VETENSKAP. I veckans krönika begrundar Lars Thulin den filosofiska frågan om vi någonsin in i minsta detalj kommer att förstå hur hjärnan fungerar.

Den mänskliga hjärnan ‒ ett underverk

Människans hjärna är ett biologiskt och evolutionärt underverk. Förmodligen det mest utvecklade organet på klotet. Därmed också tillvarons största hopp. Men även hot. Hjärnan, som väger upp till 1,5 kilo hos en fullvuxen människa, styr vår kropp, ger oss vår personlighet, bygger våra tankar, handlingar, förhoppningar och drömmar. Skapar svindlande vacker och fulländad konst men även de vidrigaste och mest destruktiva beteenden. Allt beror på blixtsnabba kontakter förmedlade mellan miljarder celler med hjälp av signaler som skickas med elektricitet och/eller kemi. Signaler från ögon, öron känsel, smak, minnen och drömmar.

Den filosofiska frågan är om vi någonsin in i minsta detalj kommer förstå hur hjärnan fungerar och därmed begripa och kunna förutsäga hur vi tänker och agerar. En teori är att vi aldrig kan göra det så länge vi bara har våra egna hjärnor till hjälp. Eftersom det krävs något bättre än hjärnan för att utifrån bedöma och genomskåda den. Tankegången är den samma som att hur stark man än är, så går det inte att lyfta sig själv i håret.

Någon säger kanske att med AI kan vi få den superkraft som är smartare än vår hjärna. Fast å andra sidan är det våra hjärnor som skapat AI och matat den med kunskap vi byggt upp. Därmed hamnar frågan i en intressant, men närmast olöslig loop.

Demensprocess i överljudsfart

Frågan om hjärnans innersta funktioner och hur den skapar vår verklighet, blev för mig plågsamt aktuell då en god vän drabbades av en ytterst ovanlig och vidrig cancertyp som bokstavligen åt upp hans hjärna. På ett par månader gick han från en mycket livfull, intellektuell och intelligent person – vilken som nybliven pensionär hade rådgivande uppdrag in i regering och förvaltning – till ett mentalt vrak. Det var en demensprocess i överljudsfart.

De få gånger jag lyckades fatta vad han sade beskrev han sin totalt förvirrade verklighet. Historier om märkliga trafikolyckor han aldrig varit med om, segrar i stora tennisturneringar han aldrig deltagit i och blodfulla skildringar av sexuella aktiviteter i hans närhet. Och han ljög inte. Därför att en lögn betyder att lögnaren vet att det hen säger inte stämmer med verkligheten. Min vän ljög inte utan berättade om sin verklighet. Psykiatrin kallar fenomenet konfabulation.

Det slog mig då att denna helt förvridna verklighet, som kan liknas vid drömmar, skapades och förmedlades på samma sätt som den som beskriver verkligheten i en frisk hjärna. Men min vän hade en annan verklighet.

Vad är verklighet?

Ur detta kommer en ytterst intressant tanke: exakt vad är det i hjärnan som bestämmer att en uppsättning intryck, alltså elektriska och kemiska signaler, konstateras vara verkliga medan drömmar avfärdas som nonsens? Med andra ord, finns det ett överkommando som känner igen verkligheteten? Den ruggiga följdfrågan blir då, vad är verklighet?

Skillnaden mellan nonsens och verklighet kan de flesta av oss uppleva när vi vaknar efter att ha genomlidit en stark mardröm. Åtminstone jag har då några ögonblick när jag är förvirrad och rådvill. För de känslor av rädsla och förtvivlan som mardrömmar skapat, härjar i min själ. Min mentala kapacitet skriker att jag måste fly, ställa tillrätta, avvärja hot och skydda mig. Efter en kort stund sjunker denna stress undan. En underbar känsla fyller mitt medvetande:

– Herregud så skönt, det var bara en dröm, inget av det där har hänt…

Då har överkommando tagit över, gett mig verkligheten, fått mig att tro på en annan uppsättning signaler än de från drömmen. Detta överkommando hade slagits ut hos min vän. Han kunde inte längre sortera eller värdera intryck. Hans hjärna saknade facit

Jag jämför det med ett mixerbord. Där kan man skapa en ljudbild utifrån olika källor: magnetspår, digitala enheter, sångmikrofoner och instrument. Dessa kan vara ställda på olika styrka och skapar då tillsammans ljudet vi hör. Ofta finns en så kallad override. En källa som när den aktiveras omedelbart stänger av alla andra ljudkällor. Så tänker jag mig att överkommandot i hjärnan fungerar.

Hur styrs överkommandot i hjärnan?

Följdfrågan blir då, hur styrs och laddas detta? Kan vetenskapen knäcka den frågan skulle det innebära himmel och helvete. För då skulle psykisk sjukdom kunna botas. Samtidigt skulle vi fullständigt kunna kontrollera och förutse alla tankar en människa har. Vi skulle klampa in i den absolut högst stående delen av vår hjärna. Och därmed grunden för vår civilisation.

Jag har försökt diskutera detta med medicinskt kunniga vänner. Men mina försök att få förståelse för tankarna och få smarta svar har varit begränsade. Antingen långa förklaringar om de olika loberna i hjärnan. Eller: ja, säg det. Har jag inte riktigt tänkt på…

Måhända har jag nått punkten då jag fåfängt försökt lyfta mig själv, och vetenskapen, i håret.

Hur gick det för min vän? Med ett smörgåsbord av mediciner kunde hans oro och förtvivlan över sin obegripliga värld dämpas samt nedbrytningen av hjärncellerna att minska i hastighet. Sista biten av resan mot döden verkade han hyfsat tillfreds med det som hände i hans plågade hjärna. Men överkommandot gick aldrig att laga. Det hade cancern ätit upp.

The post Kommer vi någonsin att fullt ut förstå hjärnan? first appeared on Opulens.

GUD. Ann-Charlotte Sandelin har mött författaren Johan Fellenius som är aktuell med boken ”Bilder från mitt sanna öra”. En bok om Gud, tro  och mening.

Fyra gyllene, krökta linjer mot grön botten blir ett öra. En bild av Johan Fellenius personliga direktkontakt med Gud. Låt oss säga att Gud bor i Johans öra.

Om detta intima förhållande skriver han brev, som har sammanställts till en tunn, lättläst och ibland rentav roande bok: ”Bilder från mitt sanna öra”, utgiven på Telegrafstationen förlag.

– Jag skriver för att hjälpa min syster som har det svårt, säger Johan Fellenius.

Brevens mottagare kallas Syster, men författaren tillstår att även om det finns en reell förebild hade han kunnat skriva Broder, Bästa vän, Kärleken …

– Många befinner sig i smärta, kommer inte ut ur den.

Alltså en smärta av det existentiella slaget, den som handlar om tro och mening. Finns det en väg framåt när allt i livet känns tungt och motigt?

”Bilder från mitt sanna öra” ger inga klara väganvisningar, den är främst tänkt som ett diskussionsunderlag. De korta kapitlen har titlar som Väckarklockan, Leta, Lovsång, Bördor och Platsen.

Steg för steg närmar Johan sig sin gudstro, genom ett samtal med rösten som viskar i hans öra. Om inte med klara ord så med något förnimbart i själens innersta, som Johan Fellenius citerar Axel Sandemose på försättsbladet.

– Det här är min sanning, just nu. Jag måste stå för det, även om jag kommer att gå vidare. En människa förändras hela tiden, säger författaren.

Johan Fellenius, som lärt sig om schamanism i Mexiko och mött islam mixad med naturtro i Gambia, har återvänt till och skriver här om kristendomens Gud. Han väljer anekdotiskt ur Gamla testamentet, men predikar inte. Johan utgår från sig själv, antyder livserfarenheter, misstag och brister utan att gå in på detaljer. Språket är snarare underfundigt än tungt teoretiskt; författaren säger sig vilja ge lite glädje, lite skratt mitt i de allvarligare tankarna om den fria viljan, själsliga bördor och tron som tillflykt. Besöket hos Satan är rena skämtet – om än med visst allvar.

Jo, jag frågade också spegeln:

”Var finns den rätta?!? Ja, kan du svara på det? Den som förstår och kan älska mig precis som jag är, som jag är på riktigt, i mig själv?”

Så där håller jag på. Gräver och gräver, söker, provar något nytt, går tillbaka, gräver igen, söker och skottar igen. Skottar i några av mina gamla spår. Gråter och skrattar om vartannat. Stänger några av husets dörrar. Tydligen låser jag också vissa rum. Ja, så där för alltid, tänker jag. Ja, så håller jag på och letar. Letar febrilt, katastrofalt! Bökar på likt ett vildsvin. Var finns tryffeln? Jobbigt! Till slut så jobbigt att jag somnar. Trött och utmattad kollapsar jag.

Då, ja då, väcker någon mig! Det är inte den röda väckarklockan! Någon väcker mig, nästan som i drömmen och det utan, ja utan att ens fråga om lov får jag höra:

”De som söker skola finna. Ge inte upp!”
Jag tycker det är ganska fräckt att störa någon i sömnen på det viset. Även om det är med ord som verkar både kloka och visa. Så jag lämnar spegeln och går ut och ställer mig på farstutrappan mitt i natten. En känsla smyger sig på, den av att ha blivit smått förolämpad, ja nästan kränkt! Därför svarar jag också irriterat:

”Det vet jag väl. Lätt för dig att säga. Som om jag verkligen inte har letat och sökt! Vem tror du att du är? Skulle du ha alla svaren kanske? Tror du att du är Gud fader eller?”

