europa - Opulens

Ryssland ska ut ur Ukraina!

Lars Thulin — Mon, 08 May 2023 08:31:11 +0000

Lars Thulin skriver idag om Ukrainakriget och dess förutsättningar. (Bakgrundsbild: Pixabay.com. Montage: Opulens)

UKRAINAKRIGET. “Vissa regimer och personer går inte att förhandla med. De saknar regler, moral och empati,” skriver Lars Thulin. Han anser därför att Ryssland omedelbart måste ut ur Ukraina.

Kriget i Ukraina rusar med full fart in på sitt andra år och ingen fred är i sikte. Kostnaderna i människoliv, lidande och materiella skador är ofattbara.

I svenska debatten fanns i början en falang som var helt lugn inför Rysslands uppmarsch intill Ukrainas gräns var en operation som pågick i månader. Ryssland skulle inte anfalla och bara reagera på en provokation från Nato, sa flera debattörer. Väst bara hetsade. menade de.

Den 24 februari 2022 tystnade den falangen snabbt. Återkom med argumentation efter denna modell. ”Rysslands angrepp är ett vidrigt angrepp mot folkrätten. Men… Därefter resonemang med svajig logik med slutsatsen att det mest ändå var Ukrainas eget fel. Och Natos. Jan Guillou oroade sig endast för kriget skulle ge Nato-anhängare vind i seglen. (Se slutet av Guillos krönika!)

När vidden av Rysslands övergrepp nu inte går att dölja, byts detta narrativ ut. Nu hävdas behovet av förhandlingar. Som förutsätter att båda sidor får ge med sig. Förre V-ledaren Gudrun Schyman är inne på linjen. Svenska Freds likaså. Betecknande är att ingen av dem med ett ord kan skissa hur en uppgörelse skulle kunna se ut. Med andra ord – vad Ukraina ska ge upp.

Frågan är vad som finns att förhandla om. Låt oss se på fakta. Kriget i Ukraina är inget vanligt krig, där länder anfaller varandra i strid om ett territorium. Det är ett överfall, en våldtäkt, största folkrättsbrottet i Europa efter andra världskriget. En militärt överlägsen stormakt anfaller oprovocerat ett fredligt grannland och broderfolk i syfte att utrota det som nation. Med argumenten att det leds av nazister och knarkare. Samt att landet historiskt tillhör Ryssland, något som saknar verklig evidens.

Ryssland hävdar att man befriar områden. Metoderna är terrorbombningar, tortyr, avrättningar, materiell förstörelse. Tacksamheten hos ”de befriade” är obefintlig. Vittnesmålen om hur ”befrielsen” gått till är desto mer närvarande och vidriga.

Syftet med kriget är nog dubbelt från Kremls sida. Det ena är att Putin drivs av en dröm att bli kejsare i ett nytt Sovjetunionen. Det andra att han är livrädd för att Ukraina ska bli ett skyltfönster som visar att det finns andra sätt att styra ett land än det han själv ägnat sig åt i drygt 20 år.

I ett storpolitiskt och därmed cyniskt läge, är detta så farligt? Andra stormakter agerar på liknande sätt, och till viss del är kriget i Ukraina en lokal angelägenhet.

Jo, det är oerhört farligt. Kremls övergripande agenda är en ny säkerhetsordning för Europa. En blåkopia på det som gällde innan Sovjetunionen imploderade till följd av sitt eget misslyckande. Putin vill bygga upp det igen och därmed åter omge sig med skyddande grannländer. Sverige och Finland räknades in i dessa länder, det gjordes klart i ett brev till dessa länders regeringar sent 2021. Om vi inte lät Kreml diktera en del av vår utrikespolitik skulle militärtekniska åtgärder vidtas.

En förhandling som Hitler varit nöjd med i slutet av kriget, hur hade den sett ut? Att han fick länderna i Östeuropa, Belgien samt Danmark men inte Norge? Att ingen skulle skälla på honom för att han utrotat sex miljoner judar?

Kriget i Ukraina handlar om något mycket mer än denna, enligt Putins militära specialoperation. Ska vi tillåta att ett land i Europa dikterar självständiga länders säkerhets- och utrikespolitik? Klart är att Kreml inte skyr några medel. Ensidiga kärnvapenhot är nu vardagsmat.

Hur förhandla med en sådan regim?

Närmaste liknelsen är då en kvinna som lämnat ett förhållande med en tidigare sambo sedan hon brutalt våldtagits av denne. Och som kräver utplåning av kvinnans personlighet och självständighet. Vad är det rimligt att denna kvinna går med på i en förhandling? Att förövaren ändå får ha sex en gång i veckan och att hon lovar att inte gå till polisen?

Eller att en man som går på en gata blir överfallen av en jättelik buse som kräver att få 10 000 kronor. Om inte ska mannen slås sönder och samman. Bråk uppstår. Andra rusar till och man enas om att busen ändå ska få 3 500 kronor och att polisen inte kontaktas. Vilket betyder att busen gör samma sak nästa kväll.

