SAKPROSA.”Det är en perspektivrik resa som Göran Greider bjuder in till, jag bara njuter och följer med.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst Göran Greiders bok om invasiva arter

Rotskott från paradiset av Göran Greider.
Bonnier fakta

Göran Greider är som bekant både författare och samhällsdebattör. Han har ett flertal fackböcker och diktsamlingar bakom sig. Senast läste jag ”Stinas bästa vän: En hundägares glädje, sorg och förundran”, som nominerades till Augustpriset 2025. Sedan 1999 är Greider chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten.

Nu är han aktuell med boken: ”Rotskott från paradiset” med undertiteln ”Om undran inför lupiner, syrener och andra invasiva arter, såsom människan själv”.

Med denna essäsamling, visar Greider att han även kan kalla sig trädgårdsodlare, som gräver, planterar och odlar i sin trädgård i Dala-Floda.

Vackra men kontroversiella växter

Han skriver med kärlek om skönheten hos lupiner, syrener och jättebalsaminer, de är inte bara vackra, de är kontroversiella och symboler för artdöd.

De är arter bredvid våra inhemska. De benämns invasiva, de är intränglingar, som om de inte kontrolleras, sprider sig okontrollerbart. Många hävdar att de är främmande arter och en av de viktigaste orsakerna till minskande biologisk mångfald i världen. Andra ser det som att de utgör nyheter och blir den nya normen i naturen.

Själva ordet invasiv har flera laddningar – från expansiv och framgångsrik till främmande och obehörig, det sista ordet myntades av en viss Linné.

Inte sällan följer med ordet invasiv, negativa föreställningar; det räcker att tänka på parkslide och mördarräkor, eller lövplattmask.

Upptäcktsresa med Greider som guide

Göran Greider följer med linnéansk iver och noggrannhet arternas historia och geografi och deras resor över land, hav och kontinenter. Det är en upptäcktsresa, för att söka de invasiva arternas rötter och följa med på långväga resor med människans hjälp. Han anknyter till sina egna odlingar och erfarenheter av flitigt trädgårdsbruk.

Han har svårt för att göra sig av med både lupiner och syrener. Men han är för ansning och en viss begränsning. Hans credo blir tydligt –de ska bekämpas när det är möjligt och rimligt, men att se dem som demoner är varken rätt eller rimligt.

Han följer olika arters resor och beskriver framfart och invasioner i termer av imperialism och kolonialism. Personligen tänker jag på luftlandsättningar och marktruppers invasion, liksom på mormors syrenberså – skulle jag gräva upp mormors syrener och elda upp rötterna. Nej! Skulle jag kalhugga lupinfälten hos Sven Olsson. Ett paradis i rosa och vitt. Nej!

Det är en perspektivrik resa som Göran Greider bjuder in till, jag bara njuter och följer med. Essän är en lämplig form, den ger både frihet och möjlighet till sidospår som det intressanta besöket i Kew Gardens i London.

The post Greider skriver uppslagsrikt om invasiva arter first appeared on Opulens.

VÄLFÄRDSSTATEN. Carsten Palmer Schale konstaterar att ”Konsten att avveckla en välfärdsstat” är en gedigen bok som alla bör läsa: ”Välfärdens ekonomiska och sociala urholkning blir begriplig. Den nyliberala politik som är motsatsen till solidaritet ställs mot väggen. Argumenten är knivskarpa.”

Konsten att avveckla en välfärdsstat
En granskning av det åtstramningspolitiska kretsloppet.
av Niklas Altermark och Åsa Plesner
Verbal förlag

Den aktuella boken ”Konsten att avveckla en välfärdsstat”, av Niklas Altermark och Åsa Plesner, är föredömligt pedagogisk, och skriven på ett stilistiskt elegant sätt. Perioden som avhandlas är 1980 till dags dato, 2024 (även om tonvikten ligger på de senaste 30 åren).

Budskapet är i sammanfattning detta: På statlig nivå skär politiker ner i socialförsäkringarna, framför allt i system där risken att skuldbeläggas är liten.

Borgerliga regeringar motiverar i regel dessa nedskärningar med att folk som lever på bidrag behöver en spark i baken, medan socialdemokratiska regeringar hänvisar till statsfinanserna. Men resultatet går i samma riktning oavsett regim.

Sjuka människor tvingas allt oftare bära konsekvenserna av sin sviktande hälsa. Kostnaderna förflyttas från staten till kommunerna.

Denna tendens förstärks av att staten håller hårt i statsbidragen. På den kommunala nivån skär man framför allt ner genom att ägna sig åt dolda besparingar.

Den kommunala kärnverksamheten – som den regionala – tenderar därmed att urholkas kraftigt, vilket förflyttar kostnader vidare till välfärdsarbeterare som förutsätts arbeta hårdare.

När de här grupperna sedan blir sjukskrivna flyttar kostnaderna tillbaka till staten i form av utgifter för socialförsäkringssystemen. 

Resultatet blir etablerandet av ett åtstramningspolitiskt kretslopp.

I löptexten utvecklas detta mer i detalj, även om samma argument återkommer som en sorts refräng.

Erodering av välfärdsstaten

En mycket viktig utgångspunkt – och slutsats – är följande:

Det finns inget stöd bland allmänheten för en minskad offentlig sektor. Privatiseringar är generellt sett impopulära.

Ändå har välfärden eroderats de senaste tre-fyra decennierna. Gradvis och i smyg. Med tal om ”nödvändighet” snarare än önskvärdhet (något som ses som orealistiskt).

Det mesta förefaller alltså omöjligt. I praktiken råder numera även en blocköverskridande konsensus.

De tre senaste decennierna har de offentliga utgifternas andel av BNP minskat med cirka 15 procent. Detta har främst drabbat socialförsäkringarna och arbetsvillkoren i allmänhet.

Kraven inom äldreomsorgen har skärpts.

Hemtjänsten har blivit mindre tillgänglig.

Skolan har försämrat sina resultat och klasserna har blivit större.

Varslen inom sjukvården duggar tätt.

Stödet till de mest socialt utsatta minskar.

Administrationen sväller.

Men inget av detta nämns i partiledartalen eller i valmanifesten.

När det skärs ner i välfärden måste någon annan betala. Besparingar och kostnader cirkulerar och genererar nya besparingar och kostnadsförflyttningar.

