TORA DAHL. Biografin om Tora Dahl utvidgar sig gradvis från det personliga till det mer generella i skildringen av plågan av att sitta fast i ett olyckligt äktenskap, längtan efter fysisk kärlek och svårigheten med att leva ett kreativt liv som kvinna, skriver Elisabeth Brännström.

Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen
av Jesper Högström
Weyler förlag

Det är trettiotal och i sitt kök i villan på Parkvägen 10 på Lidingö står författaren Tora Dahl med händerna djupt nedkörda i diskvatten. Bredvid henne hopar sig smutsiga tallrikar, glas och bestick och trots att huset är fullt av folk står Tora mol allena med disken och städningen, precis som hon några timmar tidigare har tagit hand om matlagningen helt på egen hand. Dörren till köket står på glänt och från vardagsrummet hör hon påstridiga röster som strävar efter att göra sig hörda över den hetsiga jazzmusiken som en av hennes mans författarvänner, Arthur Lundkvist, envisas med att spela på grammofon. Rösterna överröstar varandra; de är hesa av den rökiga luften och sluddriga av alkohol, men man pratar sällan strunt.

De unga poeterna som tagit över Toras vardagsrum avhandlar allvarliga ämnen; allt från politik, litteratur, jämlikhet och sex ska diskuteras och debatteras, ibland in i absurdum. Man lever i föränderliga tider, och diskussionerna och de utvalda samtalsämnena blir ofta därefter.

The post Biografi om hämmat författarliv och olyckligt äktenskap first appeared on Opulens.

ROMAN. Denna ovanligt välskrivna och intelligenta roman förtjänar att läsas, och läsas på nytt, med vaken uppmärksamhet och stor eftertanke, skriver Ivo Holmqvist om Portarna i Montmartre av Stina Palm.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Portarna i Montmartre av Stina Palm
Palaver press

”Kanske är han alldeles för fransk för att bilda skola – han var inte desto mindre (…) ett av dessa vittnen som tvingar oss att se det vi helst går förbi och blundar för” skrev Leif Zern i förordet till Bernard-Marie Koltès roman Flykten till häst som Lind & Co gav ut för tolv år sedan, i sin serie Nittonhundra.

När han dog 1989 just fyllda fyrtioett hade Koltès hunnit göra sig känd framför allt som dramatiker, både med adaptioner av ryssarna och av Shakespeare, och med egna pjäser med våldsamma inslag där avtrycken från absurdisterna är tydliga. Den som i Sverige är bäst insatt i detta författarskap som avbröts i förtid genom aids är Stina Palm som tjugo år efter Koltès död doktorerade i Lund på avhandlingen Bernard-Marie Koltès: Vers une éthique de l’imagination.

Samma år gav Bonniers ut hennes novellsamling Trollsländor och taggtråd som Aase Berg lovordade i Expressen i en recension som påstod att hon ”visat att den vackra texten varken behöver vara statisk eller inställsam”, ett omdöme som det är lätt att instämma i.

När Stina Palm nu återkommer med Portarna i Montmartre skulle man likt Leif Zern kunna hävda att det är en roman som är alldeles för europeisk för att kunna bilda skola här hemma (fast författarskolan vid Lunds universitet borde engagera henne som föreläsare – om de gör det anmäler jag mig direkt: på varje sida framgår hur suveränt hon behärskar själva hantverket). En omdömesgill och beläst skribent som vet mycket om den kontinentaleuropeiska litteraturen har kallat romanen ett litterärt mirakel, också det ett betyg jag håller med om.

Man påminns om flera författare under läsningen, de flesta på kontinenten, men också några här hemma. Det är en roman om tiden och minnet som utspelar sig i olika miljöer, dels i Paris, dels i en ångermanländsk by vid Höga kusten, och på olika tidsplan som omfattar flera generationer och många årtionden men med krigsåren i början av 1940-talet under Vichy-regeringens kollaboration med nazisterna som nav. Parisatmosfären har en täthet som hos Patrick Modiano, öppningsscenen är inte olik den i Harry Mulischs Upptäckten av himlen, handlingen har vissa beröringspunkter med Irène Némirovskys Storm över Frankrike, och över resonemangen om minnet och skrivandet svävar ibland Marcel Prousts ande.

