg att detta var ett tidigare liv och med den insikten väcktes en fråga. Vem var prinsessan som tedde sig så främmande men ändå så bekant?

Hon pekade på en ridande kvinna iklädd eldrött. Denna kvinna var jag flera tidevarv tidigare, sade hon. En svart fana hade rests i norr och hotade vår fortlevnad tillsammans med de gudar som har dyrkats sedan begynnelsen. Jag deltog i striden men jag tillhör stammen Asra, de vilka kärleken ger döden. När min älskade föll följde jag honom och splittrade de av min stam som stred tillsammans med mig som ledare. Sorgen tyngde ner hennes axlar och tysta tårar rann nerför prinsessans ansikte alltmedan hon berättade.

Hon fortsatte: Jag knäböjde vid hans skändade kropp när de svartklädda männen omringade mig. Jag tog min älskades svärd och lade det mot min hals. Jag ämnade följa honom in i döden. I samma stund uppenbarade sig den mäktigaste av gudinnor, Al-uzza och belönade mitt mod och min villighet att strida för henne genom att komma till min räddning. Hon svepte med handen och lät vinden skingra de svartklädda krigarna för att därefter föra mig i säkerhet. Jag kastade mig på knä framför henne för att visa min tacksamhet men hon bad mig resa mig upp.

Jag räddade ditt liv, sade hon, men du skall bestraffas för att du stod i färd med att ta det. Ditt liv tillhör inte dig utan är världsalltets ägodel. Varje liv har en utmätt tid som skall åtlydas och aldrig avbrytas. Att göra detta sänder en åter till jordelivet för att erhålla den vunna kunskap som skall föra själen vidare. Ditt straff skall därför vara vetskapen om din egen odödlighet. Ditt sinne skall vara vaket vid varje växling av liv och död. Du skall som en ren ynnest vila i det som mellan liv och död framstår som en dröm. Arouad, sade den mäktigaste, du skall härmed tjäna som en illusion. Du skall kläs och avkläs skepnader och förbruka liv efter liv. Du skall vara fjättrad vid världen framtill det att du frigör dig från återfödelsen. För att göra detta måste du erhålla insikten om varför du återvänder till köttet. Dessa var gudinnans ord. Hon dömde mig till att vara en illusion. men vet detta, Främling, livet är inget annat än en illusion, sade hon. Den största av lögner är sanningen och dess otaliga masker. Det till synes uppenbara förlorar sin skärpa beroende på ljuset det vilar under. Jag vet detta men inte vad som fjättrar mig vid denna världen. Som en hägring i världen dömdes jag till att vara åtskild från min älskade. Jag har sökt honom genom eonerna och hoppats att återfödelsen skall tjäna som vår mötesplats men han är ständigt bortom min blick. Min längtan, men framförallt min sorg över att ha förlorat honom gör att benen i min kropp värker av saknad.

Jag log ett stilla leende. Prinsessan må ha förlorat förmågan att känna igen sin älskade men ur minnets skärseld hade hon stigit renad. I sin fulla uppenbarelse hade hon påmint mig om kvinnan som älskade mig så lidelsefullt att hon var villig att följa mig ända in i döden.

Låt mig berätta det jag är sänd att framföra, sade hon, vilket är allt jag har levt och upplevt. Jag har varit fattig och tillbringat mina dagar tiggande mitt levebröd men har även varit rik och levt ett liv i överflöd där allt jordiskt har varit mitt att njuta. Detta fick mig att inse att verklig rikedom endast kan mätas i det mått som mäter hur tillfreds man är med sitt liv. Jag har varit förslavad och uthärdat dagar fyllda av smärta men även varit fri och förstått att den absoluta friheten är tankens språk vilket omöjligen kan tyngas av ofrihetens bojor. Jag har varit underskön och förmått kungar att gå i krig endast för att vinna min gunst. Men jag har även varit ful och vanställd och utstått följderna av människans elaka natur. Detta fick mig att inse att det världsligas skönhet endast är en villfarelse. Verklig skönhet finns i de gärningar som är uppoffrande och i det sinnelag som är givmilt. Jag har levt som man och jag har levt som kvinna och kommit till insikt att de båda könen fulländar varandra och genom älskog blir en enda pulserande kropp. Detta är min lärdom till dig, Främling.

