DANSPROTEST. Ett beslut om det omstridda gruvbygget i Kallak, Gállok på samiska, ska snart tas och olika intressen står mot varandra. Den samiska danskonstnären Liv Aira har tagit initiativet till en protest där hon uttrycker sin åsikt genom dans och rörelse.

Du är initiativtagare till en protest mot gruvan som planeras att byggas i Gállok, eller Kallak, kan du berätta lite om det?

– Allt började 2008 med ett förslag om att testborra för ett gruvbygge. Ingen här uppe har kunnat undgå de planerna, det skulle förstöra väldigt mycket och inte minst ur en miljöaspekt. Att skapa kortsiktiga jobb för att förstöra miljö för alltid är inget argument. De har provbrutit i Gállok, utanför centrala Jokkmokk, och det är just här som vi har vårt vinterbete för familjens renar sedan generationer tillbaka.

Och protesten som du har tagit initiativ till, hur ser den ut?

– Jag har inte varit på plats så mycket när andra har protesterat mot den här gruvan men jag har känt att jag vill göra något för att hjälpa, det ligger så nära hjärtat. Jag tänkte att jag åtminstone kan berätta om vad som händer, så jag åkte dit och skapade en konstnärlig film. Där berättar jag på ett enkelt sätt och uppmuntrar andra till att också göra något, som att till exempel skapa en dansfilm.

– Jag kontaktade mina kära danskollegor i Sápmi och berättade att jag höll på att göra en film som jag tänkte dela och hoppades att den kunde få extra spridning om vi var fler som gjorde filmer. Det började med min och sedan har det bara spridit sig och blivit fler filmer av andra samiska dansare. Nu har även dansare utan samiskt påbrå börjat höra av sig och vill skapa egna filmer.

Har de andras filmer också spelats in på plats i Gállok?

– Det är lite problematiskt nu i vår coronasituation att vi inte kan resa fysiskt och långt, men jag har tänkt som med allt annat det här året – vi får ställa om. Så mina kollegor har gjort sina danser hemifrån och den natur som de bor nära, men med samma budskap. Vi värnar ju om samma jord allihop.

Jag har sett filmen och ditt kroppsspråk är starkt, vad är det du vill uttrycka genom rörelserna och dansen?

– Dansen är mitt yrke och mitt förstaspråk, brukar jag säga, jag kommunicerar bättre via rörelse.

– Jag har en väldigt stark kärlek till naturen här uppe och till mitt hem. Det sitter så djupt, på just de här platserna har mina förfäder vandrat långt innan ens kyrkböckerna kom på 1600-talet. Filmen baseras på en kärlek till det som finns här, blandat med en sorg över att det snart kanske inte gör det längre. Då förstör man en hel historia av generationer och vad blir kvar till dem som kommer efter? Vad händer efter gruvan och de fjorton åren? Det är så tillfälligt allting. Folk pratar om att använda resurser som finns i naturen men det handlar om att förbruka för alltid. Det är i samisk kultur sedan långt tillbaka att man inte tar av naturen, man lånar av den. I det här fallet vill man bara ta.

På vilket sätt tror du att byggandet av den här gruvan skulle påverka området och människorna som lever i det?

– Det skulle göra stor skillnad på Jokkmokk som samhälle. Bara för att frakta all den här järnmalmen behövs en helt ny infrastruktur med bredare vägar. Det skulle reformera hela Jokkmokk och påverka dricksvattnet.

– I dagsläget bor det väldigt många kulturarbetare och egenföretagare här, det är frodigt av kreativitet och folk har alltid skapat sina egna jobb. Om gruvan blir till verklighet, vad finns då kvar av det som är själen av Jokkmokk? Kulturen, den samiska kulturen, rennäringen, kommer det finnas syfte för människor att bo kvar här? Man kan se statistik på andra orter som har gruvor där man har lovat inflyttning att det är tvärtom, populationen minskar.

Konflikten mellan renägare och statens intresse i exempelvis gruvbygge är ingenting nytt, vad tänker du om att konflikterna har fortgått så länge?