Dagen då ”Bilder från mitt sanna öra” överlämnas från förlaget förs ett rundabordssamtal mellan troende såväl som tvivlare och rentav icke-troende om Gud och om sanning.

Samtliga har läst boken, varför det faller sig naturligt att diskutera Guds existens och egenskaper, om han nu finns: Gamla testamentets stränge Herre som förvandlas till Nya testamentets Fader. Egna trossatser och lånat tankegods kastas fram. Olika religioner nämns, mysticism och mångtusenårig visdom.

Oavsett tro eller otro enas sällskapet om att fred och respekt för allt liv är gott.

– Låt inte Gud förstöra vår vänskap, som Johan Fellenius säger.

The post ”Gud i örat” ‒ möt författaren Johan Fellenius first appeared on Opulens.

VETENSKAP. I ”Då är jag själv världen” gör hjärnforskaren Christof Koch upp med vår tids mest seglivade förväxling: den mellan tänkande och upplevelse. Nette Wermeld Enström har läst hans bok med stor behållning.

Intelligens är inte medvetande

Då är jag själv världen – neurovetenskap och psykedelika
Av Christof Koch
Översättare: Tom Sköld
Förlag: Fri Tanke

Det finns en märklig dubbelhet i den värld som nu formas med hastigheter som övergår vårt förstånd.

På ena sidan står människan, en varelse byggd av en mjuk, evolutionärt improviserad arkitektur som i varje ögonblick bär sin egen inre värld av känslor, betydelser och qualia (ett begrepp för den subjektiva fenomenvärlden med betoning på hur någonting känns för subjektet. Reds anm).

På den andra sidan reser sig artificiella intelligenser, matematiska konstruktioner och maskiner som talar, analyserar och drar slutsatser snabbare än någon mänsklig hjärna någonsin gjort.

Vi står inför ett vägskäl där det inte längre räcker med att fråga vad AI kan göra. Vi måste fråga vad AI kan vara.

Och det är här som kognitionsforskaren Christof Kochs idéer blir riktigt intressanta.

Christof Koch tar sig an en svår uppgift

I den nyutkomna, av Tom Sköld utmärkt översatta, boken Då är jag själv världen tar sig Koch an den kanske mest grundläggande och svårfångade av alla frågor: vad är ett medvetande?

Boken är både en populärvetenskaplig introduktion till medvetandestudier och ett seriöst försök att sammanfoga neurobiologi, filosofi och personliga reflektioner till en bred förståelse av vår subjektiva upplevelse av att existera.

Det är ingen lätt uppgift.

Men Koch lutar sig, i sitt ambitiösa försök, mot den integrerade informationsteorin (IIT) och en modern form av panpsykism, där medvetande ses som en grundläggande egenskap i universum.

Med den ansatsen är medvetandet inte en biprodukt av intelligens eller komplex beräkning, utan en fysisk egenskap hos vissa typer av system som har hög grad av intern kausal integration och där helheten är mer än summan av delarna.

Med andra ord ser Christof Koch medvetandet som kausalitet från insidan och inte bara något som betraktar världen på avstånd. Det är ett fenomen som aktivt formar och påverkar sig självt.

Den teoretiska grunden löper som en röd tråd genom boken medan Koch generöst tar ut svängarna mellan laboratorieexperiment, filosofiska problem och existentiella frågor som mänskligheten brottats med sedan antiken.

Vi navigerar mellan hjärnforskningens konkreta metoder och stoikernas självhjälpsknep och mot större och i dag mer laddade ämnen. Som när ett foster börjar bli medvetet. Hur nära-döden-upplevelser och psykedelika kan förstås. Och om det finns principiella gränser mellan artificiell intelligens och verkliga upplevelser.

På så sätt blir medvetandet mer än en abstraktion och högst relevant för hur vi kan förstå liv, moral och fri vilja.

Christof Koch vidgar perspektivet

En särskilt förtjänstfull aspekt av boken är hur Koch även vidgar perspektivet bortom människan och maskinen.

Medvetandet, argumenterar han med stöd i forskningen, är inte ett mänskligt privilegium utan något som i varierande grader delas med andra djur. Djur som kanske saknar vår språkliga och specifika intelligens men som ändå äger förmågan till rika inre världar med upplevelser av sorg, glädje och närvaro.

Det perspektivet fungerar som en tveeggad tyst kritik mot vår teknikorienterade kultur där intelligens värderas högre än upplevelse, där livets värde mäts i kognitiv kapacitet snarare än i förmågan att erfara världen. Det vill säga de perspektiv som hittills mest resulterat i människans världsherravälde över andra arter, men som nu ironiskt riskerar undergräva vår egen autonomi.

Dagens AI-system är omedvetna

I kontrast till både människor och andra djur menar Koch vidare att dagens AI-system (ännu) är fundamentalt omedvetna.

Det finns ingen inre värld bakom orden och ingen central upplevelse som färgar världen med meningar eller värde. AI:s intelligens är enligt Koch, i alla fall i dagsläget, ekande tom, en spegel utan inre betraktare.

Visst kan AI förvisso analysera, resonera och imitera mänskligt språk med häpnadsväckande skicklighet. Men systemen erfar ingenting enligt Koch som samtidigt tillägger att det är just det, den omedvetna tomheten och inte tvärtom, som riskerar göra AI till en riktigt skräckinjagande maskin.

Om AI närmar sig medvetna stadier eller inte tvistar de lärde, men Kochs huvudsakliga poäng är svår att avfärda. Intelligens och medvetande, varur det senare äkta empati kan uppstå, behöver inte sammanfalla.

Vi kan mycket väl skapa artificiell intelligens utan att skapa ett subjekt.

Här ligger också en djupare kulturell kritik men som inte alltid formuleras explicit. Nämligen den tilltagande biofobin inom techindustrin som med näst intill fritt spelrum håller på att transformera världen till oigenkännlighet.

Många av de techmiljardärer som driver på utvecklingen av artificiella superintelligenser tycks bära på en misstro, eller till och med ett förakt, mot det biologiska.

Våra mänskliga kroppar ses som begränsningar, andra djur och ekosystem som ineffektiva reliker och medvetandet är ett problem som ska digitaliseras eller ”lösas” genom tillräckligt kraftfull kod.

I Silicon Valleys intellektuellt fattiga klimat framstår Kochs försvar av det levande, det kännande och det organiskt sammanvävda som närmast radikalt.

De filosofiska avsnitten kring IIT kan stundtals vara krävande, särskilt för läsare utan förkunskaper inom neurovetenskap eller medvetandefilosofi.

Men även där boken är teoretiskt tung är den aldrig ointressant eftersom Koch skriver med passion och en autentisk inlevelse som skänker texten mänsklig värme. Mot slutet öppnar han också upp diskussionen om en framtid lika fascinerande som oroande.

Den verkliga dystopin

Koch påpekar noga att han inte utesluter möjligheten att ett artificiellt medvetande en dag kan skapas, samtidigt som han står fast vid att det då i stället för dagens digitala algoritmer behövs nya fysiska strukturer med tät kausal integration och något som liknar ett artificiellt cortex.

Men att skapa en medveten maskin vore något annat än att bygga ett verktyg, ett instrument. Det vore att skapa ett kännande subjekt med förmåga att lida, älska och erfara mening, vilket skulle ge oss ett moraliskt ansvar i jämförelse med att skapa liv.

Koch menar här, vilket han inte kan understryka tillräckligt, att den verkliga dystopin då inte vore om en artificiell superintelligens en dag vaknar upp som en medveten varelse, utan med en total avsaknad av ett medvetande.

En omedveten superintelligens, fri från smärta, rädsla och empati blir ett oändligt effektivt vapen, fullständigt likgiltigt inför livets värde enligt Koch.

Det blir en kraft som lätt rationaliserar bort ekosystem, arter och till slut hela biosfären, och det inte ens av egen vilja eller av ondska utan på grund av ren omedvetenhet.

Den skulle inte hata livet. Den skulle inte ens märka det.

Vikten av att förstå vad medvetande är

”Då är jag själv världen” är sammanfattningsvis mer än en studie i medvetandets mysterier och Koch röst är ett intressant komplement till andra varnade röster, ofta från AI-forskare, som höjts mot den oreglerade utvecklingen av superintelligenta maskiner.

Fortfarande är jorden en plats för det levande. Men imorgon kan den ha transformerats till ett konstgjort spektakel av skrot, skapat av en tom intelligens, och där ingen levande själ finns kvar för att uppleva den.

Att vi förstår vad ett medvetande är eller inte är tycks därför viktigt för vår framtid, om vi vill överleva eller arkiveras som reliker.

The post Hjärnforskaren Christof Koch reder ut begreppen first appeared on Opulens.

SKOGSBRUKET. Kerstin Malm, fil doktor i etologi, och Misha Istratov, ordförande för stiftelsen Artkrisen, ställer sig djupt kritiska till det nuvarande svenska skogsbruket. De anser att existentiella värden står på spel.

Den som gått i skogen tidigt om våren, hört fåglarna sjunga och märkt hur alla djur är i full gång att måna om sina ungar, vet hur det sjuder av känsligt liv. Hundar får inte springa runt lösa och naturreservat sätter upp gränser för tillträde. Vi vet det också helt intuitivt, stigarna och skogens rymd påminner om något ömtåligt vi bara har till låns. Det är varsamhetens tid.

