FILOSOFI. Hans Boij har skapat ett antal formuleringar angående en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer, nämligen Ludwig Wittgenstein. Här i diktens form.

WITTGENSTEIN SKRIKER INTE ALLTID
(Rader förmodligen aldrig publicerade i annan form)
av Hans Boij

Wittgensteins dunkla aforismer
”om vad som är viktigt
och vad som är oviktigt
i livet” har sysselsatt många
filosofer. Visste karln verkligen
det? Förenas vi av allt det
oviktiga i våra liv, som ägde
det en viss betydelse?
Bryr sig någon om det
oviktiga i Hans Boijs liv – ?

Det mystiska är inte
hur världen är. Det mystiska
är att det finns en värld
(Ludwig W, enligt Fredriksson).

”Jag har ingen poäng!”
skriker Wittgenstein, när en
åhörare vill pådyvla honom
en sådan. Det poänglösa
Varat var hans hemvist.
Det inbjöd honom till
poänglösa aforismer av typen
”Om vad man inte kan tala,
därom måste man tiga”;
en femårings fundering
i ett tillspetsat läge.

Intrycket att dagen
lider mot kväll
en overifierad smärta.
Vad är som det skall?
Intrycket uttryckslöst.
Kvällen avsätter intryck
genom at vara. Vara
vad då? Vara kväll.

Wittgenstein var yngst
i en syskonskara om sju.
Hans tre bröder berövade
sig livet. Under sådana
förhållanden är man
förmodligen snille om man
omtalas före sin död.

Det hände att W strövade
i bergen, med en klarinett i en
gammal strumpa. Elever berättade
att han var högst stimulerande,
åtminstone för de begåvade
(G. Fredriksson, 1994).

The post Wittgenstein skriker inte alltid first appeared on Opulens.

TILLVARON. Ett liv. Fyllt av glädje, oro, skratt och gråt. Val som avgör vilken väg livet bär. Alla personer som gör ett viktigt och betydelsefullt avtryck. Känslor som skapas mellan ett par, som sedan skapar den viktigaste personen i ens liv. Svek, lycka, kärlek, förhoppningar. Jakten efter materiella saker. Vem har bäst, vem har dyrast? Jakten efter att ha så mycket pengar som möjligt. Risker som avgör ens liv. Chansen man har men tvekar på att ta.

Våga ta det stora steget som förändrar livet, men bromsas in av “tänk om”. Utbilda sig så högt som möjligt. Jobba så mycket som möjligt för att kunna ha så mycket som möjligt. Klaga på saker som fattas, materiella ting man måste ha. Älta, hata, älska. Bry sig om vem som sa vad. Oroa sig om vad nån kommer tycka och tänka… tills allt blir knäpptyst och kolsvart… och allt det som spelade roll, spelar ingen roll längre.. Och det enda som är kvar är ett skal.

Livet är som en pjäs, ett rum fyllt av människor med blandade känslor, tills showen är över och draperiet täcker scenen och alla människor och känslor försvinner och det enda som är kvar är ett knäpptyst och kolsvart rum. Ett skal.

Ett liv.

Hakija Avdic 

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Ett liv first appeared on Opulens.

VINNARSKALLE. Bilarna trycktes runt över landets vägnät, och det var omöjligt att avgöra vilken av dem som låg först, eller vilken bil som skulle vinna. Frågan var om de deltog i en tävling över huvud taget. Men hur skulle det annars hänga ihop? Hela livet är ju en tävling där allt går ut på att vara först och bäst?

Ok, inte bäst på allt, det förstår ju var och en. Men alla kan vara bäst på något, alla kan vara bäst på sitt sätt. Och ett tröstens ord till dem som inte lyckas hitta något litet att vara bäst på: Du är bäst på att vara just Du! Du är unik, du har fingeravtryck som ingen annan har (vilket i och för sig kan vara din olycka om du är en skurk), du har öronvindlingar som ingen annan har, du har en tjocktarm som inte liknar någon annans, du är en speciell människa, bäst på att vara just den Du är, ingen annan kan vara du lika bra som Du.

Åh, så skönt! Så skönt att få vara bäst av alla! Vi är ju så många människor nu, fler än sju miljarder, så det kan kännas lite svårt ibland med att känna sig sådär jätteunik. Det dör ju en massa barn också, i tredje världen, eller kallas den fjärde världen nu, enligt det senaste västerländska språkbruket? Barnen som dör, de dör som flugor. De är så många, och de bara dör. Människorna är för många, mängden människor gör att det går inflation i att vara människa. Det känns svårt att känna sig speciell med sitt liv, med det liv man för, det liv som går ut på att förverkliga sig själv, samtidigt som andra människor i fattigvärlden bara dör hela tiden.

För om det ska finnas någon logik i resonemanget, så borde ju även de där fattiga som hela tiden dör långt borta i Afrika och Asien och kanske även i Latinamerika också vara unika och fantastiska individer, med varje dag som en ny möjlighet. Så vad händer denna fantastiska dag, denna underbara dag utan tillräckligt med mat, vilket äventyr, se det som en möjlighet till personlig utveckling, att försöka överleva, inte bara i en ganska larvig dokusåpa, utan på riktigt! Problemet är bara att det inte står någon programledare och hejar på hela tiden, inga kameror filmar armodet, utan i stället känner du doften av ångest och skit, och din kropp skriker, och din själ tynar bort i din döende moders famn.

Dessa döende människor, som egentligen omedvetet, men ändå till vårt förtret, sänker värdet på människolivet. Detta problem har vi att kämpa mot, där vi pumpas runt i vårt vägnät, på väg mot nya segrar, framgångar och vinster.