– Ja, säg det. Det är ett strukturellt förtryck som har pågått länge, alltifrån tvångsförflyttningar till förtryck av språken. Det är ju inte bara naturfrågor det handlar om utan hela kulturen. Det är till exempel inte givet att jag ska få lära mig mitt modersmål i skolan, det är lättare att få tag i nästan vilket språk som helst men inte vårt eget. Det finns inget skydd för den samiska kulturen och det finns säkert en medvetenhet om det hos makter ovanifrån, att de inte på pappret har en skyldighet att förvalta, försvara och förvara samisk kultur.

Hur använder du annars dansen, om inte för att föra fram ett särskilt budskap?

– Dansen grundar sig från början i mycket glädje och kärlek för mig. Sedan har det blivit ett sätt för mig att uttrycka och förmedla olika typer av känslor och skapa en gemensam upplevelse, hos den som dansar men också hos publiken.

– Förmedlandet av känslor är viktigt. Jag har uttryckt min kärlek till min kultur genom dansen, vilket har skapat en nyfikenhet hos publiken och genom nyfikenhet börjar man också bry sig. Det finns massor av information men har man redan har fått ett känslomässigt band till den så kanske den är lättare att ta till sig. Om jag kan skapa en ingång till att folk lyssnar så är det fantastiskt, men mitt huvudsyftet är inte alltid att förmedla konkreta budskap utan snarare förmedla att det existerar en kultur som betyder extremt mycket för urfolk i Sverige och Europa.

Du speglar ofta ditt ursprung i din dans, på vilket sätt gör du det?

– Det började när jag studerade en kandidat på Institution of Arts i Barcelona och fick chansen att skapa egna stycken av dans, duetter och solon. Efter ett tag började mina professorer se att det fanns ett gemensamt tema och ville veta mer. Jag skapade omedvetet dansstycken som handlade om Sápmi, om naturen och upplevelser jag har härifrån, och varje gång blev jag väldigt känslomässigt involverad. Jag började inse att jag grundade nästan allt jag gjorde i det som alltid har varit jag, i det samiska. Ingen hade bett mig sätta ord på det tidigare men där skapades en medvetenhet kring att jag hela tiden bär med mig Sápmi, vart på jorden jag än befinner mig.

– Så idag när jag skapar produktioner handlar mycket om att lyfta gamla samiska berättelser med en ny tappning, man får vara kreativ i dansen och i musiken men ändå lyfta det som anses vara traditionellt eller levande.

Hur skulle du beskriva din dansstil?

– Jag är utbildad inom modern och nutida dans och under min master i koreografi så utforskade jag om jag kunde utveckla den samiska kulturen genom att skapa en dansstil om vad jag tycker att Sápmi är. Då använde jag mig mycket av platser, minnen och känslor som jag har upplevt och upplever härifrån.

– Men det jag gör kommer alltid att vara en reflektion av min träning, till exempel att jag har tränat mycket releaseteknik. Nu på senare år har jag arbetat mycket med site-specific, som betyder att man är på en plats, använder sig känslomässigt av dess historia och anpassar sig fysiskt efter platsen. Det här försöker jag ta med mig in på scen.

Vilka skulle du säga är dina största inspirationskällor till din danskonst?

– Det finns väldigt mycket. Jag älskar barn, till exempel, och den senaste produktionen jag gjorde var en barnföreställning om olika berättarsagor från Sápmi. Jag kände att de behöver delas och kommas ihåg och jag ville göra de spännande för barnen att ta del av.

– Grundinspirationen är att skapa glädje för samiska och icke samiska barn, men inspirationen till att sedan uppfylla de kriterierna är att lära mig mer om min kultur, läsa sagor, lyssna på de äldre, göra intervjuer, befinna mig i samiska sammanhang, träffa andra samer och diskutera vad samisk kultur är, vad den har varit, vad den är och vad den kan bli. Så jag skulle säga att det finns en inspiration i vad tidigare generationer har gjort för kulturen och den otroliga respekt som jag och många andra i den samiska kulturen har för våra förfäder.