Varför? ”Sverige har inte råd. Sverige är fattigt.” Så brukar det låta.

Det tycks otänkbart att låna eller investera mer än vad skatteintäkterna medger. Eller att höja skatterna. Eller att omfördela mellan inkomstskikten.

Nyliberalismen – en religion

Nyliberalismen har blivit religion (Spara offentligt, gynna de privata investerarna). Överge (därför) den klassiska expansionspolitiken och kräv alltid mer besparingar. Man kan inte reformera. Ty var skall pengarna komma ifrån?

Bristen på pengar är enligt författarna högst artificiell – och satsningarna på att undvika underskott till varje pris är ett credo.

Det finanspolitiska ramverket

De budgetpolitiska målen, som ofta benämns som det finanspolitiska ramverket, består idag av i huvudsak fyra mål: ett överskottsmål för hela den offentliga sektorn, ett skuldankare för offentlig sektor, ett utgiftstak för staten samt ett krav på kommuner och regioner att ha en god ekonomisk hushållning och balans i budgeten.

Skuldtak, utgiftstak, överskottsmål och regler för kommunernas och regionernas ekonomi är således ledord och styrmedel.

Eftersom det finanspolitiska ramverket innebär att statens utgifter måste finansieras ‘krona för krona’ betyder även detta mindre resurser till välfärd och annan offentlig verksamhet. 

Vad är ett skuldankare? 

Sedan 2019 kompletteras nämligen överskottsmålet sålunda med ett så kallat skuldankare. Innebörden av skuldankaret är att den offentliga skuldsättningen (Maastrichtskulden) bör uppgå till 35 procent av BNP på medellång sikt.

Redan år 2000 understeg den svenska skuldsättningen 60 procent och är idag nere på cirka 31 procent. Detta gör Sverige till ett av de minst offentligt skuldsatta länderna i EU.

Det andra kravet, att budgetunderskottet för ett enskilt år inte får vara större än tre procent, har även det visat sig svårt att leva upp till. Under 2023 så klarade drygt hälften av länderna det här målet. Störst underskott hade Italien vars underskott motsvarade en andel på hela 8 procent. Snittet för EU var även det högt och den genomsnittliga andelen var 7,4 procent. Sverige hade ett underskott som motsvarade cirka 0,6 procent vilket var sjätte bäst i hela EU.

Staten har sålunda skurit ner på exempelvis sjukförsäkringen och LSS. Välfärden minskar alltså, och välfärdsarbetarnas villkor försämras.

Skattesänkningar i stället för reformer

Men om arbetslösheten sjunker och fler betalar skatt uppstår ju ett utrymme att öka statens kostnader genom att genomföra reformer? Under de senaste decennierna har emellertid ökade intäkter ofta använts till att sänka skatter eller att betala av på statsskulden.

Från Alliansregeringens prat om bidragsfusk och latmaskar (2006-14) till S-regeringens likartade (men retoriskt annorlunda uttryckta) politik – med exempelvis bibehållna jobbskatteavdrag och striktare FK-bedömningar (2014-22) löper en blåröd tråd.

Mellan 1990 och i år (2024) har de direkta socialförsäkringskostnaderna mer än halverats (från drygt 9 procent till knappt 4 procent). Efter ”invandringsåret” 2015 har det – med undantag för pandemiepoken fortsatt.

De mest utsatta drabbas

Men att skära ner på ersättningar som täcker väldigt breda lager av befolkningen är riskabelt. Det är därför vi inte ser några stora åtstramningar av barnbidraget eller föräldrapenningen.

Det är de mest utsatta (sjuka, omsorgstagare, aktivitetssysselsatta, LSS etcetera) – och ofta tysta och medialt frånvarande – som får stå för fiolerna. Lidandet koncentreras och klyftorna växer. Välfärden måste bantas för att kunna räddas.

Besparingspolitik har blivit axiom

Statsbidragen stramas åt. Produktivitetsavdraget reduceras årligen för alla myndigheter (vilket innebär nedskärningar).

Bidragen till kommuner och landsting indexregleras inte i takt med inflationen. NPM har skapat ett tryck på kommuner och landsting att inte låta sig ”förslappas”.

Besparingspolitiken har blivit ett axiom. Kostnaderna för socialpolitiken flyttas från staten till främst kommunerna.

Men kommunerna skär också ner. Frivilligt eller av tvång. Budgetdisciplinen är a och o – vilket drabbar bland andra förskolorna, skolorna, äldreomsorgen och funktionshinderverksamheten.

Den försvagade kommunala ekonomin beror på många saker: demografin, minskade skatteintäkter, minskade statsbidrag, höjda krav på skola och omsorg. Tillfälliga projekt och en svällande administration. Totalutgifterna kan därmed bli de samma samtidigt som välfärden urholkas. 

Dolda nedskärningar

Hur hanteras då detta? Jo, man satsar på dolda nedskärningar.

I synnerhet beroende på att såväl nedskärningar som skattehöjningar – som är uppenbara – är impopulära bland väljarna. Och även kommunalpolitikerna – som riksdagspolitikerna – vill ju påfallande ofta bli omvalda.

Dolda nedskärningar kan se ut på olika sätt. Man kan ålägga en välfärdsnämnd ett effektiviseringskrav utan att specificera hur implementationen ska ske.

Man kan låta bli att räkna upp anslagen med kostnadsökningarna. Man kan låta en verksamhet hämta hem tidigare års underskott.

Välfärdsarbetarna drabbas

Sammantaget drabbar detta välfärdsarbetarna på golvet, liksom välfärdens mest utsatta patienter och klienter. Allt detta tenderar sedan i ett andra led att ”bukta ut” någon annanstans.

Samtidigt ökar kraven på de alltmer slitna medarbetarna. NPM kan dessutom bara mäta kvantitet – inte kvalitet. Och: eftersom det är de kortsiktiga kostnaderna som räknas, och det är för dessa vi har byggt institutioner och ramverk för att hålla nere, så får de långsiktiga vinsterna stryka på foten. Givet denna beskrivning förflyttar kommunala besparingar kostnaderna till välfärdsarbetarna. När dessa sedan blir sjuka återuppstår kostnaden som en utgift för den statliga sjukförsäkringen, vilket resulterar i ytterligare besparingskrav. Det samma gäller inom den regionala vården.

