SAKPROSA. ”Det är, som framgått, en djupt tragisk historia men boken är helt underbart välskriven och innehållsrik. Patrik Svensson gestaltar med skärpa vad fattigdom och maktlöshet kan göra med en människas psyke.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst ”Den barmhärtige mördaren”.

Den barmhärtige mördaren. En berättelse om de sista statarna
av Patrik Svensson
Albert Bonniers förlag

En traumatisk familjehistoria

I inledningen till Patrik Svenssons senaste bok ”Den barmhärtige mördaren” springer en ung kvinna för sitt liv en tidig vintermorgon 1942. Hon är klädd enbart i ett tunt nattlinne och har inga skor på fötterna. Bakom sig har hon lämnat sitt föräldrahem i statarlängan på Rosenhälls herrgård utanför Lands-krona. Där ligger tre av hennes småsyskon och hennes mamma ihjälskjutna i köket.

Den som hållit i geväret är hennes pappa, den 58-årige stataren Elof Nilsson, som i sin förtvivlan över sin egen och hela familjens hopplösa situation bestämt sig för att ta livet av sina tre yngsta barn, sig själv och sin fru Matilda. Elof överlevde dock, för när det kom till kritan klarade han inte av att skjuta sig själv. I stället ställdes han inför rätta och förklarades efter en psykiatrisk utredning vara mentalsjuk.

Elof Nilsson, som i verkligheten hette något helt annat, var författaren Patrik Svenssons farmors morbror. När Patrik Svensson för ett par år sedan, från sin farmors syster Siv, fick höra berättelsen om Elof och hans familj började han forska i den traumatiska familjehistorien.

Resultatet blev en bok som berättar både historien om Elof Nilsson och det som fick honom att gå över gränsen och mörda sin fru och sina yngsta barn. Det rörde sig om fyra av de människor Elof älskade mest men berättelsen handlar också om den grupp av arbetare som levde kvar i det armod och den maktlöshet som präglade det svenska statarsystemet.

Utomordentligt innehållsrikt

”Den barmhärtige mördaren” är, i likhet med Patrik Svenssons Augustprisbelönade ”Ålevangeliet”, en utomordentligt innehållsrik bok. Det är en framställning där författaren med gott resultat, gör sitt bästa för att förstå sig på sin släkting och dennes situation. Elof skärskådas utifrån och in, från hans yttre framtoning till de känslor han verkar ha burit på en tid före morden fram till det som hände med honom efteråt. Därtill skildras hans miljö och livssituation. Bristen på rimliga förutsättningar och framtidsvisioner beskrivs också på ett detaljerat vis.

De sista statarna

Bokens undertitel lyder ”En berättelse om de sista statarna”. Familjen Nilssson var statare och hörde till en liten grupp människor som 1942 närmast hade blivit bortglömda av den svenska staten. Systemet avskaffades 1945, men 1942 levde statarna kvar i en form av armod som var en stor skam för det alltmer moderniserade svenska samhället.

Statarna levde ett kringflackande, fattigt liv som gårdsarbetare på landsbygden. Kontrakten på varje gård var på ett år i taget och de fick i stort sett hela sin lön i natura. En ofta undermålig bostad ingick samt vissa livsmedel och en liten trädgård där man kunde odla egna grön-saker. I praktiken var det så gott som omöjligt för statarna att ta sig ur sin situation genom att spara pengar och barnen, som fick börja arbeta tidigt, gick för det mesta samma öde till mötes.

1942 hade Elof Nilsson, som av både grannar och familjemedlemmar beskrevs som en snäll, familjekär man, fått nog av sin situation och blivit så deprimerad att han inte kunde se någon framtid för sig själv, sin fru eller barnen. Paret Nilsson hade under åren fått begrava sex av sina tretton barn, som dött i olika sjukdomar. De mörka tankar och den oro som vuxit inom Elof drev honom alltså till slut till att döda fyra av de människor han älskade mest.

När statarsystemet avskaffades tre år efter morden fick statarna helt nya möjligheter och de flesta av Elof Nilssons släktingar klarade sig bra i det nya, moderniserade samhälle som började växa fram efter kriget. Men Elof kunde naturligtvis inte förutse detta. Han var inte politiskt intresserad och hade nog missat de framsteg som den svenska arbetarrörelsen gjort under det sena 30-talet.

Patrik Svensson går på djupet

Snyggt och prydligt ramar Patrik Svensson in sin berättelse om familjen Nilsson och statarnas miserabla situation. Det gör han med fakta om arbetarrörelsen och dess kamp för att förbättra arbetsvillkoren för Sveriges lantarbetare. Därmed ger han läsaren en nödvändig fond till det som hände både före och efter Sveriges övergång från storgodsägarsamhälle till en modern välfärdsstat.

”Den barmhärtige mördaren” är uppdelad i två delar med själva mordet som centralpunkt. Det finns ett före och ett efter morden på Rosenhäll, där man får följa paret Nilssons betungande livshistoria. Berättelsen förs vidare in i ett efteråt då händelsen skapar stora rubriker i pressen och Elof döms till vård på Sankt Lars mentalsjukhus i Lund.

Patrik Svensson har utfört ett fantastiskt arbete. Han går verkligen på djupet när han skildrar Elof och Matildas miserabla tillvaro. Allt är mycket detaljerat beskrivet alltifrån människorna till miljön runt dem. Till detta ska läggas åsikterna från det konservativa samhälle som bidragit till att skapa den destruktiva situationen. Dessutom skapar Patrik Svensson ett tidsperspektiv som understryker nyttan av att när ett skeende väl är över vidga perspektivet och skapa överblick. Det leder i sin tur fram till den plats i tiden där vi nu befinner oss.

Patrik Svensson klargör historien

Patrik Svenssons prosa är återhållet känslosam, skarp och precis. Den är också poetisk när den vackra naturen runt Rosenhäll skildras. I den skildringen ingår de mytomspunna, och på våra breddgrader synnerligen sällsynta, minervaugglor som bosatt sig i godsägaren Arvid Hallenborgs trädgård. Minervaugglans uppdykande får för övrigt en i sammanhanget ominös betydelse.

Det är, som framgått, en djupt tragisk historia men boken är helt underbart välskriven och innehållsrik. Patrik Svensson gestaltar med skärpa vad fattigdom och maktlöshet kan göra med en människas psyke. Han lyckas även förtydliga bilden av Sveriges väg från ojämlikhet och fattigdom till modernt välfärdssamhälle.

The post Patrik Svensson övertygar med en mörk historia   first appeared on Opulens.

TEKNIK. Nette Wermeld Enström har läst Christopher Jonssons debutbok ”Tankar om att överleva tiden” och konstaterar att den är en välkommen översiktsguide till den banbrytande tekniken och dess utmaningar.