Eller andra världskriget. En förhandling som Hitler varit nöjd med i slutet av kriget, hur hade den sett ut? Att han fick länderna i Östeuropa, Belgien samt Danmark men inte Norge? Att ingen skulle skälla på honom för att han utrotat sex miljoner judar?

Vissa regimer och personer går inte att förhandla med. De saknar regler, moral och empati. De ljuger om allt. Ser alla reella förhandlingar som svaghet. Förstår bara brutalt våld. I ett sådant läge gäller bara en metod. Att till varje pris skydda sig själv. Att tycka synd om förövaren och ”förstå” hen, funkar inte.

I Ukraina-kriget finns ett par orubbliga krav. Ryssland måste omedelbart ut ur hela Ukraina. Alla krigshandlingar ska upphöra. Sedan är det dags att betala för uppbyggnaden av landet. Den linjen driver Ukraina.

Andra lösningar sänder signalen att det är okej att överfalla, våldta och utplåna suveräna nationer. Om det är så att ingen bryr sig. Många kommer lära sig den läxan. Taiwan står på tur att utplånas. Utfallet i Ukraina avgör nog den frågan på kort sikt.

Nu skriker nog en del läsare: ”Fast USA har minsann också… Så det så! Därför får vi inte skylla på Ryssland.”

USA:s utrikespolitiska agerande, historiskt sett, kan och bör vi diskutera. Men det är till en stor del historiska händelser som världen inte kan ändra. Utgången i Ukraina kan den fria världen styra. Nu avgörs Europas framtid.

LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

The post Ryssland ska ut ur Ukraina! first appeared on Opulens.

Vännen i Moskva

Lisa Gummesson — Mon, 28 Feb 2022 08:37:34 +0000

Foto: Pixabay.com

KRIGSTANKAR. “I slutänden är det Europa som nu sätts på prov, från alla håll”, skriver Lisa Gummesson om Rysslands invasion av Ukraina.

Jag vaknar upp, det är en vanlig torsdag med frukostflingor och kaffe. Jag slår på radion. Det är ingen vanlig torsdag längre. Ryssland har invaderat Ukraina. Det är det allvarligaste som hänt i Europa sedan andra världskriget, säger man på radion. Men jag kan inte tänka på historia eller politik. Bara på människorna.

LISA GUMMESSON
info@opulens.se

The post Vännen i Moskva first appeared on Opulens.

Författarförbund lämnar EU:s litteraturpris

Text — Wed, 09 Feb 2022 15:37:07 +0000

EU:s litteraturpris har i år gjorts om och går från fjorton pristagare till en enda (foto: Gorm Kallestad/AP/TT)

PROTEST. EU:s litteraturpris har i år gjorts om och går från fjorton pristagare till en enda. Därför lämnar nu det europeiska författarförbundet, EWC, priset i protest, skriver Svensk Bokhandel.

Anledningen till författarförbundets beslut är man anser att priset i sin nya form inte kommer att främja språklig mångfald, att det finns risk för att stora marknader och språkområden gynnas framför mindre samt att de nya reglerna går emot principen om att alla deltagande länder ska behandlas likvärdigt.

EU:s litteraturpris har delats ut sedan 2009.

TT Nyhetsbyrån

The post Författarförbund lämnar EU:s litteraturpris first appeared on Opulens.

Podd: Steve Sem-Sandberg om skrivande

Opulens — Wed, 12 Jan 2022 12:56:43 +0000

Steve Sem-Sandberg. (Foto: Stefan Tell).

NY PODD. I ett nytt avsnitt av poddcasten Dinter utan filter samtalar Richard Dinter med författaren Steve Sem-Sandberg om språk, skrivande och suggestionskraft.

“Det är någonting med Steve Sem-Sandbergs prosa, att den lyckas lysa upp de mörka platserna så att det går att vara där.” Så säger Richard Dinter i det senaste avsnittet av podcasten Dinter utan filter. Den hyllade romanen W handlar om mannen som i ett anfall av svartsjuka mördar kvinnan han älskar. Där tecknar författaren ett porträtt av en djupt splittrad människa, som bär på en aggression som kriget lyft fram ur honom.

– Det är omöjligt, åtminstone för mig, att skriva utan empati. Man måste inte älska den man skriver, men man måste förstå honom på ett djupare sätt och se hur olika delar av honom kolliderar med varandra, säger Sem-Sandberg i podden.

Han understryker vikten av flow och suggestionskraft – särskilt när man, som han, skriver böcker om tunga ämnen.

– Det där med närvaro är jätteviktigt för mig, att skriva sig så långt in i texten så långt det bara går. Och att man visualiserar på ett sådant sätt att läsaren själv befinner sig i den värld man upprättar.

Är skrivandet ett tekniskt arbete? För honom delvis, menar Sem-Sandberg. Inte i den meningen att han arbetar med verktyg, men i den mening att han är mycket mån om att läsaren ska sugas fast i scenerna.