Det är mycket länge sedan jag läste något lika gripande om känslor och kärlek mellan älskande och mellan vuxna och barn, i flera olika släktled, och om hur tiden far fram med oss alla.

Men mest påminns man om den Eyvind Johnson som blev alltmer europeisk i takt med att han borrade sig ner genom århundradena och likt Thomas Mann skrev romaner på formeln ”då som nu”. Han visste lika mycket om människors godhet som om deras ondska. Det gör också Stina Palm, det syns inte minst i det centrala kapitel som är förlagt till Vélodrome d´Hiver, en sportanläggning som är riven sedan länge och som många helst vill glömma. Inte utan skäl: dit fördes judar i olika åldrar på väg till förintelselägren.

I romanen handlar det framför allt om barn, i etsande episoder som är lika omänskliga som dem Steve Sem-Sandberg mera mångordigt har skildrat, på andra platser. Lättast lär man sig vad som hände i en artikel av Kenneth Hermele i nättidskriften Dixikon: ”Den 16 och 17 juli 1942 arresterade franska poliser under den så kallade La Rafle de Vél d´Hiver 13 152 judar, därav 4 115 barn, och stängde in dem på Vintervelodromen för vidare deportering till dödslägren.”.

Stina Palms livskloka och medkännande roman är ofta lika gripande som Eyvind Johnsons kanske största roman, Hans nådes tid. På slutsidorna betraktar den som för ordet ett gammalt fotografi och säger: ”vissa minnen är helt enkelt för betydelsefulla för att man ska kunna låta dem förbli tvivelaktiga. Och genom att anteckna på baksidan det jag en gång trodde fanns hävdar jag min rätt att göra det frånvarande närvarande.” Just så.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är mycket länge sedan jag läste något lika gripande om känslor och kärlek mellan älskande och mellan vuxna och barn, i flera olika släktled, och om hur tiden far fram med oss alla.

”Jag har kommit så långt i livet att jag måste läsa om samma bok två gånger för att minnas något alls” påstår den man som långt fram i livet berättar sin, släktens och många andras historia. En omläsning har också jag gjort, inte för att jag har dåligt minne utan för att denna ovanligt välskrivna och intelligenta roman förtjänar att läsas, och läsas på nytt, med vaken uppmärksamhet och stor eftertanke.

The post Ett litterärt mirakel first appeared on Opulens.

NOBELPRISET. “Blir det två paket på samma gång nu? Eller bara ett, ett paket med två författare travade på varandra som en litterär dubbelmacka? En Romeo och Julia, en Lila och Elena, en Don Quijote och Sancho Panza, om vi prompt ska stanna i det litterära spåret?” Erik Cardelús skriver om årets Nobelpris i litteratur.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det blir dubbelt i år, en finlitterär dubbelmacka. Två namn, två priser, två smaker på samma gång. Snart händer det, snart när oktobers alla mångfärgade löv virvlar och höstmörkret på allvar lägger sig över slott och koja. Snart utbryter ett obestämt antal jubel och suckar i Börssalen, vid dataskärmar, fikabord och tv-apparater.

Snart hojtas ”äntligen”, med eller utan ironi. Snart skakas det på huvuden och rotas febrilt och förläget i minnen. Har jag någonsin hört talas om den där…? Brister min bildning eller handlar det om ett kultursnobberi som bara rör de närmast invigda? En finkulturell charad, fritt svävande ovanför de många läsarna, marknaden och ”verklighetens så kallade folk”?