Tankar om att överleva tiden – AI, biohacking och jakten på odödlighet
av Christopher Jonsson
Rimbax förlag

Gensaxar och jakten på evigt liv 

I årtusenden har drömmen om evigt liv bara varit just en dröm men nu menar allt fler att det inte längre är frågan om utan när drömmen kan förverkligas. Det som i går betraktades som mirakulöst håller i dag på att bli fullt realistiskt.

Sedan den revolutionerande gensaxen CRISPR-Cas9 upptäcktes 2012 har mycket mer avancerade verktyg utvecklats och det går fort nu. Nya versioner av gensaxar kan med precision redigera arvsmassan och dagligen sprängs existentiella barriärer som nyss var otänkbara.

Rent tekniskt kan vi snart utrota all världens otrevliga sjukdomar och att korsa gener över artgränserna och experimentera fram nya livsformer är snart något som DIY-amatörer med ett CRISPR-kit och instruktioner från Youtube kan göra hemma i garaget.

På en snabbt växande marknad för longevity-produkter är man inte heller sen på bollen. Här utlovas en lysande morgondag med precisionsmedicin, skräddarsydd vård och artificiell intelligens som tillgängliggör data med ljusets hastighet.

För nästa generation blir optimering av den mänskliga mjukvaran, enskilda DNA-sekvenser eller hela genomet, sannolikt lika självklart som det för oss är att uppdatera våra digitala enheter.

Men det är inte helt lätt att begripa vår nya sköna värld och vare sig det gäller den egna kroppen eller samhället i stort så väcker den teknologiska utvecklingen frågor, inte minst om mening och sammanhang.

Välkommen översiktsguide till banbrytande teknik

För existentiellt intresserade är därför debutanten Christopher Jonssons bok ”Tankar om att överleva tiden – AI, biohacking och jakten på odödlighet” en välkommen översiktsguide till den banbrytande tekniken och dess utmaningar.

Här presenteras vetenskap och frågor relevanta för en framtid som smyger sig på oss bakifrån, som evolutionen tenderar göra, men nu med verktyg som bokstavligen förändrar verkligheten och vårt väsens självaste essens.

Teknikens mellanmänskliga aspekter

Men det är inte tekniska processer som främst intresserar Jonsson utan dess mellanmänskliga aspekter. Som vilka vi blir om vi upphör att åldras eller rentav kan föryngras. Som vad vi kan göra med våra liv och våra relationer om livslängden förlängs med hundra, tusen eller ett oändligt antal år. Eller, kanske viktigast av allt, hur samhället, ekonomin och demokratin kommer att påverkas och behöver förändras.

Jonsson utforskar essäistiskt de existentiella frågorna mot en bakgrund av de senaste genombrottens gensaxar, algoritmer och AI i medicinen och han gör historiska nedslag i filosofin och mytologin om evigt liv. Referenserna går från de gamla faraonerna och grekerna till senare filosofer som Friedrich Nietzsche och Jean-Paul Sartre vars idéer ger perspektiv på även vår tid och framtid så till synes full av möjligheter, medel och metoder bort från döden.

Samtidigt är det också med hjälp av följeslagarna från det förgångna som Jonsson låter tankarna jordas i klassisk visdom om kvalitet framför kvantitet, vilket verkar vara en omnipotent sanning.

Den svåra konsten att vara människa

Sammanfattningsvis har Christopher Jonsson, som i grunden är kemist och till vardags jobbar med återvinning, debuterat med en tankeväckande liten skrift om den svåra konsten att vara människa, och mänsklig, i en tid när teknologin utmanar gränsen för liv och död.

Boken kan definitivt bli en inkörsport till tyngre litteratur om mål och mening och den rekommenderas även den som vill undvika skadligare former av hopp om evigt liv, som religionernas, vilket litteraturvetaren Martin Hägglund nyktert avhandlat i ”Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet” (Volante, 2020). Det finns inga större likheter böckerna emellan men precis som Hägglund förordar även Jonsson uppskattning av och hängivenhet till det liv som är och som kan ta slut.

När allt kommer omkring ska vi minnas evolutionsbiologen och ateisten Richard Dawkins bevingade ord: ”We are going to die, and that makes us the lucky ones.”

The post Läsvärt om vår tids banbrytande teknik first appeared on Opulens.

KREATIVITET. ”Jag önskar att den här boken tvångsmatades till varje skolpolitiker och person i ledande position i Sverige.” Det skriver Jesper Nordström som läst ”Kreativitet – En kort och munter guide” av John Cleese.

Kreativitet – En kort och munter guide av John Cleese
Översättare: Elisabeth Helms
NoPolar Publishing

John Cleese kräver ingen presentation. Ytterst få komiker, ja, kulturpersonligheter över huvud taget, är så kända som han. Det kan vara värt att påtala att hans bakgrund är tämligen lik Hasse och Tages. Cleese är akademiker och utbildad vid ett ärevördigt universitet som han beskriver som fullständigt mördande tråkigt i sin bok ”Kreativitet – En kort och munter guide”. Därför var det också för honom närmast nödvändigt att bryta sig loss från den miljön på kvällar och helger. Hasse Alfredson hade sitt spex, Cleese gjorde ett slags krogshower.

Indirekt blir det ju en känga åt universitetsvärlden som i sammanhanget får representera det konservativa, fyrkantiga och stelbenta. Jag vet inte om jag ger Cleese helt rätt när han framställer det så. En högre utbildning har väl ändå ett slags myt om sig att innefatta bohemiskt leverne och visst finns det ett slags romantiskt skimmer kring universitetsvärlden i det avseendet. Men det utesluter förstås inte att det också finns träiga och tråkiga inslag och det är dessa Cleese tar fasta på.

Den tristess i universitetsvärlden som Cleese talar om säger nog ändå mest om honom själv. Han ger oss en rätt robust och korthuggen text med ett språk som faktiskt ligger i linje med hur han pratar. Jag har svårt för att exakt sätta fingret på det men jag hör lite av hans karaktär ”Basil Fawlty” i bakgrunden när jag läser.

Bristande kreativitet i läraryrket

Så ger han oss, som utlovat i bokens titel, tips när det gäller kreativitet och väljer ganska uppenbara källor att hämta exempel från så som Einstein och andra stora andar.

Vad som slår mig är att han visar på sätt att befrämja kreativitet som går stick i stäv med hur tillståndet är i yrken som borde befrämja just detta. Ta läraryrket, detta kall som numera inte erbjuder särskilt mycket i form av det svängrum eller den betrodda professionalitet som annars borde vara självklarheter i ett uttalat akademikeryrke.

Sköldpaddshjärna vs harhjärna

I sin bok tar Cleese upp begreppet sköldpaddshjärna, och det är ju gefundenes fressen för oss svenskar som kan dra en direkt parallell till Skalman i Bamse.