Du ägnar dig åt dans på heltid och arrangerar bland annat dansfestivalen Låvda, på vilka fler sätt sysslar du med dans?

– Jag är också entrepreneur, undervisar barn och vuxna professionella i dans och skapar mindre och större dansproduktioner som turnerar runt i Sverige och Norge för tillfället. Under pandemin har jag anpassat min konst och jobbat mycket med screendance och skapat dansfilmer som är här uppifrån, vilket har varit extra fint eftersom det blir så konkret för åskådarna vad det är jag inspireras av.

– Jag arrangerade dansfestivalen Låvda. Det har inte funnits några tillfällen att träffa andra samiska danskonstnärer så jag tänkte att jag fick skapa ett själv, det var väldigt berikande. Och så har jag haft lite föreläsningar om dans och samisk kultur.

Berätta om dansproduktionen som är ute på turné!

– Vi har varit på turné i Sverige nu med Akti Lij, barnföreställningen, och om en vecka åker vi till Norge. Efter det är planen att vi ska åka till Kanada och hade inte pandemin stått i vägen hade det säkert blivit fler länder. Hittills är jag ute på allt som jag har skapat men det finns en ambition om att också kunna göra parallella föreställningar så att jag själv inte behöver vara på plats. Då finns det möjlighet för fler att se dem.

Du berättade att du utbildade dig i Barcelona på Institute of Arts, hur kommer det sig att du hamnade där?

– Det har känts viktigt för mig att vara utbildad vid ett universitet men i Sverige har vi ingen utbildning på högskolenivå som har fokus på jazz. Jag hade väldigt stor glädje i jazzdans och klassisk balett när jag var yngre. Så jag sökte några universitet och kom in på The Institute of Arts i Barcelona.

– Det kändes kul att vara på en skola med så många blandade dansstilar men att man också fick högskolepoäng och möjlighet till att studera vidare på master- och doktorandnivå. De hade jättebra pedagoger som har inspirerat och väglett mig mycket. Jag är väldigt tacksam över det val jag gjorde och varje dag som jag får jobba med dans.

Planerar du några fler sätt att ta ställning mot gruvbygget i Jokkmokk?

– I dagsläget vet jag inte. Det är så många fantastiska dansare som också gör filmer så jag börjar med att samla dem på Invisible peoples Instagram, mitt kompanis namn. Sedan hoppas jag på att kunna klippa ihop dem till en längre film som visar hur många vi faktiskt är som står tillsammans mot det här beslutet. Man får väl se vad som krävs helt enkelt, jag har tidigare inte haft något större intresse av att uttrycka mig politiskt men det här låg mig så nära. Det är en akt av kärlek till mitt hem, min familj och till alla som bor här.

The post Helgporträttet: “En akt av kärlek till mitt hem” first appeared on Opulens.

SATIR. Företagsfascisternas avsikt är att monopolisera ett behov. Få livstidsprenumeranter. Evighetskontrakt, skriver Iodine Jupiter.

Företaget Svenskt vatten AB har lagt beslag på svenskt vatten. Jag anar att de vill tjäna en slant på något de vill få oss tro att vi har brist på. I vårt geografiska nordliga läge har vi mindre av vatten än i övriga världen, fler öknar och torra savanner. Till och med Indien har mer rent vatten och Afrika vill importera.

Namnet Svenskt vatten AB antyder en företagsfascistisk idé om att ta över grundförutsättningarna för liv, göra dem säljbara. Exploatera det sista av frihet, renhet och oskuldsfullhet. Det finns ingen svensk lag som hävdar rätten till det vi är beroende av för vår överlevnad. Vi har i alla år missuppfattat, tagit för självklart, att vatten ska vara gratis.

Bostadspriser, kommunikation, bensin, hårvård och smink. Vattenkostnaden är en glädjekälla att lägga till övriga. Hushållen har häcken full med att söka bättre betalda jobb för att få ekorrhjulet att ivrigt snurra. Hey, ha lite Quality time. Ta ett glas vatten, ta ett bad.