– Jag tänker ofta på scenerna som olika scenrum: vad är det första man lägger märke till?

Steve-Sem Sandberg debuterade 1978 och har efter det gett ut en rad kritikerrosade romaner. 2009 tilldelades han Augustpriset för romanen De fattiga i Łódź . Hans senaste roman W blev även den Augustnominerad, liksom till Nordiska rådets litteraturpris och Sveriges radios romanpris.

I samtalet beskriver han även hur man som författare kan gå in i romanskrivandet så till den grad att romanfigurernas röst tränger sig in i andra sammanhang, som till exempel i sömnen.

– Man måste lära sig att drömma och skriva samtidigt.

Anna Brynhildsen

The post Podd: Steve Sem-Sandberg om skrivande first appeared on Opulens.

Sverige är dåligt rustat för att möta auktoritära tendenser

Anders Kjellström — Mon, 06 Dec 2021 13:36:54 +0000

Montage: Opulens.

MONTESQUIEU. Denna vår erfarenhet har gjort oss oförmögna att se betydelsen av att strikt hålla på grundläggande maktdelningsprinciper, skriver Anders Kjellström.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

I början på hösten hade jag en grupp ekonomer på högskolan som skulle läsa juridik. Det var en bra grupp och spännande att arbeta med. I den inledande föreläsningen tog jag självklart upp Montesquieu och principerna om maktdelning.

Då studenterna såg mycket konsternerade ut frågade jag dem om de aldrig hört talas om Montesquieu och de bekräftade att så var fallet. Jag blev något förskräckt och kom att tänka på att de aldrig skulle begripa konflikten mellan EU och Polen/Ungern eller konflikterna i USA mellan Trump och den lagstiftande och dömande makten. De skulle helt enkelt inte vara orienterade i sin samtid. Jag gjorde vad jag kunde för att betona maktdelningens principer, men kände på något sätt att jag arbetade i motvind.

På sistone har jag upplevt samma frustration. När regeringen i Cementa-affären så kör över Lagrådet och fullständigt hämningslöst sätter domstolars domar ur spel verkar maktdelningsprinciperna vara icke-existerande så länge politisk enighet existerar. Ingen reagerar. Samma sak när den blivande statsministern uttalar sig i skuldfrågan i en pågående polisutredning. Politisk tystnad, men två professorer uttalade sig, vilket hedrar dem.

Jag har ytterligt svårt att tänka mig att detta skulle kunna ske i Västeuropa i något annat land än Sverige. Vi är Europas söndagsbarn. Vi har inte som kontinentaleuropa eller för den del Norden upplevt krigets förödande verkningar när all maktdelning sopats åt sidan och ersatts av den verkställande maktens totala dominans.

Denna vår erfarenhet har gjort oss oförmögna att se betydelsen av att strikt hålla på grundläggande maktdelningsprinciper. I vår pragmatiska värld har vi bara hållit fast vid en enda princip, nämligen principlösheten.

Detta har gjort oss dåligt rustade att möta eventuella auktoritära tendenser i framtiden. Vi har inte de juridiska och intellektuella vapen som behövs för att möta en sådan utmaning. Vi måste ta vår tids utmaningar på allvar och intellektuellt rusta oss för att anta dem.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Anders Kjellström
info@opulens.se

The post Sverige är dåligt rustat för att möta auktoritära tendenser first appeared on Opulens.

Teatrar tvingas införa hårdare restriktioner

text — Sat, 27 Nov 2021 09:38:48 +0000

Wiener Staatsoper är stängd till 13 december och strömmar nu föreställningar. Arkivbild. (Foto: Ronald Zak/AP)

VACCINPASS. Teatrar och operahus Wien, Leipzig och München är återigen stängda eller belagda med restriktioner på grund av pandemin och ökad smittspridning. Operan i München kräver både vaccinpass och negativt provsvar.

Det konstaterar NY Times som gjort en sammanställning över läget på europeiska teatrar. I Wien är alla föreställningar inställda till 13 december efter den nedstängning som inleddes 22 november. Wiener Staatsoper har återgått till att strömma föreställningar. Även premiären av “Don Giovanni” den 5 december i regi av Barrie Kosky kommer att strömmas.

I München spelar Bayerische Staatsoper nu sina föreställningar med 25 procents publikbeläggning. Publiken måste uppvisa vaccinationspass eller ha tillfrisknat från covid-19. Därtill måste besökarna också kunna visa ett negativt provsvar och bära munskydd för att få komma in.

I Berlin får teatrarna ta emot fulla salonger så länge besökarna kan visa vaccinationspass, att de tillfrisknat från sjukdomen eller ett negativt provsvar. Sara Boehler, talesperson på teatern Sophiensaele, säger dock till NY Times att teatern inom kort tänker kräva både vaccinationspass och ett negativt provsvar. Hon förväntar sig att myndigheterna inför ett sådant krav inom en eller två veckor och vill ligga steget före.