Det är just det där långsamt, mumlande sega, där folk inte blir ”micromanaged” in i varenda liten detalj, som kan visa sig vara verkligt kreativt. Detta i kontrast till att varje sekund skall vara tjo-och-tjimmigt präglad av flåshurtig klämkäckhet. Ofta ses någon färgstark clown som sinnebilden för det kreativa men det utesluter ju just det som jag skulle vilja beteckna som mer introvert klurigt.

Rent faktiskt påvisar Cleese hur det öppna kontorslandskapet är totalt mördande för den sanna kreativiteten. Ja, den verkliga kreativitet som kräver eftertanke och ställtid. Här ser jag helt enkelt en förklaring till varför läraryrket är det som dalat mest i status i Sverige under flera decennier. Pedagogyrket är i någon bemärkelse en konst och har nu närmast satts i något slags rävsax, i form av oändliga krav på dokumentation och protokoll som snart gör läraryrket lika mekaniskt som att sitta i kassan på Ica eller köra truck. Inget ont om dessa yrken, de har också sina hjältar men tjänar här som exempel på att jämföra det teoretiska kunnandet med det praktiska. Här kan det vara en idé att hänvisa till Jonna Bornemark och tankar om det “omätbaras renässans”!

Cleese nämner sedan också begreppet harhjärna och jag utgår från att ni förstår hur denna förhåller sig i ett motsatsförhållande till skölpaddshjärnan. I analogi med detta kan man nästan se vad skillnaden mellan parterna i så kallade radarpar kan betyda för skaparkraften. En hjärna som både innefattar Helan och Halvan eller Sancho Panza och Don Quijote är vad som är fundamentet för det kreativa.

Cleese definierar kreativitet på djupare vis

Genom läsningen ser jag hur Cleeses förhållandevis väl vetenskapligt underbyggda argument om vad som är kreativt går stick i stäv med det som oftast framställs som kreativt. I Cleeses värld handlar det alltså inte om att vara en ”färgsprakande lattjande clown” utan något mycket djupare som nutidens yrkesliv tyvärr inte lämnar något utrymme för.

Jag önskar att den här boken tvångsmatades till varje skolpolitiker och person i ledande position i Sverige, inte minst med tanke på den passus som avhandlar vilka miljöer som befrämjar kreativitet.

Det är nog inte John Cleeses avsikt att vara uttalat politisk men det kan nämnas att han i samband med lanseringen av boken gjorde ett rätt satiriskt och närmast aggressivt framträdande om vad kreativitet inte är och när jag ser det klippet på Youtube tänker jag bara: kommunal verksamhet, Sverige 2025.Och nej det är inte bara en fråga om pengar, utan det kan lika gärna sägas handla om mentalitet och strukturella frågor.

The post John Cleese visar vad som är äkta kreativitet first appeared on Opulens.

SKOGEN. ”Min slutsats blir att läsningen av Tora Walls bok kan ge en stunds njutbar läsupplevelse. Men för mig blir samtidigt vår tids djupa avsaknad av magi i tillvaron plågsamt påtaglig,” skriver Lis Lovén som läst ”Skogen: i folktro, sägner och sagor”.

Skogen: i folktro, sägner och sagor av Tora Wall
Bokförlaget Stolpe

Tora Wall har namn om sig att vara en av Sveriges ledande experter på folktro och traditioner och är anställd vid Nordiska museet där hon ansvarar för immateriellt kulturarv i form av tro, traditioner och berättande. Hon är nu aktuell med boken ”Skogen: i folktro, sägner och sagor”. Den har för övrigt har blivit nominerad till Augustpriset i kategorin ”Årets svenska fackbok”.

Först av allt ska sägas att det är något avmystifierande med Tora Walls bok, och det är ju synd. I boken ”Skogen – I folktro, sägner och sagor” berättar hon rakt och sakligt om ett kulturarv.

Tidigare i historien var skogen en gränszon, en osäker plats fylld med oberäkneliga djur och underliga väsen. Att benämna det farliga kunde vändas till ett hot. Och i folktron fanns en egen kraft, tänker jag mig. En egen kraft som i dag har vänts in mot det egna psyket och orsakar problem. Vi talar ju idag om avförtrollningen som ett faktum.

Jag hade hoppats på att Tora Wall hade kunnat belysa folktron på ett annat sätt. Nu blir dessa skogsrån, troll och älvor katalogiserade i en materialistisk kontext och reducerade till gamla fantasifoster. I vår vetenskapliga tid har vi exakta beteckningar för allt och de forna yttre hoten har omvandlats till ren psykologi. Det är inte längre skogen eller trollen som skrämmer oss. Det är i stället något inom oss som vi inte längre kan greppa.

Om någon i det moderna samhället blir psykiskt sjuk så ges det genast en vetenskaplig förklaring. Det är bara hjärnan som ”spökar” – och det finns något begränsande med sådana vetenskapliga modeller. I tidigare epoker blev människan infångad av ett mytiskt väsen och det oförklarliga var just så oförklarligt som psyket egentligen alltid är.

Jag tror det är detta oförklarliga som Tora Wall försöker ringa in – men vips så försvinner förtrollningen. För där står vi så i avförtrollningens värld.  

Wall berättar likaså om växter och vilda djur. Hur bondebefolkningen tog tillvara på allt från naturen. Men många av djuren i skog och mark var förstås farliga. Det var som om skogen tillhörde djävulens sfär och man var tvingad att rabbla magiska ramsor som skydd.

Växterna däremot innehöll för den tidens människor även helande krafter. Ja, allt i naturen hade sin plats.

Tora Wall vill även berätta om skogen som något hoppingivande för oss nutidsmänniskor. Hon menar att det för vår tids moderna människor finns ett lugn och en ro att finna i skogens sköte. Vi har ju därtill folklivsforskare som kan berätta om spännande platser i vår närhet. Vi kan ta en promenad hem genom grönområden. Det finns ännu något kvar att uppleva i skogen och naturen.

Nåväl. Min slutsats blir att läsningen av Tora Walls bok kan ge en stunds njutbar läsupplevelse. Men för mig blir samtidigt vår tids djupa avsaknad av magi i tillvaron plågsamt påtaglig.  

The post Avförtrollningen blir påtaglig i Tora Walls bok om skogen first appeared on Opulens.

MATKULTUR. Jesper Nordström har med stor behållning läst Richard Tellströms omfångsrika bok om den svenska matkulturens utveckling under 800 år.