Efter dessa resonemang sammanfattar författarna hur cirkulationen av besparingar och kostnader i det svenska välfärdssystemet fungerar.

Det påstås att pengar saknas som i realiteten inte saknas. Vår institutionella finanspolitik skapar incitament för ständigt fler nedskärningar.

Utvecklingen blir självförstärkande. Konflikter mellan politikernas kortsiktiga intressen av att vinna val och samhällets behov av kloka – och långsiktigt hållbara – beslut skapas.

Marknadsekonomin har gradvis alltmer kommit att få ersätta politikernas roll. Den artificiella bristen på pengar blockerar satsningar på en moraliskt motiverad omfördelningspolitik. Klassklyftorna växer. Särskilt utsatta, och ofta nedtystade, grupper får bära allt yngre bördor. Mandatvis sockras medel- och överklassen med skattesänkningar.

Välfärsstaten avvecklas på falska grunder

Sverige avvecklar sålunda välfärden på falska grunder.

I det sjunde och sista kapitlet ställer författarna så frågan om vad som går att göra åt allt detta bedrövliga tillstånd. Här konstateras bland annat att, som vi sett, det nya och tysta systemskiftet inte skett slumpartat. Det bygger på falska premisser och ramverk som gynnar de redan rika och stegvis alltmer utarmar de utsatta.

Resursstarka grupper använder privata välfärdslösningar för att komplettera de offentliga. Ekonomiskt kapital skapar utrymme för att spara vid sidan om inför pensionen.

Socialt och kulturellt kapital behövs därutöver för att sätta barnen i kö till friskolan.

De privata systemen är dessutom utformade så, att de tär på de offentliga resurserna ännu mer, vilket återigen ökar besparingstrycket och i förlängningen motiven för att komplettera med ytterligare doser av privat välfärd.

Högern gynnas

Ovanpå detta gagnas högern av ett politiskt klimat som nedtonar vikten av ekonomisk omfördelning, jämlikhet och social trygghet.

Det största hotet påstås dessutom vara invandringen. I Sverige hittar vi sorgligt nog stödet för (SD) bland de grupper som först och främst drabbades av Alliansregeringens urholkningar av trygghetssystemen. Begripligt, så som debatten låter, men på sikt helt förödande för samhällsgemenskapen. Och förbättringar för de många ses alltså per definition som omöjliga – eftersom de ligger utanför budget. Vi måste därför bestraffa dem som anses skyldiga till förfallet. 

Den finanspolitiska ramverket – en fälla

Men hur skall vi då handla? Författarna förespråkar att vi vrider perspektivet 180 grader och gör det smärtsamt och skamligt att skära ner.

En starkare välfärd kräver alltså att vi höjer de politiska kostnaderna för politiker på alla nivåer, som inte ger tillräckliga resurser till välfärden. Ett sätt att göra detta, är att öka transparensen, så att exempelvis de dolda besparingarna görs synliga.

Ansvarsutkrävandet skull därmed underlättas. Den massmediala granskningen skulle behöva vässas. Kort sagt, heter det i boken, skulle anhängare av åtstramningspolitiken tvingas argumentera för varför den är motiverad.

Vidare. Det är i relation till överskottsmål, skuldankare och reglerna om hur kommuner får använda sina resurser som besluten fattas. Detta finanspolitiska ramverk har dock blivit en fälla. (För den som är intresserad av ett än vidare perspektiv än det som här presenteras hänvisar jag till Ali Esbatis utmärkta textsamling, som utkommer i dagarna. Där skärskådas bland annat marknadsfundamentalismens betydelse för människosynen, rasismen och ultraindividualismen.)

Vi borde satsa mer på välfärden

Ett land blir inte rikare för att de låter bli att investera i välfärd. Och snarare än en statsskuld borde vi tala om en ”investeringsskuld”, som består av alla de resurser vi låtit bli att använda för att bygga samhället starkare.

Vi vet ju dessutom att Sverige har en mycket låg utlandsskuld (31 procent av BNP just nu) och låg budgetskuld (0,6 procent av BNP just nu). Vi är alltså nästan sämst i klassen när det kommer till att bedriva expansiv politik!

Nu tycks (de flesta) politikerna – från höger till vänster – vara överens om att satsa så lite som möjligt på välfärden – eftersom vi ju inte har råd.

Tvärtom borde vi satsa mycket mer – och för alla medborgares skull. Särskilt bör vi satsa på de mest utsatta och mest marginaliserade. Därför att detta är det enda moraliskt försvarbara – och för att vi har mer än råd.

Knivskarpa argument

Vi har inte råd med en politik som låter de mest gynnade snylta på vår gemensamma välfärd. För övrigt är gränsen mellan att klara sig och att befinna sig i svår ekonomisk utsatthet porös och oförutsägbar. ”Alla kan halka på en isfläck”, som Altermark och Plesner så fyndigt uttrycker det.

”Konsten att avveckla en välfärdsstat” är en gedigen bok som alla bör läsa. Välfärdens ekonomiska och sociala urholkning blir begriplig. Den nyliberala politik som är motsatsen till solidaritet ställs mot väggen. Argumenten är knivskarpa.

The post Knivskarp och gedigen bok om välfärdsstatens avveckling first appeared on Opulens.

FACKLITTERATUR. Lis Lovén har läst Helena Meyers bok ”Tatuering” med stor behållning och reflekterar kring vad som får människor att vilja dekorera kroppen med bilder och tecken.

Tatuering av Helena Meyer
Verbal förlag

Jag har just läst en bok som jag har svårt att göra rättvisa. Om jag berättar om den med alla till buds stående medel så riskerar jag att få boken att låta så bra att många misstänker att det just inget annat än låter för bra…

Boken handlar om tatuering och är skriven av Helena Meyer. Boken heter alltså blott ”Tatuering.” Titeln säger just inte så mycket men bokens omslag är vackert och konstnärligt lockande.

Meyer kan sitt ämne och hon spänner över olika fält. Hon är delvis intresserad av att täcka upp de många orsaker och motiv till att tatuera sig som finns.

