ETNOBIOLOGI. Ingvar Svanbergs Fåglar i svensk folklig tradition är en måstebok för alla som är intresserade av fåglar, enligt Bo Bjelvehammar.

Fåglar i svensk folklig tradition
av Ingvar Svanberg
3:e upplagan
Dialogos

I bondesamhället var grundläggande kunskaper om både växter och fåglar nödvändiga, för att förutse skiftningar i tillvaron och avläsa tecken om framtiden. I fåglarnas uppträdanden kunde man avläsa det som skulle ske – väderlek, årsväxt och även krig. Hos fåglarna fanns det även dolda budskap.

Ingvar Svanberg är en framträdande författare inom den förhållandevis nya disciplinen etnobiologi – studiet av människans bruk av och föreställningar om växter och djur i det förindustriella samhället.

I denna nya upplaga med rika illustrationer går författaren igenom runt 150 arter, från alfågel till örn, utifrån erfarenhetsbaserade kunskaper målas rika bilder av skilda arter. Ingvar Svanberg är både uppmärksam och noggrann när han hanterar äldre tiders folkliga ornitologi, både vad som avser benämningar och taxonomier, allt präglas av både kärleksfull iver och vetenskaplig precision.

För att visa bokens bredd tar jag ett exempel, tofsvipan, som alla längtar efter redan i mars. Vipan har olika namn i folkmun, i Skåne finns både såvipa och såkaja, i Småland kovipa.

Vipans läte och sätt att flyga har tilldragit sig stort intresse, dessutom är det viktigt att studera fågelns uppträdande vid den första ankomsten på våren.

Vipäggen var i äldre tider eftertraktade, ansågs läckra och hade även medicinska kvaliteter. Om ansiktet gneds in med det första vipägget, så försvann alla fräknar; men det är inte riskfritt att ta vipägg, från Genarp sägs det att om du tar vipans ägg, kommer du att hänga på djävulens vägg.

För alla som är intresserade av fåglar, finns det några måsteböcker, som Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige, och till denna grupp hör definitivt Ingvar Svanbergs Fåglar i svensk folklig tradition.

The post Ett måste för alla fågelintresserade first appeared on Opulens.

UGGLA. Jonas Classon har tagit bilder av sällsam skönhet och Anna Froster skriver med lätthet och initierat om lappugglan, konstaterar Bo Bjelvehammar som läst boken Lappuggla – Skogens dolda väsen.

Lappuggla
Skogens dolda väsen
av Jonas Classon och Anna Froster
Avium förlag

Naturfotografen Jonas Classon och författaren Anna Froster tar oss med på en svindlande resa i lappugglans marker. Vi får möta lappuggleungarnas kamp för livet, den äventyrliga uppväxten och de vuxna lappugglornas vardag.

Lappugglan kom till Sverige från Ryssland, invandrade norrifrån. Den fick då sitt latinska namn Strix nebulosa.

I Sverige är det ofta lappugglor med tillnamnet lapponica. Ordet nebulosa är ju inte helt enkelt att tolka, ursprunget ligger i det latinska ordet nebula som betyder dimma. Det är väl lätt att säga att lappugglans dräkt både kan ses som dimmig och töcknig.

Två av Linnés lärjungar, Carl Peter Thunberg och Anders Sparrman har medverkat vid namngivningen. Sparrman benämner ugglan enbart som Strix lapponica, den lappländska ugglan.

Nu är detta inte längre gångbart eftersom lappugglan numera kan påträffas i stora delar av mellersta Sverige, ja, även på sydsvenska höglandet på ett småländskt hygge och i Blekinges småskogar.

Frågan är hur detta har gått till. Det är inte helt enkelt att svara på. Två faktorer har klart haft en avgörande betydelse – tillgången på föda och möjligheterna till goda häckningsplatser.

Lappugglan lägger gärna beslag på duvhökens bon. En lappuggla saknar nämligen förmågan att bygga ett eget bo.

De gammelskogar, som lappugglan föredrar finns i allt mindre utsträckning. Det moderna skogsbruket tillåter inga rester, som halva träd eller halvt omkullfallna träd, som kan vara viktiga övningsobjekt för lappuggleungarna.

Fotografen Jonas Classon mötte som mycket ung sin första lappuggla genom en alert sjukhuslärares försorg. Han blev visad inte bara på en fågel utan på ett väsen, omgivet av mystik och magi.

Jonas Classon mötte ugglans ansikte och särskilt ögon. Efter detta blev han fast och fångad av denna fågel.

Inte bara i timmar, utan dagar och månader har han rört sig i lappugglans revir, följt deras rörelsemönster och avslöjat en lappugglas vardag. I timme och åter timme har han väntat för att få de bilder, som han vill ha och det är bilder av sällsam skönhet, närvaro och ett visst mot av kuslighet.

När lappugglan rör sig i morgondimmorna eller helt smälter samman med en trädstam, då infinner sig en urtidskänsla och en stämning av mystik.

Anna Froster skriver med lätthet och initierat om lappugglan och hon tar hjälp av andra forskares resultat, och försöker även reda ut olika sorksorter den föredrar och varför det är så stora variationer i populationen.

Sork är lappugglans basföda, dåliga sorkår betyder svåra tider för ugglan, som borde döpas om till gråuggla. Men nu för tiden finns det väl inga människor, som med linnéansk iver ägnar sig åt att bestämma, ordna och benämna?

The post Sällsam skönhet i bok om skogens dolda väsen first appeared on Opulens.