Varje tugga är en tanke – Svensk matkultur under 800 år
av Richard Tellström
Natur & Kultur

”Alla tycker väl om att ta en god bit mat och kanske en stänkare”. Så högst oakademiskt förhåller jag mig till mat och restaurangkultur. Vidare måste jag erkänna att jag är rätt trött på den mat och dryckesbesatthet som råder i medielandskapet. Det är som om svensken i gemen inte har något annat för sig än att njuta av nya roséviner och prova aktuella lunchställen. Här i mitt i stigande takt gentriferade Malmökvarter finner jag numera sällan en rak och okonstlad hamburgertallrik eller ”en stor stark” till överkomligt pris.

Om man bortser från en rätt trist kafeterialiknande lunchsylta på ett köpcentrum har jag fortfarande inte hittat något ställe, i min stad, där det finns isterband med stuvad potatis på menyn.

Under mina år som Sfi-lärare tog jag mig ibland för att lämna skolverkets ram och drog igång diskussioner om vad som är ”typiskt svenskt” och en av mina mer, i elevernas ögon, tankeväckande frågor om varför det inte finns svensk mat på svenska restauranger.

Mitt svar på det i diskussionen gick i linje med att vårt land hävde sig rekordsnabbt upp ur en fattig misär till att bli ett av världens främsta välfärdssamhällen. Plötsligt stod där ett folk som tuggat potatis och salt sill i århundranden och nu hade möjlighet att kunna välja något nytt. Så blev vi som kalvar på grönbete och ville verkligen frossa i kinamat, pizza, thai, samt franska lyxklassiker som entrecôte med bearnaise.

Tellströms gedigna tegelstensvolym

Det är denna rörelse ‒ nödtorft till livsstilsmarkör kring mat ‒ som löper som en röd tråd i Richard Tellströms verkligt gedigna tegelstensvolym om mathistoria under 800 år i vårt land. Det är svårt att sammanfatta denna faktaspäckade mastodont till bok men en av de stora vattendelarna är skiftet från katolicism till protestantism och uppkomsten av en närmast pre-urban härskarklass.

Under medeltiden var maten ett evigt tröstlöst hjul av sådd, skörd och lagring. Som om alla var låsta i ett slags ond cirkel av att arbeta för att kunna äta för att kunna arbeta för att kunna äta.

När Tellström berättar om kosten på den tiden framstår till och med den påvraste linssoppa med ostsmörgås som lyx. Det är verkligen svårt att fatta den påvra monotoni som rådde på 1200-talet.

Historiematerialism

Hans utgångspunkt är den robust historiematerialistiska och som läsare får vi veta mycket om regional särart, handel, hur Hansans handel och ibland krigsembargo påverkade livsmedelstillgången.

Tellström går extremt grundligt till väga. En skarp iakttagelse är att de trånga och rätt omysiga köken i funkisarkitektritade bostäder var ett resultat av den framväxande konserv- och halvfabrikatsindustrin; nu skulle man bara öppna och värma, inte direkt stå vid spisen och laga mat.

Översiktligt med roande detaljer

Bokens främsta styrka är att den är skriven i översiktliga tematiska linjer men också kommer med små korn av roande enskilda fakta.

Ta Toast Skagen exempelvis som tydligen var en smårätt uppfunnen för att kunna servera alkohol i matkravens tid. Det för tankarna till anekdoten om när Fritiof Nilsson Piraten gick på Savoy för en cognacsgrogg men kyparen krånglade genom att fråga vilken mat gästen ville beställa och svaret blev ”stek några vindruvor då för bövelen”.

Tellström framstår inte direkt som någon humorist i boken, men det betyder inte att framställningen är tråkig. Det är sakligt utan att bli torrt. Det är närmast en fördel i en tid när matprofiler förväntas vara så hårt profilerade och konstant underhållande som möjligt. Tellström är helt enkelt en grå eminens som bottnar i sitt ämne och ändå besitter förmågan att engagera läsaren.

The post Tellströms bok om svensk mathistoria imponerar first appeared on Opulens.

HISTORIA. Mathias Jansson har läst ”Terranauterna” av Staffan Bergwik och konstaterar att det är en lättläst och lätttillgänglig bok som ger en historisk översikt angående hur vi upptäckte och kartlade världen.

Terranauterna: Om människans dröm att upptäcka och kartlägga världen
av Staffan Bergwik
Norstedts

Med en kartapp i din mobil kan du med några meters precision se din geografiska position i världen och med funktionen street-view kan du zooma in på gatunivå och vandra omkring i världens alla städer för att sedan zooma ut och se jordens alla kontinenter och hav i fågelperspektiv. Så har det inte alltid varit. Det påminner Staffan Bergwik oss om i boken “Terranauterna”. Innan vi begav oss ut för att utforska rymden som astronauter, blev vi först tvungna att utforska vår egen värld som terra(jord)nauter.

Utforskningen och kartläggningen av jorden är starkt förknippad med den tekniska utvecklingen.

När vi började förflytta oss över längre sträckor behövde vi kartlägga och beskriva vår omvärld för att komma ihåg och visa var vi hade varit. Från början utgick kartorna från ett maktcentrum, som Medelhavet under antiken eller Jerusalem under medeltiden.

Utforskandet av världen tog fart på riktigt under 1400-talet med nya typer av segelskepp. Christoffer Columbus och andra upptäckare vidgade vår världsbild med sina resor över haven. Behovet av mer exakta kartor för att undvika faror, men också för att beskriva nya områden som västvärldens länder annekterade, blev allt viktigare. Kartritarna blev en viktig yrkesgrupp som kunde skildra den nya världsbilden.

Efter att ha kartlagt jorden till lands och havs, blev ballonger och flygplan nya färdmedel som gav oss nya perspektiv på vår verklighet.

Under 1800-talet kombinerades nya tekniker som luftballonger och kameran och flygfotot var fött och därmed också ny möjligheten att kartlägga stora områden från luften. Det ultimata fågelperspektivet på världen är nog det kända fotografiet ”Blue Marble” som togs från rymden av besättningen på Apollo 17 år 1972. En bild som visar vår blåa planet, med kontinenter och hav, svävande i universum.

Bergwik är professor i idéhistoria och därför blir ”Terranauterna” också en berättelse om människans ambitioner, drömmar, föreställningar och idéer genom historien. Under olika epoker har bilden av världen betytt olika saker och speglat samhällets olika ideal. ”Terranauterna” av Staffan Bergwik är en både lättläst och lättillgänglig bok som ger en historisk översikt angående hur vi upptäckte och kartlade världen.

Så nästa gång du med mobilens kartapp zoomar in på ett hotell i Paris som du tänker boka under semestern, så tänk på alla de som före dig djärvt vågade språnget och kartlade den okända världen.

The post Staffan Bergwik skriver lättillgängligt om kartläggningen av världen first appeared on Opulens.

HISTORIA. Här har vi att göra med en historiker som verkligen inte drar sig för att gå på djupet när det gäller samtidens stolleprov och historiens tragedier, anser Jesper Nordström som läst Peter Englunds ”Paradoxmaskinen”.