Dagen hade sakteligen börjat att gry och jag visste vad som skulle ske härnäst. Prinsessan skulle förvandlas till stoft och skingras för dagens vind.

Vad skulle jag säga till henne som inte var i kraft att se mig som den älskade hon mist. Jag insåg att målet för min färd hade varit hennes famn. Det var hennes lockrop som hade kallat mig ut i världen. Saknaden efter henne skar redan djupa ärr i min själ. När och var skulle jag återse prinsessan?

Det är dags för mig att ta farväl, Främling. Jag är en nattens varelse och dagen har börjat att gry, sade hon och för ett ögonblick var det som om hon kände igen mig. Men hon skakade lätt på huvudet när dagens första ljus stal hennes skugga och förvandlade prinsessan till stoft.

Begravningsplatsen
Jag var tystlåten under dagens första måltid. Mina tankar upptogs av prinsessan som hade förlänat mig ett nattligt besök och fört mig bortom detta livet till liv som hade levts tidigare. Taleb den visdomstörstande betraktade mig med bekymrad min. Du har inte vidrört maten, Främling. Vad tynger dig? Berätta att jag må vägleda dig i din misströstan. Jag skakade på huvudet och avfärdade vänligt hans oro. Minnet av prinsessan ämnade jag bevara som en hemlighet. Jag hyste inga förhoppningar om att återse henne igen då hon inte tillhörde denna världen längre. Hon var en vandrande illusion och därmed onåbar för mig.

Idag är din sista dag i staden Al-ayam och vi skall därför besöka begravningsplatsen och bekanta oss med det som ger livet dess mynta nämligen döden, sade den äldre mannen. Vid vetskapen om att det var dags för mig att lämna staden kände jag en omedelbar saknad. Jag hade genom vistelsen erhållit lärdomar vars värde endast kunde vägas i guld. Den hade väckt en hunger efter livet och den resa den innebar. Den hade även väckt förborgade minnen om ett tidigare liv och skänkt mig ett möte med min älskade.

Vi begav oss ut i staden. Vid begravningsplatsen hade en skara av stadens invånare i ren nyfikenhet samlats. Främlingen som hade varit en välkommen gäst skulle lämna dem. De önskade höra Taleb den visdomstörstande förklara för honom innebörden av stadens namn innan han tog farväl. Al-Uzza, den mäktigaste, öppnade porten för ett fåtal och tillät ingen att återvända.

Jag vandrade mellan gravstenar och häpnade över vad som stod inristat. Dessa stenar saknade namninskrifter men innehöll däremot taltecken. Jag vände mig i förundran mot min husvärd. Varför hade de döda inga namn för gudarna att finna och därmed döma? Och varför dog de vid så ung ålder? På vissa gravstenar stod taltecknet tjugo dagar inskrivet medan det på andra rörde sig om etthundratjugo. Taleb den visdomstörstande förklarade att det namn som staden bar härrör från begravningsritualen. Vi värderar inte liv i de dagar man har varit vid liv utan i de dagar man i sanning har levt, sade han. Döden kommer till alla men livet kommer endast till de som lär sig att bejaka det. En förvånansvärt liten del av livet består av ögonblick som är meningsfulla under denna resa som vi alla företar. Lär dig att känna igen dem för att inhämta deras styrka, sade Taleb den visdomstörstande. Lär känna människorna för att det är genom dem som du slutligen lär känna dig själv, Främling. Det är genom din medmänniska som du lever, frodas och slutligen mognar.

Människosjälen talar olika språk. Välj det milda och yttra inga hårda ord. Låt ditt sinne vara förskonat från det som är hätskt och sök att finna en förklaring och mening med allt som du ställs inför. Utgå från den innersta naturen hos det som korsar din väg för endast då kan du lovprisa dess essens och dra lärdom av den. Du har varit min gäst och jag har värderat ditt besök. Låt mig berätta om gästfriheten. Öppna inte endast ditt hem för den som är en främling och låt gästen även få tillgång till ditt hjärta. Låt den som är en främling att söka igenom ditt hjärta. Han kommer slutligen att bli din vän eftersom du har tillåtit honom att utforska ditt inre och få lov att veta dina hemligheter. När du blottar dina inre sår för världen att se försvinner makten hos andra att tillfoga dig smärta. Ångra inte dina misstag utan känn tacksamhet över att du handlar bättre när du vet bättre.