TT NYHETSBYRÅN

The post Teatrar tvingas införa hårdare restriktioner first appeared on Opulens.

De konservativa byggde dagens Europa

BENGT OLOF DIKE — Wed, 10 Nov 2021 15:29:23 +0000

Konrad Adenauer ( t v i bild). Västtysk förbundskansler 1949–1963 (Bildkälla: Wikipedia. Foto: Katherine Young, New York) och Per Wirtén, aktuell med boken ”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde” på Albert Bonniers Förlag. (Foto: Sofia Runarsdotter) Montage: Opulens.

EU-VISIONER. “Varför vill han inte erkänna ideologisk och politisk orsak och verkan i efterkrigstidens Europa, där konservativa och kristdemokratiska regeringar dominerade? Det är ju tack vare dem som kontinenten är dagens levande gemenskap”, skriver Bengt-Olof Dike apropå Per Wirténs nya bok.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Han är författaren och kvällstidningens flitige kulturskribent, som sätter sig på två ideologiskt oförenliga stolar samtidigt. Den liberala stolen och den socialistiska. Han älskar och drömmer om att fullt ut förverkliga Europatanken men drar sig inte för att stämpla ideologin, ur vilken den föddes och utvecklades, ”människofientlig” och dess religiositet ”intolerant”. Och det ligger i hans nervsystem att tappa humöret ibland inför det som han ser som orättvisor i vardagen.

Jo, kulturradikalen och vänsterliberalen Per Wirtén, som nyligen kom ut med en bok om sin ständigt levande framtidsvision – ”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde” – är sannerligen de ideologiska motsägelsernas författare samt medarbetare i Expressens kulturredaktion. Så motsägelsefull att hans läsare ibland frågar sig, om författaren själv är framme snart. Men det finns kanske ingen trygg ideologisk hamn för denne övertygade Europavän. Under alla förhållanden är hans karakteristik av den ideologiska grunden för gemenskapens Europa lika märklig som obegriplig. Det är inte bra.

Det var nämligen den konservativa trion Konrad Adenauer, dåvarande Västtyskland, Robert Schuman i Frankrike och Alcide de Gasperi i Italien som Wirtén har att tacka för utvecklingen i Europa fram till dagens EU-gemenskap. Men det är som vill vår svenska kulturradikale röst inte kännas vid detta faktum. Varför kallar han annars konservatismen för ”människofientlig”? Något skaver alltså i Wirténs annars intressanta och uppskattade Europadrömmar, där nämnda bok är den tredje av de i bokform presenterade visionerna om det federala Europa, som är hans förhoppning och där han med all rätt påminner om den länga kritiska och avvaktande svenska hållningen till att träda in i den europeiska gemenskapen. Socialdemokraterna ville ju helst inte ha med denna konservativa skapelse att göra men slog dessbättre sedan till reträtt. Och Wirtén kunde andas ut.

Man kan därför undra varför han inte i sina roller som författare och kulturskribent öppet och generöst erkänner ideologiska Europafakta.

Men varför vill han inte erkänna ideologisk och politisk orsak och verkan i efterkrigstidens Europa, där konservativa och kristdemokratiska regeringar dominerade? Det är ju tack vare dem som ”kontinenten” – den gamla välkända benämningen – är dagens levande gemenskap. Naturligtvis vet Europaälskaren Wirtén allt detta; att varken liberaler eller socialister var de främsta frontsoldaterna i Europabygget med freden, de sociala trygghetsskapande framstegen och den ansvarsfulla sociala marknadsekonomin snabba välståndsökning som dominerande kännetecken. Den som motsäger detta, rekommenderas studera valsiffrorna, där liberalerna var undanskymda med återkommande minustecken, och socialdemokraterna med få undantag kunde mäta sig med de konservativa kristdemokraterna. Man kan därför undra varför han inte i sina roller som författare och kulturskribent öppet och generöst erkänner ideologiska Europafakta.

Om sin egen position på den politiska skalan – vilken orden naturligtvis handlade om – skrev han i Liberal Debatt (nr 3, 2017) så här: ”För en kulturradikal existerar ingen naturlig samhällsordning att hålla sig till, eftersom allt kan förändras – allt”. Och Wirtén konkluderade: ”Kulturradikalismen är en attityd som glider fräckt och svårfångat mellan socialism och liberalism”.

Vad göra då för en ideologiskt vinddriven existens? Jo förstås, att sätta sig på två stolar samtidigt, som också skedde för några dagar sedan (4/11) i en stort uppslagen artikel i Expressen, där författaren ”summerar ett ledarskap (Stefan Löfvéns, min anm) ingen socialdemokrat kunde lita på”.

Per Wirtén hade nämligen via Google fått veta att det siffermässigt fanns en kombination av ”så många fler superrika, högre arbetslöshet och fortsatt lågavlönad vårdpersonal” under pandemin, vilket fick honom att tappa humöret. Det gör nämligen en ”liberal socialist”, efter slika orättvisor, eftersom det just ligger i vederbörandes nervsystem, konstaterade han.