Fördomar

Själva tatueringen som konstform och teknik kan leda till många slentrianmässiga påståenden. Och vad är det då som gör att myterna ännu idag sprids? Som den gamla föreställningen om att det till exempel bara är kriminella och sjömän som bär tecken på huden…

Kroppsmodifiering

Alltså, att modifiera kroppen har urgamla anor och detta med att vilja bära med sig en historia finns i alla kulturer. Att ringa in vad tatuering egentligen är för ett fenomen blir svårt och just här tänker jag att bokens bredd och djup är svår att förklara. Men låt mig säga att bredden och vidden i denna boks omfång är omtumlande.

Oåterkalleligt val

I förlängningen vill nog Meyer påvisa hur kroppen kan vara ett ideologiskt instrument. Det oåterkalleliga valet vi gör när vi kommunicerar språk, tecken, tatueringar får ju konsekvenser. För omgivningen och för oss själva. 

Livskriser

Meyer är en förunderlig tänkare som gått igenom livskriser som lärt henne saker. Hennes otaliga kroppstecken handlar om hur hon framställer sig själv och det är kul att läsa om detta.

Tatuering som igenkänning och politik? Som språk och bevis? Som något dolt under slöjan på en kvinna från ett muslimskt land? Som en vilja att använda konst och teknik i ett?

Det som slår mig efter att ha läst boken är att alla fördomar om tatueringar bör förkastas.

The post En läsvärd och omtumlande bok om tatuering first appeared on Opulens.

JUDENDOMEN. Boken är i stort sett heltäckande vad gäller förklaringar till varför fester och högtider firas inom judendomen, skriver Katrine Hamori, som läst ”Barnens judiska år” av Johanna Schreiber.

Barnens judiska år av Johanna Schreiber
Illustratör: Nakima Schreiber
Hillelförlaget

Det finns böcker som gör en melankolisk, det finns böcker som lämnar en likgiltig och det finns böcker som är spännande. Och det finns böcker som är som ett glas iskallt vatten när man är riktigt törstig. En sådan bok är ”Barnens judiska år” av Nakima Schreiber.

Den inte bara släcker en kunskapstörst man kan ha, den är så uppfriskande i det självklart barntillvända tilltalet och de härligt färgsprakande och vackert formgivna sidorna. Det är faktiskt en sann glädje att bara bläddra i denna bok som alltså är den allra första svenska boken någonsin om judiska högtider som vänder sig direkt till barn.

Boken är i stort sett heltäckande vad gäller förklaringar till varför fester och högtider firas inom judendomen. För den som vill utveckla sina judiska barns identitet är boken självklar och det är därför inte märkligt att boken snabbt sålde slut på den första upplagan – förmodligen köpte varenda judisk förälder ett exemplar. Det stämmer ganska bra med hur många med den religiösa och kulturella identiteten som det finns i Sverige. Den har nu kommit ut med ytterligare en upplaga och förmodligen kommer den också snabbt sälja slut med tanke på hur utmärkt den är som inspirationsmaterial för lärare och bibliotekarier.

Boken är fullspäckad med berättelser, recept, pysselinstruktioner, men framför allt av livsfrågor som barn och vuxna kan fundera över tillsammans. Till exempel kan man prata om vad ett hem egentligen är. Först och främst är det en bostad. En plats som skyddar mot väder och vind och en plats där vi kan vila oss. Vissa människor trivs med att flytta runt, andra avskyr att flytta och vill helst bo i samma lägenhet eller hus hela livet. Det är alltså en bok som trots det uttalade temat, faktiskt också tar upp allmängiltiga frågor som barn och vuxna kan diskutera tillsammans. Men framför allt ger den på ett tydligt och rakt sätt förklaringar till varför judar har så otroligt många fester och högtider.

Året börjar alltså på hösten. Det beror på att året följer månens rörelse runt jorden. Högtiderna i boken delas in i tre grupper; religiösa, historiska och de som är kopplade till naturen och växtlighet. Så av de elva högtider som beskrivs här, är det fyra som har sin grund i själva religionen. Det är ju intressant att flertalet fester under året firas för att fira  . . . livet.  Lechaim! Till livet! Det hör man ganska ofta i amerikanska filmer som inte sällan har något judiskt tema, alltifrån ”Spelman på taket” till Woody Allen.

Det judiska är självklart en del av USA, dit så många emigrerade undan pogromer och förföljelser. I Sverige bor ungefär 25 000, de allra flesta i Stockholm, Göteborg och Malmö. Majoritetssamhällets kunskap om judendom är ganska begränsad. Det räcker att bläddra i en lärobok i religion för gymnasiet för att inse att bilden av den ortodoxe mannen med svart hatt och långrock är ungefär vad som erbjuds. Därför fyller Johanna Schreibers och illustratören Nakima Schreibers vackra och roliga bok en stor kunskapslucka och visar tvärtemot den gängse bilden av judar som antingen offer för förintelsen eller extrema religionsanhängare i märkliga kläder, att judar faktiskt är som alla andra i Sverige – det vill säga människor som tycker om att samlas runt mat och fira sina traditioner.

Här sprakar det av färger och godsaker som Torah-plättar som görs på ägg, smör, mjöl, socker och fylls med Kesella och choklad. De kallas så för att de rullas ihop och just det – ska se ut som Torah, de fem Moseböckerna som alltid är handskrivna och hoprullade till två stora cylindrar.

Bokens stora förtjänst är just att den avdramatiserar och gör allt som har med judendom att göra till något mer än bara en förklaring om en viss religion, den poängterar det allmänmänskliga i det judiska och att vi människor är mer lika än olika varandra. Till exempel är det så att oavsett var i världen vi bor och oavsett vad vi tror på så har alla människor det gemensamt att vi längtar efter ljuset på vintern. Nästan alla kulturer har en högtid under vintern då man har en ritual med tända ljus. Vi människor, oavsett vad vi tror på har ett behov att skapa ljus i mörker under den del av året då dagarna är som kortast.

”Barnens judiska år” är i alla bemärkelser en tilltalande bok, en bok att tillsammans med barn, barnbarn eller skolelever sakta bläddra i och njuta av de underfundiga, härligt livsbejakande bilderna och få en förståelse för den religion som föregick kristendom och islam; alltså den ursprungliga av de tre abrahamitiska religionerna.             

The post Tilltalande barnbok om judiska högtider first appeared on Opulens.

ALTERNATIV. Viking Cronholm  bröt med den dominerande Ling-gymnastiken och gav oss österländska alternativ. Jesper Nordström berättar om en litterär kuriositet. 