Eller, så spelar vi det gamla slitna sociala spelet, anlägger en allvarlig min och sänker rösten en aning och yttrar ett, ”personligen föredrar jag karaktärsteckningen i den fjärde romanen mer än den sjätte… och anser för övrigt att NN upprepar sig en aning i de senare verken…”

Ett annat alternativ blir att koppla på den praktiska nivån. Litteraturen stuvas in i ett Ikea-paket som gör livet enklare för de många människorna i den slitiga vardagen. Då kan priset hjälpa oss att lösa diverse presentbekymmer i jul eller under kommande födelsedagar. Men blir det två paket på samma gång nu? Eller bara ett, ett paket med två författare travade på varandra som en litterär dubbelmacka? En Romeo och Julia, en Lila och Elena, en Don Quijote och Sancho Panza, om vi prompt ska stanna i det litterära spåret?

Blott snille och smak råder ju, plus ett oförvitligt och osvikligt omdöme, såklart. Ett oförvitligt och osvikligt kollektivt och fördemokratiskt institutionellt omdöme som hittills kommit fram till att hela åtta svenskar ska ha det där priset.

Sista och enda gången det blev så var 1974, även då omgivet av ett skandalernas muller. Fast då mullrade skandalerna i efterhand. Mullrade när två svenskar fick priset, två på samma gång. En Martinson och en Johnson.

Dessutom satt de två i samma Akademi som beslutade och delade ut priset. Ett interkollegialt ge-och-ta, alltså. Kanske lite väl internt och intimt, tyckte en del, men ändå.

Två män råkade det också bli, om det nu spelar någon roll, nu när det är så att endast kvalitet värderas bland de illustra och upphöjda människor sitter där i Börshuset och annorstädes.

Blott snille och smak råder ju, plus ett oförvitligt och osvikligt omdöme, såklart. Ett oförvitligt och osvikligt kollektivt och fördemokratiskt institutionellt omdöme som hittills kommit fram till att hela åtta svenskar ska ha det där priset. Åtta svenskar, men ingen August Strindberg eller Astrid Lindgren.

Hela åtta svenskar, men inga brasilianare, indonesier, pakistanier, senegaleser, argentinare heller… Sedan har 28 priser gått till engelskspråkiga författare, medan bara ett till arabisktalande och två till kinesisktalande. Tillsammans upptar franskan och tyskan ytterligare 28 av de totalt 114 priser som delats ut. Så författare på tre europeiskt rotade språk har fått nästan hälften av alla priser. Tre språk som länge har dominerat i det svenska utbildningssystemet, vars länder vi gärna besöker och kulturer vi känner oss hemma i.

Därtill har endast 14 av alla 114 priser som delats ut gått till det andra könet. Till den där andra halvan av mänskligheten som så slående sällan bedöms uppnå tillräcklig kvalitet när fina pris ska delas ut, höga chefsposter tillsättas och maffiga löner betalas ut.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men vad är en bal på slottet… eller i Stadshuset? Varför ska det alltid glunkas och gnällas på allt? Vändas och vridas, stötas och blötas så där trist, torrt och torftigt?

Typisk svensk avundsjuka kan tyckas. Småsint och småskuren. Ett sådant där Jante-gnäll riktat mot alla som förtjänar att höjas, hyllas och hajpas, däribland åtta tidigare svenskar och alla andra hundra goa gubbar under historiens lopp.

Men, varför kan vi inte bara sitta och njuta, gilla läget och smaska på den finlitterära dubbelmackan som serveras? Kanske också komma med ett tips eller formulera en önskan. För mig blir det Elena Ferrante och António Lobo Antunes. Och gärna lite senap på mackan också, tack.

The post Årets litterära dubbelmacka first appeared on Opulens.

ÖVERGREPP. Det är ett övergrepp att — i samma rum som fascister — påstå att det är viktigt att debatten tas, att det är intressant att lyssna på andras åsikter, för det är bara en vit, fri kropp som kan uttala det, skriver Anna Jörgensdotter apropå att nazister bjöds in till en biblioteksafton.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I kalluften kring samtalet på Hornstulls bibliotek — modererat av teaterregissören Stina Oscarson — där nazister bjudits in för att tala om demokrati, tänker jag igen på vad Jean-Paul Sartre yttrade efter andra världskriget: Att all filosofi och politik måste mynna ut i ett absolut värn mot ett nytt Auschwitz. Vi har en skyldighet att primärt försöka se med den utsattas blick. Och vi måste ha det som en grundregel att den utsatta alltid har rätt gentemot den förtryckande eller överlägsna. Det är där vi bör stå.

