TANKENS KRAFT. “Aldrig har jag varit i Paris, Los Angeles, Liverpool eller ens i Säffle tillsammans med berättelsens aktörer.” Christian Wåhlander funderar kring de så kallade inre resor som skönlitteraturen orsakar.

Redan som ganska ung upptäckte jag att romanerna jag läste inte alls utspelade sig i Paris, Los Angeles, Liverpool eller ens Säffle. Istället på Platensgatan i Motala, eller på Gröngatan nära domkyrkan i Linköping till exempel.

The post Tankespeglar: Var utspelar sig boken? first appeared on Opulens.

ÅSIKTSMASKINERIET. “Ännu ett varv runt samma bana, ännu ett par tjut i den gamla ekokammaren”, skriver Gustaf Johansson apropå SAS omtalade reklamfilm.

Jag tänker allt oftare att allt fler borde skriva allt mindre. Att allt färre händelser, eller det vi behandlar som händelser, förtjänar att kommenteras. Den under gårdagen uppblossande debatten om SAS reklamfilm stärker mig i den uppfattningen. När jag följer debatten i flödet fantiserar jag om att inrätta ett slags embargo. Det skulle administreras av ett fristående tillsynsverk, givetvis inhyst i en imposant byggnad, helst från åren runt 1930 (tänk Gunnar Asplunds stadsbibliotek i Stockholm).

In vandrar den hoppfulla skribenten. I sina svettiga händer håller hon ett skrynkligt, men mycket noggrant ifyllt formulär. Framme vid disken harklar hon sig, ja, hon är nervös, och skjuter papperet över disken. Tjänstemannen på andra sidan läser. Hon ser forskande på skribenten över glasögonbågarna, sedan ned på dokumentet igen. Hon vänder sig till kollegan bredvid. Viskande diskuterar de saken. Visst, säger hon när de nickat i samförstånd, skriv gärna om detta. Men – hon låter strängare nu – inte förrän nästa vecka. Och så skulle det vara med det. Skribenten skulle lomma hem igen, tillbaka till skrivbordet, och kanske kommer det en text veckan efter, kanske kommer hon på bättre tankar.

Visst låter det också en smula befriande? Inget mer jamsigt kulturkrigande!

Jag överdriver förstås – fabulerar, spetsar till. Men visst låter det också en smula befriande? Inget mer jamsigt kulturkrigande! Ingen som stormar om i vattenglasen! Ingen som hugger på det senaste, driven dithän av intet mer än omsorg om det egna varumärket och svårartad åsiktsklåda. Det kan inte bara var jag som drömmer liknande drömmar. Jag vägrar tro att jag är ensam om det, att inte ni också känner hur det liksom spritter i kroppen av oförställd förväntan vid blotta tanken.

För tänk på saken: vad lärde vi oss egentligen efter gårdagens övningar? Att det faktiskt visst finns en skandinavisk kultur? Att alla kulturer faktiskt visst har formats av influenser utifrån? Snark. Allt är som ett mycket noga regisserat skådespel: en föreställning där alla säger exakt vad som förväntas av dem och inget nytt därför någonsin tillkommer. Jag tänker allt oftare att allt fler borde skriva allt mindre.

The post Allt fler borde skriva allt mindre first appeared on Opulens.

URKRAFT. “Själsligt hemlös blir den som förskjuter överskridandets glädje och därtill förkrossande blind.”

Det finns en värld där himlen är röd om dagen och om natten. Där fantasin utgör det som vill överskrida den yttersta begränsningen. Där den blir en kraft som inte kan spärras in i rum, loger eller salar. En kraft som utan att tveka forcerar trångsynthetens hindrande barriärer. Sant är att inget kan hålla tillbaka denna skapande kraft som söker det hjärta som vill växa under en röd himmel.