Företagsfascisternas avsikt är att monopolisera ett behov. Få livstidsprenumeranter. Evighetskontrakt. Större stekar på bordet för ägarna, Allemansrätten ska inte vara allas, enligt de mest ödmjuka generösa rösterna.

Tankesmedjor, lobbyister och annat löst folk, är idag märkligt överens om att vatten inte är en självklarhet, att det är en exklusiv vara som ska handlas med. Kostnaderna för vad du verkligen kommer att få betala döljs i talet om minskade vattenresurser, klimatpåverkan, ekologisk hokus pokus.

Ett varmt bad efter en kylig promenad är inget särskilt. Men i morgon kan det vara de rikas privilegium. De utsatta får nöja sig med en dusch till ramadan.

Varför skulle vi inte betala för vatten som vi gör för elektricitet. Folk vill ha rinnande sköljvatten, rena dricksglas. Staten jublar.  Äntligen en entreprenör att kommunicera ut budskapet att vatten är en lyxvara.

”Folk tror Hitler begick självmord”, sa en vän apropå bristen på statliga subventioner. ”Han dog av en hjärtattack när han fick se gasräkningen för Zyklon B. Vattennotan kommer starta en våg av glada utrop hos invånarna.”

Själv lägger jag beslag på luften.

Svensk luft AB får dig andas på riktigt. Du trodde väl inte att andas är gratis?

The post Du ska inte tro att du kan andas gratis first appeared on Opulens.

EGENNYTTAN. “Den osynliga handen” är ett begrepp som myntades av Adam Smith. Han ansåg att det är bagarens egennytta vi har att tacka för att vi har bröd på bordet, inte hans människokärlek. Där finns utgångspunkten för denna satiriska betraktelse av Christian Wåhlander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det var en gång en hand som var alldeles osynlig. Den höll moder jord i ett ömt grepp, ett fast grepp, ett krampaktigt grepp, den kramade moder jord sönder och samman, och den tillbads naturligtvis av det djur som kallas människa. Människan tyckte att det var en underbar hand, ty handen var sprungen ur människan själv. Det mest underbara med denna fantastiska osynliga hand var att den inte ställde några krav på människan över huvud taget, förutom att den ville bli lämnad i fred.

Rör mig inte, sa den osynliga handen. Låt mig vara, så blir allt bra. Jag har makten, men jag missbrukar den inte, ty jag är skapad ur er egoism, er girighet, er inbilskhet och er själviskhet, jag är skapad av djuret inom er, det vilda, det onda, det hänsynslösa djuret, så lita på mig bara så blir allting så bra så bra.

Liberalismens älskade fader Adam Smith var den som upptäckte den osynliga handen, och han sa att den skapades när människor bakade ett bröd och sålde detta bröd till sin granne. De bakar inte bröd för att de bryr sig om att andra ska få mat, sånt bryr de sig givetvis inte om, utan de bakar brödet för att tjäna pengar, sade han insiktsfullt. Och vem kan ge honom fel på denna punkt? Hur många skulle gå till jobbet om lönen reducerades till noll kronor per timma? Adam Smith insåg att denna magiska mekanism fungerade bäst om den fick jobba automatiskt, mekanismen var i själva verket en naturlag, och naturlagar står över människors klåfingrighet, det är inget vi kan rå på, naturlagen är i princip av Gud given! Oavsett vad detta individuella egenintresse faktiskt leder till i praktiken i en värld av kaotiska mänskliga instinkter, tankar, känslor och fantasier, så ska vi låta den osynliga handen som ju som sagt egentligen är en naturlag hållas, ty detta är gott, och ingen Gud är större än mammon!