Paradoxmaskinen av Peter Englund
Kritik 1990-2020
Natur & Kultur

När jag började läsa Peter Englunds aktuella bok ”Paradoxmaskinen” befann jag mig i glesaste Skåne, med bara vidder som snart skall bli gula rapsfält. Bussen visade sig gå om två timmar. Så då läste jag där i den anda som man läser något mera lättsamt som en feelgoodpocket.

Facklitteratur har alltid fått mig att sätta mig på den lagom bekväma kontorsstolen och rak i ryggen vid skrivbordet ta fram allvarspennan och anteckningsblocket.

Att Peter Englunds bok var så gripande och rent ut sagt underhållande läsning får mig att tänka på den unika förutsättningen för att vara historiker. Sanningen föds i språket och historikern är i någon mening som en skönlitterär författare då olika skeenden ska gestaltas.

Peter Englund är odiskutabelt en stor stilist, och på det viset att han låter de egenartade ordbildningarna och formuleringarna smyga sig in i den för övrigt habila bruksprosan.

Jag minns förresten hur han rök ihop med sin ärkefiende Herman Lindqvist i en tv-soffa och det från Lindqvists håll blev småsint och hårklvvande, ”men hur kan vi veta att solen glittrade i spjuten”.

Tämligen löjeväckande då Lindqvists språk är yvigt och slafsigt och fortfarande vilade på en nattstånden historiesyn som går ut på att det är stora män och kungar som bara pekar med hela handen och sätter i gång de stora förloppen.

Englund har för all del inget emot denna traditionella ”kungar och krig”-historieskrivning, men han har en fantastisk förmåga att via arkivmaterial och riktigt tung empirisk forskning hitta små länkar med vilka han sedan konstruerar en större historisk kedja.

”Paradoxmaskinen” är i hans egna ödmjuka ordalag en klippbok och innehåller texter från 1989 och fram till nutid. I en av texterna resonerar han om erbjudandet att bli Svenska Akademiens sekreterare, och i en annan text om Bernhard von Beskow tar han tillfället i akt att komma med en syrlighet om dennes uppdrag, att det handlade om att utöva mycket diplomati i ett sällskap av många viljestarka excentriker.

Här avslöjar Englund också sin robusta arbetsprincip där han närmast utvecklat ett modulsystem som gör att små korta texter kan sammanfogas till något större, om till exempel första världskriget. En möjlighet att skriva kort och komprimerat när tillfälle ges.

Fast frågan är om Peter Englund egentligen uppfunnit ett nytt system? Den här samlingen texter visar snarare på att det varit hans styrka hela tiden; att skriva kort och låta den täta texten bli något större som syftar till helheten, en syntes, kort och gott.

Med tanke på ett så här brokigt och stort material är det såklart omöjligt att ge någon sammanfattande karaktäristik förutom att jag tycker det är lysande skrivet alltsammans. Jo, förresten hans satir om it-bubblan träffar mig hårdast och roligast. Detta eftersom jag var där i Lund på 90-talet och såg Jonas Birgersson framträda med sina upphaussade tech-floskler. Englund formulerar sig om tiden på pricken; ”kalsongkrängare och börsnoterade kedjebrev”.

Det där är det tydligaste exemplet på hans styrka och läsvärdhet. Här har vi att göra med en historiker som verkligen inte drar sig för att gå på djupet när det gäller samtidens stolleprov och historiens tragedier.

The post Peter Englund är en lysande stilist och historiker first appeared on Opulens.

FACKLITTERATUR. Lis Lovén har läst Helena Meyers bok ”Tatuering” med stor behållning och reflekterar kring vad som får människor att vilja dekorera kroppen med bilder och tecken.

Tatuering av Helena Meyer
Verbal förlag

Jag har just läst en bok som jag har svårt att göra rättvisa. Om jag berättar om den med alla till buds stående medel så riskerar jag att få boken att låta så bra att många misstänker att det just inget annat än låter för bra…

Boken handlar om tatuering och är skriven av Helena Meyer. Boken heter alltså blott ”Tatuering.” Titeln säger just inte så mycket men bokens omslag är vackert och konstnärligt lockande.

Meyer kan sitt ämne och hon spänner över olika fält. Hon är delvis intresserad av att täcka upp de många orsaker och motiv till att tatuera sig som finns.

Fördomar

Själva tatueringen som konstform och teknik kan leda till många slentrianmässiga påståenden. Och vad är det då som gör att myterna ännu idag sprids? Som den gamla föreställningen om att det till exempel bara är kriminella och sjömän som bär tecken på huden…

Kroppsmodifiering

Alltså, att modifiera kroppen har urgamla anor och detta med att vilja bära med sig en historia finns i alla kulturer. Att ringa in vad tatuering egentligen är för ett fenomen blir svårt och just här tänker jag att bokens bredd och djup är svår att förklara. Men låt mig säga att bredden och vidden i denna boks omfång är omtumlande.

Oåterkalleligt val

I förlängningen vill nog Meyer påvisa hur kroppen kan vara ett ideologiskt instrument. Det oåterkalleliga valet vi gör när vi kommunicerar språk, tecken, tatueringar får ju konsekvenser. För omgivningen och för oss själva. 

Livskriser

Meyer är en förunderlig tänkare som gått igenom livskriser som lärt henne saker. Hennes otaliga kroppstecken handlar om hur hon framställer sig själv och det är kul att läsa om detta.

Tatuering som igenkänning och politik? Som språk och bevis? Som något dolt under slöjan på en kvinna från ett muslimskt land? Som en vilja att använda konst och teknik i ett?

Det som slår mig efter att ha läst boken är att alla fördomar om tatueringar bör förkastas.

The post En läsvärd och omtumlande bok om tatuering first appeared on Opulens.

FACKBOK. ”Det är närmast en heroisk bedrift att så initierat skildra 128 år av judisk historia,” skriver Gregor Flakierski som läst Eva Ekselius Augustprisnominerade bok ”Vakna, mitt folk!”.

Vakna, mitt folk!
– Det judiska Europa mellan den franska revolutionen och den ryska
av Eva Ekselius
Volante

Eva Ekselius bok om judisk historia mellan två revolutioner är ett mäktigt verk i alla avseenden. 500 sidor i storformat, en käll- och litteraturförteckning som tycks aldrig ta slut, en ännu längre notförteckning, oumbärliga person- och sakregister, dessutom rikt illustrerad (den sortens utgivning ser sällan dagens ljus nuförtiden). Men framför allt är boken mäktig till sitt innehåll, det är närmast en heroisk bedrift att så initierat skildra 128 år av judisk historia, med skeendet i Europa som en fond, men lika mycket som en del av samma historia.