Nästa vecka är det tänkt att jag ska samtala med Oscarson om demokrati utifrån Krilon-böckerna, skrivna av Eyvind Johnson på 40-talet. Johannes Krilon är vit, intellektuell medelklass med ett grundmurat självförtroende. Alla i hans vängrupp har sitt på det torra, även om de blir indragna i jobbiga situationer (främst orsakade av egen ryggradslöshet ihop med kapitalistiska intressen). Det är ändå de som ska uttala sig om världen. Krilon har solidariteten som ett rättesnöre. Men det är oklart hur Krilon ser på sig själv i förhållande till andra. Jag är osäker på hela demokratibegreppet. Det beror hela tiden på vilka som uttalar orden: Demokrati. Solidaritet. Från vilken plats det sägs.

Oscarson skriver, efter kritiken, att hon tror att hat växer sig starkare i slutna miljöer. Hon förklarar att hon tackade ja för att hon inte bara kan moderera samtal där alla är överens, för att hon tror att det är bättre att mötas i dialog än med slagord och gatstenar. Men så kan bara någon som inte aktivt behövt försvara sig mot rasister och nazister uttrycka sig. Ett öppet rum som blir en skräcksal kan inte längre påstås främja förståelse och möten. Om det inte är ett tryggt rum för vissa människor är det ett farligt rum för alla. Det är ett övergrepp att — i samma rum som fascister — påstå att det är viktigt att debatten tas, att det är intressant att lyssna på andras åsikter, för det är bara en vit, fri kropp som kan uttala det, och utifrån den positionen är det just den kroppen som inte borde få tala här.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

När Krilon säger att man aldrig får låta fienden passera genom ens egen trädgård för att komma åt grannen talar han ur ett nobelt och också vitt perspektiv, där han ser sig själv som någon som bara blir hotad av fienden om han står upp för sin granne. Om Krilon ser att grannen är hotad borde han väl vara hos sin granne när fienden slår in dörren? De vita kropparnas uppgift är inte att debattera med fienden huruvida han har rätt eller inte att gå över gräsmattan utan att ta sitt ansvar för att fienden överhuvudtaget har hittat dit och agera utifrån det?

I podden Revolutionary Left Radio pratar Andrea, som är Lakota Sioux, om hur kolonialismen påverkar urfolkens liv idag. Hon berättar att Pine Ridge-reservatet har den lägsta livslängden i hela Amerika. Självmordsförsöken bland tonåringar är 150 procent högre än på andra platser. Och tuberkulos och cancer har liknande siffror. 70 procent hoppar av skolan. Sjutton människor bor tillsammans i tvårummare, varav en tredjedel inte har vatten och ännu färre elektricitet. Bland ursprungsbefolkningen försvinner och mördas kvinnor och flickor tio gånger oftare än bland resterande befolkningen. 56 procent har utsatts för sexuellt våld och vita män är gärningsmän i 90 procent av fallen. 94 procent av kvinnorna från urbefolkningen som lever i Seattle har blivit våldtagna, och 81 procent av dem av vita män före 18 års ålder. Varje del av USA är ockuperad zon, säger Andrea. Du kan inte bygga en legal plats på en stulen mark. Samma med Israel i Palestina, med skillnaden att USA ses som ett helt legitimt land. Kolonialismen är den ekonomiska bas som vit rasistisk makt bygger på och är grund för folkmord, slaveri och imperialism.

Fascistiska strömningar kopplas automatiskt till Nazityskland som roten till det onda och förbiser ofta kolonialismen. Fascism bygger på rasbiologins redskap att kuva och utrota ursprungsbefolkningar och därigenom motivera stölden av land. Lebensraum hade inte existerat utan Manifest destiny, USA:s närmast teologiska föreställning om expansion.