Nästan vilken kuriös text som helst kan efter en tid få status som en del av litteraturarvet. Ett av den svenska litteraturhistoriens mest tydliga exempel är Äldre Västgötalagen som nästlat sig in i läslistorna när det gäller litteraturhistoriska översikter.

En mer fnisscharmig bok i det litterära kuriosakabinettet är Viking Cronholms häfte “Jiu-Jitsu Tricks”, utgiven ursprungligen 1908 och tack och lov sedan dess aldrig språkligt uppdaterad i de nya upplagor som tryckts. Det torrt knastriga består.

Viking Cronholms biografi ger vid handen en kanske inte helt teoretiskt begåvad yngling utan snarare en uttråkad äventyrslysten yngling med högborgerlig bakgrund. Med pappas goda minne gick han till sjöss och utbildade sig till en av Sveriges första manliga sjukgymnaster i Chicago, deltog i spansk-amerikanska kriget 1898 och lärde sig budosport av emigrerade japanska mästare där.

Hemingways machokomplex bleknar lite.

Hans bidrag inom svensk friskvård var också att han bröt med den dominerande Ling-gymnastiken och gav oss österländska alternativ.

Nå, men det litterära då?

Tja, om du som jag njuter av speakerrösten i SF-journalen som hurtigt skorrande i diskant talar om “sunda spänstiga gossar i sol och frisk grönska” är detta ett fynd.

Det är väldigt präktigt och dygdigt och han går till storms mot västerländsk kost och det fördärvliga i alkohol och tobak.

Det finns också en del som är historiskt intressant. Vi får till exempel veta att budosporten blev kvinnors sätt i Japan att värja sig och hantera alkoholrelaterat våld och problem i äktenskapet. En scen är nästan som Selma och Lilla Fridolf. Frun går till krogen och brottar ner sin supande man och drar hem honom.

Vidare är bildmaterialet nästan parodiskt i genren “kraftkarl”.

Det hade inte förvånat om författaren framträdde i leopardmönstrad dräkt på Kiviks Marknad som “Starke Adolf”.

När Viking Cronholm sedan visar upp sina grepp och knep i proper tredelad kostym blir det ju än mer klassisk slapstick i våra ögon. Buster Keaton eller Helan och Halvan kanske?

Fast som om det inte vore för hur det tidstypiska lägger sig som ett charmigt svartvitt filter över det hela, skulle han inte te sig lika irriterande hurtig som en Anna Skipper eller Gunde Svan?

Att han tar österländsk kampsport och plockar russinen ur kakan och använder det till friskvård och en egen ganska poserande attityd gör honom också både samtida och typiskt västerländsk. Det filosofiskt-andliga lämnar han tydligen gladeligen kvar i Japan.

Hans lärdomar togs främst upp av uniformspersonal. Det var nämligen poliser och järnvägspersonal som gick i skola hos honom. Ja, här har vi en kulturell approprierare av stora mått verkligen. Det är inte utan att tanken går till dagens högpresterande medelklass som då och då river av en poweryoga.

The post Litterära kuriositeter: “Jiu-Jitsu Tricks” first appeared on Opulens.

FACKLITTERATUR. Boken “Ekvilibrium” ger läsaren en intressant inblick i sambandet mellan kreativitet och galenskap. Frågor väcks också om dagens samhälles kluvna syn på den kopplingen, skriver Mathias Jansson.

Ekvilibrium – Om sambandet mellan kreativitet och galenskap av Simon Kyaga och Jonas Mattsson, Natur & Kultur

Myten om det galna geniet har nu äntligen vetenskapligt blivit bevisat som en sann föreställning. Eller för att nyansera det något, sambandet mellan kreativitet och vissa psykiska diagnoser som bipolär- och schizofreni-diagnos har nu äntligen bevisats. Redan Aristoteles påpekade att den som kommer till diktarkonstens portar med bara sin hantverksskicklighet, men utan musernas vansinne, kommer aldrig att bli en invigd.

Genom historien har det funnits en föreställning om att genialitet och inspiration går hand i hand med galenskap och psykisk sjukdom.

Det har redan skrivits en hel del böcker och gjorts vetenskapliga undersökningar i ämnet, men det har hittills inte funnits ett tillräckligt stort statistiskt urval för att empiriskt kunna fastslå om detta stämmer eller inte.

Tillsammans med kollegor på Karolinska institutet har psykiatrikern Simon Kyaga löst frågan en gång för alla. Till sin hjälp har de haft Sveriges unika databaser med information om vad människor arbetar med och deras kontakter med vården.

Genom samkörning och anonymisering av materialet har man lyckats finna ett tydligt samband mellan kreativitet och galenskap. Tillsammans med vetenskapsjournalisten Jonas Mattson presenterar Kyaga på ett intressant och tankeväckande sätt forskningsresultaten i boken ”Ekvilibrium – Om sambandet mellan kreativitet och galenskap”.

Ekvilibrium, betyder jämvikt eller balans. För alla vet att diagnoser som bipolär och schizofreni också innebär mycket lidande för de drabbade och de anhöriga, och sjukdomen gör det ofta svårt att under delar av livet att fungera normalt i samhället. Utan det är i stället vid de tillfällen då sjukdomen och kreativiteten befinner sig i balans, i ett ekvilibrium, som nya spännande idéer och konstverk kan produceras. Därför är det kanske inte konstigt att man har hittat en stor andel kreativa yrken hos anhöriga till personer med bipolär- eller schizofreni-diagnos. De bär på anlagen men har inte utvecklat sjukdomen, vilket gör att de oftare kan utnyttja sin kreativitet på ett mer fördelaktigt och jämnt sätt i sina yrkesliv.

Men vad är då egentligen kreativitet? Det är inte bara konstnärliga yrken som är kreativa, utan det gäller också inom det naturvetenskapliga fältet. Finns det olika diagnoser som utmärker sig inom olika kreativeter? I boken ” Ekvilibrium ” tar Kyaga och Mattsson med sig läsare på en resa från antiken till den moderna psykologins framväxt och hur synen på kreativitet och olika diagnoser har förändrats.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

De varvar den historiska bakgrunden, med olika fallstudier och intervjuer, och med hjälp av de nya forskningresultaten får läsaren en intressant inblick i sambandet mellan kreativitet och galenskap. Frågor väcks också om dagens samhälles kluvna syn på kreativitet och galenskap.