Nu vet dock de flesta, som är elementärt ideologiskt bevandrade, att nämnda kombination är en otvetydig motsägelse: den som är liberal kan knappast samtidigt vara socialist – eller vice versa. Detta betonat, även om försök till en sådan dubbelpositionering görs ibland. Möjligen försöker Wirtén rädda sig med ovannämnda beskrivning av kulturradikalismen: den är ju ständigt glidande mellan de båda ideologiska motpolerna liberalism och socialism. Alltså varken fågel eller fisk, bara något ”svårfångat” däremellan. Men vilket konkret innehåll det då det svårfångade ideologiska objektet har – om det alls överhuvud finns i författarens föreställningsvärld – får vi inte veta. Är han själv säker på att det ens finns något där?

Detsamma gäller förstås också den ibland använda termen ”vänsterliberal”. Denna ideologiska punktmarkering är också en motsägelse, en ideologisk hybrid utan någon som helst plattform i den ideologiska verkligheten. Möjligen försöker åsiktstvivlande rädda sitt politiska samvete, när de ställs mot väggen för att formulera sin position i det politiska landskapet. Men tydlig och klarläggande är inte hybriden, som därför lätt får övertygade anhängare av de klassiska ideologierna att i meningsutbyten och diskussioner med kulturradikaler förhålla sig sunt avvaktande och skeptiska. Alltså fågel eller fisk – eller kanske något där emellan? Vem vet? Ingen.

Kanske försvarar sig vänsterliberaler och/eller kulturradikaler med att de i avsaknad av tvärsäkerhet och övertygelse plockar bitar från såväl den liberala som den socialistiska kakan. Men varför då inte också från de andra ideologierna, kan vän av ideologisk ordning fråga sig.

Att då höja stridsyxan mot själva kraftkällan för att förverkliga hans dröm avslöjar ju hans vilsenhet.

Under alla förhållanden kommer inte konservatismen ifråga, eftersom kulturradikaler alltid har betraktat den som ”sin huvudmotståndare”, fastslår Per Wirtén i ovannämnda nummer av Liberal Debatt. Och lika märkligt som sakligt smått hårresande är hans beskrivning av denna konservatism ”som lika människofientlig 2017 som den var 1917”. Han går så långt i sin dom att hans stridsrop lyder ”Till storms mot den människofientliga konservatismen”. Den skall tydligen med alla medel bekämpas. Inte socialismen eller kommunismen!

I den annars intressanta internationella utblicken, där den europeiska gemenskapen är ett av hans huvudämnen, är han alltså tyst om politiska och ideologiska fakta. Wirténs stora dröm är ju Europas förenta stater. Att då höja stridsyxan mot själva kraftkällan för att förverkliga hans dröm avslöjar ju hans vilsenhet som general på det ideologiska slagfältet men kanske även djupt rotade fördomar och låsningar om en viss politisk inriktning.

Det är trist att en central gestalt, åtminstone flitigt förekommande, i vår kulturdebatt som Per Wirtén ändock får anses vara, med sin definition därmed förmörkar och förvanskar den ledande ideologiska kraften i det gemensamma Europa, vilket han annars hyllar och – med en ofta använd fras – brinner för. Hans intresse för, och engagemang i, Europafrågan är ju annars mycket angeläget och välkommet genom att det vidgar våra blickar i världen, ökar förståelsen för vår europeiska gemenskaps andra medlemmar och deras folk samt bidrar till stärka solidaritetskänslan; vi är inte ensamma i världen.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

BENGT OLOF DIKE
info@opulens.se

The post De konservativa byggde dagens Europa first appeared on Opulens.

Nyskriven kärleksberättelse på Operan i vår

NYHETER — Tue, 26 Oct 2021 10:18:00 +0000

Nu avslöjar Kungliga Operan sin vårsäsong. Arkivbild. (Foto: Stina Stjernkvist/TT)

OPERAPREMIÄR. En berättelse om kärlekens kraft i ett krigsdrabbat Europa, familjebalett och en urpremiär för barn med funktionsvariationer – det visas på Kungliga Operan i vår.

Operans vår i urval

“Löftet” av librettisten Susanne Marko, i samarbete med tonsättaren Mats Larsson Gothe. Urpremiär 27 januari.

“Figaros bröllop” av Ole Anders Tandberg. 4 februari.

“La Bôite a Joujoux & Carmen” av koreografen Jean-Guillaume Bart och kostymören Bea Szenfeld. 18 februari.

“Syster Angelica & Gianni Schicchi”, med dirigenten Paolo Carignani, tidigare chefsdirigent vid Frankfurtoperan. 19 mars.

“Aida” av Michael Cavanagh. 22 april.

“Askungen” av Tamara Rojo. 25 maj.

“Eskapist” av Alexander Ekman. Nypremiär 1 april.

“Hjärtat inuti” av Dalija Acin Thelander. Urpremiär 7 maj.