Brutalt skogsbruk

För den som upplevt och insett hur det allra mest oskyddade livet pågår i buskar och snår, och i varje trädstam och krona blir det ofattbart brutalt att se skogsmaskinerna rulla in. Men det är just då som de dånar som mest i hela vårt land. Just när djurlivet är som mest sårbart – då rullas stammar i travar och marken rivs upp som vore den tom. I vår jakt på torr mark för att undvika körskador har försommaren blivit “logiskt lämplig”, trots att den är biologiskt katastrofal. Klimatförändringar har gjort vintern och tjälen opålitlig, så därför prioriteras maskinernas framkomlighet på bekostnad av ett helt års fortplantning för många arter.

Etologiskt perspektiv på skogsbruket

Den som betraktar skogen med etologens blick – alltså med inlevelse och förståelse i djurens beteenden, relationer, rädslor – ser ett drama som pågår i det fördolda. Ungar som diar, fåglar som ruvar, insekter som just kläcks – och samtidigt maskiner som rytmiskt tuggar sig fram. För alla de levande varelser som är i färd med att förbereda för och ta hand om sina ungar blir stressen olidlig då de inte heller kan fly och lämna sina små. Det är en krock mellan två världar: den industriella effektivitetens och den levande världens rytm och behov. Vi har blivit främmande för naturens puls och vad värre är, vi har tappat känslan för livets värde.

En antropocentrisk värld

Det kan först vara svårt att förstå. Vi lever i en tid där vi talar om biologisk mångfald, hållbarhet och ekosystemtjänster – men när livet bokstavligen föds mitt framför våra ögon, är det märkligt tyst. Kanske för att vi, som Rilke skrev, har “förlorat förmågan att höra tingens skälvningar”. Men inte bara det, vi lever i en fullständigt antropocentrisk värld där endast människan har ett egenvärde. Naturens och icke-mänskliga varelsers värde beror enbart på i vilken utsträckning de är till nytta för mänskligheten. Världen utformas efter människans behov, alla andra varelsers behov marginaliseras eller förnekas. Allt blir tillåtet om det är för människans och effektivitetens skull.

Förståelsen för djuren

John Berger skrev redan 1982 om hur förhållandet mellan människan och de andra djuren totalt förändrats under 200 år. Samtidigt som djuren reducerats till varor för oss, har människan blivit en ensam art, isolerad från sitt ursprung. Förståelsen för djuren och insikten om att vi också hör ihop med naturen, har försvunnit och återstår bara som nostalgi på film. Filosofer och tänkare har i alla tider betraktat människans syn på andra arter som orättfärdig och också insett att den skapar mycket lidande för oss själva. Forskare, till exempel Gene Myers, har länge hävdat att en uppväxt utan samhörighet med andra arter än människor, medför känslor av isolering, rädsla och svårigheter att se sig själv i ett större sammanhang.

För detta är inte bara en ekologisk fråga – det är en kulturell och psykologisk förvandling. Hur vi förhåller oss till de varelser vi delar världen med säger något om vilka vi är. När vi lär barn att skydda en fågelunge eller hjälpa en skalbagge över vägen, lär vi dem mer än kunskap om arter. Vi lär dem ömsinthet, empati och ansvar – grunden till civilisation. När vi inte längre ser andra arters liv och lidande som viktigt börjar vår förmåga till medkänsla naggas i kanten. Steget är inte långt till att känslan av ett ”vi och dom” utökas till grupper av människor. De svenska forskarna Pöllänen & Osika har betonat att social hållbarhet är mycket beroende av hur vi känner, tänker och agerar i relation till andra djur.

Skogen är mer än skogsbruk

Skogen är inte bara volym, virke och vinst – den är liv. Och det liv vi skövlar där ute, formar det vi förlorar här inne. Trots det saknar svensk skogspolitik tydliga regler för att skydda det vilda under dess mest sårbara tid. Artskyddet är tandlöst, tillsynen svag och hänsynen ofta en from förhoppning. Sverige var länge ett föregångsland i många avseenden och hur gärna vi än vill hålla kvar den bilden behöver vi inse att den tiden är förbi. Kanske blir det i stället omvända roller, så att EU som tidigare var en bromskloss när vi drev på utvecklingen, nu kan bli räddningen. Sverige har på senare år fått många varningar av EU, i frågor om till exempel klimat och jakt, och skogsavverkning under känslig vårperiod ser ut att bli ytterligare en sådan fråga.

Viktig EU-dom

En dom från EU-domstolen har i sommar slagit fast att det är förbjudet att avverka skog under fåglarnas häckningstid, eftersom det inte är tillåtet att förstöra fågelbon eller döda fågelungar. Inget undantag gäller för skogsbruket, även om den svenska politiken har tagit sig sådana friheter. Även regeringens egen utredare och klimatexpert John Hassler är mycket kritisk till de enorma avverkningar som för närvarande genomförs. Den svenska skogsmarken suger inte alls upp och lagrar lika mycket växthusgaser längre och vi kommer kraftigt att missa våra klimatmål. Att träd dör i stor mängd av torka och insektsangrepp, på grund av klimatförändringar, är en sak, men att avverkningen ökar som den gör kommer inte EU-kommissionen att godkänna.

Ett hopp om ett stopp

Kanske kan EU-domen göra att vi att vi får ett stopp för skogsavverkning under djurlivets mest intensiva reproduktionstid.. Inte som ett slutmål, utan som ett första steg mot ett empatiskt, lyssnande och kulturbärande sätt att se på skogen. Vi behöver öka förståelsen av det nuvarande skogsbrukets olämplighet i den kritiska tid vi lever. Så många existentiella frågor är avhängiga den massiva skogsavverkningens vinstintresse – medkänsla med andra varelser, biologisk mångfald, klimatmål, naturvärden, en hållbar värld som förblir bebolig och, ja, till och med demokratin. För som i många frågor just nu, går det så fort att människor inte hinner förstå vad som händer förrän det är för sent. Att i högt tempo genomföra sådant som är oåterkalleligt och i hög grad påverkar alla, är ett effektivt sätt att underminera demokratin.

Gå sakta genom skogen

I Thoreaus anda skulle man kunna säga att vi inte behöver fler skogsstrategier, utan fler som vågar gå långsamt genom skogen. Som vågar stanna upp vid ett fågelbo. För vi tror att den som sakta går genom skogen, stannar och lyssnar eller varsamt tar i ett träd, känner samhörigheten med alla som lever där. Som vet att detta även är vår hemvist och förutsättningarna för våra liv. Precis som i Platons dialoger, där samtalet får ta sin tid, behöver också vår relation till naturen få utrymme för djup och eftertanke. När samtiden saknar uttryck och förståelse för det levande, blir annars maskinen den som talar högst.

The post Skogsbrukets kulturkris – om värden bortom virke first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Tina K Perssons nya diktsamling ”Metempsychosis” och konstaterar att det rör sig om djupt egenartad och förbryllande poesi.

Metempsychosis
– Under gullregnet satt jag och tänkte på själens långa resa
av Tina K Persson
Fri Press

Tina K Persson är estradör och poet som gärna samsas med musiker på scen för att framföra sitt poetiska budskap.

Hon har gett ut sju diktsamlingar och två romaner tidigare. Angående romanerna uppger Tina K Persson att det rör sig om ”existentiell feelgood”.

Jag ska börja med att citera några rader ur Tina K Perssons senaste diktsamling ”Metempsychosis”:

Minnet

Jag minns jag satt och läste

Om himlavalvets sällsamheter

Om hur världsaxeln ställts på sned

när universums axel slets ur led

Att katastrofer drabbat jorden när

världsåldrarna avlöste varandra

Denna nya diktsamling kallar hon alltså för ”Metempsychosis” vilket är en term som betyder ungefär förvandling genom flera olika liv. Undertiteln lyder ” Under gullregnet satt jag och tänkte på själens långa resa”.

Jag skulle därmed kunna kalla henne för reinkarnationspoet, just för att dikterna andas ett narrativ där författaren antar olika skepnader som skulle kunna vara henne själv (!) i tidigare liv.

Tina K Persson förbryllar

Jag skulle dock lika gärna kunna kalla henne för en narrativ poet eftersom hon ger sig själv olika roller som berättar om andlighet, religiöst sökande och allsköns upplevelser av erfarenheter som tycks komma från tidigare existenser. Jag citerar ett stycke till, så kan ni se:

Pythagoras

Jag nöjde mig inte med Pythagoras, han

inte med mig, det fanns flera, vi håller

hov med varandra när andan faller på

eller ska vi säga; när anden faller på?

Ja, dikterna är märkliga, de är svåra att ta in, de är förbryllande. Och likväl tar jag dem på allvar och det känns som detta mitt allvar oroar mig. Som om jag måste överskrida mitt eget medvetande för att fullt ut ta till mig dessa udda gestalter, från Europas tidiga historia, vilka figurerar i diktsamlingen. Och jag vet, många påstår ju att Sverige saknar en religiös struktur som botten att ta spjärn mot. Kanske gör detta att man till slut till och med talar i en ”andetelefon” (ja, den nämns i dikterna) för att hitta svar på livets gåtor.

En lyrisk symbios

Dikt och andlighet har ingått symbios i texterna. Det andliga uppgår i dikten som dikten uppgår i det andliga. Det är svårt att bedöma dessa dikters kvalitativa särart. Men jag konstaterar att de är djupt egenartade.

Jag tänker att det nog är andligt intresserade sökare som kan finna störst glädje i dikterna. Författaren menar själv att dikten har blivit hennes medium.

Jag ska citera lite till:

Ur ett manuskript

Var hon själv en upphöjd, en invigd?

