INTEGRATION. “Olikheterna får alltså inte beblandas. Alls! Inte ens samexistera. Den nationalistiska drömmen om kulturell renhet tycks leda rakt in i kulturfundamentalismens grepp,” skriver Haris Agic.

”Rosengård by the sea” heter det omdiskuterade projektet i Limhamn där ambitionen var att, genom att bygga lyxbostäder och hyresbostäder i samma område, skapa en plats där människor med olika bakgrund kan samexistera och integreras.

I Expressen (23-05-16) beskrivs projektet dock som ett misslyckande. Anledningen uppges vara osämja mellan en del grannar och också det uppmärksammade fallet med en familj med två gängkriminella söner som har skapat oro och oreda i området. Den kommunala hyresvärden har försökt vräka familjen och har nu infört inflyttningsstopp. 

Kent Ekeroth (SD) var snabb på bollen och kommenterar artikeln i en tweet med två påståenden och en slutsats. Den första är att ingen vill ha integration. Den andra att integration är ett övergrepp på hela den svenska befolkningen. Och slutsatsen han drar är att all integration därför borde stoppas. 

Det är minst sagt intressant hur Ekeroth väljer att leka med ordvalen.  De högerextrema politikerna har länge proklamerat att mångfalden är fel. Häromdagen skrev Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet (23-05-13) att mångkulturen är ”folkets mardröm” och ett ”politiskt övergrepp”. Men nu ger man sig med liknande retorik, väldigt tydligt och helt obesvärat och ohämmat, på själva integrationen. Olikheterna får alltså inte beblandas. Alls! Inte ens samexistera. Den nationalistiska drömmen om kulturell renhet tycks leda rakt in i kulturfundamentalismens grepp. 

Retoriken vi exponeras för här bör dock inte ses som klumpig eller oskyldig. Allt tyder på att det snarare handlar om ett kallt beräknat och strategiskt välplacerat drag. Tidpunkten för en sådan yttring är precis rätt nu efter att folket marinerats duktigt och länge i berättelser om hotet från ”den andre” – nu är det dags att skruva upp temperaturen några grader till innan grodans vattenbad når kokpunkten.

Och däri har vi det stora problemet – ytterhögerns makt är inte en illusion. Den är på riktigt. 

Denna lilla retoriska justering förflyttar ramen för det politiska samtalet ännu ett steg längre bort från allas lika värde och lika villkor och allt närmare… ja allt närmare vaddå? Det kulturellt rena svenska folkhemmet? Och det enligt Ekeroths definition? Vi har redan sett hur Sverigedemokraterna verkar för att rensa ut oliktänkande tjänstepersoner, myndighetschefer och ledamöter i universitetens styrelser. Var går gränsen för när detta renhetsideal anses vara uppnådd? Stängda gränser för invandring? Kanske, men räcker det? Indragna uppehållstillstånd och medborgarskap? Möjligen, men räcker det då? Vad är nästa steg? Kan det vara så att den kulturella renheten i slutänden kan komma att kräva systematisk etnisk rensning?! Har vi redan tagit in på denna mörka väg? 

Jag noterar med glädje att många svenskar vägrar låta sig bli inskrivna i Ekeroths narrativ här. Många vägrar låta sin svenskhet definieras av hat och nationalism. Människor påminner om att Sverige och svenskhet för dem innebär att vi är måna om varandra. Att vi ger varandra frihet och trygghet. Att solidaritet och empati är ett oumbärligt fundament som Sverige är uppbyggt på alldeles oavsett om vissa politiker och opinionsbildare febrilt kämpar för att visa upp motsatsen. Att de bor grannar med folk som kommer från andra kulturer och att de uppskattar det och har en bra ömsesidigt berikande relation. 

Men likväl verkar Ekeroth, med en hel del andra politiker på ytterhögerkanten tillsammans med deras stora följe i sociala medier, ha kidnappat svenskheten och gett sig själva ensamrätt på att definiera den. Förvisso också uppbackade direkt av nästan 2 miljoner svenskar som röstar på dem och indirekt av nästan 4 miljoner svenskar som inte har något emot att regera tillsammans med dem. Och däri har vi det stora problemet – ytterhögerns makt är inte en illusion. Den är på riktigt. Den är ett faktum.