Samtidigt som kreativitet efterfrågas i allt högre utsträckning i olika yrken, finns allt mindre plats för avvikande människor. Förskrivningen av psykofarmaka ökar och kommer det i längden att bidra till mindre kreativitet och minde geniala idéer? Uppenbarligen har kreativitet utgjort en stor evolutionär fördel i mänsklighetens utveckling och behovet av nya geniala idéer och människor som vågar tänka utanför boxen har aldrig varit större än idag, med tanke på de utmaningar som världen och mänskligheten står inför. Hur ska vi möta den utmaningen och skapa ett samhälle där vi kan uppnå ett ekvilibrium mellan kreativitet och galenskap?

The post Tankeväckande om kreativitet och psykisk sjukdom first appeared on Opulens.

FILMHISTORIA. Det är suveränt läsbart och läsvärt om allt det sevärda som svenska filmregissörer åstadkommit, tack vare manuskriptförfattare som tills nu mest funnits i skuggan av historien, skriver Ivo Holmqvist. 

Johanna Forsmans och Kjell Sundstedts Det svenska filmmanusets historia som just kommit på Bonniers är – för att citera Povel Ramel  – ett gediget arbete på område som hittills inte kartlagts mer än styckevis och delt. Det är en nästan bedövande detaljerad översikt (det trespaltiga registret upptar ett dussin sidor!) av ett ibland ganska snårigt ämne, och alltigenom läsvänligt med roande och lättsamma anekdoter, snabba sammanfattningar men också många längre där sådana behövs. Det är en suverän uppslags- och bredvidläsningsbok  i dessa tider när SVT fyller etern från framför allt Svensk Filmindustris  lager, inte bara med Thor Modéens och andras pilsnerfilmer (”Pensionat Paradiset” är den mest kända) vars lustigheter bleknat med åren även om de kan ha sitt sociologiska intresse, utan också med Hasse Ekmans och andra mera sevärda från det förflutna.

Historiken tar avstamp i olika experiment med Laterna Magica redan på 1600-talet (Ingmar Bergmans titel på självbiografin var välvald), och sedan med de tyska bröderna Skladanowsky som visade rörliga bilder på Stockholmsutställningen 1897 men som sedan snabbt blev passerade av de franska bröderna Lumière, ett ljust och lämpligt efternamn i sammanhanget.  Historiken går fram decennievis, med en uppsjö av kända namn: till en början Charles Magnusson på Svenska Bio och Henning Berger som hörde till manschettproletärerna i Chicago och skrev läsvärt om det när han återvänt till Sverige. Han var bra på att ta rundlig betalt för snabbt hopsnickrade filmmanus – tusen kronor för en natts arbete 1905, motsvarande femtiotusen i dagens mynt. Därpå roliga sidor om den frodige Sam Ask (matchvikt 176 kilo) som flödade över i sina monologer på krogar i Lund och sedan i Stockholm där han kortade ner världslitteraturens mästerverk till 125 sidor, för Dahlbergs förlag – och flitigt skrev för filmen.

Frank Heller nämns som hastigast, men Frank Heller och filmen som Göran Wessberg redigerade (Pelotard Press 1914) saknas i bibliografin, liksom Anders Palms Möten mellan konstarter (Norstedts 1985) där ett detaljerat kapitel handlar om Hjalmar Söderbergs filmmanus till novellen ”Pälsen”. Tjugotalet domineras sedan av Hjalmar Bergman (död 1930) och särskilt hans hustru Stina som snabbt blev mycket aktiv på SF i Råsunda. Hennes filmmanus till mannens USA-besvikna roman Dollar kan för övrigt läsas i sin helhet på nätet, på Projekt Runeberg. På ett berömt foto taget på en atlantångare på väg västerut ses Mauritz Stiller, Hjalmar Bergman, Victor Sjöström och Greta Garbo. För de båda första slutade USA-äventyret snöpligt, för de senare desto bättre.

Den sista riktigt lyckade filmen av Sjöström-Seastrom blev ”The Wind” 1928, med Lilian Gish som försöker hålla ute den yrande sanden från uttorkade åkrar, ett sisyfosarbete på ett homestead i mellanvästern. Den nämns inte, förklarligt nog, romanen den utgick från är amerikansk, liksom manus. Men ”Terje Vigen” finns med, fast förlagan var norsk, Henrik Ibsens dikt om den strävsamme sjömannen. Med samma rätt kunde därför en annan film ha nämnts, ”Vid vägen” som är den enda som Max von Sydow regisserade, en varsam adaptation av Herman Bangs melankoliska korta roman om hustrun till en stins på danska landsbygden, en stillsam syster till Emma Bovary som dock saknar all upprorslusta.

Selma Lagerlöf lade sig till en början inte i hur hennes romaner transformerades till stumfilmer men blev senare mycket aktiv i deras tillkomst. Hon gillade Sjöström och ogillade Stiller – båda åstadkom mästerverk tack vare henne. Kapitlet om trettiotalens och fyrtiotalens politiska aktivism (till en början utrikespolitiskt försiktiga) är särskilt intressanta, med manus av Bertil Malmberg, Sigfrid Siwertz, Ragnar Josephson, Karl Ragnar Gierow, Ivar Lo och Vilhelm Moberg, lite senare av Walter Ljungqvist med den Hemingway-inspirerade ”Ombyte av tåg” som blev ett svenskt svar på David Leans ”Brief Encounter”. Hittills undanskymda eller okända insatser lyfts fram i ljuset, av Elin Wägner, Mimmi Pollak, Ulla Isaksson (vars variant av den medeltidsballaden ”Herr Töres döttrar i Vänge” blev Ingmar Bergmans mästerverk ”Jungfrukällan”). Och förstås Astrid Lindgrens samarbete med Ole Hellbom. Inte oväntat dominerar sedan Hasse Ekman (ordentligt uppvärderad på de senaste åren) och Ingmar Bergman, och då har man bara kommit två tredjedelar in i boken.