Det bör påpekas att Ekselius skildrar enbart den askenasiska, väst- och östeuropeiska judenheten. Den sefardiska lämnas helt utanför.

Det sker hela tiden ett intrikat samspel mellan det judiska samfundet och omgivningen. Upplysningstiden, med sin betoning på förnuft, kritiskt tänkande, ifrågasättande av religionen, och jämlikhet som bästa sättet att utveckla samhället – helst under en upplyst despot, fick snart en judisk efterföljare i den så kallade Haskala-rörelsen.

I både Frankrike och Tyskland hade det växt fram en förmögen judisk överklass som gärna härmade aristokratin, och kom att i vissa avseenden, som klädsel och allmänt utseende, likna sin kristna omgivning. Därifrån var inte steget långt att se sig som en del av samhället, och kräva sin medborgerliga rätt.

Från en sluten och förmodern värld tar man jätteklivet in i moderniteten (jämför med flera av dagens migrantgrupper!), vilket oundvikligen skapar nya konflikter och motsättningar. Det faktum att den kristna världens marsch mot modernitet och sekularisering hade pågått under flera hundra år medan det judiska språnget togs under en mycket kortare tid, blott några decennier, skärpte spänningarna ytterligare.

En viktig roll för både den kristna och judiska upplysningen kom att spelas av flera judiska kvinnor som höll ”salong”, en kombination av mötesplats och diskussionsklubb, där en intellektuell elit kunde umgås otvunget över religiösa och etniska gränser.

Annars är Upplysningen, den kristna likväl som den judiska, inte bara en elitföreteelse, utan i hög grad ett manligt projekt. Det dröjer en bit in på 1900-talet innan jämställdheten börjar förverkligas på allvar och omfattar även kvinnorna. Att lyfta fram kvinnorna tillhör en av bokens stora förtjänster.

Franska revolutionen

När Upplysningen kulminerar i Franska revolutionen är förväntningarna mycket höga, inte minst bland judarna, och entusiasmen stor då mycket infrias. En progressiv lagstiftning införs som innebär medborgerliga rättigheter för alla, också första gången någonsin också för judarna.

När revolutionen urartar i massterror, infinner sig besvikelse och missmod bland många. Men då revolutionen kapas av Napoleon, som befäster många av landvinningarna samtidigt som han sätter stopp för excesserna, bekräftas de judiska rättigheterna och alla restriktioner avskaffas.

Sedan tar krigen vid, och det kan vara på sin plats att påpeka att Napoleons krig är, åtminstone till en början, försvarskrig, något som jag tycker att Ekselius missar.

Och Napoleons arméer tar med sig den progressiva lagstiftningen till de erövrade länderna. Man river getton så att säga, på vissa ställen som i Frankfurt rent bokstavligt. Hans förkrossande seger över Preussen i slaget vid Jena 1806 framkallar en nationalistisk reaktion hos de förödmjukade tyskarna. Det är en nationalism som snart kommer att betona skillnaderna och definiera sig mot andra, som understryker varje folks särart – och sitt eget folks överlägsenhet. Det inre hotet är om möjligt än större, och kommer givetvis från judarna.

Napoleons jämlikhetsmodell

På fler håll uppfattas Napoleons importerade jämlikhetsmodell – som gynnar judarna – som främmande och farlig, och utmynnar i öppen antisemitism.

Napoleons nederlag som följdes av Wienkongressen 1814 innebar en seger för reaktionen och många – dock inte alla – av revolutionens medborgerliga landvinningar drogs tillbaka. För judarna var det ett stort bakslag. Och det blev än värre med den pogromvåg som inträffade 1816 i Tyskland.

Eva Ekselius sätter in händelserna i en solid socioekonomisk och politisk kontext, ännu en av bokens förtjänster. För det första är 1816 ett år av svår missväxt, med fattigdom och hunger som följd, och det går att följa ett mönster av utbrott av antisemitism i tider av ekonomisk kris och social oro.

Det samma gäller för de reaktioner i vissa befolkningsskikt som känner sig med rätt eller orätt hotade av de nya medborgerliga rättigheterna. Skråväsendets upphävande, och en kraftig befolkningsökning, ledde till ökad konkurrens för köpmän och butiksinnehavare.

Sedan fanns förstås en högerpress som hetsade och spred antijudiska lögner, bland annat anklagelser om ritualmord. Senare berikas den antisemitiska arsenalen med pseudovetenskapen om ras och ärvda egenskaper.

Den ryska situationen

Regeringar och myndigheter var inte initiativtagare till våldsamheterna, men passade på att dra fördel av situationen för sina egna syften. Också det ett mönster som kommer att dyka upp med skrämmande regelbundenhet, inte minst så småningom i Ryssland.

Situationen i Ryssland där majoriteten av de askenasiska judarna bodde skiljde sig radikalt från Västeuropa. Ett godtyckligt envälde rådde i det väldiga riket där ganska få judar fick lov att bo. Det ändrades drastiskt efter att stora delar av framför allt östra Polen med mycket omfattande judisk befolkning införlivades med Ryssland efter Polens delningar i slutet av 1700-talet. En så kallad bosättningszon upprättades, och en lång rad diskriminerande lagar och restriktioner infördes.

Ett undantag utgjordes av staden Odessa vid Svarta havet, som var en frizon präglad av relativt stor tolerans och frihet.

Judisk mellanställning

Den judiska befolkningen i Östeuropa var genomgående mycket fattig och hade ofta en mellanställning i en feodal struktur som skatteindrivare, värdshusvärdar, kvarnarrendatorer och liknande. I tider av oro hamnade de mellan adelns hammare och de fattiga böndernas städ.

De flesta levde på småorter, städer eller byar, det som kallades shtetl, där livet var starkt traditionsbundet. Ett uppbrott från ortodoxin skedde under 1700-talet med chassidismen med dess betoning på känsla, glädje och direktkontakt med gud.

Men om den traditionella judendomen fastnade i själlös dogmatism, urartade chassidismen så småningom till obskurantism och ny slags hierarkisk ortodoxi kring tsaddikhoven med dess ledardyrkan och misogyni.

Det är en påtaglig skillnad mot Västeuropa där motsättningarna inom judenheten gick längs med axeln tradition-modernitet.

Det går emellertid att se vissa likheter, reformanhängarna i väst strävade efter mer innehåll i religionen och mindre form, och det hade de gemensamt med chassiderna.

Utvidgade rättigheter

Utvecklingen i Västeuropa under andra hälften av 1800-talet leder sakta mot utvidgade rättigheter för judar som blir undan för undan integrerade i det omgivande samhället. Reformrörelsen inom judendomen gör stora framsteg, och det judiska tänkandet bryter sin isolering och blir en del av en västerländsk sekulär humanistisk utveckling inom kultur, vetenskap och utbildning.

