ROMAN. ”Annakarin Thorburn har skrivit en fängslande roman, med både driv och närvarokänsla.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst hennes nya roman.

Du har din mor med dig av Annakarin Thorburn
Wahlström & Widstrand

Annakarin Thorburn är verksam som skönlitterär översättare från spanska. Hon utkom 2013 med en roman för unga vuxna, ”Jag biter i apelsiner”.

Den nya romanen, ”Du har din mor med dig” är fattig på plats-och tidsmarkörer, men vi är i ett spansktalande land, jag tolkar det som några decennier bakåt i tiden. Vi är vid havet och valutan är pesetas (det var så i Spanien och Andorra fram till 2002).

Sjömännens och fiskarnas skyddshelgon Virgin del Carmen är närvarande i det vardagliga livet.

I berättelsens nav finns Juana, som växer upp med sin mor och sina syskon. Fadern som är sjöman är en sällsynt gäst, när han är hemma sår han mest svek och lögner. Sällan eller aldrig under sina långa perioder av frånvaro, skickar han hem pengar till familjen. Men han drar sig inte för att använda härskarteknik och våld mot sina egna.

Dessutom har han en utsökt förmåga, genom sina berättelser, att plantera både drömmar och ge löften.

Allting upprepas, men ingenting förändras.

Det är modern, som håller ihop allt, genom ett uppoffrande arbete på fälten, från gryning till skymning.

Det finns i romanen flikar av hopp, optimism och framtidstro.

Till de positiva symbolerna hör kastanjeträdet intill huset, som ger både skugga och mat, grenarna är som beskyddare. Men även det berövar fadern familjen.

Juana är en ung kvinna med både ambitioner och drömmar, men hon förstår tidigt att hennes mor har andra tankar och hyser andra framtidsplaner för henne. För hennes bröder är det annorlunda, de ska om pengar finns, få studera och resa.

För Juana väntar ett liv som liknar mammans. Det vill säga om modern får bestämma. Dock ett liv med större och vidare framtidsvyer. Juana ska inte bli ett hembiträde eller piga. Hon ska bli något mera, det visar modern i slutet av romanen med tydlighet.

Men alla i familjen måste bidra till familjens försörjning, det gäller att ha mat på bordet varje dag – det är si och så med det.

Havet är något som fascinerar Juana, hon ser det som något som glimmar och lockar. Längre fram, när havet slutligen kallar och vågorna bryts en sista gång, då kastar fartyget loss och hon vinkar från relingen.

Thorburn har en utsökt förmåga att gestalta och mejsla ut karaktärer. Hon väjer inte för att skriva om svåra saker, människor emellan.

Annakarin Thorburn har skrivit en fängslande roman, med både driv och närvarokänsla.

The post Thorburn skriver med driv och närvarokänsla first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Cecilia Davidsson är mästerlig i att skildra en vardag som brister och faller samman,” skriver Bo Bjelvehammar som läst hennes nya roman.

Det var regnet av Cecilia Davidsson
Albert Bonniers förlag

Cecilia Davidsson är född och uppvuxen i Småland, om jag minns rätt i samma trakter som Elin Wägner. Numera bor Davidsson i Vaxholm.

Hon har gett ut romaner, novellsamlingar och barnböcker, senast novellsamlingen ”Leva lite till”, som kom 2023. Nu är hon åter aktuell med romanen ”Det var regnet”.

Sommarhettan ligger tung över förortsvillan och allt förefaller vara frid och fröjd. Familjen verkar ha allt som står att önska. Familjemedlemmarna bär vanliga svenska namn – föräldrarna heter Anders och Titti, barnen Malte och Lillan.

Det råder både händelselöshet och tristess. I familjen spelar alla sina roller och försöker i motstånd bryta enformigheten och de förväntade strukturerna. Men i vardagens dramaturgi finns något dolt, något som skaver. Det handlar både om smärta och längtan. Små mysterier.

Det är många ord om regnet, om störtregnet, som förändrar allt. Efter regnet och genomdränkta ängsmarker blir ingenting som vanligt även om det sker en återgång till den olidliga sommarhettan.

Familjen antar under berättelsens gång andra färger, varje ny berättelsescen laddas. Det som kommer allt närmare är fenomen som upplösning, dystopi och abnormitet. Det är svårt att säga vad det egentligen handlar om, men någonting går sönder i familjen, och banden sträcks till bristningsgränsen.

Cecilia Davidsson är mästerlig i att skildra en vardag som brister och faller samman, i små steg. Det radas upp svåra saker att hantera och en både dålig och kuslig stämning infinner sig.

Särskilt blir det uppenbart när en ung människa dör under märkliga omständigheter och pappa Anders befinner sig på fel plats vid fel tillfälle.

I detta småskaliga sönderfall visar sig karaktärernas sammanbrott och tillkortakommanden. Och det uttalas få sanningar och sker få uppklarningar, en oreda breder ut sig och med den kommer en oklarhet och en sårbar skörhet.