Mot bakgrund av detta hemsöks jag av frågan: Vad gör vi andra för att återerövra den kidnappade och vanställda svenskheten? När har vi nått avgrundens botten som kan få oss att säga “Okej, hit men inte längre, nu räcker det?!” Dr Martin Luther King sa: ”De som älskar fred måste lära sig att organisera sig lika effektivt som de som älskar krig”.

Det kanske är där vi måste börja – kraftsamla och sluta upp på en bred front i en ny folkrörelse där vi tydligt gör upp med den destruktiva politiska utvecklingen. Där vi inte låter oss snärjas in i eller ge näring till ytterhögerns villfarelse om kulturell renhet. Där vi obevekligt tar avstånd från hat och förakt och står upp för människors lika värde och ett rättvist och jämlikt Sverige som har gjort oss stolta så många gånger förut – allas vårt Sverige där vi är måna om och angår varandra! 

The post Ytterhögerns makt i dagens Sverige är ett faktum first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. ”Givetvis är det en förolämpande term men det finns igen anledning för programledare och nyhetsreportrar, inte ens inom public service, att slå den meningsmotståndare som använder begreppet på fingrarna.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark om begreppet ”blåbrun” och hur medierna under flera valrörelser haft svårt att förhålla sig till SD.

”Vem är brun? Kallar du mig för nazist? Kallar du mig för nazist?”

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson reagerade upprört på miljöpartistiska språkröret Per Bolunds tal om ”blåbruna” under söndagens partiledardebatt. Men som Ekots inrikespolitiska kommentator Fredrik Furtenbach menar så var Åkessons motattack nog planerad. En attack som förmodligen lika mycket riktade sig mot meningsmotståndarna som till att påverka medierna att inte förhålla sig neutrala kring så kallad ”brunsmetning”.

Hur det högerextrema partiet behandlas av media har förändrats över tid. Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet om att partiet inte får frysas ut. ”Släpp in SD” löd rubriken vilket förärade mig en åthutning på Aftonbladets röda kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”.

Men sakta började pendeln svänga och medierna, särskilt public service, har allt oftare snarare tagit på sig silkesvantar när de närmar sig landets mest etablerade extremistorganisation.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Som inför valet 2014 när två personer från Musiker Mot Rasism var inbjudna till Sveriges Radio P4 för att berätta om sin organisation. En av dem motiverade varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och exemplifierade med då aktuella händelser som att polisen kallat en Rosengårdsbo för ”apejävel” och seriemördaren Peter Mangs. Men när han i uppräkningen också nämnde att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog programledaren bakut. När den inbjudne underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.

Nu tror jag inte att grävandet i SD:s förflutna är det mest effektiva sättet att bekämpa partiet. Tvärtom så verkar opinionen rätt likgiltig inför dessa argument. Men resonemang kring vilken antirasistisk taktik som är bäst hör hur som helst inte hit. Att journalister lägger locket på i sådana här situationer är anmärkningsvärt. Det krävs ingen motpart eller motbild när någon påpekar partiets bakgrundshistoria i media. Lika lite som vid ett konstaterande om att påvens hatt är rund. Även bruna fakta är fakta.

Frågan om hur medierna behandlar och bör behandla SD diskuterades även inför valet 2018 och inför nästa års valrörelse har vi nu, till följd av att Kristdemokraterna och Moderaterna sträckt ut en hand till extremhögern, alltså också begreppet ”blåbrun” att förhålla oss till. Givetvis är det en förolämpande term men det finns igen anledning för programledare och nyhetsreportrar, inte ens inom public service, att slå den meningsmotståndare som använder begreppet på fingrarna.

The post Även bruna fakta är fakta first appeared on Opulens.

NORMALISERING. Med en frisinnad kultursyn och grundläggande gymnasiekunskaper om entartete kunst bär det förstås emot att klassificera konst som provocerande eller osund. Men hur länge dröjer det tills även en sådan hållning, likt invandringsmotståndet, börjar normaliseras? skriver Lisa Bjurwald.