Men det saknas inte bakslag, Mönstret upprepar sig. Grupper inom samhället känner sig hotade av judarnas nya rättigheter, ekonomiska kriser drabbar många, och det resulterar om och om igen i tilltagande antisemitism.

Det bjuds motstånd, judar engagerar sig inom de olika progressiva rörelserna, liberalismen, socialismen, och så lanseras en judisk nationalism – sionismen. Inte särskilt förvånande i en era av nationalism, och, icke att förglömma, kolonialism.

Sionismen får ett stort gensvar bland Östeuropas fattiga judiska befolkning, det är där den blir en massrörelse. Situationen för judarna i det ryska imperiet är utsatt för ständigt godtycke från den enväldiga regimens sida. Ett ljus av hopp tänds med den reformvänlige tsar Alexander II, men det släcks då han dödas i ett attentat av bondesocialistiska revolutionärer inom Narodnaja Volja, Folkets Vilja, som hoppas att på det sättet tända gnistan till en revolution.

Pogromer

Någon revolution blir det inte, däremot en våg av pogromer med förödande konsekvenser för många judiska samhällen, och som ledde till en massutvandring av judar, framför allt till USA.

Och det är viktigt att påpeka att pogromerna hade inte nödvändigtvis med tsarens död att göra, som man länge har trott, ny forskning visar att det fanns andra orsaker, precis som fallet var med den växande antisemitismen i Väst. I Ryssland var läget än värre med en extremt fattiga bönder, växande befolkning, flykt till städerna där det väntade hård konkurrens om jobben, arbetslöshet och misär.

Sionismen, splittrad i flera olika ideologiska fraktioner, fick en rival i Bund, ett judiskt socialistiskt parti, som lämnade ett spännande program för kulturell autonomi efter sig. Det är ingen tillfällighet att första sionistkongressen i Basel sammanfaller i tiden med grundandet av Bund. Dessutom var många judar aktiva i de ryska socialistiska partierna.

Revolutionerna i Ryssland

Många judar deltog i revolutionen 1905, när den slogs brutalt ner, och i dess kölvatten missade tsaren, påhejad av högerkrafterna, en historisk chans att förvandla Ryssland till en modern och demokratisk välfärdsstat. Och åter igen blossade en våg av pogromer upp, nu också i den tidigare fredade frizonen i södra Ryssland.

Det är därför föga förvånande att judarna hälsade med stor entusiasm februarirevolutionen 1917 som tvingade tsaren att abdikera, den provisoriska regeringen avskaffade alla inskränkningar för minoriteter och införde fulla medborgerliga rättigheter för alla.

Ekselius skriver vidare att ”nästan alla” var emot den andra revolutionen i oktober samma år. Det kan mycket väl vara sant, men det vore önskvärt med en källhänvisning här.

Sensmoral

Om man ska försöka hitta en sensmoral i Eva Ekselius bok så tror jag att det är denna: när judarna bemöts av majoritetssamhället med öppenhet och tolerans integreras de, och assimileras i en del fall, och lämnar värdefulla bidrag till samhället inom olika områden.

Om de tvärtom diskrimineras, förföljs och exkluderas, sluter de sig samman mot den hotfulla omgivningen, engagemang riktas inåt, och inte sällan väljer man utvandringens väg.

Alla minoritetsgrupper har givetvis skilda förutsättningar, men jag kan inte se varför samma mekanismer som gäller för judarna inte skulle kunna tillämpas för alla andra minoriteter.

Boken är nominerad till Augustpriset i kategorin Årets svenska fackbok.

The post Initierad skildring av judisk historia first appeared on Opulens.

FACKBOK. Mathias Jansson har läst “Gäddbibeln” och anser att det är en bok för alla som vill förstå mer om den mystiska och svårfångade gäddan. Därtill lovordar han utformningen och bildmaterialet.

Gäddbibeln av Tobias Fränstam
med Johan Tell
Bokförlaget Max Ström

När jag var liten drömde jag om att fånga den stora gammelgäddan. Någon gammelgädda blev det nu aldrig. På sin höjd någon gäddsnipa, men hade jag läst Tobias Fränstams bok ”Gäddbibeln” så hade mina chanser varit betydligt bättre. För det är en bibel i den bemärkelsen att den tar upp det mesta man behöver veta om gäddans biologi och hur man kan fånga den.

Tobias Fränstam är en hängiven gäddfiskare från barndomen, men också utbildad fiskebiolog och är sedan många år engagerad i organisationen Sportfiskarna. Så det finns en hel del kunskap och erfarenheter att ösa från när det gäller hur gäddan lever, jagas och kan fångas. ”Gäddbibeln” tar upp gäddans biologi, var du kan hitta gäddan i olika typer av vattendrag (med exempelkartor), vilka fiskedrag som fungerat bäst genom historien, och hur du sedan kan tillaga din fångst.

”Gäddbibeln” är inte bara en bok om hur du kan fånga storgäddan, utan även en bok som tar upp hur man förvaltar fiskbeståndet och arbetar med fiskevård för att få ett hållbart och långsiktigt fiske som kan gagna alla. För även gäddan är hotad från olika håll med klimatförändringar, hårt fiske, vattenreglering och försvunna våtmarker som hotar gäddans lekplatser. Fränstam har under många år arbetet med gäddfabriker, som handlar om att återställa gamla våtmarker som gäddan behöver för att leka och med att öppna upp vandringsleder i åar och vattendrag som hindrar gäddan att ta sig till gamla lekplatser.

Gäddbibeln är också en bibel i bemärkelsen att den främst riktar sig till de redan trogna, gäddentusiasterna och de inbitna sportfiskarna med sina ganska detaljerade tips på hur, var och när man fiskar gädda, blandat med författarens fiskehistorier och gäddbiologi.

Gäddbibeln är en fint utformad bok med ett bra bildmaterial, något som har blivit ett signum för bokförlaget Max Ströms bokutgivning. Det är en bok för alla som vill förstå mer om den mystiska och svårfångade gäddan som lockade och gäckade oss när vi i barndomen var ute och fiskade.

The post En mystisk och svårfångad fisk first appeared on Opulens.

FAKTAGRANSKNING. Förslaget om att vetenskapsakademier ska erbjuda faktagranskning av bokmanus andas självgodhet och akademiskt översitteri. Frågan är om förslaget överhuvudtaget skulle leda till bättre populärvetenskapliga böcker. Det skriver fackboksförfattaren Thomas Petersson.

Att skriva populärvetenskapligt är en svår konst och det finns många olika former och ingen given mall för hur det vetenskapliga kan framställas i böcker som vänder sig till allmänheten. 