Men allt var minsann inte frid och fröjd. Det fanns en massa elaka människor som tyckte att den sociala utslagning som följde i den osynliga handens svarta skugga och det förakt för dom svaga som tecknades av handens kloförsedda fingrar var något dåligt. Dom trodde inte att konkurrens och desperation och armod och djungelns hårda lag och blint vinstintresse var lösningen på alla problem. De var helt enkelt rädda för den knutna hårda handen, de sa att den förstörde moder jord och allt som fanns på den. De pekade på miljöförstöringen, på krigen, på självmorden, på utrotandet av mänskliga kulturer och på utrotandet av djurarter, på allt detta dödande, de pekade på en kontinent av plast som nu flyter runt på världshaven, de pekade på termometern som visade att exploateringen av den olja som varit lagrad i moder jords inre gjorde att allting hettades upp, ja, dessa elaka människor pekade på alla dessa saker och hade mage att säga att den osynliga handen som var skapad av människans sämsta sidor mot alla odds inte förde oss mot paradiset, utan snarare mot paradisets motsats, eller för att tala klarspråk: rakt åt helvete.

Naturligtvis måste något så heligt som en osynlig hand försvaras av soldater, och soldaterna sa att allt det där är ju bara ett missförstånd, ni tänker helt bakvänt, aldrig har vi haft det så bra som idag, och detta tack vare den osynliga handen! Visst växer fascismen igen i Europa, i USA, ja nästan överallt, och ja, det finns en liten plastkontinent större än Frankrike i världshaven kanske, men vad gör det, och jo, varmare har det blivit, men det är väl bara skönt, och vad ska man med is till i Arktis och Antarktis? Några djurarter hit eller dit, spela roll, det finns väl många kvar också, eller hur va? Tänk på allt fint vi har istället! Reklam-tv, sociala medier, och Indien och Kina och hela Afrika som lyfter sig ur fattigdomen med hjälp av en osynlig hand, och till på köpet fortsätter att bedriva en sällan skådad rovdrift på vår kära moder jord så att hon gråter sig till sömns varje natt. Några få fotbollsplaner regnskog skövlas per dag i Latinamerika och så planteras vinstdrivande grödor där och över hela världen som än mer utarmar djur- och växtliv, för det är ju så man tjänar pengar, och girigheten är den osynliga handens sanna själ, och allt detta är gott och jorden har ju inte riktigt tagit slut ännu. Och ja, tio personer av sju miljarder äger halva planeten och skattar så lite dom bara kan på Caymanöarna, men så vill ju den osynliga handen ha det så vill ni vara vänliga att hålla käften och tillbe den osynliga handen som alla vi andra kloka och intelligenta människor gör?

Liberalismens älskade fader Adam Smith som på 1700-talet såg vad ingen annan såg, nämligen en hand som var alldeles osynlig, och som drevs av människans egenintresse, ja, denne Adam Smith som sa att han sällan sett något gott komma ur goda människor, han ligger nu i en mörk fuktig grav nånstans i Skottland och har återförts till den multnande jord han kom ifrån en gång, och inte långt därifrån ligger hans käre vän David Hume, också han nationalekonom och filosof förstås, David Hume som var klarsynt nog att inse att ojämlikhet är bra, den sätter sprutt på ekonomin, har man det tillräckligt ruttet blir man väldigt kreativ plötsligt och hittar på en massa olika saker för att tjäna pengar, och så blir man rik och nån annan hamnar i skiten istället, ja, det var kloka gossar det där, det var liberalismens fäder helt enkelt, och deras idéer lever vidare eftersom det är så mysigt och trösterikt att få höra att allt egentligen är kalasfint redan nu genom att vi systematiskt låter våra primitiva instinkter styra, och deras idéer lever vidare för att det fortfarande finns jättemånga skolor kvar att privatisera och mängder av oskyldiga små barn och deras osäkra föräldrar att profitera på.

Alla artiklar av Christian Wåhlander

The post Sagan om den osynliga handen first appeared on Opulens.

NÄTNEUTRALITETEN. “Medborgare tvingas ut på nätet som är långt ifrån en neutral plats samtidigt som man stänger ned fysiska platser där kunskapsutbyten kan ske”, skriver Amra Bajric.

