TEATER. Det är svårt att finna sig tillrätta i Elli Papakonstantious iscensättning och jag undrar var Euripides text finns i denna blasfemiska iscensättning, anser Lena S Karlsson som sett Alkestis på Dramaten.

Alkestis av Elli Papakonstantiou efter Euripides
Regi: Elli Papakonstantiou
Dramaten, Lilla scenen, Stockholm

Denna scenhöst är samarbeten och gränsöverskridande föreställningar, oftast lyckade och tankeväckande sceniska experiment blivit ett slags signum. Så även i den nu aktuella Alkestis på Dramatens lilla scen, tidigare tolkad av Alf Sjöberg, Dramatens djärvaste regissör, randåret 1968.  I detta kontroversiella drama från 438 f. Kr, som inspirerat flera operakompositörer. Bland andra Christoph Willibald von Gluck. Han reformerade operakonsten inte minst genom att söka sig till klassikerna, som Euripides, ungefär som Elli Papakonstantiou nalkas Alkestis. Som den Sverigedebuterande grekiska regissören Elli Papakonstantiou tolkar Alkestis som ett feministiskt drama och understödd av nyskriven musik, tonsättaren Julia Kent har gjort en total gestaltning för kör och orkester, vilket är ett lyckokast i denna minst sagt spretiga uppsättning.

Alkestis är en kvinna som begår den dristigaste handlingen eller idiotin – att gå i döden för sin makes skull, kung Admetos i Thessalien. Offer eller hjältinna? Kungen ska straffas av gudarna men kan undkomma om någon vill ta straffet i hans ställe, en ömklig figur, spelad av Shanti Rooney. Alkestis gestaltas av Karin Franz Körlof med ett slags desperat hopp om att nå den hon en gång älskade och räddas till slut från Hades, under förutsättning att hon kan tiga i tre dagar.

På scenen finns flera av Dramatens stora skådespelare som alla levererar, som till exempel Torkel Petersson i dödens gestalt, som vandrar omkring, iklädd svart frack, med en påse fuktig jord. Föräldraparet bestående av den sköra och åldrade skönheten Mia Benson och den ålderstigna Sten-Johan Hedman är också sevärda, liksom kören.  Gunnel Fred i rollen som Herkules försöker få ordning på scen iklädd någon slags televerksmundering från anno dazumal träder fram med en självklar auktoritet.

Scenen är fylld av scenografisk bråte, med stora skärmar där olika videor konkurrerar om publikens uppmärksamhet. Här utspelas mot slutet en backanal som ett citat från Stanley Cubricks A Clockwork Orange, med den vita jättefallos som lånad från filmen till slut hittar ut i publiken, ivrigt påhejad av kören utstyrda med penisliknade lösnäsor av plast. Något som känns lite väl billigt, 2021 på Dramatens Lilla scen.

Det är svårt att finna sig tillrätta i Elli Papakonstantious iscensättning och jag undrar var Euripides text finns i denna blasfemiska iscensättning, inte för att tolkningar skulle vara främmande för en svensk publik. Även om nytolkning av den grekiska traditionen blåser in frisk luft är Alkestis en föreställning som kräver en publik som kan sina greker. Jag tror att Alf Sjöberg ler i sin himmel.

The post Spretig Alkestis på Dramaten first appeared on Opulens.

HELHET. “Orden och stämningarna, som skapas blir till en organisk helhet, som belyser mänsklighetens förfall och mänskliga värdens förgörande,” skriver Bo Bjelvehammar om Jonathan Svantessons debutbok.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Alkestis uppenbarelser av Jonathan Svantesson
Vertigo Förlag

Alkestis uppenbarelser är Jonathan Svantessons debutbok. Han har bakom sig studier på Skurups folkhögskolas skrivarlinje, akademiska examina i praktisk filosofi och litterär gestaltning. Och han har medverkat i litterära magasin som Ordkonst och Poros.

Jonathan Svantesson väljer en hjältinna från den grekiska mytologin, Alkestis, som bärare av det tyngsta livsoket. Hon är dotter till Peleus av Volos och gift med kung Admetes från Thessalien. Alkestis visar upp den högsta graden av osjälviskhet då hon erbjuder sig att dö i sin mans ställe. För övrigt är Alkestis även namnet på Euripides äldsta drama.

Det finns liv och det finns icke-liv. Liv kan upplösas, förgöras och förintas. I dessa tillstånd finns ingen tidsbundenhet och följaktligen kan företeelser och beteenden i de antika staterna förekomma i dagens Jemen eller Syrien. På denna resa mot förfall, råder inga regelsystem av hänsyn, moral och omsorg. Tvärtom upplöses de mönster och de ramar, som i normala fall reglerar mänskliga relationer och förhållningssätt. I stadier av upplösning härskar djuriska beteenden och omänskliga ledargestalter får stå för orkestreringen och sköta taktpinnen. Nu visas de verkliga begären och sådana handlingar som innebär våld och övergrepp.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jonathan Svantesson låter Alkestis måla upp och forma sitt eget svarta landskap. Det gör hon med ett rationellt seende, som skärmar av henne från allt våld, från alla förintande handlingar, från en perverterad sexualitet och omåttliga plågor som drabbar såväl barn som vuxna. Alkestis ser allt detta, hon konstaterar att detta finns, att allt pågår kring henne. Men hon fortsätter likväl att leva sitt liv, med en viss distans till allt detta andra. Det underlättas av att hon även ser ljusa sidor i tillvaron, något som håller henne vid liv.

Som en barockmålare med sinne för otaliga detaljer och en fast komposition skapar Jonathan Svantesson en enhet, utan skyddsnät. Orden och stämningarna, som skapas blir till en organisk helhet, som belyser mänsklighetens förfall och mänskliga värdens förgörande. Han gör det med konsekvens och med en sträng kontroll över alla sina ord.

The post Konsekvent skildring av våld och förfall first appeared on Opulens.