Men vilken bil vinner? Är det kanske inget lopp där det gäller att komma först? Kanske är man bara på väg till sitt invanda och trista jobb, eller till sitt invanda och trista hem? Eller är det kanske så att man ska handla lite roliga prylar att förgylla vardagen med? Lite miljövänliga saker i miljövänliga förpackningar av svårnedbrytbar plast, som konstruerats av någon ledsen arbetare, på fabriker utan fönster men med gott om lysrör?

På fabriker med en jättetrevlig arbetsledare, som verkligen bryr sig, och som efter några år tvingas byta tjänst, eftersom hon inte orkar bry sig mer, eftersom bryendet har dränerat bort glädjen och energin ur kroppen, eftersom hela världen börjar bli lika grå som fabriksväggen. Men fabriksväggen behöver inte vara grå, vi kan piffa upp den lite, med glada färger går ju allt som bekant lite lättare. Vi målar den i glada sommarfärger, i gult och grönt, och med en rolig ko som säger mu. En ko, som kanske i verkligheten inte är så glad, och som står hopträngd med en hel massa andra kor i en köttfabrik som heter EU-anpassad bondgård, och vi ondgör oss över kossans bedrövliga förhållanden, dessa otäcka bönder, hur kan de behandla korna på det sättet, korna har ju också känslor, och såg du programmet där man visade hur man skär halsen av dem med en trubbig kniv innan de går på slaktbilen, och så får de stå där och rinna sig fram till slakteriet, det gör köttet mörare, fy fan vilket sätt, och sedan går vi till Konsum och köper lite kött, för vi måste ju äta, eller hur?

Är det vårt fel att det ser ut som det gör i världen? Att barn svälter, att kor far illa, att våra gamla placeras på hem där de blir behandlade som kor, att de gamla spolas av med högtrycksslang i en stor gemensam saneringssal ett par gånger i månaden, att de får liggsår så lätt, är det vårt fel att människor som inte passar in i produktionsapparaten låses in på dagis och fritids och skolor och sjukhus och fängelser och vårdhem och ålderdomshem och dårhus medan vi andra går till jobbet och gör det som förväntas av oss? Är det fel?

Hur skulle vi annars kunna ha råd att leva våra liv, med stora utgifter för hus och nödvändiga saker såsom TV-apparater, datorer, ok, allt är kanske inte nödvändigt, men det förhöjer onekligen livskvaliteten, och internet gör det ju möjligt för människor att kommunicera med varann på ett nytt sätt, ett virtuellt och artificiellt sätt, ett rent sätt, ett sätt att kommunicera utan doft och dregel, och så sägs det ju så mycket vettigt på internet, och det finns så mycket intressant information, som är så lätt att hitta, men framför allt är det ju så kul, och varför ska man inte få ha kul i livet?

Skulle de svältande barnen och de ledsna korna få hindra oss i vår glädje och i vår strävan efter ett liv rikt på kultur och västerländsk framgångsdoft? Svaret är förstås nej, inget, och då menar jag inget, ska få hindra oss att ha det lajbans varje dag, och orsaken är mycket enkel: Det är skönt att slippa bry sig om all skit som finns och bara leva på. Det räcker ju med de bekymmer man redan har i sin vardag, alla dessa val man tvingas till när man ska köpa sin lunchsallad, den arga expediten smattrar fram frågorna i raketfart: Pasta eller sallad i botten? Tomater, okay, och sen? Champinjoner, och mer? Vilken av våra fjorton dressingar? Vad ska du dricka?

Varsamt och noga utvalt för just dig samlas salladen i en plastburk, och sen blir plastburken en del av den där nya kontinenten av plast som flyter runt på världshaven, och kanske kan man göra ett semesterparadis av det där stället på nåt sätt, för varför inte se glaset som halvfyllt istället för halvtomt? En kontinent av plast är naturligtvis inte något problem, utan en härlig och spännande utmaning!

Bilarna trycktes runt över landets vägnät, och det var omöjligt att avgöra vilken av dem som låg först, eller vilken bil som skulle vinna. Frågan var om de deltog i en tävling överhuvudtaget. Men hur skulle det annars hänga ihop?

The post Alla vinner i sin egen tävling first appeared on Opulens.

MÄNNISKONATUR. Melker Garay om vad som gör oss till människor.

Ge mig inga svar på frågan vad det innebär att vara människa, då jag misstror varje försök att definiera henne. Men om ni insisterar, vilket ni så ofta gör i er inbilskhet, ge mig då åtminstone en lista över allt det hon är. Och om jag efter att ha läst den fortfarande frågar efter vad hon är, bli då inte förbittrade på mig.

Att vara människa innebär att någon gång under sitt liv tilltalas av tanken på självmord, men även att någon gång vilja ha ihjäl en annan människa. Att vara människa är att sprida agg och missämja omkring sig, att tänja på det sexuellt lovliga, att skriva en upphöjd dikt om det sköna trots fälten med massgravar, att låta sig uppslukas av en lögn, att falla offer för avunden, att med gott mod frossa i mat när andra svälter, att lovsjunga ekonomiska system samtidigt som jorden skändas – det vill säga att prisa enfalden mot bättre vetande.

Att vara människa innebär att hjälpa en medmänniska över gatan, att skänka en peng åt behövande, att uppmuntra andra att växa som individer, att lyssna på dem som har svårt att uttrycka sig i tal och skrift, att våga gråta när det är som svårast, att offra sig för något som är större än en själv, att ha mod att vidga sitt hjärta så att andra kan få plats i det, att inse att man ingenting är utan vänner, att vara förlåtande när ingen annan är det, att räcka ut handen till den som är vilsen, att vända ryggen åt dumheten.