“Löftet” är vårens första premiär på Operan, ett nyskrivet svenskt verk som kretsar kring kärlek i ett Europa traumatiserat av krig, år 1945. Föreställningen regisseras av Stefan Larsson och dirigeras av Kungliga Operans nye musikchef Alan Gilbert. Det är också Operans första så kallade “återvinningsopera” – ett pilotprojekt där största möjliga andel återvunnet material har använts i skapandet av scenografi och kostym.

”Vårens repertoar bygger på lustfylldhet, starka känslor och livets både bisarra och verklighetsnära situationer”, säger Operans vd Birgitta Svendén i ett pressmeddelande.

Bland klassikerna syns exempelvis “Figaros bröllop” av Ole Anders Tandberg, den nye operachefen Michael Cavanaghs uppsättning av “Aida” och en nyproduktion av Puccinis “Syster Angelica/Gianni Schicchi”. I konceptet Short Stories presenteras nya svenska tonsättare, i år Maria Lithell Flyg, Torbjörn Helander och Jonas Valfridsson.

För Kungliga Baletten har Tamara Rojo skapat en familjeuppsättning av “Askungen”. Barnvänligt blir det också i “Hjärtat inuti”, som är ett samarbete med Unga Klara, i en föreställning framtagen särskilt för barn med funktionsvariationer.

“Dalija Acin Thelander, som uruppförde babyoperan ‘Myriader av världar’ 2018, utforskar nu musikdramatik för en grupp barn som sällan blir sedda och hörda”, säger den konstnärliga chefen för Unga på Operan, Ellen Lamm.

Operans vår i urval

“Löftet” av librettisten Susanne Marko, i samarbete med tonsättaren Mats Larsson Gothe. Urpremiär 27 januari.

“Figaros bröllop” av Ole Anders Tandberg. 4 februari.

“La Bôite a Joujoux & Carmen” av koreografen Jean-Guillaume Bart och kostymören Bea Szenfeld. 18 februari.

“Syster Angelica & Gianni Schicchi”, med dirigenten Paolo Carignani, tidigare chefsdirigent vid Frankfurtoperan. 19 mars.

“Aida” av Michael Cavanagh. 22 april.

“Askungen” av Tamara Rojo. 25 maj.

“Eskapist” av Alexander Ekman. Nypremiär 1 april.

“Hjärtat inuti” av Dalija Acin Thelander. Urpremiär 7 maj.

Elin Swedenmark/TT

The post Nyskriven kärleksberättelse på Operan i vår first appeared on Opulens.

“Började skriva för att saker plågade mig”

TT NYHETSBYRÅN — Fri, 08 Oct 2021 08:16:33 +0000

Tanzanian writer Abdulrazak Gurnah arrives back at his home in Canterbury, England, Thursday, Oct. 7, 2021. Gurnah was awarded the Nobel Prize for Literature earlier on Thursday. The Swedish Academy said the award was in recognition of his “uncompromising and compassionate penetration of the effects of colonialism.” (AP Photo/Frank Augstein) TH106

NOBELVINNAREN. När Abdulrazak Gurnah fick veta att han tilldelats Nobelpriset i litteratur stod han i köket med en kopp te i handen. Han trodde att det var ett skämt.

Abdulrazak Gurnah

Född 1948 på ön Zanzibar vid Tanzanias kust.

Kom till England som 18-åring efter att han tvingades fly från sitt hemland.

Började skriva som 21-åring under exilen. Hans första språk är swahili, men hans litterära språk blev engelska. Först 1984 kunde han återvända till Zanzibar.

Har publicerat tio romaner samt ett antal noveller. I hans författarskap återkommer flyktingens erfarenhet som tema. Bara ett par av hans böcker har översatts till svenska.

Källa: Svenska Akademien

Hans fru och barnbarn var på utflykt till ett zoo, och Abdulrazak Gurnah hade just bryggt te i villan i Canterbury i England när Svenska Akademiens ständiga sekreterare Mats Malm ringde.

TT NYHETSBYRÅN

The post “Började skriva för att saker plågade mig” first appeared on Opulens.

Hur ska populismen bemötas?

Vladan Lausevic — Mon, 30 Aug 2021 09:28:57 +0000

Olle Wästberg (Foto: Wikimedia Commons)

DEMOKRATI. “Bokens styrka är att den berättar om hur den rådande situationen ser ut i en av världens äldsta och bäst fungerande demokratier och hur den ska kunna fortsätta vara det under de kommande decennierna.” Vladan Lausevic har läst Olle Wästbergs bok Den hotade demokratin.

Olle Wästbergs senaste bok Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid är måsteläsning för alla i Sverige som vill bidra till demokratins förnyelse och vidareutveckling. Eftersom boken i sig är en varning om vad som kan hända om inte rådande problem och utmaningar med politisk och socialt missnöje blir hanterade. Insikten om att ett av världens mest demokratiska länder skulle kunna förvandlas till auktoritär styre är skrämmande.

