INSIKT.  Om bara en bråkdel av dagens filmskapare förmådde anta samma insiktsfulla syn på relationen mellan bild och budskap som Magritte, skulle vi också få se en betydligt mer visionär filmflora växa fram,  skriver Karolina Bergström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den som är insatt i det tidiga nittiotalets avantgardefilm minns kanske regissören Derek Jarmans magnum opus och sista långfilm Blue. Där lät den i sviterna av aids döende Jarman en och samma blå ruta fylla filmduken under en timma och en kvart, medan ljudspåret korsklippte mellan en uppläst berättelse om karaktären ”Blå” och ljudsekvenser från regissörens vardagsliv i London. Tidigare känd för visuellt överdådiga filmer som Caravaggio och Wittgenstein utforskade Derek Jarman, som vid tidpunkten hunnit bli delvis blind på grund av hiv-relaterade komplikationer och endast kunde se blå nyanser, här helt nya filmiska domäner och narrativ på till synes enklast möjliga premisser.

För vad händer egentligen när filmkonsten slutar vara pliktskyldigt redovisande och istället får oss att vända blicken inåt, när avsaknaden av representerande bilder får andra bilder att i sin tur skapas i våra sinnen? Nu är just Blue lite av ett extremexempel i skolan, men det finns fler prov på filmiskt nytänkande. I mars månads biopremiär Lucky one, som är dokumentärfilmaren Mia Engbergs första spelfilm och den andra i en tänkt trilogi, möts vi av ett ljudspår bildsatt med oändligt långa tagningar av regniga Parisgator och interiörer från en lägenhet där filmens huvudkaraktärer bor. Några ansikten möts åskådaren knappt alls av, vid bara några tillfällen skymtar två personer förbi, och karaktären som filmen handlar om får vi bara se bakhuvudet av. Lucky one kräver sin koncentration, och undertecknad har för all del vissa invändningar mot delar av genomförandet. Men i sin essens är filmen betydligt mer intressant än stora delar av vad som annars visas på svenska biografer.  Mia Engberg talar i en intervju, i filmtidningen Point of view, om den ”visuella överstimulans” som innebär att allt det berättas om också ska redovisas i bild samtidigt. Sådan överstimulans kan tveklöst erbjuda fantastiska filmupplevelser. Men den kan också lägga ett kletigt tungt lock på vår egen inbyggda och kreativa tolkningsförmåga när det gäller filmmediet.

Ett annat exempel är förrförra årets poetiska konstdokumentär Shapeshifters, där regissören Sophie Vuković genom drömska bildsekvenser och familjefilmer söker reda ut egna frågor kring migration och rotlöshet och vad det innebär att inte riktigt känna sig hemma någonstans. Visst händer här betydligt mer visuellt sett än i Engbergs film, men på samma sätt som i Lucky one låter Shapeshifters åskådaren själv bilda mening av filmens intrikata ljud- och bildväv. I en tid när den genomsnittliga tiden för varje bildklipp är mindre än två sekunder i Hollywoodfilmer som Batman begins och The bourne ultimatum, är det kanske just det långsamma och eftertänksamma som på allvar kan gripa tag i sin publik. Vad händer inte med åskådaren när denna får ta del av en serie långsamt framflytande stillbilder, som i Chris Markers De tolv apornas armé-föregångare La Jetée (1962)? Eller för den delen den experimentelle filmskaparen John Smiths kortfilm The black tower (1987), där en man berättar om sin allt mer påträngande känsla av att vara förföljd av ett svart torn, ackompanjerat av en serie orörliga gatubilder med tornet från olika vinklar? Återigen tillhör nämnda exempel den mer avantgardistiska filmskolan, men efter de senaste årens framgångar för konstnärer som långfilmsregissörer torde det heller inte vara konstigt om dessa drar in mer konstnärliga element i sitt filmskapande.

”Ceci nést pas une pipe” (Det här är inte en pipa) skrev på sin tid den franske konstnären René Magritte på sin målning, med en pipa som motiv, för att understryka det uppenbara. Pipan var just en avbild och inget annat. Om bara en bråkdel av dagens filmskapare förmådde anta samma insiktsfulla syn på relationen mellan bild och budskap som Magritte, skulle vi också få se en betydligt mer visionär filmflora växa fram.