Och att vara människa innebär att finna glädje i det lilla, att inte finna glädje i vare sig det lilla eller stora, att bejaka det goda, att inte bejaka det goda, att tro på Gud, att förneka Gud, att vara trogen, att vara otrogen, att ta avstånd från orättvisor, att inte ta avstånd från orättvisor, att känna empati, att inte känna empati, att få barn, att inte kunna få barn, att bekymra sig för någon, att inte bekymra sig för någon, att låta sig överväldigas av doften av en blomma, att inte låta sig överväldigas alls, att oroa sig för ålderdomen, att inte oroa sig för ålderdomen, att vilja leva, att vilja dö.

Ge mig inga svar på frågan vad det innebär att vara människa, då jag misstror varje försök att definiera henne. Men om ni insisterar, vilket ni så ofta gör i er inbilskhet, ge mig då åtminstone en lista över allt det hon är. Och om jag efter att ha läst den fortfarande frågar efter vad hon är, bli då inte förbittrade på mig.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Att vara människa first appeared on Opulens.

FORM & ICKE-FORM. “’Vad heter du då?’ frågar man honom. ’Odradek’, säger han. ’Och var bor du?’ ’Utan fast adress’, säger han och skrattar, men det är ett skratt som man endast kan få fram om man saknar lungor.” Ida Thunström om en utställning på Malmö konsthall.

I slutet av 1500-talet skapade rabbi Loew en lerfigur och skrev ordet “Emet” (hebreiska för sanning) i dess panna. Lerfiguren blev levande, en oförarglig figur som inte ens kunde tala. Helt harmlös tills han en dag, sedan Rabbi Loew glömt bort att sudda ut ordet från hans panna, löpte amok på stadens gator. Med sin rena kroppsliga urkraft besatt Golem en övernaturlig styrka och blev tämligen läskig, enligt en version av den gamla legenden.

Drygt 300 år senare satt en annan man och författade novellen “Familjefaderns bekymmer”. En kort text i vilken det berättas om Odradek, en varelse som varken är form eller icke-form och således mycket svår att sätta fingret på. För snart två veckor sedan hade Malmö konsthall vernissage för en grupputställning med detta namn. I samarbete med frilanskuratorn och konstkritikern Francois Piron har de samlat ihop verk av olika konstnärer, som alla på sina egna sätt tycks vilja materialisera detta vad det nu är, detta väsen som egentligen är omöjligt att förkroppsliga.

Det är spännande när det skrivna ordet, de berättade historierna, på ett så direkt sätt som här dras in i och kombineras med bildkonsten. När kuratorn genom sitt urval av konstnärer försöker göra döda ord levande tydliggörs det där ständigt återkommande såret i den västerländska kulturen. Kropp–själ-problematiken och den cartesianska dualismen som blivit en grundpelare i hela den västerländska kulturens tankestruktur.

Den allra största avgränsningen. Och vi människor verkar ju tycka om avgränsningar i allmänhet. Förmodligen inte bara därför att de hjälper oss att se hur saker och ting hänger samman, utan kanske också därför att vi behöver de friktioner som de leder till. Gränser blir till konstanta energiskapare och kanske en drivkraft som håller oss vid liv.

Står man framför Katinka Bocks skulpturer på Malmö konsthall är det svårt att inte tänka på konceptkonstnären Joseph Beuys, vars liv och konstnärskap var en och samma sak. Jag vill ta på objekten även om jag vet att det inte går. Förutom att jag förmodligen skulle bli utslängd från konsthallen, skulle jag i samma stund som jag snuddar vid objektets verklighet bryta den förtrollning som uppstår då materialet lyckas slå samman tanke och kropp på ett sätt som är rent fysiskt omöjligt, förstöra det som bara kan kännas inuti huvudet. Liksom Beuys vaxskulpturer upphör att fascinera i samma stund som man slutar tro på hans verbala, märkligt intrikata och teoretiska universum, skulle magin helt enkelt försvinna.

Den kanske enklaste men också bästa formuleringen av den dualistiska konflikten är, skulle jag nog ändå föreslå, konstboken. Det ligger något nästan naivt i det konceptet. Konstbegreppet i ett nötskal, skulle man kunna säga. Orden och formerna, symboler för tanke och kropp, med sin inneboende oförmåga att kombineras, slås samman då ordet i form av en bok blir till objekt. I utställningen Odradek får de självklart vara med i form av Laura Lamiels fluffiga bokobjekt och Hassan Sharifs mer ruffiga, Christo-liknande, och igen tänker jag att all konst kanske innerst inne handlar om just den här situationen som uppstår då man står mitt i ett gränsland som vi inte kan lämna? En lite frustrerande upplevelse som måste få uttryckas och kommuniceras. Det är inte konstigt att hela konstnärskap och författarskap har gått ut på att formulera erfarenheten av att inte kunna komma undan sina tankar eller sin kropp.

Det är så mycket som är sällsamt med att vara människa. Våra inre strider och motsättningar ska inte upphöra att tas på allvar. Eller: det allvar med vilket existentiella frågor alltid hanterats med ska inte upphöra att lekas fram. Även om leken ibland måste gå ut på att fabricera, att sätta sig ner för att metodiskt formulera en text om ingenting.

”Självklart skulle ingen ägna sig åt sådana studier, om det inte verkligen fanns en varelse som hette Odradek.” (Franz Kafka)

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Att göra döda ord levande first appeared on Opulens.

FÖLJETONG. “Samtidigt är det skört och känsligt, och det går aldrig att undfly insikten hur otäckt sprött och ömtåligt det invanda och föregivet lyckliga livet egentligen framstår”, skriver Crister Enander. Imorgon publiceras del två av fyra.