I den världen finns på samma gång det raka och krokiga, det höga och djupa, det flammande och det sobert dämpade. Där finns skriet och stillheten, glädjen och bedrövelsen, sanningen och lögnen. Där finns allt. Där är fantasin provokativt voluminös och omfamnar allt. Där blir ordet för en gångs skull stumt. Där backar det enständiga intellektet undan, då det för ett kort ögonblick inser att det står inför en urkraft vars färg är röd som himlen.

I den världen bedrar man sig när man slår igen dörren till fantasin. Själsligt hemlös blir den som förskjuter överskridandets glädje och därtill förkrossande blind. Utestängd från färgrikedomar och omätliga mängder av former och gestalter. Allt blir torftigt för den som förkastar förmågan att bejaka den kraft som får en att skapa. Lätt är det att glömma att fantasin finns där för den som vill leva under en röd himmel.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Drama under röd himmel first appeared on Opulens.

I varje människas fantasi borde det finnas en kraft som förbarmar sig över denna egendomliga varelse som kommer från ingenstans, men som hämtat sina delar från rester som ingen vill ha. Emellertid borde det också finnas en kraft som vill ta sig an denna varelse som springer där ute ensam och vilsen. Den som givits ett märkligt stort huvud som pryder dess utdragna hals. Den vars ben är så korta att det ser ut som om den ska falla när som helst.

Vad den tänker på vet man inte. Och ingen vill närma sig denna vanskapta uppenbarelse. Vad ska man ta sig till med den, frågar man sig. Den rör sig så egendomligt som om den var sjuk från födseln. Ensam har den alltid varit. Vilset rör den sig från gryning till skymning. Som om den sökte efter någon. Som om den ville hitta någon som förstod sig på den. Som om den inte längre orkade leva i sin ensamhet och vilsenhet.

Det måste finnas en kraft som vill gott. Men det finns inget måste. Vad vore en fantasi om det fanns ett måste? Där existerar endast ett flöde som rör sig fram lika obarmhärtigt som tiden. Ett flöde som bara finns där och som man kanske till slut kommer att förlika sig med. Ett flöde som aldrig upphör och i vilken en vanskapt varelse inte förändrar något. Ett flöde vars kraft varken är god eller ond. En kraft som saknar vilja och mening.

Kanhända är det just det som varelsen innerst inne känner i sin övergivenhet. Att den är utlämnad åt en blind och skoningslös kraft. Inte undra på att hela dess existens får en att bli smärtsamt ledsen. Se på den! Se hur huvudet vajar betänkligt fram och tillbaka. Se hur halsen sträcks till bristningsgränsen. Se hur kroppen är gjord av rester som ingen vill ha. Som om den vore en fantasi, dömd att för alltid vara förskjuten.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post En kropp av rester ingen vill ha first appeared on Opulens.

NYÖVERSATT. “I denna strömning möter man en av det chilenska folkets mest intima passioner, tristessen”, skriver Omar Pérez Santiago (översatt av Anna-Karin Gauding).

I den chilenska litteraturen kan man återfinna en mäktig litterär strömning, där författare av fantasifull litteratur skriver om myter, drömmar och vidskepelser i intimiteten. I denna strömning möter man en av det chilenska folkets mest intima passioner, tristessen.

Det är en strömning som berättar om ensamhet eller tristess och som moderniserar gotiska existentiella frågor, terror, magi, drömmar och djävulens närvaro i den folkliga kulturen. Det är en fantasirik litteratur om personligheter med deras tragedier och minnen, och den är ofta skriven på ett högt litterärt språk. En litteratur om ensamhet som gärna bygger på anspelningar om döden och det fula, med makabra danser, häxor, svartmålare, monster och kättare. Med detta material har författarna skapat oförglömliga personligheter i centrum för litterär konst i Chile.