Biblioteksbladet – en tidsskrift vars läsare till stor del består av bibliotekarier och sympatisörer skrev i början av månaden om att Statistiska centralbyråns bibliotek stängs ned och blir otillgängligt för allmänheten. En av anledningarna till beslutet att stänga ned bibliotekets fysiska rum är den ökade digitaliseringen. En stor del av samlingen kan komma att gallras eftersom ingen aktör visat intresse för att ta emot den.

Det är ingen ny utveckling, (om man nu kan kalla privatisering och digitalisering av information för utveckling) utan ett pågående problem bibliotek runt om i Sverige har. Utveckling har helt enkelt kommit att likställas med ersättning av något annat och digitalisering har blivit synonymt med modernisering.

Är det verkligen klokt att några företag kan kontrollera det demokratiska samhällets informationstillgänglighet? Trump avskaffade precis nätneutraliteten och har därmed gett de stora internetföretagen tillåtelse att strypa tillgång till hemsidor och öka trafiken till andra. Medborgare tvingas ut på nätet som är långt ifrån en neutral plats samtidigt som man stänger ned fysiska platser där kunskapsutbyten kan ske. Det medmänskliga försvinner. Det är en kamp mellan den digitala massan med sitt enorma informationsflöde och bibliotekarien med spetskunskap kring 1800-talets romantiska litteratur. Det finns trots allt ett värde i att möta en liten nörd i disken.

Lagstiftningen är anpassad efter en tryckskriftskultur och till fysiska arkiv men den tekniska förändringen rör sig snabbt och internetdatabaser samt privatägda företag tar över. Vad händer när en viss kunskap, arkiv eller litteratur inte längre anses lönsam? Om inte fysiska rum att förvara litteraturen finns där en människa guidar en i systemet istället för opersonliga allgoritmer – hur hittar man något nytt? Marknadslogiken tar över ännu mer.

Teknologi upphöjs ofta till en gudom i våra dagar. Det som för människans utveckling lite närmare totalt herravälde över naturen. Den som försöker ifrågasätta utvecklingen får i bästa fall motta ointresserade och slappa blickar till svar, som för att påpeka att den teknologiska utvecklingen är ostoppbar. Vem vill vara bakåtsträvare? Sträva ska man göra framåt.

Men teknologisk utveckling är varken bra eller dåligt; skillnaden ligger i vem och vilka som förvaltar den. Ordet ”luddit” används ofta för att beskriva någon som med kortsiktig fåfänga sätter sig emot all teknologisk utveckling. När industrialiseringen tog fart i England började nya fabriksägare använda ångmaskiner och andra mekaniska uppfinningar för att göra textilvävningen mer effektiv. Innan hade den ofta varit hanterad av hantverkare som jobbade i hemmet, med mästare och gesäller organiserade i skrån. Dessa människor som blev utslagna av den nya effektivare mekaniserade fabriksnäringen ställde sig bakom den förmodligen fiktiva upprorsmannen Ned Ludd och slog sönder vävstolarna i protest. Dessa kom sedan att föraktfullt kallas för ”ludditer” – kortsynta människor utan känsla för den stora helheten.

Men ludditerna var inte dumma. För de förstod något som de manchesterliberala fabriksägarna inte gjorde. När maskinerna ägs av någon annan än den som väver så är det exploatering. Allt ludditerna ville var att mervärdet skulle fördelas lika; de hade inget emot maskinerna och teknologin, så länge den inte tog ifrån dem deras självständighet och yrkesstolthet. Vi borde tillämpa samma oro och aktsamhet gällande kunskap och information och ytterst värna om dess tillgänglighet för alla i samhället.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Teknologisk utveckling är inget gott i sig first appeared on Opulens.

TUDELAT. “Nu har jag pressat hela säsong ett och jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Den är extremt välgjord och engagerande, välskrivet manus, genomarbetade karaktärer. Men är den för snygg? Bra konst ska ju ställa frågor, vrida och vända på perspektiven”, skriver Anna-Karin Linder om TV-serien The Deuce.