Monstret av Terézia Mora
Rámus förlag (2017)
Översättning: Linda Östergaard

I ett oväntat ögonblick, under den förbiilande stunden – kort som en hastig inandning – då även uppmärksamheten brister och ingen är längre fullständigt förberedd, just i sådana obevakade och rastlösa sekunder av sällsynt grymma moment kan vad som helst inträffa. Händelserna, de där skrämmande tillfällena då vad som helst tycks kunna ske, då tingens inre, likt ett inhyst bedrägeri får fritt spelrum av – vad det verkar – Djävulen själv. De finns där ständigt lurpassande. De lever. De frodas och väntar med vad som måste beskrivas som ett oändligt och måhända tidlöst tålamod.

Dessa Djävulens småhål i själarna är för alla tider laddade med dessa lika gäckande som otäcka kunskaper som – och det är ofta en ännu plågsammare utmaning som sedermera snabbt slår över i kall och naken visshet; dessa tillfällen, vassa som splitter och djupa som själens svartaste sår, tvingas alla att möta – dessa stunder kan vänta och de kan konsten att vänta – och efteråt, när ögonblicket passerat, fastnar alla hemsökta av att – så att säga – ännu en gång lära sig konsten att leva med dessa förändringar och förskjutningar i självaste själen, det gamla ingrodda och det nya obekanta måste samsas, sida vid sida, tätt intill varandra och de oberoende av hur plågsamma och frånstötande de än är.

Inga val återstår. Enbart nakna råa fakta är vad som nu gäller. Och den samsas med den absoluta och lika tärande stillhet som inträder efteråt, då allt redan är försent.

De flesta verkar i dessa överrumplade situationer omedvetet välja, av ren och rå renrakad instinkt att hålla överlevnaden och dess livskraftiga styrkor så intakta som möjligt, att glömma hur litet, hur den trivialaste av händelse är det enda som krävs för att det som blivit till invant och tryggt, och som framträder som just lugnande vardagligt, framstår som en exakt kopia – ett trovärdigt eko – av det som de flesta håller för högt och kärt, och som genom en pilsnabb och dramatisk händelse, ett mättat och ödesladdat slag, skiftar gestalt och förändrar grunden, själva fundamentet, för tillvaron och därefter ger den en annan och avsevärt mer tragisk karaktär.

Scenen blir en annan. Vardagen skiftar för alltid färg.

Samtidigt är det skört och känsligt, och det går aldrig att undfly insikten hur otäckt sprött och ömtåligt det invanda och föregivet lyckliga livet egentligen framstår.

Just skörheten tycks framträda som dess innersta kärna.

Hans hustru har dött. En dag gick hon ut i skogsbrynet och valde sig ett träd, en gammal ek som stod stadigt där mitt ibland alla granar och tallar.

Där, i den eken, hängde sig Flóra Teodóra Meier – alltid kallad Flora – efter att de tillsammans fått dela nio år. Månad har sedan lagts till månad sedan hon återfanns dinglande från repet i trädet, livlös och för alltid förlorad för Darius Kopp. Tiden saknar sedan dess all form av betydelse. Ingenting finns kvar. Ingenting därute lockar längre Darius Kopp i vardagsvärldens vanliga och – som han ser det – allt tristare enfald och numera hånfulla tomhet. Vad som nyss var viktigt är nu förvandlat till rena trivialiteter.

I sin lilla lägenhet i Berlin försöker han dock att hålla en viss ordning, det vill säga om det inte vore för mängderna av tomma pizzakartongerna som oroväckande svajar på höjden, och de växer stadigt högre och på flera ställen närmar de sig redan taket.

Dariusson Darius J. Kopp – som hans fullständiga namn lyder – är en av de två huvudpersonerna i Terézia Moras nya och efterlängtade roman Monstret, översatt till svenska på ett tveklöst lysande och imponerande följsamt sätt av Linda Östergaard som även översatte Moras roman Alla dagar som utkom på svenska för sex år sedan.

Varje dag äter den mer och mer apatiske Darius Kopp – som i princip har barrikaderat sig i lägenheten – en pizza från den lilla krogen som ligger nere i hörnet. Variationen, om man vill använda ett så högtidligt ord i detta slafsiga sammanhang, består av att han systematiskt arbetar sig uppifrån och ner i pizzerians meny. Sammanlagt blir det tjugofyra olika sorters pizzor – ”från Margherita till Speciale”. Sedan börjar han om från början.  ”En Margherita, tack!”

Är det bilden av ett liv som tömts på såväl riktning som innehåll? Eller vad säger dessa tjugofyra pizzor, denna medvetna isolering från omgivningen? Vad består denna kylslagna brand av, den isvind som härjar hans själ och gröper ur Darius Kopps själva vilja att ens känna minsta lust att vara en del av varje tänkbart sammanhang?

Det är lätt att trilla ner i det vedertagnas och kvävande konformas hänsynslöshet, den arroganta lätthet som idag så många håller så högt. Och då så många dessutom saknar insikter i andras liv döms dessa vinddrivna varelser till att vara avvikande, till utanförgestalter som saknar utrymme och acceptans i normalitetens samhälle – som likväl ändå, sett utifrån, mest av allt framstår som ett självvalt fängelse.

Många, otäckt många, är nog utan kunskaper och är dessvärre renons på ens ansatser till djupare insikter i vad som sker inom den person de just passerade på trottoaren. Anonymiteten är en av vår tids mest hyllade avgudar. Och de som tillber guden är utan tvekan beredda att sätta etiketten ”dåre” eller ”missfoster” på personer de över huvud taget inte vet någonting om. De avfärdar dem med en lätt viftning med handen som slog de bort en insekt. Och de avfärdar de obekanta rakt av. Utan förståelse. Utan hänsyn. Utan kunskaper. Utan varje form av inlevelseförmåga.