Och därefter Bo Widerberg, Jan Troell och Vilgot Sjöman – när kontrakten skrev med de medverkande i hans ”Jag är nyfiken-filmer” valde alla utom han själv för säkerhets skull själv ett fast engångshonorar. För att hjälpa till i starten med det riskabla företaget skrev han i stället ett med avräkning. Och så kom skandalsuccén i USA där ”Jag är nyfiken – blå” var en säljande titel. Efter att den släppts av amerikanska tullen  flockades folk som var vana vid blue movies till visningarna på Manhattan. Pengarna flödade in, och Lena Nyman och Börje Ahlstedt blev naturligt nog sura. Men de kompenserades med intäkterna från en följande bok, avslöjar nu Sjömans son.  En inspiration till kameravinklarna i den första fick Vilgot Sjöman i vår studentlägenhet under Lundakarnevalen 1966, som jag skrivit i annat sammanhang.

Sedan följer sammanfattningar om Roy Anderssons, Niklas Rådströms, Lukas Moodyssons och en mängd andras insatser som manusskribenter, bland dem Ruben Östlund (avslutningsvis hoppas man på ännu en kommande guldpalm – han har fått fem Guldbaggar, en Guldbjörn i Berlin och en Guldpalm i Cannes (för ”The Square” som är en ganska gräslig film), och ett överflöd av lika genomintressanta sidor om ändrade arbetssätt och arbetsvillkor, bland annat från improvisationernas tid. Av företalet framgår att Johanna Forsman och Kjell Sundstedt som tidigare skrivit en bok om kvinnliga manusförfattare i Sverige har lagt tio år på att vaska fram ur tidens ström alla detaljer till denna inspirerade överblick. De har hittat mycket guld (på SVT Play kan man just nu se Chaplins ”Guldfeber” som är ännu bättre än hans ”Chaplins pojke”). Det är suveränt läsbart och läsvärt om allt det sevärda som svenska filmregissörer åstadkommit, tack vare manuskriptförfattare som tills nu mest funnits i skuggan av historien. Men inte längre!

The post Läsvärt om det sevärda first appeared on Opulens.

RIKEDOM. Fredrik Sjöberg är mästerlig på att fånga rikedomen av underbara detaljer och varje läsare kan bli lite klokare och mera uppmärksam när något fladdrar förbi, menar Bo Bjelvehammar, som läst Fjärilarnas skärgård.

Fjärilarnas skärgård av Fredrik Sjöberg
Bokförlaget Max Ström

Med våren kommer blåsippor, sånglärkor och citronfjärilar, som kan flänga runt och fladdra omkring redan i april. Alltså ett säkert vårtecken. Citronfjärilen är allmän, det har den alltid varit. Det finns andra arter som är mera sällsynta, några flyger ostadigt, några rör vingarna med snabba slag, andra dallrar förbi på färggranna vingar, fjärilslätt.

Det känns en oro över rörelserna.

Ingen annan plats har en rikare fjärilsfauna än Stockholms skärgård med ett otal öar. Författaren och entomologen Fredrik Sjöberg har i denna bok räknat dem alla. Det blev 78 arter, detta gäller dagfjärilar, inga nattflyn som mott, mätare och vecklare.

Varje art får en miniessä tillsammans med bilder, Wilhelm von Wrights klassiska akvareller, gjorda under 1800-talets första hälft.

Det är en allmän och fri betraktelse om fjärilens liv, förekomst, utbredning, kännetecken och slående saker som hur stora variationer det finns i varje population, år från år.

Fredrik Sjöberg är inte torr eller enformig. Han är ödmjuk inför sin uppgift, påhittig och humoristisk. När han behöver hjälp och uppslag går han till andra skildrare av fjärilar, som Sven Rosendahl och Harry Martinson. En naturskildrare saknar jag dock i detta sammanhang och det är Staffan Börjesson som i boken Än flyger aspfjärilen skildrar denna stora fjäril, som är en skönhet i sina vackra färger, svartbrun, vit och brandgul.

Det går inte att säga att Fredrik Sjöberg är en “fjärilsdåre”, som flänger runt med håv och märkliga huvudbonader, men han är en inbiten och energisk fjärilsjägare och han kan använda håv för att fånga in ett exemplar för artbestämning. Han kan även sitta i en grusgrop under långeliga tider och vänta på en särskild art. Fredrik Sjöberg går aldrig utan håv, inte ens till brevlådan.

En fjäril, apollofjärilen, var en stark anledning till att han i mitten av 1980-talet bosatte sig i skärgården, på Runmarö. Huset var både gammalt och förfallet, men i den risiga trädgården flög det massor av fjärilar, inte minst apollofjärilar. Det fällde avgörandet.

Fjärilen är egen på flera sätt, även själva flykten: ibland stark och bestämd, ibland vingligt seglande, likt en svala vikt av japanpapper, en sjöbergsk metafor.

Nu ska vi inte tala om sommarens tråkigaste fjäril, enligt Fredrik Sjöberg, luktgräsfjärilen. Totalt charmlös, jämnbrun, odrägligt vanlig och som ständigt stör med sitt enfaldiga fladdrande. Fredrik Sjöberg blir märkbart irriterad över att bara se en luktgräsfjäril. Han skriver närmast uppgivet. ”Bara belgarna har avbildat eländet på frimärke (låg valör)”.

Allmänt går det att säga att många iakttagelser är relaterade till särskilda minnen, platser, tillfällen och små förgängliga ögonblick. Fredrik Sjöberg är mästerlig på att fånga denna rikedom av underbara detaljer, och varje läsare kan bli lite klokare och bli lockad till att vara mera uppmärksam, när något fladdrar förbi, på torrängar, betesmarker eller vid en övergiven grusväg.

The post Underbara detaljer i aktuell fjärilsbok first appeared on Opulens.

CHAMPAGNE. Fanny Härgestams En by i Champagne handlar inte om den glamorösa drycken eller om gruvorna i regionen. Hon har istället koncentrerat sig på att försöka förstå det franska högerpopulistiska partiet Nationell samlings utveckling, skriver Anne Edelstam.

En by i Champagne av Fanny Härgestam
Natur & Kultur

En by i Champagne är titeln på journalisten och författarinnan Fanny Härgestams senaste bok. Ordet Champagne i titeln kan vara lite vilseledande för innehållet är långt ifrån den lyxiga, bubbliga drycken som för tankarna till fest och glädje.