Jag lyssnade i tystnad på den äldre mannen alltmedan han delade med sig av all den visdom som han förvärvat. Den undflyende dagen började att göra rum för natten. Skall vi inte söka oss inomhus? frågade jag. Inte denna skymning, svarade han. Du skall få möjlighet att ta farväl av de varelser som tillhör natten innan du lämnar oss för att aldrig vända åter. Taleb den visdomstörstande hade varit medveten om de varelser som nattetid hade skänkt mig ett besök. Vilar det möjligen en förbannelse över den här staden? frågade jag honom.

Nej, sade han och skakade sakta på huvudet. Vi är förlorade i tiden. Vi hör till ett sedan länge svunnet tidevarv och har inneslutits och förvandlats till en hägring i öknen som endast ett fåtal lyckas finna. Du har funnit oss för att frigöra en av dina besökare. Illusionernas prinsessa är den röst vars vågsorl har lockat dig till denna stad. Även den mäktigaste av gudinnor har insett att tiden är kommen för henne att åter bli en kvinna av kött och blod och att det är dags för er att återförenas.

Mörkret sänkte sig över staden och dess invånare och fick varelserna att framträda. Jag såg den sorgsamma mariden och den leende nasnasen samt andra väsen som även de tillhörde natten och dess mörker. Den lycksalige sjöfararen nickade vördnadsfullt. Jag sökte med blicken efter prinsessan. Hon uppenbarade sig och hennes skönhet fick mig att dra efter andan. När hon förlorade sin eviga strålglans syntes igenkännandet i hennes ögon och hon kastade sig i mina armar. Jag omfamnade min älskade och i det ögonblicket kände jag mig inte längre som en främling utan som en man med ett hem som sökte sitt namn. Jag tittade på Taleb den visdomstörstande i både tacksamhet och glädje.

Du skall nu få ditt namn, Främling, sade han. Du har haft förmånen att vistats mellan det jordiska och det gudomliga och därför skall ditt namn hädanefter vara Ali då du genom kunskap har adlats och upphöjts. Din plats kommer alltid att vara mellan det som är osynligt för ögat och det som är skönjbart för köttet. Ali den upphöjda, det är dags för dig att lämna oss med din älskade vid din sida. Ni skall bege er ut på en vandring efter prinsessans stam, Asra. Asra betyder nattlig färd och därför skall ni lämna oss medan mörker ännu råder och gudinnan ännu samtycker.

Jag tog prinsessans hand och tillsammans lämnade vi den märkliga stad som hade varit min hemvist under dessa få men lärorika dagar. Taleb den visdomstörstande följde oss till porten. Han sade inte adjö utan önskade ett kärt återseende. Han visste att människosjälen genom en kvinnas krystvärkar återvänder från den större tystnaden. Vemodet inför denna insikt var ristad i hans fromma ansikte.

När porten slöts bakom oss kunde jag tyda det som vid första anblicken hade varit otydbart. Mönstret på porten bildade ett budskap som löd så här: Lev varje dag som om det vore din sista. Låt gårdagen sälla sig till det som är förgånget och förbi och se morgondagen som ett löfte.

Asra
Efter en lång ökenvandring fann Ali den upphöjda och prinsessan äntligen stammen Asra, berättade Amal den hoppfulla. De kom till oss som främlingar men vetskapen om att vår anmoder hade anlänt gjorde att de upptogs omedelbart i vår gemenskap. Han som en gång hade varit en främling i världen berättade för prinsessan om den färd som hade fört honom till staden Al-ayam. Om alla de resor och prövningar som han hade utstått för att finna vägen till hennes famn. Han berättade även om de varelser som hade skänkt honom varsitt besök och förlänat honom varsin lärdom om livets innersta mening. Främlingen sade att varje berättelse hade fått honom att nå insikten om att hela livet var en berättelse skriven av en gudomlig hand.

Den äldre kvinnan tystnade innan hon fortsatte. Genom prinsessans dotter och dennes blodslinje har berättelsen förts vidare men idag bröt jag traditionen. Jag delar den med er i hopp om att även ni skall kunna möta döden med odödlighetens låga brinnande och veta att köttet endast är en förklädnad som vi kliver ur för att därefter ikläs en ny.