Vi vill titta långt bort från oss själva, skönja lösningar där vi inte kan göra något och där vi inte har något ansvar. Det kan vi göra som inte genom historien, och fortfarande idag, behöver kämpa mot ockupanter och rasister i olika former. Det är viktigt att komma ihåg när vita kroppar bjuder in nazister till de platser som vitheten benämner som jämlika och trygga. Då blir dessa fredade platser övertagna av de vita kropparna — med sina tankar om att ta debatten, som betyder det samma som att prata med likar för att upprätthålla privilegier — och på så sätt förstärks och fortgår kolonialismen.

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Det vita skräckrummet first appeared on Opulens.

HUMANITET. Så står han framför mig igen. Inte särskilt lång, inget särskilt med hans utseende. Det är i solen, i de oändliga trädgårdarna i Montjuic, Barcelona. Jag lyssnar på papegojor, och där står han: Johannes Krilon.

Det är som om han skulle finnas på riktigt, redan på första sidan säger han: ”Det är mitt krig, vad ska jag göra?” Svaret blir: bära. Och han säger: ”Jag är rätt så stark, du får inte uppfatta det som skryt, men jag är ganska stark, i alla fall rätt så kraftig.”

Det är i Eyvind Johnsons Krilontrilogi från världskrigets 40-tal, jag är mitt i Krilons resa. Vännerna har vänt sig bort från honom efter hotfulla påtryckningar och i ett försök att rädda sina egna skinn. De har lierat sig med mörkerkrafter, rädda för att mista sina privilegier. De vill vara i fred, som Krilon förklarar det.

I Grupp Krilon hade de en samtalsgrupp, de pratade konst och människans värde. Diskussionerna hörde samman med den solidaritetsprincip som Krilon förfäktar och som går ut på att alltid försöka finna dem som försvunnit och att aldrig låta fienden gå över ens mark för att komma till grannen. Då måste man göra motstånd, även om man riskerar sitt eget liv.

Krilon blev besvärlig i kapitalisters och fascisters ögon. Det enda sättet att skydda människor enligt deras mening är att övervaka och ockupera. Krilons enda vän Isabelle tror att de vill förgöra honom därför att han försvarar konsten. Han försvarar drömmarna, utopierna, sanningen, rent av kärleken, det som andra kallar omöjligt eller i varje fall olönsamt.

I Sverige tar vintern aldrig slut. Jag läser forskaren Karl Gauffins ord i ETC om en alltmer villkorad asylpolitik ”som frånkopplats rätten till skydd och handlar mer om hur individen presterar”. Jag läser om Löfvens utspel mot papperslösa. Jag besöker min läkare och säger att jag kan inte vara sjukskriven längre, eftersom jag har så låg sjukpenning och inte får det att gå runt. Det ökar i stället för minskar min stress och ångest. Ah, säger min läkare, så bra, då behöver jag inte ha Försäkringskassan efter mig längre. Han beräknar att jag behöver max tre ångestlindrande à två veckor. Jag säger att jag inte kan veta hur ofta panikångesten kommer. Han säger: Du måste lära dig att stå ut med den. Jag säger: Det är inte som huvudvärk, det är en mardröm. Han säger: Det viktigaste är att du inte blir beroende av tabletterna. På medicinförpackningen står det: ”Mot stark ångest. GLEST.”

Hade min läkare befunnit sig i Johnsons roman hade statsministern suttit bredvid och pratat om hårdare tag och möjligheten att effektivare skicka hem de papperslösa, och runt dem hade de stått som efter partilinjen röstade nej till amnesti för ensamkommande och alla de som gjorde sitt jobb och tvingade bort aktivister från bussarna och tvingade de unga afghanerna på bussen, mot deportationen – och över dem skulle falla ett mycket hårt regn av vassa guldstjärnor.