Sex säljer. Jag har under hösten sett HBO-serien The Deuce med blandade känslor. The Deuce utspelar sig i 70-talets New York och skildrar sexarbetare, hallickar och poliser i deras vardag. Det handlar också om den växande porrfilmsindustrin i USA, som växte fram i samma tid som serien utspelar sig. I området på 42:a gatan som kallas just “the deuce” får vi följa de två tvillingbröderna Martino som mest av en slump börjar driva bordell i maffians regi. Vi får lära känna flera av de prostituerade som flankerar the deuce, och deras hallickar. Jag började titta på serien för att jag gillar både James Franco och Maggie Gyllenhaal, och tänkte att det skulle vara en serieversion av Boogie Nights från 1997.

Nu har jag pressat hela säsong ett och jag vet fortfarande inte vad jag tycker. Den är extremt välgjord och engagerande, välskrivet manus, genomarbetade karaktärer. Men är den för snygg? Bra konst ska ju ställa frågor, vrida och vända på perspektiven. Jag hade inte velat se en serie som bara var negativ till pornografi eller kom med moraliska pekpinnar. Men jag blir alltid så kluven när jag ser serier eller film där jag ändå förväntas heja på människor som sysslar med destruktiva saker.

Jag kände samma sak när jag såg igenom klassiska The Wire. Var det meningen att jag skulle hoppas på att de kriminellas knarkdeals gick igenom? Hejar jag inte lite på bröderna Martino ändå, och hoppas att deras grisiga sunkhotell-bordell ska bli en succé? Och vad ska jag tycka om att HBO Nordic lottar ut 70-talsinspirerade underkläder med The Deuce’s logga på? En serie som handlar i mångt och mycket om exploaterandet och utnyttjandet av kvinnor och hur kvinnor behandlas som handelsvaror gör mig en smula osugen på att svassa runt i ett par sexiga hotpants.

Självklart måste livets baksidor få porträtteras i serieform. Jag välkomnar det, och tycker att om det är välgjort, är ett nödvändigt tillskott i vår populärkultur, som just nu översvämmas med superhjältar från Marvel och DC’s köpstarka IP’s. Det blir lätt att vi hamnar i ett svartvitt tänkande om gott och ont, eller bara satsar på att bli underhållna. (Och inget fel med det, jag älskade Thor: Ragnarök bortom vett och sans.) Men jag vill också känna att det tas på allvar, om man ska berätta om något allvarligt. The Deuce förhåller sig ambivalent till allvaret tycker jag, och jag vet inte än om de vill berätta något på riktigt, eller bara vara en snygg retroserie som innehåller lite farligt sex?

Vad intentionen är eller inte är, kanske dock inte spelar någon roll, för det gör i alla fall att jag väntar otåligt på säsong två, och hoppas på att de hittar rätt ton där. Fram tills dess kan jag verkligen rekommendera alla som vill ha nåt lite tyngre att bita i att se igenom The Deuce. Den tål att diskuteras, precis som all konst med substans.

The Deuce kan du se på HBONordic.

Alla artiklar av Anna-Karin Linder

The post The Deuce förhåller sig ambivalent till allvaret first appeared on Opulens.

Vi åker norröver, inåt landet, över påsken. Tranorna har landat och lyfter gracilt sina fötter på de ännu tjälslagna åkrarna. Enligt den samiska kalendern är det vår, Gidá, renkalvningstid – men ännu är vårsommaren, gidágiesse, ett par månader borta. På SMHI-språk är vädret sådant att molnen ”flingar ut lite snö”. Solen bländar däremellan. Ur markbundet perspektiv lutar vi stadigt in mot förfallstiden – den tid då isarna varken bär eller brister. I strömt läge glimmar redan öppna älvfåror.

Det är sådana trakter där många språk blandas och möts. Vi färdas mellan breddgraderna 64° och 65°norr. Efter att regeringens storvulna Region Norrland-idé gick i stöpet ifjol får vi ännu lov att bläddra i gamla kartböcker och kalla landskapet som glider förbi utanför bilrutorna Lappland. Det är mina hemtrakter.