Demokrati och populism, som föreställningen att människor kan delas in i grupper av korrumperade eliter å enda sidan och det ärliga folket å andra sidan, hör till 2010-talets mest debatterade och omnämnda begrepp, med tanke på de senaste politiska årens utveckling i Europa. Politiska partier, inte minst de högerpopulistiska, anser att majoritetsbeslut ska styra oavsett om majoritetens politiska vilja och intressen i sig innebär grova inskränkningar av friheter, rättigheter och rättsstyre.

Hur ska man bäst förstå de senaste årens utveckling där populistiska partier och politik har gjort sig starkare och mer etablerade som i Europa och USA? Förvisso handlar det mycket om människors åsikter rörande invandring och identifikation men det finns förstås andra och mer komplexa förklaringar som presenteras i boken Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid av författaren och debattören Olle Wästberg.

I sin nya bok fokuserar Wästberg, som bland annat varit ansvarig för Demokratiutredningen under den röd-gröna regeringen 2014-2018, just på hur olika problem och utmaningar för demokratin i Sverige har bidragit till populismens framväxt, som rörande Sverigedemokraterna. En central tes i boken är att de politiska partierna i Riksdagen, inklusive SD, har gått från att vara inkluderande ideologiskt drivna massrörelser till att vara elitistiska, slutna och centralstyrda organisationer.

Mycket av bokens innehåll återspeglar det som politologen Peter Maier har beskrivit: att “[…] politiska partier har gått från att vara samhällets röst i staten till att vara statens röst i samhället”. Wästberg sätter den svenska demokratin i sin historiska kontext som rörande 1900-talets utveckling där man som läsare kan uppleva ett och annat chockerande och överraskande faktum. Till exempel att antalet partipolitiskt aktiva svenskar är mycket lägre idag jämfört med 1990-talet trots de senaste årens befolkningsökning.

Wästberg tar upp aspekter som gapet mellan politiker och befolkningen i stort, väljarnas attityder och inte minst hur unga i Sverige ser på demokratin. Genom att blanda forskningsresultat med sina egna erfarenheter som politiskt aktiv i Liberalerna sedan 1960-talet visar Wästberg på mängder av brister i hur den svenska demokratin fungerar idag. Till exempel hur svenska politiker överlag är skeptiska till direkt demokrati och folkomröstningar på lokal nivå samt att många politiker saknar förankring till sina väljare då det i Sverige inte finns något krav på att politiker måste kandidera bara där man är bosatt.

Boken innehåller också flera förslag om vad som kan göras bättre framöver för att demokratin ska kunna vidareutvecklas. Med hänvisning till Demokratiutredningen förespråkar Wästberg bland annat införande av medborgarinitiativ som i Finland och att det ska finnas skilda valdagar för de representativa valen till kommunerna, regionerna och riksdagen. Den digitalt demokratiska utvecklingen i Taiwan presenteras som inspirerande och en viss uppmuntran till att demokratin på sikt ska kunna bli global, vilket påminner om idén om ett världsparlament, återges i boken.

Det finns förstås aspekter i boken som läsaren kan förhålla sig mer kritisk till. Exempelvis beskrivs de senaste årens politiska polarisering i Sverige som ett stort problem trots att polarisering i sig också är en del av de demokratiska processerna. Överlag är dock bokens styrka att den berättar om hur den rådande situationen ser ut i en av världens äldsta och bäst fungerande demokratier, och hur den ska kunna fortsätta vara det under de kommande decennierna.

VLADAN LAUSEVIC
global@opulens.se

The post Hur ska populismen bemötas? first appeared on Opulens.

Brittiska band får spela utan visum – på Island

TT Nyhetsbyrån — Wed, 09 Jun 2021 13:56:11 +0000

The Charlatans, med Tim Burgess näst längst till höger, är inte helnöjda med beskedet om visa-fria-spelningar. (Foto: Joel Ryan/Invision/AP)

AVTAL. Ett grattis är – möjligen – på sin plats till brittiska band som efter Brexit behöver dyra visum för att spela och turnera i EU-länder.

Nu har den brittiska regeringen nämligen förhandlat fram avtal med några andra länder som inte heller är med i EU, där det nu är fritt fram att spela: Norge, Island och Liechtenstein, rapporterar BBC.

“Om det inte vore så tragiskt vore det roligt”, skrev The Charlatans Tim Burgess i en kommentar och tillade att hans band har spelat över hela världen, dock aldrig i Lichtenstein eller på Island på grund av de höga kostnaderna och jämförelsevis små befolkningarna. “Men tack för hjälpen”, avslutar han sitt inlägg i debatten.

Den brittiska regeringen påpekar dock att den här initiala överenskommelsen ska ses som ett första steg för att åter öppna för brittiska musiker att spela i Europa.

TT Nyhetsbyrån

The post Brittiska band får spela utan visum – på Island first appeared on Opulens.

EU och företagens ansvar

Tomas Nordberg — Sun, 28 Mar 2021 10:42:57 +0000

Bild: Pixabay.com. Modifering: Opulens.