När Ali den upphöjde efter ett långt liv lämnade denna världen insåg prinsessan vad som hade hållit henne fjättrad vid jordelivet. Sorgen. Hennes sorg och därmed ovilja att underkasta sig det som hon inte kunde råda över hade hållit henne fången.

Hon virade därför sin älskade i vitt och lät begrava honom i en omärkt grav och bar vitt under resten av sitt liv. När döden kom och gjorde anspråk på hennes kött visste hon att hennes själ inte skulle återvända till jorden utan sväva i himlarna i väntan på sin älskade. Av denna anledning sörjer vi inte våra döda utan överlämnar de till världsalltet och på så vis underkastar oss gudarnas vilja och dom. Amal den hoppfullas stam nickade instämmande.

När den äldre kvinnan hade talat färdigt hade dagen sakteligen börjat att gry och hon visste att den natt som oundvikligen skulle komma även skulle vara hennes sista. Men hon var tillfreds med sitt liv och öde och kände en lättnad över att ha delat berättelsen om ett av stammen anfäder. Hon lämnade världen med ett leende och vissheten om att de hon en gång hade älskat bara var ett ögonblick bort. Ty livet är blott ett ögonblick som skyndsamt far förbi.

.

The post Dagarna first appeared on Opulens.

FANTASYLEK. Lev Grossmans internationella bestseller Magikerna har blivit tv-serie. Clemens Altgård sitter kvar under de första två säsongerna.

För fem år sedan recenserade jag Lev Grossmans Magikerna när denna första del i hans Magicians-trilogi utkom i svensk översättning. Jag konstaterade då att det rörde sig om ett slags Harry Potter för fullvuxna. Grossman har själv medgett att han inspirerats av J. K. Rowlings böcker, men han har också lånat från andra håll, inte minst från C. S. Lewis Narniaböcker. Men i Grossmans barnförbjudna lek med fantasygenren är huvudpersonerna inte barn utan collegestudenter, med allt vad det innebär i fråga om sex, droger och alkoholkonsumtion. Fast eftersom det handlar om fantasy studerar de för att utveckla sina magiska förmågor, ungefär som på Hogwarts.

När jag fick veta att Grossmans romansvit skulle bli tv-serie var jag först skeptisk, men det visade sig att seriens skapare Sera Gamble och John McNamara lyckas alldeles utmärkt med att ta till vara den speciella humor som finns i Grossmans romaner om de unga magikerna. Något som inte minst kommer till uttryck i dialogerna. Visuellt är det också tilltalande med välgjorda miljöer och specialeffekter.

Det finns så pass många intressanta och utvecklade gestalter i böckerna att dessa fungerar som ett utmärkt underlag för en längre tv-produktion. Efter två säsonger kan jag konstatera att tv-serien The Magicians fortfarande håller måttet, inte minst för att handfast realism kombineras med renodlad fantasy på ett balanserat vis. Därtill med ett fräscht inslag av ironisk distans.

Nu i vår har säsong 3 av The Magicians haft premiär på HBO Nordic och jag tycker fortfarande att det är engagerande att följa Quentin Coldwater (spelad av Jason Ralph), Julia Wicker (Stella Maeve) och de andra ungdomarna i en berättelse som bland annat handlar om att återerövra en magi som gått förlorad. Det gäller dock att ha ett visst barnasinne intakt, även om åtskilligt av det som skildras är barnförbjudet. Visst kan världen återförtrollas, om än bara för en stund, på tv-skärmen.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Återförtrollning för en stund first appeared on Opulens.

VISIONÄR. “Jag kommer sörja hennes varma respekt inför människans frihetslängtan och drömmar om en bättre tillvaro. Vem skildrar sådana tvetydiga utopier?” undrar Hampus Byström med anledning av författaren Ursula Le Guins bortgång i förra veckan.

En vidunderlig och mäktig fantasi har slutat skapa. Författaren av science fiction och fantasy, Ursula Le Guin, har somnat in, 88 år gammal. För första gången på länge kände jag en outtömlig sorg när dödförklaringen rullades ut i de sedvanliga kanalerna. Vissa röster tänker man sig som eviga, och Le Guins trygga stämma och uppsyn full av vishet hade liksom bakom min rygg antagit en bronsstatys odödlighet.

