KLASSIKER. “För det är ju inte de mest glitterpyntade julskildringarna, utan snarare de där såriga, skavande och missanpassade berättelserna som verkligen säger något om högtidens sanna väsen.” Karolina Bergström om en möjlig filmkanon lagom till jul.

Det finns jular där den där mytomspunna julstämningen varit lika seg som klister att få till. När separationer, dödsfall och andra händelser i livet lagt sordin på adventstidens glittrande förebråelser, och där inte ens årets starkvinsglögg eller nybakta pepparkakor kan få en att nämnvärt se fram mot den 24:e i månaden. Själv har undertecknad bitvis knarkat i alla fall första timman ur Bergmans Fanny och Alexander för att tvinga fram lite julefrid, även om familjen Ekdahls till synes julburgna firande givetvis döljer ett flertal sprickor under den traditionsenliga ytan.

Så – när infinner sig den där riktiga julkänslan egentligen, om den ens gör det? Behövs det i själva verket en dos cineastisk inspiration för att kunna sopa undan stress och krav och på allvar komma i stämning för årets och kommersens största högtid, och vilka filmer är det då som bäst framkallar denna känsla?

Med tanke på att julen för de flesta av oss handlar om att få spendera tid med nära och kära, är det inte så konstigt att en av de mest förbisedda julfilmerna de facto är 1988 års actionrulle Die Hard (låt gå att filmens könsroller skulle må bra av en smärre uppdatering). När polismannen John McClane (Bruce Willis) inte vill annat än att få undan det gäng tyska terrorister som kraschat en julfest och istället kunna tillbringa julafton med sin familj, lider vi med honom med samma intensitet som det frekventa kulsprutesmattrandet. Och för den som firat jul i någon som helst bonusfamiljekonstellation tecknar Kjell Sundvall ett inte helt smickrande men desto mer svartsynt roande porträtt av densamma i Tomten är far till alla barnen, där diverse relationsbetingade förvecklingar gör julafton till en lika spritmarinerad som komisk uppgörelse.

Men att av olika skäl välja bort en släktjul är förmodligen mer vanligt i dag än någonsin. I Peter Dalles Woody Allen-inspirerade relationskomedi Ogifta par – en film som skiljer sig väljer två par att fira jul med varandra, en plan som till en början kantas av klappinköp och munvattnande receptorgier men som slutar i snökantad julaftonstragedi. En film som både gestaltat en av tidernas bästa anti-tomtar i Johan Ulvessons skepnad samt myntat det odödliga filmcitatet ”Vad sägs om kåt, glad och tacksam?”, förtjänar definitivt en plats i en presumtiv svensk julfilmskanon.

För det är ju inte de mest glitterpyntade julskildringarna, utan snarare de där såriga, skavande och missanpassade berättelserna som verkligen säger något om högtidens sanna väsen. Låt gå att nittiotalsfilmen Ensam hemma kan ha en viss charm, men när det gäller att verkligen fånga julens essens ringar filmer som Tim Burtons expressionistiska julmardröm The Nightmare Before Christmas in helgens mörkare sidor mer än någon annan. För att inte tala om åttiotalsklassikern Gremlins, där julfirandet får en betydligt svartare ton när huvudkaraktären Kate avslöjar anledningen till att hon hatar julen – hennes pappa dog nämligen efter att, utklädd till tomte, ha fastnat i en skorsten på självaste julafton.

Egentligen finns det väl ingen högtid som har fler missvisande förväntningar och krossade förhoppningar förknippade med sig än just julen. Och just därför har vi dessa och många fler filmer att tacka för att de ständigt låter oss bygga upp hoppet på nytt – och ibland faktiskt få uppleva de där glittrande Carl Larsson-jularna alldeles på riktigt. För övrigt kommer den amerikanska, sentimentala och alldeles underbara julfilmsklassikern Livet är underbart säkert att strömmas på tv:n här hemma lagom till tredje advent.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Filmkanon för juletid first appeared on Opulens.

SORG. “Dikten rör sig över sunkiga områden i Malmö, Köpenhamn, Stockholm och Oslo, expojkvänners lyckade familjer, psykakuten, de ofullgångna vuxna som inte sköter sina uppdrag som föräldrar. Dysfunktionen är ett livsvillkor för diktjaget liksom bristen”, skriver Helena Lie om Familieepos.

Familieepos av Johanna Frid och Gordana Spasic
Ellerströms (2017)

Vilken är den farligaste platsen för en människa att vistas på? Mitt svar på den frågan är: I familjen. I synnerhet hela den tid man är barn och i beroendeställning till vårdnadshavaren. Visst, det finns en mängd lyckade konstellationer. Heja dem. Fint att de förstått hur man bör göra för att inte fucka upp sina barns uppväxt, men jag skulle tippa på att det finns fler misslyckade än lyckade.