Det görs försök att trampa upp nya stigar. Kvar finns rester, skärvor, rent av spillror av ett skenbart vanligt familjeliv, som visar sig vara något annat.

Cecilia Davidsson har ett språk präglat av mättnad och koncentration. Hennes berättelse är både fängslande och vackert formulerad.

The post Cecilia Davidsson skriver mästerligt om sönderfall first appeared on Opulens.

LIDANDE. I Michael Hanekes nya film möter det borgerliga kammardramat klasskillnader, flyktingkriser och sociala medier. Frågan är var mörkret är störst.

Solen är stark över den franska hamnstaden Calais, den engelska kanalen skimrar. Platsen har blivit ett trauma för ett stort antal migranter som tagit sig genom Europa med sikte mot Storbritannien, men som fastnat där i ett stort läger kallat ”djungeln” i medierna. I en luftig salong med utsikt över havet sitter en samling överklassmänniskor och firar något, en förlovning är det visst. Den nyförlovade och framgångsrika medelålders kvinnan sitter med familj vid honnörsordet när hennes son Pierre gör sitt inträde. Med sig har han ett gäng oförstående migranter. Ett generat sorl uppstår. Det är i slutet av filmen, vad migranterna tänker vet vi inte, men Pierres inre kaos känns. Betraktaren vet också att familjemedlemmarna vid bordet – försäkringshöjdare, överläkare – lever i känslokyla och sadism, att flera av dem bara längtar efter döden, samtidigt som så många där utanför bara önskar liv.

Det är en Michael Haneke i ganska god form. Den österrikiske regissören har liksom landsfränder som Elfriede Jelinek en förkärlek för detta med känslokyla och sadism i borgerliga familjer, att fixera sprickorna i överklassfasaden ur vilka en mordisk svart vätska flödar ut över tjusiga salladsskålar och rödvinsflaskor. I oförglömliga Amour från 2012 ges en i första hand en extremt koncentrerad existentiell svärta mellan en äldre kvinna och hennes make. I nya Happy End, som ibland anspelar på Amour och kan ses som en fristående uppföljare, tar Haneke några steg bakåt och placerar dramat i en politisk verklighet med storföretag, klasskillnader, flyktingkriser och sociala medier. Det är emellertid fortfarande samma borgerliga familjedrama i mitten.

I familjen Laurent är alla både offer och förövare. Dramat vevas igång av en ung flicka som förbränns av hatiska fantasier mot sin ensamstående mor. I Hanekes avvaktande tempo realiseras snart hennes fantasier varpå vårdnaden går över till hennes intet ont anande far. Faderns stenrika familj, som bärs upp av arbetsnarkomanen Anne Laurent (Isabelle Huppert) och hennes gaggige far George (Jean-Louis Trintignant), drabbas av bisarra olyckor som får dess inre svärta att bubbla upp. Anne, George och de andra – med marockanskt tjänstefolk och små privata Bachkonserter – är så absurt olyckliga och kärleksfattiga. Som Annes son Pierre säger till henne på sin väg mot fördärvet: ”Jag vet att du aldrig älskat någon.”

Jag ställer mig dock frågan gång på gång under filmen: Vilken funktion fyller denna Calais-rekvisita? Varför utspelar sig dramat ibland via telefoner när den kunde registreras av vanliga filmkameror? Är det inte ett desperat sätt att ursäkta att det moderna borgerliga kammardramat – som alltid arbetar med det lokala och specifika – inte lyckas fånga erfarenheten av att leva i en globalisering där det lokala narrativet är splittrat i tid och rum? Happy End verkar vilja vara å ena sidan den existentiella absurdism som Haneke är mästare på, å andra sidan en realistisk krönika över samtiden. När eftertexterna rullar beslutar jag mig dock för att den lyckas ganska bra med att vara bådadera, ja, att Haneke lyckas bättre än i Dolt hot och Funny Games med att visa just detta att den borgerliga familjen är en absurd ö på drift i utkanten av samtidens komplexitet.

Regissörens utzoomning får effekten att betraktaren inte kommer lika långt in i smärtan som i Amour. Inte sägs det heller mycket av värde om flyktingkatastrofer eller sociala medier. Det är lidandets kontraster som är den stora vinsten. Familjen Laurents mörker kontrasteras mot arbetarnas när familjens försäkringsbolag blandas in i en orättvis arbetsplatsolycka; den kontrasteras mot tjänstefolkets när dessa blir utsatta för rasism och deras barn angripet av en hund och inte minst när flyktingarna visas in i den ljusa salongen: ”Det här är Yousef”, säger Pierre, varpå han nonchalant berättar en fruktansvärd episod ur Yousefs liv. Vad vi ser är hur borgarklassen kämpar för att undgå ansvar och slippa se ”de andra” i ansiktet. Människor som för dem knappt ens är abstraktioner, men vilkas lidande ligger till grund för deras eget välstånd.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post Alla mår dåligt first appeared on Opulens.