Men om Darius Kopps hemlevererade pizzor står för en stark och för honom grundläggande längtan efter att få leva ett liv som har inslag av en främmande frihet och håller liv i en längtan som inte längre riktigt är hans och som det längre inte finns utrymme för i hans liv? Skulle även det, i vår tillskruvat stressade och småhysteriska samtid, kunna vara ett utslag av något som ändå ska ge andra rätt att klassificera som onormalt och ge dem friheten att betrakta honom som ”Tokig”? Vad samhällets svar är förblir lätt att tyda. Men hur är det med den enskilde individens vilja att förstå en främmande gestalt vid ett kortare eller mindre hastigt möte? Finner främlingar andra främlingar och därigenom förmår att ge varandra ett ansikte, bekräftar existensen?

Alla artiklar av Crister Enander

The post Vad som nyss var viktigt är nu förvandlat till rena trivialiteter first appeared on Opulens.

NYÖVERSATT. “I denna strömning möter man en av det chilenska folkets mest intima passioner, tristessen”, skriver Omar Pérez Santiago (översatt av Anna-Karin Gauding).

I den chilenska litteraturen kan man återfinna en mäktig litterär strömning, där författare av fantasifull litteratur skriver om myter, drömmar och vidskepelser i intimiteten. I denna strömning möter man en av det chilenska folkets mest intima passioner, tristessen.

Det är en strömning som berättar om ensamhet eller tristess och som moderniserar gotiska existentiella frågor, terror, magi, drömmar och djävulens närvaro i den folkliga kulturen. Det är en fantasirik litteratur om personligheter med deras tragedier och minnen, och den är ofta skriven på ett högt litterärt språk. En litteratur om ensamhet som gärna bygger på anspelningar om döden och det fula, med makabra danser, häxor, svartmålare, monster och kättare. Med detta material har författarna skapat oförglömliga personligheter i centrum för litterär konst i Chile.

Denna korta krönika borde inledas med en kanonisk bok som Borges kallade ”sorgsen magi”. Det är María Luisa Bombals bok med titeln La Amortajada, 1938 (ungefär Kvinnan i dödsskrud).  Bombal föreställer sig Ana Maria, en extraordinär personlighet, som alltsedan sin död, från likkistan och i en inre dialog, erinrar sig och minns de personer som passerade revy i hennes liv. La Amortajada är ett transcendentalt verk som kom att utöva inflytande på hennes vän mexikanen Juan Rulfo, skaparen av Pedro Páramo (1955), en annan latinamerikansk klassiker från den ”sorgsna magin”.

Denna linje fortsätter på 50-talet med två centrala verk, för det första berättelsen Zipelbrúm av Alejandro Jodorowsky. I berättelsen drömmer en viss Octavio om att frigöra sin röst, där det finns kvarlämnor av identiskt lika, antropomorfiska varelser eller varelser på temat dubbelgångare – med en estetik där allt växer ut och krymper samman. En teknik som skulle komma att göra Alejandro Jodorowsky till en världsberömd författare.

Författaren Luis Alberto Heiremans beskriver  i berättelsen Miguelito  doktor Miguel Grajales, en 53 år gammal man som kommer hem med en katt med namnet Soledad (ensamhet). En honkatt som när hon växer förvandlas till ett monster och slutligen tar kål på både honom och  hans hembiträde Carmela vilken dör med två hål i stupen. Monsterkatten – där det fula företräder den moraliska ondskan –  är kanske en metafor för ensamheten hos en moralisk och pervers mördare.

1963 utkommer novellen Juana y la cibernética av Elena Aldunate. Det är en berättelse om den 44-åriga Juanas förvånansvärda och oroväckande sensuella äventyr: Juana hade inte mött kärleken förrän hon en nyårsafton befinner sig instängd i sin fabrik förvandlas maskinerna, som tar henne i besittning. Groteska och sataniska, djurlika, smutsiga och obscena maskiner. Och framförallt skapas en sorglig, melankolisk, depraverad och masochistisk kvinna i sin förfärande ensamhet.

Kanske är Roberto, alias “Bobi” i romanen Patas de Perro (Hundtassar) från 1965 den mest smärtsamma och sorgsna av alla personer i denna strömning. Den är skriven av en annan stor personlighet i den chilenska litteraturen, författaren Carlos Droguett. På  300 sidor berättar den i en inre monolog en fasansfull historia om det våld en trettonårig pojke ,”Bobi”, som genom en naturens olycka eller en brutal Guds orättvisa har fått hundtassar.

1994 publicerar Poeten Tomas Harris en frenetisk bok med korta berättelser – La historia personal del miedo (Den personliga berättelsen om rädsla), en hallucinerande och yrande blandning om förödelsen i organiska och vibrerande städer, en riktig smärtans teater.

Två unga författare är värda att nämnas: Aldo Astete Cuadra och Pablo Espinoza Bari. Den första boken av El Aldo Astete Cuadra, Mente Suicida y otra muertes (Självmordssinne och andra döda) kom 2012 och består av tolv berättelser om miljöer i regniga byar i södra Chile och utgör en spegel av vår tids obehag, smärta och  sorg. Den första berättelsen, ”Mente Suicida” är historien om en pojke från Panguipulli som lever på gränsen mellan liv och död. Det är barnets impuls att bemöta faran genom barnsliga självmordsgester. Utanför sitt hem väntar barnet på ett fordon som kommer i hög hastighet och när han ser det komma korsar han i full fart gatan mitt framför bilen.