Vår kändiskult har utvecklat en förtätning de senaste åren tack vare sociala media; det känns som att en hel generation passerat ut i intet samtidigt. Jag vet inte om jag känt sorg över alla fantastiska konstnärer som tagits ifrån oss på sistone. Inte för att jag inte älskade Leonard Cohen, Bowie och Princes musik, eller Carrie Fishers skådespelargärning, utan för att döden i tjugoförsta århundradet blivit fullständigt obegriplig. Med Le Guin var det annorlunda. Hennes död är fullt begriplig: den signalerar en fantasirik utopisk traditions död, och jag kan inte se att hon efterlämnat några värdiga arvingar.

Science fiction brukar kallas för idéernas litteratur. Ofta har de stora koncepten likt stridsvagnar utplånat varje spår av inre mänskligt liv, särskilt i genrens barndom. Huvudkaraktärerna blev en naturlig förlängning av den amerikanska västerns och den populära äventyrsromanens stoiska hjältar; rymden som det nya gränsområdet, när den vilda västern blodigt tämjts av modiga upptäcktsresande. Istället för cowboys får vi läsa om ingenjörers hjältemod, personifieringen av modernitetens instrumentella förnuft. Utomjordingarna fick stå ställföreträdare för det koloniala mötet med ursprungsbefolkningen. Ingen ville ställa för obekväma frågor om den så kallade civiliseringens kostnad i mänskligt lidande; som Walter Benjamin skrev, ”det finns inget dokument över civilisationen som inte också är ett dokument över dess barbari”.

Le Guin tillhörde en senare generation SF-författare som ville ändra på allt det där. Traditionellt uppdelade i ”hård SF” och ”mjuk SF” utgick den för 60-talet nyare och ”mjukare” science fictionlitteraturen från människans inre och sociala liv som idébärare, istället för ingenjörens hjärna. Hon var dotter till en välkänd antropolog, och hennes far mottog i deras barndomshem människor från nästan utdöda indianstammar. Le Guin lärde sig tidigt uppskatta och respektera mötet mellan kulturer. I hennes böcker samsas antropologens humana respekt för levande världar med författarens känsla för dramatik och berättande. I en SF-industri dominerad av manliga namn breddade hon genren, inte bara som kvinna – utan särskilt som intellekt och visionär. Hon fick till och med en av sina tidiga noveller publicerad 1968 under manlig pseudonym i tidningen Playboy, eftersom redaktörerna ansåg att ett kvinnligt namn i tidningen skulle göra läsarna ”nervösa”.

Undertiteln till hennes mästerverk The Dispossessed lyder ”an ambigous utopia” – en tvetydig utopi. Hon jobbade ofta med det utopiska begreppet, till fulländade resultat. Vad innebär mänsklig frihet? Vad innebär jämlikhet? Istället för att avfärda de utopiska förhoppningarnas trollkraft med dystopins cyniska låtsasrealism undersöker hon vad en mänsklig utopi innebär, i just all sin tvetydighet. Dystopins fullständiga seger noterades i kalla krigets annaler. Litteratörer som ofta förtjusats av Stalin drev ut sina demoner genom att offra utopin som en livsfarlig genre; det var som om deras politiska felberäkningar endast berodde på dåliga konstnärliga influenser, en version av Madame Bovary där Emma lämnar sin trista make tack vare en överdos på kärleksromaner. Arthur Koestler och Orwell sjöng tidens melodi, med enkelt förtäckta dystopiska allegorier.

Le Guin var aldrig någon för allegorier, precis som sin läromästare Tolkien. För henne var allegorin lika tråkig som att dechiffrera en rebus; hitta rätt kodnyckel och belöningen uppenbarar sig i form av en lättuträknad satir över Sovjetunionen. Det betyder inte att hon inte skrev om världshändelser eller samtidspolitik. Hon är ständigt aktuell och belysande. Men hennes fantasi gick inte att enkelt inordna i något läger; hon var tveklöst vänster och radikal, dock utan att ställa sig under lättköpta paroller.

Jag kommer sörja hennes varma respekt inför människans frihetslängtan och drömmar om en bättre tillvaro. Vem skildrar sådana tvetydiga utopier nu när Ursulas penna slutat skriva? Nu mer än på länge behöver vi visioner av en mer human tillvaro. I väntan på att någon plockar upp pennan där hon lämnade den finns Le Guins många böcker kvar att försvinna i, och dyka upp som en förvandlad människa i hopp om en bättre värld.

The post Tvetydiga utopier om frihet first appeared on Opulens.