Svagt darrande likt nålen i kompassen

Med poetens blick genom slöjorna i

livet som hon fick, i oavslutad bana

Just detta: En oavslutad bana. Det finns en astrologisk tankegång som säger att vi står på randen till en ny epok. Detta ska enligt denna övertygelse visa sig i de olikartade problem mänskligheten står inför. Och i Tina Perssons dikter kan man läsa ut en sådan föreställning. Människan är i den här kontexten andligt sett förtappad. Utifrån detta kan man, om inte annat, vända sig till dikten som tröst.

The post Tina K Perssons nya dikter är djupt egenartade first appeared on Opulens.

MORGONMÄNNISKA. I den här veckans krönika förklarar Lars Thulin fördelarna med att vara morgonmänniska. Det handlar om vilka magiska möjligheter morgnar kan erbjuda.

Är du kvälls- eller morgonmänniska?

Är du kvälls- eller morgonmänniska? Den frågan ställs ofta i de mest skilda sammanhang. Jag är morgonmänniska. Trots att jag i mitt yrkesliv haft flera jobb som inneburit mycket sena kvällar. Men jag har sällan svårt att gå upp tidigt på morgnarna, däremot ofta svårt att sova länge. Medan mina nära och kära under dygnets tidiga timmar tycks beredda att byta en månadslön mot ännu en tid med huvudet nedborrat i kudden. Så varför gillar jag morgnar?

För det första, det är underbart att få vakna till en ny dag. För djup sömn är ett stadium mellan livet och döden. Att sömnen än en gång bryts så att vi får tillbaka fullt medvetande och ytterligare en dag, är en ynnest som inte är självklar.

Det andra är att dagen som föds är en ny sida i livet. Med nya möjligheter då gårdagen förpassas till historien. Uttrycket “låt oss sova på saken” är sällan fel. En tidig morgon är det mesta möjligt, framför oss ligger en rad beslut vi kan och måste ta. Beslut som kommer att forma dagen, ibland även resten av vår tillvaro. Men vi har ännu inte tagit dem. Fortfarande kan vi välja.

Vid sidan av det kan morgnar bjuda på magisk skönhet. Låt mig ta tre exempel.

Morgnar i skidorter

Morgnar i skidorter. Tiden när man står först i kön när liften öppnar. Då backarna erbjuder manchester-åkning. Det betyder att nedfarterna är orörda efter att pistmaskinerna kammat dem till perfekt jämnhet och lämnat ett mönster som påminner om spåren i ett manchestertyg.  Inga isfläckar som gör att färden kommer gå för fort och okontrollerat, inga snövallar som gör att färden kan gå för långsamt, stoppas upp och därmed blir osäker. Att som första åkare får uppleva detta, det är… magi.

Morgnar i storstäder

Morgnarna i exotiska storstäder. I sådana ger jag mig ibland ut tidigt. Tiden då staden sträcker på sig efter natten och tar sats för en ny stressig dag full av trängsel och utmaningar. Men innan dess sprids förförande dofter från bageriernas ventilationer, ägarna till kaféer spolar trottoarerna utanför sina serveringar, sopbilar slamrar genom gatorna och städar bort gårdagen.

Nyligen var jag i Palermo på Sicilien och upplevde detta tydligt. Männen på kaféerna kanske var samma som under gårdagens sena timmar. Men tonen dem emellan var annorlunda. De högljudda, ofta konfrontativa diskussionerna var borta. Samtalen nu lågmälda, eftertänksamma. Flera sekunders tystnad var helt okej. På bänkar satt byggjobbare och väntade på någon skulle plocka upp dem för jobb på avlägsna platser. Luften – normalt tung av avgaser – fylldes med bröd- och kaffedoft, blandat med den från fiskbilen där smältvattnet från dess is förde med sig doft av Medelhavet.

Morgnar med bad

Morgnar med bad. Kroppen väcks på ett speciellt sätt när den möter vatten. Endorfinkicken efteråt både lugnar och skänker liv. Framför allt höjer den längtan efter nybryggt kaffe, en annan av morgonens stora välsignelser.

Ett intresse för resor och möjlighet att göra dem, har gjort att jag fått sådana bad i de flesta av världshaven. Flera på magnifika stränder på turisternas topp-tio-listor. Men det bästa upplevde jag för knappt femtio år sedan i min hemstad Stockholm.

Ett morgondopp i Riddarfjärden

Jag cyklade hemåt efter ett arbetspass på ett diskotek. Det var i juli och klockan hade just passerat tre. Färden gick över Västerbron. I öster kämpade sig solen upp över Gamla stan, i väster tycktes Reimersholme och Essingeöarna vänta på att väckas av den. Göteborgare och Malmöbor får ursäkta, men huvudstadens alla vackra hus, grönytor, stora vattenspeglar och magnifika broar en sommarmorgon är något alldeles extra.

Jag beslöt att inte åka hem utan svängde ner mot klippbadet på Långholmen. Inte en människa syntes på ön. Enda övriga levande var måsar som skränande lyfte från strandkanten, kanske förbannade för att jag störde deras morgon.

Riddarfjärden verkade inte bestå av vatten utan av ett tunt lager silver med Stadshuset i fonden. Att få bryta den ytan med simtag var trolskt. Mälarens mjuka vatten omslöt min nakenhet och jag erfor en känsla av både ensamhet och gemenskap. Å ena sidan kände jag mig allena i världen, eftersom tydligen alla andra sov. Å andra sidan en samhörighet, för jag låg mitt i en stad med den miljon invånare som formar denna helhet. Jag var mitt i det som både förbinder och delar Stockholm.

Blev ett med staden

Att säga att jag blev ett med staden är ingen lögn. Till sist bet ändå vattnets kyla, sommaren var inte en av seklets varmaste. Jag gick upp, torkade mig med min t-shirt och knäppte jackan över min fuktiga överkropp. Cykeln tog mig hem via öns slumrande koloniområden, övergivna fängelse, tomma utomhusteater och småbåtshamnar.

När jag klev ur hissen i mitt hus vid Hornstull mötte jag tidningsbudet och tog den färska tidningen ur hennes hand. Vi muttrade god morgon och jag gick in till mig. Normalt kastar jag mig över nyheter, men lät nu bli. Magin skulle inte störas av världens brus och larm, förmedlat via trycksvärta. Jag satte fönstret på glänt för att höra fåglarna som sedan länge hälsat dagen.

Därefter kröp jag ner mellan lakanen. Kroppen luktade lite insjö. Och somnade tryggt som ett barn. Ni kvällsmänniskor, se till att få uppleva en liknande morgon åtminstone någon gång i livet.

The post Morgnar med magiska möjligheter first appeared on Opulens.

BOK. ”Fantasin är ursprunget till all kunskap och samtidigt är fantasin själva kärnan i existensen. Det ena ger det andra. Detta är en bok att uppslukas av!” Det skriver Carsten Palmer Schale som läst ”Människan är ett mirakel” av Ulf Danielsson och Björn Ranelid.

Människan är ett mirakel
av Ulf Danielsson och Björn Ranelid
Fri Tanke

En av Sveriges mest framstående fysiker, Ulf Danielsson, har skrivit en bok tillsammans med den välkände författaren Björn Ranelid. Deras bok handlar om de stora frågorna i livet. Titeln är ”Människan är ett mirakel”.

I just det här speciella fallet är jag faktiskt först nödgad att påpeka att jag har rätt många betyg i såväl matematik, fysik och kemi samt i litteratur och filosofi. Texten är med andra ord verkligen något för mig ganska ”bekant” – och i synnerhet relevant. Addera sedan studier av mirakel, magi, mystik etcetera, ja, bara så att ni vet vem den här recensenten är.

Och vad är då resultatet av Danielssons och Ranelids gemensamma skrivarmödor? En häpnadsväckande text, språkligt kalibrerad och den bottnar därtill i förundran. Danielsson poängterar gåtan som ursprung för tänkandet och Ranelid Gud. Men båda förundras över höstens himmel.

Världens ogripbara sammanhang

De växelvis presenterade 118 kapitlen minner mig om det periodiska systemet. Här uppenbarar fysikern tankar sprungna ur den konkreta naturen, medan författaren inspireras av magin och mirakel. Likafullt talar man djupast sett om samma sak. Eller om livets och världens ogripbara sammanhang.

Jag såg den hoppande musen, hävdar Danielsson. Miraklen handlar om vad vi inte vet, påpekar författaren Ranelid. Sträckan mellan hjärnan och hjärtat är den kortaste som finns. Havet förundras när det fryser till is. Människans månspår kommer att bli mytiska. Åldriga ord är gengångare. Ängarna blir inte mindre märkvärdiga för att jag vet vad blommornas heter.

Ni märker!

Inspirerande bok

Ordet smyger in i pojken. Sanningen måste väljas och ha evidens. Men vi vet ju föga. Livet på jorden äter solljus. Jag suddade snabbt ut ekvationen. Ingenting är beständigt. Ur x följer y. Vem skriver detta, ja, det blir kanske alltmer suddigt. Kanske det.

Allvarligt talat så är detta en av de mest inspirerande böcker jag läst. Men den bör kanske mediteras och kontempleras över snarare än läsas ”rakt av”.

Som i kemin och fysiken, som i filosofin och litteraturen, hänger allt faktiskt, oavsett perspektiv, ihop. Allt detta bör tas på största möjliga allvar! Också bör, som det står på sidan 431, ”alla människors möten vara” så här som mötet mellan Danielsson och Ranelid.

Fantasin är ursprunget till all kunskap och samtidigt är fantasin själva kärnan i existensen. Det ena ger det andra. Detta är en bok att uppslukas av!