Jag är cynisk, jag vet. Hoppas på att jag har fel. Men jag är barn av min uppväxt, har sett dysfunktionaliteten på nära håll och den är inte vacker. Att reparera de skador en barndom kan tillfoga en tar åratal, kanske en livstid. Värdefull tid som kunde brukats till annat. Må bra till exempel. Debutanterna Johanna Frid och Gordana Spasic har på detta tema samskrivit lyrikdebuten Familieepos, och det kan vara det tyngsta jag läst på flera år. De inleder med:

Säg det första du kommer att tänka på när du hör: barndom

comeback
var har du varit

to hell and back

Ett anslag mörkare än natten och en fingervisning om vad som komma skall. Efter denna passagerit följer en nedstigning i en uppväxts subsystem, ömsom kommunicerat på danska ömsom på svenska. Dikten rör sig över sunkiga områden i Malmö, Köpenhamn, Stockholm och Oslo, expojkvänners lyckade familjer, psykakuten, de ofullgångna vuxna som inte sköter sina uppdrag som föräldrar. Dysfunktionen är ett livsvillkor för diktjaget liksom bristen. Här är det inte ens en good enough parent vi talar om: Modern åker i fyllecell, kommer hem utan ögonbryn, självmedicinerar.

Den perifera fadern som dyker upp ibland blir förbannad en gång när barnet kissar på sig och byter därför inte hennes kläder. Modern lagar gröt på mjölk och gammalt bröd eftersom det inte finns mat hemma, ger barnet C-vitamin när det lider av anemi. Polisen knackar ibland förstrött på dörren. Moderns nya kille är en krigsveteran som dunkar hennes huvud i väggen och hotar med att knäppa hennes barn. Modern har ytterligare en ny kille, den kolastinne Björn som hon hänger hos hela veckan medan barnet är ensamt hemma. ”Jeg har aldrig känt en såden frygt för nogen, som den jag känt för min mor” säger diktjaget och man förstår precis vad hon menar.

Vanvården och dess konsekvenser går i en enda lång streckning genom Familieepos, det är ruskigt mörkt och ruskigt välsytt. Det är om pisset, säden, kuken och sorgen, måhända typiskt språk för dansk samtidspoesi, men det är mig egalt – jag tänker att ny dansk poesi ser ut så för att den vågar och att den befriar oss. Det är om att plötsligt vara bröstarvinge till en farmor man inte visste hade dött, om kattkiss, krigets killar som hälsar på modern och att undra var i kroppen skammen sitter. Men mest av allt är det om sorg som är oändlig; interfolierad genom Familieepos finns sorgen som ständig klangbotten: ”ingen benämner den stora ledsamhet som sväljer kroppen hel och hållen”. Sorg över att inte ha haft det normala utan istället det sjuka, när det normala är det enda man önskar sig. Det att passa in och slippa känna sig som en ”cepe-brud som bara grinar”, en som folk tror är sjuk i huvudet.

Frids och Spasics röster tvinnas efterhand samman till en, omkväden loopas och sentenser ur bland annat Inger Christensens Alfabet (1981) parafraseras liksom Kristina Lugns dikt Du ska få ett panoramafönster ur Hejdå, ha det så bra! (2003). Som om diktjaget griper efter små halmstrån av en bättre värld, hopp att väva in i sin egen läckande för att täta den. Efterhand som jaget blir vuxet fortsätter försöken att ta fäste i de sunda, hela, genuina människorna och relationerna. Men den återkommande frågan är om det överhuvudtaget är möjligt:

jag tror iaf inte jag är en Sån Som Klarar Sig
jag tror jag är en Sån Som Somnar I Ett Dike
om jag hade klarat mig hade jag gjort det för längesen, haft ett hus fx
gjort big business
instagrammat bilder på mamma med en emoji med hjärtögon under
skrivit att hon var en riktig queen… inte Dronning Margarethe…
jag vet inte om det går att Klara Sig
för man bor ju i en skog av oro

Jag får en Bjørn Rasmussen-känsla av Familieepos, måhända är det danskan som förleder mig dit, men det vore att förenkla. Nej, det är något i det brutalt snuskiga, sunkiga och söndertrasade som pratar med Rasmussens senaste diktbok Ming (Modernista). Vilket förvisso inte gör någonting alls. Gemensamt för de tre är även att det i all sörja finns en viss humor, kanske för att göra det möjligt att överhuvudtaget närma sig de här markerna. Det kollektiva skrivarbetet är något jag starkt tror på. Inom konsten är samarbete mycket vanligt, men inte inom litteraturen. Varför är det egentligen så? Anses skrivandet så heligt som praktik att det helst skall utövas ensamt? Jag vet inte. Dock, tidigare i år släppte poeterna Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen den fina och gemensamt skrivna Ömhetsmarker (Schildts&Söderströms) som fått idel fina recensioner. Låt oss hoppas att fler väljer den gemensamma vägen.

Alla artiklar av Helena Lie

The post En mästerlig debut first appeared on Opulens.

BIOLOGI. “Förutom att vara en bok om att förlora allt är När reglerna slutat gälla också en bok om den biologiska överenskommelse som feminismen inte lyckats lösa: Att den kvinnliga reproduktionsapparaten har ett slutdatum till skillnad från den manliga”, skriver Helena Lie Ariel Levys memoar.