KAROLINA BERGSTRÖM
karolina.bergstroem@opulens.se

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post När filmmediet upphör att redovisa first appeared on Opulens.

HOTAD KULTUR. Det är inte svårt att se en snar framtid där borgerligheten låter SD hålla i yxan som får vina över stöd till kulturtidskrifter och smalare kultur, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tre veckor efter valet fanns ingen klarhet i regeringsfrågan, men det går ändå att tippa något om vad för frågor som det lär bli strid om kommande mandatperiod. Det finns så klart en rad konfliktlinjer som är värda att peka på, men det är väl i sin ordning att säga något om kulturpolitiken i en kulturtidskrift. Kulturpolitiken kommer garanterat bli en stridsfråga trots frågans ringa storlek sett till statens budget. Varför? För att bland de partier som är icke-socialistiska råder en totalt motsatt syn på kultur. ”Most people ignore most poetry because most poetry ignores most people” sa poeten Adrian Mitchell för ett halvsekel sedan, men det kunde lika gärna vara kultur i Sverige han pratade om; kultur är ju notoriskt svårdefinierat.

De flesta politiker tar lätt på kulturpolitiken — det ansvarsområdet är lågprioriterat — sånär som på nationalisterna. Om den traditionella borgerligheten i huvudsak blandar vurm för sponsring och entreprenörskap i kulturen med retoriska utfall mot offentligfinansierad kultur — gärna med nidbilder av experimentell teater som engagerar ett fåtal — så kombinerar nationalisterna det senare med moraliskt uppbygglig nationalistisk kultur. Snarare än att ”ignore people” så är kulturpolitiken central för ambitionen att skilja på folk och folk.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Finns det en risk för att nationalisterna får större inflytande över svensk kulturpolitik? De fick ju trots allt bara knappt 18 procent av rösterna i valet. Men 18 procent är inte så ”bara” när det handlar om riksdagsmandat som en regering kan behöva kohandla med om stöd för sin övriga politik. De flesta i borgerligheten tar som sagt lätt på kulturpolitiken om det inte handlar om att måla upp den som hot. Jimmie Åkessons agg mot P3 finns det till exempel en samsyn kring inom en större del av högern, just för att Public Service ses som hot. Med det sagt väger nog kulturen lätt i förhandlingar om stöd.

Priset för ett Sverigedemokratiskt stöd till en allians- eller M+KD-regerings budgetar och regeringsbildningar kan mycket väl bli att få gehör för sina krav på kulturen. Den avgjort största skillnaden mellan den traditionella borgerligheten och nationalisterna är synen på armslängds avstånd inom kulturen — om huruvida politiker ska gå in och detaljstyra vad som görs i kulturen. På samma sätt som KD — visserligen som formellt regeringsparti — kunde få köttstycken i form av skrivningar om kristen etik i skolan och fortsatta tvångssteriliseringar av transpersoner, så skulle SD kunna få eftergifter på kulturpolitikens arena.

Sveriges flyktingmottagande har minskat med drygt 80 procent mellan 2015 och 2016 och i praktiken har asylmotstånd delvis förlorat sin absoluta topposition som viktigaste symbolfråga för nationalisterna. Kultur samt lag och ordning har seglat upp i direkt proportion, och även om SD på kommunnivå knappast visar något större engagemang för kultur så är det av största vikt nationellt. Det är inte svårt att se en snar framtid där borgerligheten låter SD hålla i yxan som får vina över stöd till kulturtidskrifter och smalare kultur, till priset av lite nationell utsmyckning. SD:s utfall mot elit och etablissemang handlar inte sällan om kultur. Problemet är ju att de delvis har rätt: det finns ett uns av sanning i anspråken på att viss kultur är en angelägenhet för en elit. För att försvara kulturen mot angrepp från marknadsfundamentalistisk och nationalistisk höger krävs att kulturen genuint blir mer av en angelägenhet för alla.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Ska SD få hålla i yxan? first appeared on Opulens.