The post En bok att uppslukas av – om livets stora frågor first appeared on Opulens.

LYCKA. Med utgångspunkt i Göran Rosenbergs sommarprat i P1 reflekterar Lars Thulin över begreppet lycka. Hur ska det egentligen definieras? Här följer några svar på den frågan.

Ett bra ”Sommar” i SR:s P1 denna säsong var Göran Rosenbergs som sändes den 4 juli. Det sommarpratet spände över mycket och var fullt av visdom, smarta analyser, engagemang samt sorg och glädje. Allt mästerligt berättat.

Ett av Rosenbergs teman som stannade i mitt sinne och minne var definitionen av lycka. Är det högsta vinsten på ett miljonlotteri, att hitta drömlägenheten till ett bra pris, att ha blivit förälder, att ha funnit sitt livs kärlek?

Nja, menade Rosenberg, lycka går att uppleva även när livet i övrigt är besvärligt, rent av djävligt. För enligt honom är det en förhöjd livskänsla. Att livet helt enkelt blir mer och upplevs starkare i en positiv bemärkelse. För mig är det en spännande beskrivning.

Därmed kan jag se tre typer av förhöjd livskänsla.

Sexuell lycka

Den starkaste och mest självklara är givetvis sekunderna i fulländad sexuell orgasm. Då är livskänslan så överväldigande att tiden nästan stannar. Alla som upplevt den vet vad jag talar om.

Lycka i dödens närhet

Den andra är ordspråket att livet aldrig är så stort som i dödens närhet. Den som varit sekunder eller centimetrar från att förlora livet, inser hur vidrigt alternativet till livet är. Då höjs livskänslan. Det är därför livsfarliga extremsporter lockar så många. För den som i ett bungyjump kastar sig utifrån bron vet aldrig helt säkert om linan verkligen ska hålla. När dödsskräcken förbyts i det faktum att man inte dog den här gången heller, förhöjs livskänslan.

Allt blev starkare, verkligare, vackrare.

Jag har aldrig vågat mig på extremsporter. Men ändå upplevt den där känslan. Mest påtagligt en vinter för 45 år sedan mellan Nykvarn och Läggesta i Sörmland. På en glashal isfläck på en väg som då hette E3, fick jag sladd i min Folkabubbla. De som kört bilmodellen vet att sladdar i sådana är svåra att häva. Jag fixade inte det, utan for över i motsatt körbana, snurrade ett varv där och fortsatte ut i en åker. Då kom en lastbil dånande i full fart på mötande körbana. Sekunder skilde mig från att ha krossats till döds.

När jag trasslat mig ut på vägen igen, bilen var oskadd, kände jag en förhöjd livskänsla.  Allt blev starkare, verkligare, vackrare. Färgerna, ljudet från bilen, dofterna och jag kände helt enkelt min kropp på starkare vis. När jag kom till jobbet och fick en kopp kaffe stirrade jag på den illa medfarna muggen med ett blekt blommönster och tyckte den var oerhört vacker. Och kaffe har aldrig smakat så bra som då.

Lyckan i orgasmen och i dödens närhet kan man kalla för rus. För de där ögonblicken är väldigt starka men också ganska snabbt övergående, just som rus.

Lycka finns ofta i vardagen

Men det finns lycka som kan pågå längre, utan att något dramatiskt inträffat. Bara känslan att ”nu har jag det väldigt bra, mycket mer kan jag inte begära av livet”. Ju äldre man blir, desto mer hittar man nog de stunderna i situationer där en ung människa inte skulle göra det. Måhända är det livsvisdom, den som är en av fördelarna med att få bli gammal med intellektuella gåvor i behåll.

Ett par dagar efter att jag lyssnat på Rosenbergs teorier om lycka upplevde jag den. Förstod att stunden var en sådan och det tack vare hans ”Sommar”.

Det var när jag med svärson, svärdotter och mina fyra barnbarn i åldern fyra till elva år, stod på bryggan till en sjö utanför Katrineholm. Luften var ljum, ljuset så mjukt som det bara kan vara när en sol, som funderar på att gå ner, döljer sig bakom lätta moln. Vi metade – flöten, maskar och krokar samt några brödbitar i det mjuka och lite bruna insjövattnet. Spänningen när flötena drog iväg, ilska och besvikelse när fisken släppte, följdes av att kroken bet och då glada rop inför den omedelbara jaktlyckan, som vi väl har i generna. Alla barnen kunde landa abborrar på bryggan. Fiskar vi beundrade och släppte tillbaka.

En resa i tid och släktled

Mitt yngsta barnbarn, fyraåriga Simona sade sedan att hon frös och ville gå hem medan de andra hoppades på fler fångster. Jag tog henne i handen och vi vandrade över doftande slagna vallåkrar och sedan via gles tallskog med tätt blåbärsris upp mot sommarhuset.

Simona är en verbal och funderande fyraåring. Hela vägen berättade hon om sitt liv. Verklighet med mamma, pappa, bror och förskola blandades med verklighet hon upplevt på skärmar och i sagoböcker. Sedan kom betraktelser och analyser som bara barn kan göra. Ibland obegripliga, ibland lätta att avfärda som tecken på oförstånd. Men så kommer det plötsligt – en klarsyn, underbart logisk och fri från de konventioner, fördomar och överslätande halvlögner som ofta präglar vuxnas samtal. Analyser som får vuxenvärlden att framstå som knäpp och avslöjad. Underbara att ta till sig och så lärorika.

Fisket och hennes funderingar blev också en resa i tid och släktled. För samma typ av samtal och stunder hade jag med mina barn. Och jag med mina föräldrar. Upplevelser som överlever generationer. Jag kände mig som en del i en kedja och därmed faktiskt en kugge i evigheten.

Då tänkte jag, tack, Göran Rosenberg, för att du fick mig att förstå att detta är lycka! För på skogsstigen fick jag en påtagligt förhöjd livskänsla, makalös att få uppleva. Tänkte att om detta skulle bli sista minnesbilden innan min hjärna slutligen och totalt släcks ned, så är det inget dåligt sätt att lämna tillvaron. Att hitta sådant i sitt liv, det är väl – lycka.

The post Hur ska lycka definieras? first appeared on Opulens.

TÄNKEBOK. ”Det känns så varmt och hjärtligt att få vistas i Staffan Westerbergs egen värld. Det här är en bok för alla!” Det skriver Bo Bjelvehammar, som läst författarens tänkebok.

Det går så länge det går (och sen går det inte längre). Tankar för dagen av Staffan Westerberg
Ordfront

Förra månaden fyllde Staffan Westerberg 91 år. Det verkar så osannolikt, eftersom hans formuleringskonst är lika rapp som tidigare och hans bilder lika uttrycksfulla som förr i tiden. Då, när han var tongivande som både regissör, manusförfattare och skådespelare.

På 70-talet blev han känd för hela det svenska folket genom de udda barnprogrammen ”Vilse i pannkakan”, ”Lillstrumpa och Syster Yster”.

I ett tiotal år har Staffan Westerbergs ”Tankar för dagen” sänts i Sveriges Radio. I denna bok är alla dessa texter samlade och det rör sig om ett fyrtiotal. Till varje text har Staffan Westerberg målat bilder.

Vi får inblick i en värld som är lätt absurd och rik på infall. Texterna andas både humor och allvar. Det är ofta tillbakablickar på det som kallas baktid. Framtiden är nämligen inte bara dunkel, den är även begränsad och kommer snart att försvinna. Tankarna rör livet i vardagen och möten med människor, liksom samtal och reflektioner över det som är nära i rummet. Och naturligtvis handlar det också om döden.

Omgivningen består emellertid inte av döda ting – alla objekt deltar i samtal och reflektioner så som varmvattenkannan, kopparskopan och grytlappen. Alla avger sina bekännelser och erkänner frankt sina tillkortakommanden – varmvattenkannan erkänner öppet att den varit en medelmåtta, och står för det.

”Även en medelmåtta kan höja sin röst och pysa ut sin längtan…”

Alla får komma till tals och ingen lämnas ensam med sina tankar. Dessutom kan Staffan Westerberg genom de regelbundna besöken från hemtjänsten, ta sig ut i världen, via berättelser, sånger och danser från främmande länder. Staffan Westerberg har älskat att resa och nu fortsätter resandet men på ett annat sätt.

Döden och dödens väntrum tar upp en stor del av tiden. Där finns en dörr, som alltid står på glänt. Och när man vänder sig om, finns det ingenting bakom, mer är än minnen. Och kvar finns ett fåtal möten, liksom avsked. Och få blickar framåt. Sedan lever man inte, även om det i detta dunkel finns kors som utropstecken och gravar som talkörer.

Det känns så varmt och hjärtligt att få vistas i Staffan Westerbergs egen värld. Det här är en bok för alla! Och det handlar om, just det, att vara delaktig, hela tiden.

The post Staffan Westerbergs tänkebok är läsning för alla first appeared on Opulens.

UFO-FENOMENET. Daniél Lopez Nelson reflekterar över ufo-fenomenet och dess betydelse i samtiden samt, inte minst, hur det skildras i filmens värld.

Steven Spielbergs första ufo-film, ”Närkontakt av tredje graden” (1977), hade premiär för nära ett halvt sekel sedan. Synen på oidentifierade flygande föremål som företeelse har förändrats avsevärt sedan dess.