I sitt svek mot Krilon håller bäste vännen Hovall på att förtvina: ”den inre bredd, som varje generös mänska har, tycktes smalna till ett litet utrymme, en gård där det annars vidlyftiga hjärtat fick hålla till mellan trånga murar.” Krilon skickar honom en storslagen färgstark plottrig tavla från ett avlägset land. Hovalls fru Ellen tycker att människorna på bilden är fula, varpå Hovall svarar: ”Jaja, var för sig kanske. Det är så med många mänskor – när de är ensamma.” Hovall förstår att tavlan är ett löfte om att världen kan förändras. Han får snusvisioner och försöker förklara för Ellen: ”Det är ibland som en enkel, klar dikt som man sjunker ner i till dess den inte är enkel och klar längre utan ett vittnesbörd om hur underlig den värld som den stigit upp ur kan vara.” Han tänker på Krilon och mångfalden och djupet och nyanserna i tavlan och säger: ”vi borde vara mycket annorlunda.”

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Och över dem skulle falla ett mycket hårt regn av guldstjärnor first appeared on Opulens.

STJÄRNFALL. “Ska man där läsa in en mild kritik av ståhejet kring den Nordstjärneorden som den äkta mannen till en av de aderton fick, på Wästbergs rekommendation? Det är ett tag sedan man slutade förläna ordnar inom riket”. Ivo Holmqvist om Jean d’Ormessons bortgång.

Kallt hjärta under stjärnan… Jean d´Ormesson har avlidit, nittiotvå år gammal, en fransk ädling och författare som hann med mycket. Under många år var han generalsekreterare i Unesco som den nästan illiterate buffeln i Vita Huset nu vill skrota, liksom så mycket annat. Vid sitt inval till Franska Akademin var d´Ormesson den yngste i församlingen och hann bli den äldste: ”Han uppträdde med en ädlings artighet och kvickhet, väluppfostrad ut i fingerspetsarna, otidsenlig”, skriver Per Wästberg i Svenska Dagbladet den 20 december, i en som vanligt briljant artikel med ett fyrverkeri av metaforer.

En formulering får mig att fundera vidare: ”Han var inte tillräckligt fåfäng för att avstå från utmärkelser.” Ska man där läsa in en mild kritik av ståhejet kring den Nordstjärneorden som den äkta mannen till en av de aderton fick, på Wästbergs rekommendation? Det är ett tag sedan man slutade förläna ordnar inom riket, det skedde 1975 i en reform som Olof Lagercrantz länge ivrade för som kulturchef på Dagens Nyheter, en post som också Per Wästberg haft.

I katalogen i det läroverk där jag tog studenten för ett drygt halvsekel sedan var man noga med att sätta ut RVO och RNO bakom namnen på de rektorer och lektorer som var riddare av Vasaorden och Nordstjärneorden. Min mor var det senare, och mottog (fast fick betala dyrt för privilegiet) en vackert emaljerad stjärna att hänga på sidenklänningen vid högtidliga tillfällen. Med den kom noggranna instruktioner om hur den skulle bäras och handhas. Numera delas den bara ut till förtjänstfulla utlänningar även om de kan tydligen få vara bosatta i Sverige.

Att få The Order of the Polar Star uppskattas säkert alltfort. Anna Maria Lenngrens ”Pojkarne” är en desillusionerad dikt, med en genomskådande kvinnlig blick på tidens grymma framfart som förvandlar muntra gossar till dystra män i staten. Slutraderna om ”kallt hjärta under stjärna, gul hy och granna band” behöver numera en utläggning för att bli förståelig: stjärnan är Vasatrissan, Nordstjärnan eller andra slika hedersbetygelser, och bandet är av vattrat blekblått siden (följer man Nobelfestligheterna på TV vet man hur de på fågelsraden av de ordens behängda ter sig).

Titeln på en av Eyvind Johnsons romaner från trettiotalet får nog också förklaras numera: Kommentar till ett stjärnfall handlar inte alls om astronomi utan om en småborgare som drömmer om att pryda sin bringa med en kraschan. Den franska Hederslegionen som d´Ormesson bar i rockslaget är diskretare, en röd punkt som imponerar just genom sin oansenlighet.

The post Om en aktualitet first appeared on Opulens.