Vissa böcker grundar sig närmast helt på vetenskap men är så tråkigt skrivna att de bara blir en historia för de närmast sörjande. Vissa böcker lyckas ta sig utanför ett alltför stelt akademiskt tänkande och nå fram med såväl värdefull kunskap som viktiga perspektiv på samhällsfrågor.

Hur stora inslagen av vetenskap är i fackböcker kan variera kraftigt och inte minst vilken betydelse som det vetenskapliga har för den berättelse som boken vill förmedla. Möjligheterna och falluckorna är många. När allt sitter som det ska finns det inget mycket vackrare än en tankeväckande bok där fakta och vetenskap framförs på ett litterärt elegant sätt.

Journalisten och författaren Magnus Linton visar i Text och stil: Om konsten att berätta med vetenskap (pocketutgåva 2022) och flera andra böcker vilken sprängkraft en vetenskapligt grundad fackbok kan ha. Hans konsultgärning under senare år att stödja professorer och andra akademiker att skriva så deras vetenskap når ut förtjänar all uppmuntran.

Förslaget om en tjänst där vetenskapsakademier erbjuder faktagranskning enligt vissa kriterier framfördes häromdagen av Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet, i en artikel i Dagens Nyheter, skriven av tidningens vetenskapsredaktör Maria Gunther. 

Rena faktafel och utdaterad vetenskap ska naturligtvis i högsta möjliga mån undvikas, men risken är att en formaliserad akademisk granskning på ett otillbörligt sätt kommer att peka ut vissa böcker som populärvetenskapligt godkända och andra inte.

Problemet ger sig tillkänna redan i DN-artikeln där Maria Gunther lyfter fram journalisten Izabella Rosengrens nyutkomna bok Hetta som exempel på dålig populärvetenskap och klumpar samman den med helt andra typer och – vad jag kan förstå – mer tveksamma populärvetenskapliga böcker.

Risken är också att många viktiga böcker som grundar sig på vetenskap faller utanför bedömningssystemet och de föreslagna bedömningskriterierna. Det kan hämma den kreativa skrivprocessen och lägga en akademisk ängslighet över själva skrivandet. Vilka böcker ska granskas? Vilken vetenskap? Vilka får stämpeln ”god populärvetenskap”, vilka får det inte?

Att svenska forskare tar ett större ansvar för faktagranskning som rör sig inom deras ämnesområden är däremot i grunden välkommet, och borde egentligen redan vara en självklarhet med tanke på att universitetens uppgift är att samverka med det omgivande samhället och sprida forskningsresultat.

Svenska universitet och forskare borde redan i dag kunna bidra med ett betydligt större stöd, men det måste vara förlagen som är den drivande kraften när det gäller vilka böcker som bör granskas och på vilket sätt det bör utföras.

The post Akademisk ängslighet får inte hämma fackboksförfattarna first appeared on Opulens.

FACKLITTERATUR. Boken “Ekvilibrium” ger läsaren en intressant inblick i sambandet mellan kreativitet och galenskap. Frågor väcks också om dagens samhälles kluvna syn på den kopplingen, skriver Mathias Jansson.

Ekvilibrium – Om sambandet mellan kreativitet och galenskap av Simon Kyaga och Jonas Mattsson, Natur & Kultur

Myten om det galna geniet har nu äntligen vetenskapligt blivit bevisat som en sann föreställning. Eller för att nyansera det något, sambandet mellan kreativitet och vissa psykiska diagnoser som bipolär- och schizofreni-diagnos har nu äntligen bevisats. Redan Aristoteles påpekade att den som kommer till diktarkonstens portar med bara sin hantverksskicklighet, men utan musernas vansinne, kommer aldrig att bli en invigd.

Genom historien har det funnits en föreställning om att genialitet och inspiration går hand i hand med galenskap och psykisk sjukdom.

Det har redan skrivits en hel del böcker och gjorts vetenskapliga undersökningar i ämnet, men det har hittills inte funnits ett tillräckligt stort statistiskt urval för att empiriskt kunna fastslå om detta stämmer eller inte.

Tillsammans med kollegor på Karolinska institutet har psykiatrikern Simon Kyaga löst frågan en gång för alla. Till sin hjälp har de haft Sveriges unika databaser med information om vad människor arbetar med och deras kontakter med vården.

Genom samkörning och anonymisering av materialet har man lyckats finna ett tydligt samband mellan kreativitet och galenskap. Tillsammans med vetenskapsjournalisten Jonas Mattson presenterar Kyaga på ett intressant och tankeväckande sätt forskningsresultaten i boken ”Ekvilibrium – Om sambandet mellan kreativitet och galenskap”.

Ekvilibrium, betyder jämvikt eller balans. För alla vet att diagnoser som bipolär och schizofreni också innebär mycket lidande för de drabbade och de anhöriga, och sjukdomen gör det ofta svårt att under delar av livet att fungera normalt i samhället. Utan det är i stället vid de tillfällen då sjukdomen och kreativiteten befinner sig i balans, i ett ekvilibrium, som nya spännande idéer och konstverk kan produceras. Därför är det kanske inte konstigt att man har hittat en stor andel kreativa yrken hos anhöriga till personer med bipolär- eller schizofreni-diagnos. De bär på anlagen men har inte utvecklat sjukdomen, vilket gör att de oftare kan utnyttja sin kreativitet på ett mer fördelaktigt och jämnt sätt i sina yrkesliv.

Men vad är då egentligen kreativitet? Det är inte bara konstnärliga yrken som är kreativa, utan det gäller också inom det naturvetenskapliga fältet. Finns det olika diagnoser som utmärker sig inom olika kreativeter? I boken ” Ekvilibrium ” tar Kyaga och Mattsson med sig läsare på en resa från antiken till den moderna psykologins framväxt och hur synen på kreativitet och olika diagnoser har förändrats.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

De varvar den historiska bakgrunden, med olika fallstudier och intervjuer, och med hjälp av de nya forskningresultaten får läsaren en intressant inblick i sambandet mellan kreativitet och galenskap. Frågor väcks också om dagens samhälles kluvna syn på kreativitet och galenskap.

Samtidigt som kreativitet efterfrågas i allt högre utsträckning i olika yrken, finns allt mindre plats för avvikande människor. Förskrivningen av psykofarmaka ökar och kommer det i längden att bidra till mindre kreativitet och minde geniala idéer? Uppenbarligen har kreativitet utgjort en stor evolutionär fördel i mänsklighetens utveckling och behovet av nya geniala idéer och människor som vågar tänka utanför boxen har aldrig varit större än idag, med tanke på de utmaningar som världen och mänskligheten står inför. Hur ska vi möta den utmaningen och skapa ett samhälle där vi kan uppnå ett ekvilibrium mellan kreativitet och galenskap?

The post Tankeväckande om kreativitet och psykisk sjukdom first appeared on Opulens.