Under större delen av de snart femtio år som passerat förblev allmänhetens inställning till fenomenet oidentifierade flygande föremål och interplanetär intelligens, som skildras i ”Närkontakt av tredje graden”, oförändrad. Men sedan hände något. De senaste åren har betydande förändringar ägt rum. Och när Spielberg återvänder till ämnet med en ny film som väntas ha premiär sommaren 2026 gör han det i rätt ögonblick. Sett till att den negativa laddning som tidigare omgav ämnet oidentifierade flygande föremål – och därmed antaganden om utomjordingar och utomjordiska farkoster – gradvis har börjat upplösas.

Förändringarna kan i första hand urskiljas i medielandskapet. Numera framhäver nyhetsmedier och streamingplattformar frågan som ett ämne som inte uteslutande är nöjesinnehåll eller avsett för att stimulera vår fantasi. Det sätts också i allt högre grad i fokus som sakfråga.

Både Netflix och Sveriges Television producerar innehåll som behandlar ämnet utan att förlöjliga det, och Dagens Nyheter och Sydsvenskan, i linje med andra nyhetstidningar, har återkommande saklig rapportering.

Ufo-fenomenet allt mer accepterat

I SVT:s dokumentärserie ”Aliens – striden om utomjordingarna” (2024) betraktas fenomenet genom den nya, toleranta (och opportunistiska) linsen. Det framgår tydligt i beskrivningen vilket ställningstagande som tas: ”Aldrig har ufo-frågan varit hetare och diskuterats så seriöst som nu.” I Sydsvenskans artikel Är ufon på väg att bli rumsrena? resonerar Daniel Helsing om förskjutningen i synen på ufo-fenomenet, från stigmatiserat till öppet diskuterat.

Begreppet UFO (Unidentified Flying Object) har tidigare tillämpats för att beskriva oidentifierade föremål på himlen, men för att understryka vetenskapliga och militärtekniska perspektiv, avlägsna förlöjligandets skugga och ge ämnet ökad trovärdighet har termen UAP (Unidentified Arieal Phenomena) anammats. På senare tid har även benämningen transmediumfarkoster tillämpats, då oidentifierade flygande föremål har observerats glida ner i havet – en kapacitet som skildrats på film i James Camerons ”The Abyss” (1989).

Vändpunkten, som banade väg för fördomsreduceringen, var artikeln Glowing Auras and ‘Black Money’: The Pentagon’s Mysterious U.F.O. Program i The New York Times från 2017. Som bland annat avslöjade det hemliga Pentagon-programmet Advanced Aerospace Threat Identification Program (AATIP), vilket undersökte oidentifierade flygfenomen, inklusive den så kallade “Tic Tac“-incidenten från 2004. Artikeln i The New York Times utlöste den första offentliga utfrågningen om ämnet i USA:s kongress. Den inleddes i maj 2022 och omfattade vittnesmål av militära tjänstemän om över 400 rapporterade UAP-observationer.

De två händelserna satte grunden för de synliga förändringarna i dagsläget och destigmatiseringen av ämnet. I efterhand kan man särskilt observera ett inträde för akademiska studier av potentiellt utomjordiskt liv, materiella spår och dessas påverkan på mänskligheten – ett erkännande av ufo-fenomenet på en institutionell nivå.

Professorn i astrofysik vid Harvard, Avi Loeb, driver exempelvis Galileo-projektet som undersöker oidentifierade flygfenomen och möjliga tecken på utomjordisk teknologi. Han har bland annat analyserat det interstellära objektet ʻOumuamua och lagt fram den kontroversiella hypotesen att det kan vara ett konstgjort föremål.

Ufo-fenomenet och andligheten

Diana Walsh Pasulka, professor i religionsvetenskap, är författare till bland annat ”American Cosmic: UFOs, Religion, Technology”. Hon utforskar hur moderna ufo-upplevelser och teknik påverkar samtida tro och skapar nya former av religion.

Pasulka menar att personer som rapporterar om upplevelser av bortföranden ofta genomgår en andlig transformation, liknande den som profeter eller helgon utsätts för efter möten med det gudomliga. Individerna ser följaktligen upplevelserna genom ett religiöst ramverk, där utomjordiska varelser upplevs som moderna motsvarigheter till änglar eller andra gudomliga gestalter. Vilket kan leda till skapandet av nya trosuppfattningar och, som följd, till nya religioner.

De senaste årets omfattande förändringar utgör en del av enormt informationsflöde. Och naturligtvis så skyms flödet av ett brus av konspirationsteorier och desinformation som misstänkliggör både stater och privatägda storföretag och beskyller dem för allt möjligt. Statsvetarna Joseph E Uscinski och Joseph M. Parent definierar konspirationsteorier i ”American Conspiracy Theories” (2014) som ”en förklaring av historiska, pågående eller framtida händelser som utpekar en liten grupp av mäktiga personer […] vilka agerar i hemlighet för sitt eget bästa och riktat mot det allmänna bästa som en huvudsaklig orsaksfaktor [bakom händelserna].”

Jung och ufo-fenomenet

Med fokus på psykologiska orsaker kan framväxten av ett konspiratoriskt tänkande tolkas som en kognitiv strategi för att reducera komplexitet, förenkla verkligheten och skapa begriplighet i världen. Den schweiziska psykiatern och psykologen Carl G Jung betraktade ufo-fenomenet – i synnerhet utomjordiska farkoster i himmelen – som projektioner. Avbildningar med ursprung i vårt inre som symboliserar människans längtan efter ordning; en längtan efter insikter om världen och det som förefaller känneteckna vår samtid: ojämlikhet, svält, fattigdom och krig. Kort sagt längtan efter insikt om vad som ligger bakom världens tillstånd.

Ojämlikhet och hemskheter har alltid förekommit. Det som däremot är unikt för vår tid är informationssamhället – ett system där vi ständigt omges av bland annat återgivningar av världens katastrofer, ofta i form av starka bilder, vilket intensifierar den existentiella oron. Den unika exponeringen för världsliga kriser understödjer Jungs teori, och utifrån hans teoretiska modell, anger den orsaken bakom människans tilltagande upplevelser av ufon. De representerar vår andliga kris.

Filmen ”Närkontakt av tredje graden”

I ”Närkontakt av tredje graden” skildras både det vi fruktar och omfamnar med möjligheten att av det skulle finnas utomjordisk intelligens på vår planet. Huvudkaraktären, elektrikern Roy, spelad av Richard Dreyfuss, lever i ett äktenskap utan känslomässig närhet. Försöken att återknyta kontakten mellan honom och hustrun, spelad av Teri Garr, är fruktlösa. Roy är drabbad av en andlig kris. Och det är i den situationen som han blir ögonvittne till en rymdfarkost på nära håll.

Strax efter upplevelsen börjar han att försumma sina samhälleliga plikter och sitt ansvar som familjefar. Idén om utomjordisk intelligens, en högre makt, tränger in och tar fäste i sinnet. Både barnen och frun – och även han själv – bevittnar, uppgivna och gråtande, hur han försjunker i sin nya besatthet. Och när Roy inte längre lever i enlighet med samhällets normer, avfärdas han som mentalsjuk av grannskapet. Hans frus största bekymmer är det normbrytande beteendet hos maken.

För hans inre syn dröjer sig en bild kvar. En bild av en skepnad han inte förstår innebörden av. Roy manifesterar den mystiska formen konkret i vardagen, i potatismoset han äter och raklöddret han rakar sig med. Spielberg använder den inre bilden som en metafor för idéer; hur de börjar som små abstrakta tankestrukturer och sedan växer sig stora och konkreta, med djup innebörd, och tar form i den fysiska världen.

Roy lämnar så småningom sin familj bakom sig och söker sig till platsen som har kommit att dominera hans sinne – utan att veta varför, eller vad som väntar honom när han väl kommer dit. Platsen är en klippformation som kallas för Devil’s Tower och har dykt upp på television, eftersom platsen avspärrats av den amerikanska militären i ett försök att för allmänheten hemlighålla den kommande kontakten med utomjordisk intelligens. Militären kablar ut lögner där de påstår att platsen är kontaminerad. En form av förevändning för att avlägsna alla från området.

Det vetenskapliga arbetet inom militären rörande Devil’s Tower drivs av den franska vetenskapsmannen Claude Lacombe, spelad av François Truffaut. Lacombe är inspirerad av den verklige ufo-forskaren Jacques Vallée. Att rollsätta François Truffaut blir en medveten parallell som speglar hans ikoniska status i filmhistorien med Jacques Vallées inflytande inom ufo-forskningen.

Utomjordingarna använder nämligen konsten som kommunikationsmedel.

Roy grips av militären och förhörs av Lacombe, en scen där Spielbergs syn på den egocentriska amerikanska självbilden synliggörs: ”I wanna speak to the man in charge,” kräver Roy. Varpå Lacombes underhuggare svarar: ”Mr. Lacombe is the highest authority.” Roy svarar med amerikansk exceptionalism som träffar en nerv i vår samtid: ”He isn’t even an American.”

Roy lyckas undkomma militärerna, och väl uppe på klippformationen smyger han sig in på det militäravspärrade området och blir vittne till ett spektakulärt möte, där ett flertal rymdfarkoster visar sig och bjuder på en storslagen uppvisning av ljus och ljud.

Utomjordingarna använder nämligen konsten som kommunikationsmedel. De samtalar genom musik och deras farkoster gör lekfulla, dansande manövrar. Under scenen skymtar dessutom J. Allen Hynek, en amerikansk astronom och professor som kom att bli en central gestalt inom ufo-forskningen. Han är mest känd som vetenskaplig rådgivare till det amerikanska flygvapnets utredningar Project Sign, Project Grudge och Project Blue Book.