Denna korta krönika borde inledas med en kanonisk bok som Borges kallade ”sorgsen magi”. Det är María Luisa Bombals bok med titeln La Amortajada, 1938 (ungefär Kvinnan i dödsskrud).  Bombal föreställer sig Ana Maria, en extraordinär personlighet, som alltsedan sin död, från likkistan och i en inre dialog, erinrar sig och minns de personer som passerade revy i hennes liv. La Amortajada är ett transcendentalt verk som kom att utöva inflytande på hennes vän mexikanen Juan Rulfo, skaparen av Pedro Páramo (1955), en annan latinamerikansk klassiker från den ”sorgsna magin”.

Denna linje fortsätter på 50-talet med två centrala verk, för det första berättelsen Zipelbrúm av Alejandro Jodorowsky. I berättelsen drömmer en viss Octavio om att frigöra sin röst, där det finns kvarlämnor av identiskt lika, antropomorfiska varelser eller varelser på temat dubbelgångare – med en estetik där allt växer ut och krymper samman. En teknik som skulle komma att göra Alejandro Jodorowsky till en världsberömd författare.

Författaren Luis Alberto Heiremans beskriver  i berättelsen Miguelito  doktor Miguel Grajales, en 53 år gammal man som kommer hem med en katt med namnet Soledad (ensamhet). En honkatt som när hon växer förvandlas till ett monster och slutligen tar kål på både honom och  hans hembiträde Carmela vilken dör med två hål i stupen. Monsterkatten – där det fula företräder den moraliska ondskan –  är kanske en metafor för ensamheten hos en moralisk och pervers mördare.

1963 utkommer novellen Juana y la cibernética av Elena Aldunate. Det är en berättelse om den 44-åriga Juanas förvånansvärda och oroväckande sensuella äventyr: Juana hade inte mött kärleken förrän hon en nyårsafton befinner sig instängd i sin fabrik förvandlas maskinerna, som tar henne i besittning. Groteska och sataniska, djurlika, smutsiga och obscena maskiner. Och framförallt skapas en sorglig, melankolisk, depraverad och masochistisk kvinna i sin förfärande ensamhet.

Kanske är Roberto, alias “Bobi” i romanen Patas de Perro (Hundtassar) från 1965 den mest smärtsamma och sorgsna av alla personer i denna strömning. Den är skriven av en annan stor personlighet i den chilenska litteraturen, författaren Carlos Droguett. På  300 sidor berättar den i en inre monolog en fasansfull historia om det våld en trettonårig pojke ,”Bobi”, som genom en naturens olycka eller en brutal Guds orättvisa har fått hundtassar.

1994 publicerar Poeten Tomas Harris en frenetisk bok med korta berättelser – La historia personal del miedo (Den personliga berättelsen om rädsla), en hallucinerande och yrande blandning om förödelsen i organiska och vibrerande städer, en riktig smärtans teater.

Två unga författare är värda att nämnas: Aldo Astete Cuadra och Pablo Espinoza Bari. Den första boken av El Aldo Astete Cuadra, Mente Suicida y otra muertes (Självmordssinne och andra döda) kom 2012 och består av tolv berättelser om miljöer i regniga byar i södra Chile och utgör en spegel av vår tids obehag, smärta och  sorg. Den första berättelsen, ”Mente Suicida” är historien om en pojke från Panguipulli som lever på gränsen mellan liv och död. Det är barnets impuls att bemöta faran genom barnsliga självmordsgester. Utanför sitt hem väntar barnet på ett fordon som kommer i hög hastighet och när han ser det komma korsar han i full fart gatan mitt framför bilen.

“Idag ska jag visa dig något roligt – showen har precis börjat – och man ser en uppsvullen kropp på dissektionsbordet”. Så börjar berättelsen ”Alicia” av Pablo Espinoza Bari i boken Cuentos de Gore de locura y de la muerte (Berättelser av Gore om galenskap och död) från 2011. Det är korta och monstruösa berättelser utan geografi och utan bestämda rum även om man kan föreställa sig att de är helvetets underjordiska gångar eller Hades. En plats av evig sorg, där bara personen och hans terror räknas, liksom seriemördare och oäktingar som tror sig vara godsinta. Och där ruttenhet,  dynga, tortyr, galler och smärta råder. Den chilenska nedstämdhetens gamla vanor.