Har rättsväsendet äntligen vaknat till inför hotet från extremhögern? Måndagens fängelsedom mot den nazist som trakasserat tre ledande kvinnliga opinionsbildare tyder på det. Här handlar det inte “bara” om enskilt mänskligt lidande (naturligtvis illa nog) utan också om försök att kväva det fria ordet. Nu får Sveriges hotade kulturutövare upp hoppet om att polis och rättsväsende ska förbättra sin faktiskt ganska förfärliga statistik över nedlagda och ignorerade anmälningar.

Kulturen är Sverigedemokraternas och extremhögerns nya front och deras påverkansförsök är svårare att motarbeta än anmälningsbara hot som att “sluta skriva om oss, annars…”.

De senare åren har stämningen i journalistkåren varit uppgiven över möjligheterna att komma åt de hatare och hotare som förpestar vår arbetsmiljö. På landets journalistutbildningar kan man till och med få höra att “hot tillhör väl jobbet”; en självdestruktiv normalisering av ett fenomen som på inga vis ska vara en normal del av det skrivande (eller målande, eller skådespelande) livet.

Men lagöverträdelser är en sak, politiska tendenser en annan. Kulturen är Sverigedemokraternas och extremhögerns nya front och deras påverkansförsök är svårare att motarbeta än anmälningsbara hot som att “sluta skriva om oss, annars…”. Ulrika Stahre påpekar i Aftonbladet Kultur inför Förintelsens minnesdag att vi bör vara varsamma med jämförelser (med Förintelsen/1930-talet), men vaksamma på likheter. Vad gäller ultranationalismens klåfingrighet på kulturen är det en god idé att inte bara blicka bakåt för att få korn på sådana likheter, utan också österut.

I Polen har det nya årtiondet inletts med att regeringspartiet Lag och rättvisa utan gängse öppen ansökningsprocess och trots omfattande kulturprotester tillsatt en otrevlig typ vid namn Piotr Bernatowicz som museidirektör för ett av landets främsta konsthallar, Center for Contemporary Art Ujazdowski Castle (CCA) i Warszawa. Bernatowicz har gjort sig ökänd för att upplåta utställningsplats till misogyna och antisemitiska verk, något som förstås ger pluspoäng i Lag och rättvisas bok.

Tro inte att svenska motsvarigheter som Sverigedemokraterna och deras medlöpare kommer tveka att byta ut kulturarbetare som motsätter sig deras antikulturella linje och istället tillsätta sina egna propagandister. Tidigare i januari berättade Sölvesborgs förra bibliotekschef Sofia Lenninger för Dagens Nyheter om tiden innan hon fick lämna sin tjänst: “Kommunalrådet [Louise Erixon, SD] hade framför allt synpunkter på bibliotekets service för personer med andra modersmål än svenska och menade att vi skulle göra så lite som möjligt av vad lagen kräver.” Lenninger berättar också att hon på frågor från pressen såg sig nödgad att korrigera den bild som politiken gett av att kommunala resurser lagts på “konst som är provocerande”.

Nej, med en frisinnad kultursyn och grundläggande gymnasiekunskaper om entartete kunst bär det förstås emot att klassificera konst som provocerande eller osund. Men hur länge dröjer det tills även en sådan hållning, likt invandringsmotståndet, börjar normaliseras? För bara några år sedan framhölls Dansk Folkeparti som ett skräckexempel i svensk politisk debatt. Nu tycker ledande socialdemokrater att vi bör blicka över bron för inspiration. När lyfts Ungern som förebild för skapandet av en enande svensk kulturkanon? I sociala medier kluckas det åt ett återuppståndet klipp från en fem år gammal riksdagsdebatt, där den sverigedemokratiska politikern Margareta Larsson argumenterar för att konstnärer som målar könsorgan ska kastas i fängelse. Vilka tokerier! Nåväl. Vi kulturarbetare bör vara vaksamma på utvecklingen, så att vi inte plötsligt sätter skrattet i halsen.

The post Snart kommer fikonlöven fram first appeared on Opulens.