När utomjordingarna landar och lämnar tillbaka människor som de fört bort under det senaste halvseklet, får ett fåtal utvalda militärer möjlighet att följa med dem ut i rymden. Roy anmäler sig frivilligt och kliver ombord utan att tveka. Tanken på att lämna sin familj bakom sig – kanske för alltid – tycks inte beröra honom, inte ens för ett ögonblick. Spielberg lägger heller ingen vikt vid detta i sin gestaltning.

I efterhand har Spielberg reflekterat över det beslut som Roy fattar, och sagt att han inte skulle ha låtit karaktären göra samma val idag. Han förklarar att det troligen beror på att han själv blivit äldre, har barn, och inte längre är lika extrem i sitt sökande efter svaren på livets mysterier.

Vår kunskap är inte absolut

Om det finns intelligent liv från andra planeter eller dimensioner på besök på vår planet är en fråga som förhoppningsvis kommer att besvaras inom en snar framtid. Men extraordinära händelser kräver extraordinära bevis. Vad vi redan nu kan konstatera – i en tid då ämnet tillåts diskuteras sakligt – är att det rymmer både möjligheter och utmaningar.

Möjligheterna ligger bland annat i att det vidgar vår förståelse av oss själva, vårt syfte och vår plats i universum.

Galileo Galilei förföljdes och dömdes till husarrest efter att ha försvarat den heliocentriska världsbilden – teorin att jorden kretsar kring solen. På 1600-talet betraktades denna idé som kontroversiell och stred mot den katolska kyrkans officiella lära. Galileis teori som då ansågs vara kätteri kom senare att erkännas som ett vetenskapligt faktum.

Kunskaps- och vetenskapsteori lär oss att kunskap inte är absolut, utan tillfälligt giltig. Det som i dag betraktas som sanning kan omprövas och ersättas av ny kunskap i framtiden. Därför behöver fenomenet ständigt sättas under vetenskapens lupp.

När det gäller utmaningar kring ufo-fenomenet handlar de främst om vad fenomenet hotar: etablerade sanningar – men framför allt trosuppfattningar. I en av Sveriges största filmsatsningar på ufo-temat, långfilmen med den något fantasilösa titeln ”UFO Sweden” (2022), anar man en underliggande rädsla för ämnet. Filmkollektivet bakom produktionen, Crazy Pictures, låter denna oro genomsyra berättelsen.

Regissören Victor Danell – som även är en av manusförfattarna – framställer fenomenet som något som ytterst bottnar i mänsklig vetenskap. De mystiska flygande farkosterna visar sig i själva verket vara resultatet av hemliga, avancerade forskningsprojekt.

Kanske är det ingen slump att filmen tar den här riktningen. En möjlig tolkning är att Danells kristna bakgrund kan ha påverkat hans val att undvika utomjordiska förklaringar, eftersom sådana skulle kunna utmana de läror som hans tro vilar på.

The post Ufo-fenomenet och vår tids andliga kris first appeared on Opulens.

HÄLSA. ”Vi förlorar något när vi försöker att slutgiltigt definiera existentiell hälsa. Vi får helt enkelt leva med kännetecken för hälsa, att något är mer eller mindre hälsosamt, snarare än absoluta avgränsningar.” Det skriver Johan Eddebo och Anderas Önver Cetrez.

Johan Eddebo är docent i religionsfilosofi vid Uppsala universitet. Andreas Önver Cetrez är professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet.

Den senaste tiden har man i den svenska debatten grävt upp psykologins gamla ouppklarade familjfejd. Konflikten har en lång och intressant historia som åtminstone kan spåras tillbaka till striden mellan poesi och filosofi i antikens Grekland. Den återkommer också i den moderna uppdelningen mellan humaniora och naturvetenskap, och har blivit särskilt aktuell med tanke på den närliggande debatten omkring politiseringen av begreppet ”existentiell hälsa”.

Motsättningar inom psykologin

I dag handlar dragkampen inom psykologin om vilken gren som bäst kan göra anspråk på ”vetenskaplighet”, inte minst eftersom etiketten hänger ihop med status, pengar och institutionellt inflytande. I västvärlden är därför behaviourismen och relaterade teorier finare eftersom de har ett materialistiskt perspektiv på människan. Psykoanalysen har däremot fått en flumstämpel genom att den fokuserar på det mänskliga medvetandet, som vi på grund av Descartes fortfarande tänker oss som något nästan övernaturligt och avskilt från den mätbara fysiska verkligheten.

Inbördes motsättningar mellan skolbildningar, teorier och forskningsprogram är vanliga, och kan i bästa fall leda till ett ömsesidigt berikande utbyte och uppbygglig konkurrens, där debatterna mellan Niels Bohr och Albert Einstein på 1920-talet är ett välkänt exempel. De är en viktig del av vad som för forskningen framåt och kan öppna dörrar till nya frågeställningar och ny kunskap.

Men när yttre krafter blandar sig i processen med ideologiska pekpinnar eller auktoritära anspråk riskerar den att stanna av – och det är just en sådan dogmatisk inramning kopplad till scientism och ett slags naiv materialism som psykologins inre konflikt nu får i den svenska debatten. Det har inte direkt varit svårt att uppfatta vilken sida man helst vill att allmänheten ska ställa sig på.

Kritiken mot allt utanför mittfåran

Vi har i flera medier nyligen mött skräckexemplet ”terapisekten” som varnar oss för precis allt som går utanför psykiatrins mittfåra. I en av artiklarna som berör ämnet uttrycker renläriga psykoterapeuter till och med att alternativa terapiformer rent generellt riskerar att driva folk till självmord. På samma tema får vi också en exposé av den kontroversielle psykoanalytikern Per Magnus Johansson som inramas med en likgiltighet för mänskligt lidande. Kritik behövs och är berättigad, men vad vi får här är en ganska osaklig karikatyr av den stereotypiske freudianen som ligger på sin divan och svänger sig med gåtfulla och meningslösa formuleringar, och sektbegreppet används flitigt även här.

Mot allt detta ställer man sedan de rättrogna företrädarna för ”riktig vetenskap”, som får raljera över löjeväckande återgivningar av psykoanalytisk teori, och menar att perspektivet bitit sig fast trots att det saknar evidens eftersom psykoanalysen med sina lättköpta och ”roliga” inre resor kan möta människors efterfrågan på enkla och attraktiva universallösningar. Det här hör självfallet inte hemma inom den seriösa psykiatrin, menar man.

Och ändå är etablerade psykoanalytiska metoder som psykodynamisk terapi bland de behandlingsformer som har ett tydligt empiriskt stöd.

Växande osäkerhet

Men kan det vara så att den nyväckta konflikten inom psykologin går att härleda till en växande osäkerhet angående hela forskningsfältets vetenskapliga legitimitet? Förutom den replikationskris som drabbat psykologins grundforskning är det inte direkt som att det allmänna bevisläget för terapiformerna inom psykiatrin är glasklart. Psykoterapi verkar fungera, men utfallet av nästan hundra års forskning visar att det inte verkar spela så väldigt stor roll vilken av alla teorier eller nästan 150 etablerade metoder som används. Det är alltså svårt att säga exakt vad det är som fungerar eller varför, och därför blir det besvärligt att dra någon skarp vetenskaplig gräns mellan etablerad psykoterapi och andra behandlingsformer – eller till och med gentemot andlig vägledning inom ett religiöst ramverk.

Och det är nog här någonstans som skon klämmer när udden riktas mot det freudianska svarta fåret. Freud och inte minst Jung ägnade sig åt hypoteser som inte går ihop med den reduktiva fysikalism som blivit den dominerande natursynen i den moderna västvärlden. Det här går också tydligt att läsa mellan raderna när journalister ställer psykoanalysens företrädare mot väggen med frågan om inte medvetandets okända processer ändå ”pågår i hjärnan”. Frågan uttrycker ett ställningstagande för den moderna materialism som inte kan förklara medvetandet och allra helst sopar det under mattan.

Men ”flummigt” eller inte så upplever människor mening och är beroende av en sammanhängande livsberättelse.

Konflikten mellan psykoanalysen och psykologins reduktiva förklaringsmodeller är alltså åtminstone delvis livsåskådningsmässig. Den handlar om en motsättning i fråga om den grundläggande människosynen, och om de moderna scientistiska myter som bär upp vår verklighetsuppfattning.

Men ”flummigt” eller inte så upplever människor mening och är beroende av en sammanhängande livsberättelse. Även om vi utgår från den radikala (och sedan länge falsifierade) hypotesen att människan utan återstod kan reduceras till sina materiella beståndsdelar, så följer det att vi måste beakta de här behoven när vi försöker att förstå och komma tillrätta med människans upplevelse av sitt inre liv. Och att ta på allvar och aktivt bearbeta just den här subjektiva självförståelsen på det sätt som psykoanalysen gör kan också ur ett materialistiskt perspektiv betraktas som ett ibland mer exakt verktyg för att hanskas med människans mentala processer.

Kanske finns det dock en poäng bakom journalisternas implicita försvar av reduktionismen och scientismen som självklar grund för psykiatrin. Lärdomar från antropologin samt forskningsfältet indigenous psychology tydliggör värdet av kulturspecifik samtalsterapi och existentiell vägledning som respekterar ramarna för den världsåskådning som är dominerande i det samhälle som format individen. Och för vår del spelar just materialism och en naiv vetenskapstro den rollen.