“Idag ska jag visa dig något roligt – showen har precis börjat – och man ser en uppsvullen kropp på dissektionsbordet”. Så börjar berättelsen ”Alicia” av Pablo Espinoza Bari i boken Cuentos de Gore de locura y de la muerte (Berättelser av Gore om galenskap och död) från 2011. Det är korta och monstruösa berättelser utan geografi och utan bestämda rum även om man kan föreställa sig att de är helvetets underjordiska gångar eller Hades. En plats av evig sorg, där bara personen och hans terror räknas, liksom seriemördare och oäktingar som tror sig vara godsinta. Och där ruttenhet,  dynga, tortyr, galler och smärta råder. Den chilenska nedstämdhetens gamla vanor.

Denna tradition i chilensk fantasifull berättarkonst om ensamhetens, eller tristessens, skola har en vardaglig blick av terror eller drömmysterier där det inte finns några pompösa och konspiratoriska reflektioner utan bara varelser i marginalen som lever i existentiell ensamhet.

Och i våld skulle man kunna tillägga.

Det är verk som talar om det förfulade, det föraktliga och ovärdiga, det tragikomiska och det förfärliga, frånvaron av kärlek, ensamma och hemska själar. De omständigheter under vilka personerna lever förefaller att vara en källa till lidande och en speciellt häftig smärta, en ångest som breder ut sig, en bitterhetens knut.  De finns något i grunden dött i dem, en nekros, en avsaknad av glädje.

Denna litterära chilenska strömning hämtar sin näring eller sin tradition i tristessen, där en av de djupaste chilenska passionerna lever och omskapas.

Omar Pérez Santiago har i den nya strömningen av imaginär latinamerikansk litteratur publicerat Nefilim en Alhué (Nefilim i Alhue), en bok med korta berättelser, romanen  Allende, el retorno (Allende, återkomsten). Han har också publicerat diktboken Placas de la Poesía av Tomas Tranströmer, La Pandilla de Malmö (Gänget i Malmö) och översatt Clemens Altgårds bok No Muerto (Inte död). En annan bok han publicerat är en kort historia om chilenska serietidningar och på svenska finns hans roman Malmö är litet.

The post Den existentiella tristessen i chilensk litteratur first appeared on Opulens.

l

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg.

Den 2 maj 2017

Kristian,

Himlen är förmörkad som vore det ett tecken på Guds heliga vrede. Hårt slår regnet mot rutorna. Vinden smakar salt. Havet är oväntat nära – det ligger en mil bort men avståndet har krympts av stormen. Fiskmåsar och trutar har blåst in och cirklar desperat runt domkyrkan och kraxar. Det finns ingen plats för dem så de fortsätter att rita sina vita streck mot den förmörkade himlakupan – runt, runt de två tornen. Deras vilsenhet är vacker.

Vinden viner med att klagande ljud genom det gamla husets ventiler och skapar en sång, en längtansfull ton som griper tag i de drömmar vi drömt om en annan ordning. Strimmorna på rutan bildar vackra mönster, likt tavlor från en annan tid, från en verklighet som saknar hemort där vi framlever de dagar vi kallar våra. Jag märker hur ett annat väsen, en svart ängel kanske, vill fånga uppmärksamheten och visa på andra vägar genom denna nedslående och skrämmande förmörkelse som är vår samtid.

Mörkret därute är inte ovänligt, det inger snarare en känsla av den tätaste silke likt en av William Turners tavlor. I det djupa mörkret finns ett svårfångat ljus. Det skimrar. Det lockar. Tyvärr går det inte att fånga.

Ändå tränger sig flyktkänslorna på.

Samtiden svider. Samtiden skaver.

Samtiden anfaller. Den finns i luften, den kräver alltid sitt. Hur befriande vore det inte att en dag – med gott samvete – kunna skildra stolta förändringar, stora insatser mot nyfattigdomen, en falnande och skamfylld rasism på reträtt, att få beskriva ett rikt land som utan tvekan tar emot förföljda från världens alla hörn och delar med sig av rikedomarna, att få skildra landets välmående pensionärer som finner att de erövrat ett rikt liv, att få skriva om ett land där ingen man någonsin höjer sin näve mot en kvinna, där de behövande barnen får det stöd och den hjälp samhället är skyldig ge de unga och ännu formbara?

Visst vill jag, liksom många med mig, fly från grymheten och inskränktheten, ondskan och de blinda krafterna som i Grottes kvarn mal ner människor som vore de sädeskorn. Viktor Rydbergs dikt klingar hårt i regnet.

Jag undrar ibland – ja, rätt ofta – hur andra lyckas med att varva ner och liksom för en stund ställa hjärnan i ett sorts behagligt vänteläge. Jag kan det inte. Igår hade jag en längre diskussion om detta – jag förmådde inte förklara mig och inte heller kunde jag inte förstå hennes resonemang. Hon försökte förklara hur enkelt det var att lägga verkligheten på hyllan – eller ställa den i hallens skostöd – när ytterdörren väl är stängd och dagens arbete över.

Ibland är det som om jag ingenting annat är än min hjärnas fånge. Fast, bunden, fången. Ingen vila.

Regnet fortsätter att hamra på gårdarna och taken.

Det bär på ett ursinne.

Det är vackert. Mycket vackert.

Jag njuter av detta häftiga vårregn, dess dofter, förnimmelsen av en magnifik storslagenhet. Hur det vattnar den spirande grödan. Det är mycket torrt i markerna. Vattnet behövs. Och jorden dricker det glupskt. Tankarna fortsätter att slå hårt därinne i hjärnan. Trummande, smattrande, envisa som myror i en stor stack byggd mot det gamla tallbarrträdet – där en orm kastats in mitt i stacken. Det ser ut som en ondskans extatiska festmåltid.