EKONOMI. I mars beslutade EU-parlamentet att EU ska ta fram en ny lag om obligatoriska krav på företag att respektera mänskliga rättigheter. Ett lagförslag från kommissionen kan komma redan i juni. Samtidigt kräver Transparency International att lagen även bör inkludera korruptionsfrågor.

Denna artikel publicerades från början av författaren via Global Bar Magazine.

I mars beslutade EU-parlamentet att EU ska ta fram en ny lag om obligatoriska krav på företag att respektera mänskliga rättigheter och miljön, så kallad due diligence. Kommissionen har nu fått i uppdrag att ta fram ett utkast som kan bli klart redan i juni. Kommissionen har övervägt lagstiftning sedan 2011 avseende CSR (Corporate Social Responsibility, företagens samhällsansvar). Nu måste lagstiftningen på detta område i olika EU-länder harmoniseras, särskilt sedan EU:s så kallade Green Deal antagits.

I en rapport framhåller Transparency International (TI) att pandemin visat att motståndskraftiga globala värdekedjor är centralt för företag och den ekonomiska återhämtningen i framtiden. Korruption är roten till miljöförstörelse och övergrepp när det gäller mänskliga rättigheter.

Genom att inkludera antikorruptionsåtgärder i detta initiativ kan EU harmonisera lagstiftningen på korruptionsområdet för de 27 medlemsstaterna, menar organisationen. I dagsläget har endast Frankrike, Tyskland och Italien legala krav på större företag att förebygga och upptäcka korruption, vilket leder till en snedvridning av EU:s inre marknad.

TI uppmanar nu EU-kommissionen att ta fasta på parlamentets förslag avseende korruption, vilket säger att tvingande regler ska införas för företag att identifiera och avhjälpa praktiker som kränker mänskliga rättigheter, miljön (t ex bidrar till klimatförändringar eller avskogning) och god förvaltning (såsom korruption och mutor).

Sverige var nummer sex i världen med att anta en nationell handlingsplan för företagande och mänskliga rättigheter 2015 (idag är det en plattform) och landet är den största uppbackaren av Global Reporting Initiative, som är en internationell organisation som hjälper företag, länder och organisationer att förstå vilken effekt deras agerande har på mänskliga rättigheter, miljö och korruption. Idag har 16 EU-stater nationella handlingsplaner och ny lagstiftning skulle få fler länder och företag att gå med.

I arbetet med handlingsplanen och den föreslagna EU-lagstiftningen har Sverige en referensgrupp som inkorporerar civilsamhället, fackföreningar och näringslivet, samt en tvärministeriell arbetsgrupp.

På ett webbinarium med titeln ”EUs Directive on Human Rights Due Diligence: “The Momentum for mHRDD in the EU” och organiserat av Raoul Wallenberg-institutet diskuterades förslaget och processen. Under webbinariet framhölls bland annat att direktivet bör leda till utökat handlingsutrymme för intressenterna och att så kallade institutionella kunder borde ha inkluderats i direktivet.

Institutionella kunder är ett begrepp inom finansvärlden som används för att skilja privatkunder och företagskunder från andra finansinstitut. Hittills har transparens definierats av företagen själva, vilket är otillräckligt eftersom alla intressenter har rätt att vara med och definiera detta viktiga begrepp. Skyldighetsbärare, inklusive stater och företag, måste definieras.

Arbetare, fackförbund och deras representanter behöver också inkluderas i formella beslutsprocesser, vilket idag inte är fallet i många länder. Intressenterna måste få tillgång till information som gör att de kan utöva sina rättigheter. Kompensationsprocesser för intressenterna i de fall fel har begåtts är centralt. Och verkställighetskapacitet, att lagstiftningen kan implementeras, är ytterst viktigt.

FN:s vägledande principer för företagande och mänskliga rättigheter från 2011 är vägledande. Dessa anger att företag har en skyldighet att agera i linje med internationell rätt och direktivet är ett led i att åstadkomma lika villkor och jämna spelregler för företagen. Harmonisering av lagar skapar gemensamma förväntningar avseende arbetssätt ökar också företagens effektivitet menar många, gör frivilliga åtaganden mer robusta och ökar förtroendet.

UD:s representant, Cecilia Ekholm, påpekade att obligatorisk tillbörlig aktsamhet är av hjälp, eftersom det kan hänvisas till i konfliktsituationer mellan lokal lagstiftning och internationell rätt. Publiken noterade det faktum att offentlig upphandling inte återfinns i direktivet. Enligt Cecilia Ekholm tog det tre år att implementera EU:s konfliktmineralförordning och det här direktivet kan komma att ta ännu längre tid att transponera till nationell lag, eftersom det är ett direktiv och inte en förordning och direktiv tar längre tid att omvandla till nationell rätt.

TOMAS NORDBERG
info@opulens.se

The post EU och företagens ansvar first appeared on Opulens.