Denna tradition i chilensk fantasifull berättarkonst om ensamhetens, eller tristessens, skola har en vardaglig blick av terror eller drömmysterier där det inte finns några pompösa och konspiratoriska reflektioner utan bara varelser i marginalen som lever i existentiell ensamhet.

Och i våld skulle man kunna tillägga.

Det är verk som talar om det förfulade, det föraktliga och ovärdiga, det tragikomiska och det förfärliga, frånvaron av kärlek, ensamma och hemska själar. De omständigheter under vilka personerna lever förefaller att vara en källa till lidande och en speciellt häftig smärta, en ångest som breder ut sig, en bitterhetens knut.  De finns något i grunden dött i dem, en nekros, en avsaknad av glädje.

Denna litterära chilenska strömning hämtar sin näring eller sin tradition i tristessen, där en av de djupaste chilenska passionerna lever och omskapas.

Omar Pérez Santiago har i den nya strömningen av imaginär latinamerikansk litteratur publicerat Nefilim en Alhué (Nefilim i Alhue), en bok med korta berättelser, romanen  Allende, el retorno (Allende, återkomsten). Han har också publicerat diktboken Placas de la Poesía av Tomas Tranströmer, La Pandilla de Malmö (Gänget i Malmö) och översatt Clemens Altgårds bok No Muerto (Inte död). En annan bok han publicerat är en kort historia om chilenska serietidningar och på svenska finns hans roman Malmö är litet.

The post Den existentiella tristessen i chilensk litteratur first appeared on Opulens.

“Men vad skiljer nu dagarna ifrån varandra, när rutinen är det pris vi betalar för att underhålla maskinen?” En tre minuter lång film som bygger på Melker Garays text med samma titel ur hans senaste bok En tindrande natthimmel.

Under Opulens releasefest på fredag samtalar Melker Garay med artisterna och författarna Anna-Lena Brundin samt Jan Sigurd om sin senaste bok under rubriken Människans utsatthet i en kall tid.

Film: Mattias Flyckt
Text: Melker Garay
Inläsare: Torsten Wahlund
Musik: Kai Engel

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Opulens-TV: Maskinen first appeared on Opulens.

SKRÖNA. Eiríkur Örn Norðdahl på besök i Stockholm

Den franska litteraturtidskriften Transfuge belönar isländska Eiríkur Örn Norðdahls bok Dumhet med sitt pris för bästa skandinaviska bok översatt till franska. Gregor Flakierski gillar bokens anarkistiska humor.

Dumhet
Eiríkur Örn Norðdahl
Övers: John Swedenmark
Rámus förlag (2016)

”Dumhet” är en isländsk dystopi om ett samhälle där allt och alla är ständigt digitalt bevakade, och där ingen är det minsta intresserad av andra. Allt är synligt och ingen bryr sig. Utom möjligen polisen. Det är också ett samhälle som är extremt individualistiskt, och där allt tycks totalt strömlinjeformat. Människorna är som klonade. Ett författarpar skriver helt oberoende av varandra exakt samma roman! Till och med titeln är samma.

Om det låter dumt beror det förmodligen på att det ligger så nära verkligheten. Vår egen verklighet.

Det är en kompakt värld, men också den visar upp sprickor. Korta strömavbrott är mest bara irriterande. Och så kommer det ett längre avbrott. Men lugn, bara lugn, strömmen kommer tillbaka. Fast blotta tanken vad som skulle kunna tänkas kan få en att vilja sluta tänka alls. Så dumt är det. Vi är inte där än, men risken att det ska snart bli verklighet måste ändå betraktas som högst påtaglig.

Eiríkur Örn Norðdahl har skrivit en klart läsvärd skröna med bra driv i språket, en vildsint fantasi och anarkistisk humor.

The post En kompakt värld med sprickor first appeared on Opulens.