Jag hade tänkt skriva om det som är vackert – allt intagande som finns omkring oss. Våren är den årstid jag tycker bäst om. När allt vaknar. När de första blommorna kommer. Vissa år bryter de sig igenom tjäle och frost. Efter alla år i Lund, och mina envisa morgonpromenader, vet jag nästan exakt var de tidiga vårblommorna kommer först; jag vet var – i vilken trädbuske – rödhaken börjar bygga bo tidigast. När jag går förbi dem och samtidigt ser blommorna fylls jag av en egenartad värme, en genuin glädje över hur allt tar sats, hur allt börjar om.

Men så var det den märkliga diskussionen igår. På något sätt fick den mig att känna mig som en främling, en utböling som saknar den riktiga och påbjudna förmågan att anpassa sig till samhället. Ledet. Ordningen. Ett liv mest fullt av grå korridorer. Väntan. Kölappar. Mössan i hand.

Ibland känns det som om jag pinas av min envisa hjärna. Alla dessa tankar som vägrar att gå till vila. Alla ord som piskar medvetandet som sandkorn i en väldig orkan. Eskapismen – verklighetsflykten – är för mig dyrköpt. Det är som att sakna en ett sinne eller en lem. Avkoppling? säger de flesta som vore det en självklarhet. Men hur ska jag kunna koppla av? Jag kan inte. Tankarna tillåter det inte. En enda vilopunkt har jag: dvd-filmer och dvd–serier. Men inte heller den ”flykten” är pålitlig. Mitt i en film, eller en TV-serie, kan jag översköljas av en stor och plågsam meningslöshet. Varför glor jag på detta elände?

Som ett utmärkt exempel på min brist: Hur gärna skulle jag inte förmå att titta på fotboll – som de flesta andra engageras och uppslukas av. Mitt ointresse tar stryptag redan fem-tio minuter in i första halvlek. Jag gör mig inte till – den beskyllningen får jag ofta höra – som om det på något perverst sätt skulle vara märkvärdigt att inte vara fotbollsintresserad.

Det är hur som helst den nakna sanningen. Ledan griper tag i mig då jag känner tvång att döda tid – ”få tiden att gå”, ett absurt uttryck för övrigt. Jag tänker, tyst för mig själv: ”Det här är galet. Hur är det ens möjligt?” Jag kan inte sitta kvar och bara glo på vad som händer på TV – enbart för att andra gör det, enbart för att ”alla” gör det. Den vantrivsel jag känner är ju sann. Jag känner en växande frustration och därbak tornar en enorm leda upp sig. Vuxna människor jagar en boll, en lädertrasa full av luft. Det som sker på TV-skärmen intresserar mig inte det minsta. Känslan av att vara en del av en social konstruktion blir överväldigande, och ger näring åt en bottenlös tristess. Och visst kan jag då, i själva ögonblicket då jag reser mig upp och lämnar de andra, känna av en märklig ensamhet, detta att inte tillhöra – jag är inte en del av deras vardagsliv. Men den självvalda ensamheten är att föredra framför alla former av påtvingad kollektiv aktivitet. Det har jag alltid tyckt. Jag lyckades ta mig igenom den ”moderna skolan” utan att göra ett enda grupparbete.

Sanningen är att jag inte kan koppla av. Något inom mig är och förblir alltid spänt. Jag är redo. Jag är beredd.

Andra har berättat att de mer eller mindre kan ”stänga av” hjärnan. Jag avundas dem. Min hjärna mal för jämnan. Det är inga stora eller viktiga tankar som rör sig bakom pannbenet. Mest småsaker, detaljer dyker upp, meningslösheter, självfallet uppblandat med mer seriösa resonemang. Jag går igenom samtal jag haft under dagen eller den senaste tiden. Jag planerar vad jag ska säga i diskussioner jag ska delta i. Ord, ord, ord. Alla samlade till en hetsig jakt på strukturer, efter vettiga ordningar – förklarande sammanhang.

Nu vräker det ner. En vägg av vatten är det enda som syns därute. Det är mäktigt.

Under de senaste veckorna har jag tänkt en hel del på Vilhelm Ekelund. Varför vet jag inte riktigt. Kanske för att Jonas Ellerström skriver på en bok om Vilhelm Ekelund som ska ingå i min serie Litterära Profiler. En bok jag ser fram emot. När du sedan i ditt brev skrev om Greger Larsson uppstod en märklig koppling.

Vilhelm Ekelund är ju en av vårt lands mest egenartade och unika författare. Själv har jag alltid undvikit honom. Jag har självfallet inte undvikit att läsa Ekelund. Tvärtom! Men att läsa om honom har jag aktat mig för – med några undantag, till exempel Per Erik Ljungs Drömmar som förplikta. Om Vilhelm Ekelund och hans läsare, en utmärkt bok och en bra introduktion. Runt Ekelunds person och skrifter har det samlats beundrare som vill akademisera honom, göra honom ”finare”.

Anpassling ingick inte ens i hans vokabulär. Han gick mot rådande vind.

För att aldrig fastna, aldrig bli en del av en ordnad befordringsgång eller sitta still på en papegojpinne i karriärstegen, hade Vilhelm Ekelund ett stående recept: att göra skandal. Genom att förneka, och inte så sällan förnedra, de falska vänner som ville hjälpa honom till en ”ställning” höll han sig fri.

Där går en av de avgörande skiljelinjerna även i samtidslitteraturen. Då som nu: det är sig likt. Svårigheten ligger i troheten mot – och respekten för – de egna idealen. Ingen, eller i alla fall ytterst få, ger sig i litteraturen eller skrivandet i våld med den uttalade föresatsen att bli fina eller ädla människor som ska hyllas av de gängse och etablerade institutionerna.

