SJÄLVBIOGRAFI. ”Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom,” skriver Bo Bjelvehammar.

Den lyckligaste leken av Björn Wiman
Norstedts

Björn Wiman är författare och kulturchef på Dagens Nyheter, han har bland annat gett ut ”I en sal på lasarettet”, 2022 och ”Grinden i Dachau”,2024.

”Den lyckligaste leken” är en gripande berättelse om en sons förhållande till sin far, eller snart brist på och avsaknad av förhållande. Inga floder bara tillstånd av ebb och torka.

Pappan är i flera avseenden en frånvarande förälder – föräldrarna skilde sig, när Björn var sex år. Far och son träffades enligt den sociala tabellen för umgängesvillkoren.

I denna personliga och smärtsamma betraktelse visar det sig att far och son har en så gott som obefintlig känslomässig kontakt, pappan har själv växt upp i en dysfunktionell familj, där känslorna har lyst med sin frånvaro.

Men det finns en sak, som förenar dem och det är skidåkning. Björns Wimans far är både frisksportare och skidlärare och han lärde sin son att åka skidor och få en kärlek genom livet till skidåkning. Jag vet inte om Wiman lärde sig någonting annat av sin far. Jag är tveksam på den punkten.

Hur som helst har detta enda gett underlag till en hel bok. Om skidmiljöer, om storindustrin kring skidåkning och enskilda platsers framväxt och storhet. Platser som Hemsedal i Norge och Åre och Storlien i Jämtland. Allt i ett fåtal fullödiga och spänstiga essäer.

Björn Wiman skriver äkta och nära

Men det finns i berättelsen ett vemod över snötäcken som håller på att försvinna och Björn Wiman ser framför sig en dyster och fattigare framtid, utan skidåkning, kvar finns bara då minnen av far och son, starka minnen.

Alldeles i slutet av boken besöker han pappans minneslund, placerar en liten stenbit där och hör pappans ord på platsen – lägg inte blommor, lägg sten.

Titeln på boken ”Den lyckligaste leken” är hämtad från en beskrivning av skidåkning formulerad av författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Bakom imman på glasögonen formulerar han orden, i närvaro av kvinnan som drog ut honom i skidbacken – Simone de Beauvoir.

Björn Wiman skriver äkta och nära om passionen för skidåkning, om detta enda och stora, som hans far hade gett honom. Och glädjen i att förenas i just detta, på bestämda platser, som på Granberget i Leksand.

The post Björn Wiman skriver gripande om far-son-relation first appeared on Opulens.

SLÄKTKRÖNIKA. Jag och min syster har en sommarstuga på en ö i Holmsund, Umeå skärgård. När det här publiceras är jag och familjen på väg från hemmet i Malmö för att tillbringa sportlovet där uppe. Våra barn är fjärde generationen på ön och den femte på orten, men de västerbottniska rötterna går djupare än så …

Med det moderna projektet skulle individen bli sin egen lyckas smed. Men när vi ställde siktet mot framtiden och kapade banden bakåt blev många av oss rotlösa. Samtidigt vann vi en frihet som mänskligheten aldrig tidigare skådat. På vägarna från landsbygd till stad lämnades många tunga kilo av det ok som tradition och släkt inneburit och innebär för kvinnor, barn och alla andra som inte befinner sig i den patriarkala pyramidens övre skikt.

Men det har förstås funnits undantag. Kvinnor som tagit och skapat sig utrymme …

Min mormors morfars farfars mormors morfars farfars farfar var bonden Nils Larsson. Han dog 1561. Det är dock soldaten Per Spinnels dotter, sedermera bonden Erik Anderssons hustru, som gett namn åt släkten, ”Spinnel-Annas släkt” , även om förteckningen i den bok som släpptes 1960 och som min mormors bror var redaktör för bara omfattar ättlingarna till en av hennes elva barn, en son. Den mer utforskade delen av släkten sträcker sig alltså inte ända till 1500-talet, men den är ändå med sina sextio tusen medlemmar en av landets största kartlagda släkter.

Den muntliga traditionen berättar att Spinnel-Anna, som föddes 1724, var en rådig och orädd nybyggarhustru. Spinnel-Anna och hennes man bodde i Hjuken vid Vindelälven, men funderade på ett nybygge vid Storsandsjön. Men även gästgivaren ”Gam-Hjuk” var intresserad av samma område. När Anna fick höra att gästgivaren gett sig iväg till landshövdingen i Umeå för att skaffa ”remissa”, frihetsbrev, gav hon sig själv av till fots, trots att hon var långt framskriden i sin graviditet.

Anna hann upp Gam-Hjuk i byn Hissjö. Där lyckades hon övertala en av bönderna i byn att locka med gästgivaren, vilken var känd för att tycka om starkvaror, till ett bröllop. Under tiden som gästgivaren söp skaffade Anna skjuts till Umeå och där företräde hos landshövdingen följande morgon. När hon kom ut med skriftligt löfte om nybygge vid Storsandsjön mötte hon Gam-Hjuk. Hon vinkade då till honom och sa: ”Nu har jag stöpt, nu får du baka.”

I en dombok från 1753 omtalas en tvist mellan Spinnel-Anna och hennes granne Daniel Köniksson. Anna beskyllde dennes syster för att ha dödat en bock och bundit ihop fötterna på Annas getter. Därtill tvistade de om en brännvinspanna som Daniel hade förlorat. Rättegången slutade med att Anna fick böta 4,16 daler silvermynt för ”otidiga utlåtelser”.

Även Spinnel-Annas mor, Margaretha Erichsdotter, verkar ha varit en färgstark kvinna som därför liksom sin dotter hamnade i klammeri med rättvisan. Året innan Anna föddes, 1723, blev Margaretha instämd till tinget för att hon burit finare kläder än vad som tilläts för allmogen. Fem ”Quinnos Personer” i socknen hade emot ”Kongl Maij:tz förordning th 3 junii 1720 brukat dels Spetsar dels Galloner på sina hattar”. Margaretha dömdes till åtta dagars fängelse på vatten och bröd. ”Blifwandes åtvarnad att sig intet således förse.”

För såväl 2000-talets Sverige som det gamla bondesamhället är historieskrivningen till största delen patriarkal. Berättelser om och för mannen. Vi måste värna den frihet vi vann i förra seklet, friheten att skapa oss själva. Visst. Under kapitalismen har det bara blivit en tummetott av den frihetens skinande mantel vi skulle skapa. Individen är i stor utsträckning fortfarande fjättrad under sociokulturella betingelser över vilka hon själv inte råder. Men både när minoriteter i det mångkulturella samhället nu kräver rättigheter och vi infödda söker våra förlorade rötter så väljer vi vilka röster vi lyssnar på och vilka som får tala för döva öron.

Alla artiklar av Stefan Bergmark

The post Våra rötter och vår rotlöshet first appeared on Opulens.