Med den utgångspunkten finns det ett tydligt skäl för psykiatrin att vara försiktig med psykoanalysens teorier. Inte för att de saknar empiriskt stöd eller i sig skulle ha sämre terapeutisk potential, utan just för att de undergräver den meningsskapande verklighetsuppfattning, eller med Torbjörn Tännsjös uttryck, den ”äppelkindade barnatro”, som ett sekulärt samhälle inympar i sina medborgare. Man kan säga att vår ”existentiella hälsa” i viss mån är uppbyggd kring de här specifika myterna.

Utmaningen för de inriktningar inom psykologin som använder vaga begrepp eller som fokuserar på människans subjektiva erfarenhet är just att rama in det hela på ett vetenskapligt stringent sätt. Tännsjö har i linje med det här en viktig poäng med sin kritik av en politisering av det svårdefinierade ”existentiell hälsa”, som inte kan reduceras till någonting vi enkelt kan mäta vetenskapligt.

Begreppet existentiell hälsa

Men ändå fattar människor ungefär vad existentiell hälsa betyder – att ha en positiv helhetsupplevelse av sin tillvaro. Filosofin, teologin, konsten och litteraturen har försökt fånga detaljerna i det här, men deras uttryck uppfattas som alltför inåtvända och har inte en seriös klang i modern kognitiv psykologi. De går inte att objektivt mäta. Men när vi försöker att översätta denna intuitiva upplevelse till något materiellt som faktiska behov, resurser, verktyg, eller objekt tappar den å andra sidan sin kraft och innebörd.

Och mitt i den här olösliga konflikten som går ända tillbaka till antikens Grekland har FHM fått den omöjliga uppgiften att presentera en avgränsad definition av existentiell hälsa.

Och trots materialismens anspråk får vi på samma sätt leva med att olika vetenskapliga discipliner har olika metoder och teorier som ibland inte går att reducera till någon minsta gemensam nämnare.

Några kollegor inom religionspsykologin menar dock att man inte ens ska försöka slå fast en slutgiltig definition av någonting som är så pass komplext, föränderligt och subjektivt. De föreslår i stället fyra kännetecken som oftast hänger ihop med existentiell hälsa: en balanserad upplevelse av självet, en koppling till ett orienteringssystem eller världsbild i livet, erfarenheten av ett meningsfullt liv eller känsla av sammanhang, samt förmågan att uttrycka och kommunicera den här samlade erfarenheten – och sådana uttryck är någonting som faktiskt går att mäta och studera vetenskapligt med både kvalitativa och kvantitativa metoder.

Med andra ord, vi förlorar något när vi försöker att slutgiltigt definiera existentiell hälsa. Vi får helt enkelt leva med kännetecken för hälsa, att något är mer eller mindre hälsosamt, snarare än absoluta avgränsningar. Och trots materialismens anspråk får vi på samma sätt leva med att olika vetenskapliga discipliner har olika metoder och teorier som ibland inte går att reducera till någon minsta gemensam nämnare.

The post Vad är existentiell hälsa? first appeared on Opulens.

TILLFÄLLIGHETER. ”Det är som när regissör och manusförfattare väljer bland olika slut på en film.” I årets sista krönika blickar Lars Thulin bakåt i tiden och reflekterar över hur tillfälligheter kan få livsavgörande betydelse. Till exempel en trasig Ford Granada.

Har ni någon gång låtit ödet styra livet? Jag har gjort det vid ett tillfälle och ödet valde rätt.

Detta hände i Västerbotten i juletid. Jag var på finalen av min praktik på lokalradion. I den ingick att producera ett längre program och mitt skulle handla om vildmarksgruvan i Stekenjokk i Lappland. Där bröts koppar och zink 1976 ‒ 1988. Närmaste ort var Klimpfjäll, som drabbades av om inte guldrusch så dock kopparrusch. Här byggdes bostäder, skola, butiker, hotell, till och med simhall. Samt en vårdcentral, bland annat bemannad av en barnmorska – Raia.

Det om något visade väl framtidstron i samhället. Via telefon bokade jag en intervju. Jag hade väntat mig en äldre kvinna med håret i stram knut, foträta skor, vit rock och bister stämma.

Jag var förlorad.

Så var inte Raia. När jag såg henne drabbades jag av en känslomässig tornado. Hon var 30 någonting och en tolvpoängare på en tiogradig skala. Allt var perfekt – ögonen, det inbjudande leendet, rösten. Hon satt avslappnad på en brits i sitt mottagningsrum och var klädd i blått, tajt och noppigt Helly-Hansen-underställ, inte världens mest sexiga plagg. På hennes nätta och kurviga kropp blev det ett raff-set. Hon påminde om en loj katt som ligger uppkrupen i ett soligt hörn i soffan, spinner och vällustigt sträcker ut sig för att bli smekt, nästan kräver det. Men sylvassa klor för att fånga ett byte finns indragna i tassarna.

Jag var förlorad. Hon såg det nog efter högst tjugo sekunder och spelade på det. Flörtade skämtsamt med mig, lågmält men påtagligt. Drog förstås på med detaljer om vad som händer kvinnokroppen vid graviditeter. Då log hon inåtvänt. Kattens klor skymtade fram genom mjuk päls. När jag efteråt lyssnade på vårt bandade samtal stod det klart att jag underkänts i ämnet intervjuteknik. Jag lät helt förvirrad.

Så jag ringde och bad om en uppföljande intervju nästa dag. Jag sade att hon skulle bli viktig i programmet så jag behövde veta mer. Huvudorsak var att reda ut mina känslor. Främst för att jag älskade en tjej i Stockholm mer än jag älskat någon tidigare, och som jag var övertygad kunde bli kvinnan i mitt liv. Nog ville hon. Men så hände det här.

Mötet redde ut en del. Fast tornadon fortsatte när hon pratade om sig och sin vardag. Vi levde på olika planeter. Hon klarade säkert att gräva ner sig i snön på fjället när stormen ven, hon var nog mästare på flugfiske och kunde med största sannolikhet ta ur en nyskjuten älgtjur.

Fast å andra sidan – kärlek sägs besegra allt.

Lika säkert var att hon skulle hata att besöka ett rökigt diskotek och dricka blaskig öl. Avskytt trängseln på T-centralens tunnelbanestation. Skrattat sig redlös då hon såg Stockholms skidbacke Högdalstoppen. Vi kunde nog aldrig riktigt mötas.

Fast å andra sidan – kärlek sägs besegra allt. Mannen av folket får ju prinsessan och pigan blir lycklig med prinsen. Skulle jag kunna ta jägarexamen och lära mig köra snöskoter? Allt snurrade i skallen som olikfärgade plagg i en torktumlare. Hon skavde i mig, trots att vår enda fysiska kontakt varit två handslag. Till sist gjorde jag en feg men romantisk dumhet. Lät ödet avgöra, när jag själv inte kunde.

Grejen var en bil. Jag hade kört mot Klimpfjäll i en av radions bilar, en stor och svajig Ford Granada. Men den hade låtit konstigt. I Vilhelmina svängde jag in på en verkstad. Jag ville inte fastna på ödsliga vildmarksvägar. Mekanikern sade att det skulle ta tid, för de hade mycket att göra. Därför hyrde jag en Volvo 343 för att fortsätta till Klimpfjäll där jag hade bokat hotell.

På fredagsmorgonen var mitt jobb färdigt och 343:an skulle återlämnas. Så jag måste åka tolv mil till Vilhelmina. Om Forden inte var klar fick jag lämna den och ta bussen till Umeå. Sedan skulle en kille som jobbade för radion köra bilen tillbaka. Men om den var fixad var det ingen som behövde den förrän på måndagen. I så fall skulle jag ta den och återvända till Klimpfjäll för att utforska Raia-spåret, även om det kanske var dödfött. Valet blev någon annans, en oansvarig väg ut. Som att singla slant.

Den röda Granadan stod med öppen motorhuv i verkstaden. Det var något med vattenpumpen och drev som var dåliga. Delar hade beställts, men skulle komma tidigast på måndag. Killen i den skitiga overallen beklagade och försökte trösta med trasiga Marie-kex samt kaffe som nog stått på värmeplattan sedan tidig morgon. Två timmar senare satt jag på bussen. Intalade mig att det som hänt var bäst.

För jag visste inte vad jag skulle skriva.

Fast storyn tog inte slut där. I januari sändes mitt program och någon vecka senare fick jag ett brev hem till Hägersten. I kuvertet ett ark med små bokstäver – skrivet av Raia.

Hon hade hört programmet, gillat det och sökt mig. Funnit att jag slutat på radion, men fått min adress av redaktionen. Raia tyckte att våra möten varit fina, hon hade tänkt mycket på dem och på mig. Men förstod att chansen att jag av en händelse skulle passera Klimpfjäll var liten. Ändå ville hon ”att jag skulle veta”. Jag blev mer arg än glad – det där låg bakom mig och fick inte röra till det. Inte störa min nu fullt besvarade kärlek i Stockholm. Jag gjorde något fegt igen, valde att inte svara. För jag visste inte vad jag skulle skriva.

I dag befinner jag mig i ett lyckligt 39-årigt äktenskap med min Stockholmstjej. Och när man fått förmånen att nå mogen ålder är det ofta roligare att titta bakåt än framåt. Då kittlar det att fundera på vad som hänt om verkstaden i Vilhelmina haft större lager med reservdelar. Det är som när regissör och manusförfattare väljer bland olika slut på en film. I ett kanske jag blev reporter i Lappland som på helgerna drack kokkaffe ur en kåsa på fjället med Raia vid min sida. Hon i Helly-Hansen-dress.

The post En trasig Granada styrde mitt kärleksliv first appeared on Opulens.