Frihet och uppbrott är snarare de bärande tankarna i de flestas första trevande försök och deras tidigaste lärospån. Sedan kommer korruptionen, lönekuverten och deras ”positionering”, som det numera heter. Alltför många väljer medvetet att bli uppvaktare av den goda smaken, och det kräver obetingat anpassning. Alltså anpassar de sig. Blir till den goda tonens pingviner, för att tala med Per Meurling.

Det är en av de uppgifter som vi inte har rätt att negligera: Att hålla liv i den starka traditionen som säger emot, de som vågar kalla en snusdosa för en snusdosa.  Som orubbligt ställer sig på tvären. Att lyfta fram de författare som sade emot. Alla de som vägrade visa god min och som aldrig backade och inte höll med.

Där en helt vanlig kväll, men den kommer att förändra Ekelunds liv i grunden. Luften är ljum och himlen stjärnklar. Vilhelm Ekelund har tillsammans med läroverksadjunkten Holmberg varit på restaurang ute i Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Han är ännu en ung man. Han är blott tjugosju år. Det är den 28 juni 1907. De två vännerna lämnar restaurangen och Holmberg har sin hund med sig, en collie. I fontänen utanför restaurangen kastar de pinnar så att hunden kan apportera. De letar efter pinnar och trampar runt bland växterna. En herre går förbi och säger ifrån, att de genast ska sluta.

“Det ge vi fan!“, får han till svar.

Då tillkallar främlingen två personer från restaurangen. Vilhelm Ekelund får nog och går fram till mannen och klipper till honom, eller som det senare heter i protokollet: ”tilldelade honom med knuten hand ett slag å vänstra kinden strax vid örat”. Snart brottas de med varandra. Ekelund förs till arresten och får tillbringa natten där.

“Mitt argument blef som det blef“, skriver Vilhelm Ekelund senare i en förklarande tidningsartikel.

Och regnet fortsätter att ösa ner.

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: Flykten från meningslösheten first appeared on Opulens.

INSTALLATION. “Loelds installation fungerar både som ett memento mori över en förlorad naivitet inför naturen och som en innerlig andlig besvärjelse över en förlust”, skriver Wolfgang Peter Menzel om Lars Olof Loelds installation Vid stranden av solnedgången uppmärksammas tystnaden på Norrköpings konstmuseum.

Utställning: Lars Olof Loeld
Norrköpings konstmuseum

Omedelbart iakttar besökaren en form av sublim upphöjdhet så snart glasdörren till museets stora hall har passerats – en påtaglig, nästan gripbar stillhet. Snabbt registrerar blicken de förhållandevis få bilder och objekt som utgör Loelds installation – trots att rummet vibrerar av fyllighet, stämning och sublim spänning till ”minnet av vemod strandskog och dans”, som konstnären skriver i det finurligt utformade kataloghäftet.

V.S.A.S.U.T. handlar alltså inte om gestaltningen av naturen, utan om minnet av den, eller om man så vill kulturellt betingad natur. Som vi minns Böcklins Dödens Ö, vars ursprung var en kvinnas önskan att få en tavla ”att drömma om”, eller en betraktelse som Caspar David Friedrichs Wanderer über dem Nebelmeer. Här, tror jag, finns ett släktskap i Lars Olof Loelds sätt att se på naturen, som ett förlorat minne. Romantik och symbolism i en förening – gestaltad med de långt mer sparsamma, medvetet avskalade medel som är konstnärens signum sedan många år.

I det för övrigt sakralt stämda rummet finns några objekt i lådor som lovsånger till enkelheten, men också ett fotografi. Det förvånade mig starkt – ett realistiskt fotografi på människor hos Loeld, vad kan Loeld ha menat?

Fotot, Tre unga bönder på väg till dans, är taget av den tyske fotografen August Sander i Westerwald utanför Köln 1914. 1914? Vad kan detta fotografi ha med stranden, solnedgången och tystnaden att göra? Det medvetna valet av just denna bild gör mig nyfiken.

Ett möjligt spår.

Till dans gick man nog först efter solnedgången, möjligen att himlen fortfarande är svagt rosafärgad, det svartvita fotografiet är taget på sommaren, några veckor senare i juli började det första världskriget. De unga starka bönderna byter då festkostymerna – kavajerna tog de av innan slagsmålet vid sidan om dansbanan – mot militäruniformen.

Tystnaden efter bombkrevaderna, i skyttegravarna, blir i ordets bemärkelse öronbedövande. Också det – fast en annan – tystnad. Kan Loeld mena även den?

Solen har då gått ner för de tre unga bönderna och för hela Europa. Naturen har till stor del utplånats, romantiken kring den förvandlats till aggressiv nationalism som så småningom bidrar till en upprepning av mänsklig solförmörkelse två decennier senare.

Av ett ursprungligt, om än kulturellt förmedlat förhållande till naturen återstår för alltid bara bilden av naturen, minnet av den. TILL MINNE AV VEMOD STRANDSKOG SKYMNING OCH DANS, som konstnären skriver i katalogen på sitt karakteristiska sätt, med VERSALER, så som han också brukar i sina små böcker.

Den tystnad som uppmärksammas är en sorglig tystnad, befriad från mänsklig närvaro förutom i August Sanders gamla fotografi. Loelds installation fungerar både som ett memento mori över en förlorad naivitet inför naturen och som en innerlig andlig besvärjelse över en förlust. Är det träd eller människor som står framför bilden av solnedgången, hotande eller sorgliga gestalter ”som skyler var och en den bakomsittande bilden”? I V.S.A S.U.T. råder sorg över en väsentlig förlust, där vi blir del av konstverkets materialiserade minne.

The post Den förlorade solnedgången first appeared on Opulens.