Men något har hänt. Tallarnas pelarrader längs efter vägen och blandskogens fortsatta myller upp över fjällsidorna har gett vika för vidsträckta kalhyggen. Det är så fult så att det gör ont. Skylten ”Gallrat av Sveaskog” står och räcker fingret åt oss som åker förbi. Landskapet är blottställt och förnedrat, som en tvångsrakad katt.

Vi är inte skogsägare. Därför kan jag inte svära på att detta brutala förfulande har att göra med Skogsstyrelsens kontroversiella beslut att ”pausa” inventeringen av så kallade nyckelbiotoper i skogarna. Men jag vet att trakterna vi färdas genom tillhör dem som omfattas av beslutet – och att det vi ser är ljusår från det ”varsamma skogsbruk” som Skogsstyrelsen menade sig ha skäl att förvänta sig av skogsbolagen.

Jag tänker på en av huvudpersonerna i Elisabeth Rynells roman Hohaj (1997), krigsflyktingen Aron. Han som under en vinter som hästgetare börjar rita kartor för att få ett stadigare fäste i topografi och det säreget utglesade byaliv som levs i norr. Förbryllad noterar han att ”varje myr, varje liten tjärn, varje lid och bäck och koja” har ett namn. Bara skogarna är namnlösa.

Raderna far genom minnet när hyggena radar upp sig i backspegeln, minst ett för varje mil. Är det så att det är lättare att skövla anonyma platser? Att det vore svårare att jämna gammelskog med marken om den hade burit ett namn sedan generationer?

Hohaj utspelar sig i ett närbeläget fiktivt landskap, strax väster om vår färdväg. För att citera en annan av bygdens kartritare, P O Enquist: ”Det var likt, men inte riktigt.” Litteraturens skillnad, detta ”inte riktigt”-korrektiv, ger ett andrum. Genom glipan kan vi ana, eller åtminstone hoppas på, motståndets möjlighet. Att det formuleras med större kraft av poeter än av politiker är i sig ett faktum värt att begrunda.

Som en sådan akt av motstånd, stillsamt men envist, förstår jag också vandringen, den pågående rörelsen genom liv och skog, som går igen i många av Rynells romaner (även i den nya boken Moll, som kommer ut i höst). Hur Sara Lidman blev en medvandrare genom skogarna berättar Rynell ömsint i Skrivandets sinne (2013).

Lidmans eget sökande efter en stil som kunde bära ”trädens språk”, som hon själv kallade det, alstrade romankonst på högsta nivå, men blev också ett stående ämne för otaliga debattartiklar. Emellanåt var läget så trängt att hon såg sig nödsakad att hojta med versaler: ”ETT TRÄD ÄR VARJE MÄNNISKA.”

I essän Om det fula vandrar Rynell, jämsides med minnet av Sara Lidmans röst, genom ett hygge i sin hemskog. Hon rör sig in mot en brottsplats, ja, en krigsskådeplats där själva formen, ordet, skog slagits sönder. Hon ser en absolut gränslinje där fulheten upphör att vara en fråga om smak. Det handlar inte om estetik utan om etik, menar hon. Å ena sidan ett kärleksfullt besinnat medlevande, å andra sidan en våldspraktik som förväxlar värdet av skogen med virkespris. Vinstintresset gör fulheten avsiktslös, men oundviklig.

Samma attityd möter jag på en nätsida för skogsägare, där försöken med hyggesfritt skogsbruk avfärdas just som en fråga om estetik. ”Vem ska betala för finskogen?” undrar en skribent.

Frågan om vem som får betala för fulheten ligger öppen som en sårskåra på färden norrut. När vi kommer fram till mitt barndomshem är det inget som längre håller emot. Vinden blåser rakt igenom trädens frånvaro. En stubbig, skrovlig avverkningsyta breder ut sig över hela synfältet. Något har hänt, som vi inte kan ”pausa” med aldrig så goda avsikter. Vi kliver ur bilen och går ut – i oskogens tid.

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post I oskogens tid first appeared on Opulens.