När reglerna slutat gälla av Ariel Levy
Översättning: Anna Lindberg
Natur och Kultur (2017)

Sorg är en annan värld. I likhet med begärets värld är det en värld där förnuftet inte fungerar.                                                                   

                                                                                         (Ur När reglerna slutat gälla)

Att ena dagen ha allt och nästa dag sopa upp skärvorna av det. Så skulle man i korthet kunna beskriva Ariel Levys memoarbok När reglerna slutat gälla, imponerande översatt av Anna Lindberg. Men det är ofantligt mycket mer där till. Levys memoarbok kan vara höstens mest omtalade boksläpp, eller är det jag som rör mig i för snäva kretsar, men oavsett vilket läste jag När reglerna slutat gälla i ett andetag, som narkotiskt. Levys hypersensibla berättelse om att förlora ett barn och vad sorg gör med en människa är nämligen en särskild stig att beträda. Första halvan är upptakten, andra halvan är efteråtet: Ariel Levy är runt trettiofem och bor på Long Island i ett hus med hustrun Lucy. Hon jobbar för The New Yorker, är feminist, författare och har ett spännande, intellektuellt och intressant liv i en tillvaro där förlorade saker alltid kan ersättas.

Ariel har styrt sitt liv precis dit hon vill, hon är fri och njuter allt som feminismen möjliggjort för hennes generation. Sedan barnsben har hon fått höra att hon är för intensiv, vill för mycket, är för mycket, men tror sig ha kapslat in denna (mot yttervärlden inbillat hotfulla) kraft i ett liv som ska hålla för trycket. Så börjar hon träffa en gammal älskare igen och när det uppdagas tar det hus i helvete. Lucy förlåter henne dock, och de bestämmer sig för att bilda familj. Med en rik gaykompis som donator blir Ariel via inseminering gravid. Allt är gott. När hon så är i femte månaden tar hon på sig att göra ett reportage i Mongoliet och där händer det som blir efteråt.

Han var genomskinlig och rosa och otroligt liten, men han var fulländad. Hans ljuvliga läppar öppnades och stängdes, öppnades och stängdes, svalde den nya världen. Jag satt där i en stund vars längd jag inte kan avgöra, vördnadsfull, trollbunden. Varje finger, varje tånagel, den gyllene skuggan av hans antydda ögonbryn, elegansen i hans skuldror – alltihop var mirakulöst, häpnadsväckande. Jag höll upp honom mot mitt ansikte; hans huvud och axlar fyllde min hand, hans ben dinglade nästan ner till armbågen. Jag försökte komma på något moderligt jag kunde göra för att förmedla att jag var hans mamma och att jag hade situationen helt under kontroll. Jag kysste hans panna och hans hud kändes som en silkeslen grodas mot min mun.

 Ariel föder sin prematura son ensam i badrummet på ett kallt hotellrum i Ulan Bator. Han dör i hennes händer och världen går sönder för alltid. När hon kommer hem till New York är hon innesluten i bultande skoningslös sorg, en plats där ingen logik finns och alla regler tycks ha upphört. Hon är så ledsen att hon knappt kan andas, men Lucy klarar inte trycket och är dessutom inne i ett tungt alkoholmissbruk. De går skilda vägar efter två veckor. Alla dessa partier är så otroligt sorgliga och så otroligt vackert tecknade att jag läser dem flera gånger. På något vis lyckas Levy göra detta monstrum till levande och relevant litteratur, hon bjuder in läsaren att se, betrakta, känna på hennes sorg, alla egoistiska delar av den, hur den ligger där gapande och förblödande. Som för att säga: Titta, det här hände mig. Men om vi tittar på det tillsammans kanske det blir mindre hotfullt.

Förutom att vara en bok om att förlora allt är När reglerna slutat gälla också en bok om den biologiska överenskommelse som feminismen inte lyckats lösa: Att den kvinnliga reproduktionsapparaten har ett slutdatum till skillnad från den manliga. Om man nu inte är osedvanligt rik och kan frysa ner sina ägg, vilket är en mycket kostsam affär som ingen i mina kretsar skulle ha råd med. (Nu vill inte alla människor ha barn, men väldigt många vill).

Levy skriver ur det vita, privilegierade klassperspektivet, och den positionen är hon väl medveten om. Att vilja ha allt och räkna med att få det oavsett vad tillhör denna grupps idé om sig själv (en grupp i vilken jag själv ingår), men det är också en position Levy här raljerar kring och granskar. Frågan om hon krävde livet på för mycket och därför straffades söker henne. Som om ett så glupande begär förr eller senare måste möta förödelse. Samtidigt: … de tio eller tjugo minuter jag var någons mamma var svart magi. Det finns ingenting som jag skulle byta bort dem mot. Det finns ingen plats jag hellre skulle ha sett.

Ariel Levy debuterade 2005 med boken Female Chauvinist Pigs, en kritik av amerikansk kultur i vilken kvinnor sexualiseras, objektifieras och drivs till att objektifiera sig själva. 2014 publicerade hon essän Thanksgiving in Mongolia som var upprinnelsen till den här boken. Jag älskar henne för det.

Alla artiklar av Helena Lie

The post Levande och relevant litteratur first appeared on Opulens.