Champagne-Ardenne är en region i norra Frankrike där det högerpopulistiska partiet, Front National, Nationella fronten (numera kallad Nationell samling), har ett starkt fäste. Under 1900-talets början var norra Frankrike känt för sina gruvor och folk vallfärdade dit för att hitta arbete. Inte olikt vad som hände i våra nordligaste trakter. Sedan vet vi hur det har gått för dessa regioner både i Frankrike och i Sverige…

Men Fanny Härgestams intresse ligger varken i dryckerna eller gruvorna, utan hennes gedigna forskningsarbete (under fem års tid) har koncentrerat sig till att försöka förstå och förmedla det franska högerpopulistiska partiets utveckling och dess väljare.

Partiet är helt sammanknutet till familjen Le Pen som liknar en förgången fransk kungafamilj med dess rivaliteter, skandaler och framgångar. Förutom att partiet är i full vigör vet vi ju hur det gick för den franska kungafamiljen…. Fransmännen är ju inte främmande inför revolutioner och omstörtningar.

Att det pyr ett missnöje bland befolkningen har väl ingen gått miste om, inte minst genom de senaste årens gula västar med återkommande, mer eller mindre våldsamma demonstrationer.

Härgestam har koncentrerat sitt arbete på en typisk liten sovande by i Champagne, Brachay, där uppslutningen för Nationell samling varit stor sedan länge. ”Jag blev nyfiken på den lilla by som Marine Le Pen under många år åkte till varje år och som hon själv kallade ‘symbolisk’ för sina sympatisörer. Jag bestämde mig för att följa några personer som jag fick god kontakt med i och runt denna by. För att lära känna dem ville jag å ena sidan sitta ner med dem och prata om allt möjligt, också om annat än just deras politiska åsikter. Höra deras tankar om livet, Frankrike och världen. Å andra sidan ville jag ta del av deras liv genom att vara med dem i deras vardag,” förklarar Fanny Härgestam för mig när jag undrar varför hon ville skriva denna bok.

Le Penisterna hade sina årliga sammankomster i Brachay för att visa sitt stöd just för de ”bortglömda” delarna av Frankrike. Landsbygden i Frankrike upplever – precis som i Sverige – en avfolkning. Men Fanny Härgestam jämför inte våra respektive länder, utan boken är upplagd mellan byn Brachay och några av dess invånare med familjen Le Pens liv och partiets utveckling genom årtionden.

Läsaren får genom vissa utvalda personer följa partiet och dess ledare fram till det nuvarande läget med Marine Le Pen. I mellanakten får vi uppleva hur partiet delas itu med Jean-Marie Le Pen, partiets grundare å ena sidan, och en av hans döttrar, Marine, å andra sidan. Hon gick segrande ur spelet genom att försöka rentvå partiet från faderns expressiva fadäser om förintelsen som en ”detalj i historien” och liknande uttalanden. Men immigration, den franska identiteten och säkerhet är fortfarande de ledande teman inom partiets ideologi.

Förutom President Emmanuel Macrons mittenparti, En Marche, så har de övriga höger- och vänster partierna i Frankrike numera inte något större stöd hos befolkningen. Marine le Pen kan därför räkna med framgång inför nästa presidentval, år 2022. Frågan är om hon kan vinna?

Inför förra presidentvalet gjorde hon rejält bort sig under den sista debatten med Emmanuel Macron som var lugn och självsäker medan hon spydde ur sig oförskämdheter. Har hon lärt sig läxan? Det återstår att se. Liksom hur väl förankrad den franska demokratin egentligen är.

Härgestam beskriver grundligt hur det franska valdeltagandet ser ut med kommunalval och presidentval i olika omgångar. Det är olikt det svenska så det är intressant för läsaren att ta del av.

Författaren håller sig i bakgrunden och skriver inte läsaren på näsan beträffande vad hon själv tycker om partiet – även om det kan skönjas bakom ordvalen. För den politiskt intresserade och framförallt för de tusentals svenskar som är bosatta i Frankrike har boken ett särskilt intresse. Men även ur en europeisk synvinkel är den viktig. Frankrike har länge ansetts som yttrandefrihetens och humanisternas land. Skulle det kunna bli ett minne blott? Tanken är svindlande! Men vem hade trott till exempel att Trump skulle vinna eller att Brexit verkligen skulle bli av? Inget kan tas för givet i dessa dagar. Inte heller våra demokratier.

Även presidentens hanterande av Coronakrisen med alla dess nedskärningar och inskränkningar av den personliga friheten pekar på att även de demonstrerande fransmännen ger sig för en auktoritär ledare när de tycker att det behövs. Man kan också fråga sig om president Macron redan nu förbereder sig för en nästa omgång mot det alltmer populära populistpartiet genom att visa sina muskler?

Hur som helst är det värt att lära sig om utvecklingen för Nationell samling, i ett av våra främsta europeiska länder. Fanny Härgestams bok ger sig ut för att på ett gediget sätt följa det populistiska partiet från dess grund fram till nutid och det har hon lyckats bra med.

The post Bra granskning av den franska högerpopulismen first appeared on Opulens.

FACKBOK. Troligtvis är Alla tiders sex en av årets mest underhållande, inspirerande faktaböcker och jag skulle gärna se en fortsatt analys av det här alltid lika intressanta ämnet, skriver Elisabeth Brännström.

Alla tiders sex – kärlek, våld och religion under 14 000 år av Jonathan Lindström
Förlag: Norstedts

Få ämnen har ju genom århundradena dragit till sig lika mycket intresse som kärlek och sex. Miljontals böcker har skrivits och lästs, både om kärlek och attraktion och om själva sexualakten, dess roll i samhället och den makt den har haft när det gäller att förändra människors levnadsvillkor. Vi har under seklernas gång konsumerat tonvis med kärleksromaner, erotik, porr och många betydligt mindre upphetsande avhandlingar i ämnet, och samtidigt har vår inställning till sex gradvis förändrats. Kvinnans roll har, till exempel, i det stora hela ändrat sig lite grann till det bättre för varje sekel, från den våldtäktskultur som rådde under forntiden och medeltiden fram till dagens betydligt mer finkänsliga samhälle där det nu krävs ett tydligt samtycke för samlag och där våldtäktsmän och tafsare, som exempelvis ”kulturprofilen” Jean-Claude Arnault, kan dömas till fängelse.

The post Inspirerande bok om sex under tusentals år first appeared on Opulens.