SÅNGFESTIVAL. Arne Melberg har besökt den stora estniska sångfestivalen Laulupidu i Tallinn. Den har djupa historiska rötter och är tillika ett inslag i Estlands upprustning och försvar. En nationell manifestation. Här följer hans rapport.

Sångfestival vart femte år

Laulupidu, den estniska sångfestivalen, avhålls vart femte år. Vi var där som åskådare för fem år sedan och nu i år igen när den kulminerade den första helgen i juli.

På lördagen kunde vi följa hur körerna marscherade från Frihetstorget i Tallinns centrum ut till sångarstadion som ligger i utkanten. 11 000 dansare hade gjort sitt dagen innan, nu var det körer från hela Estland och hela världen, sammanlagt runt 32 000 sångare, som samlades för att sedan sjunga lördag och söndag.

Den estniska diasporan

Den estniska diasporan är omfattande: många har fördrivits och många flydde, särskilt hösten 1944 då Sovjet-trupperna marscherade in och esterna fruktade en upprepning av de deportationer som gjorts förra gången, 1941. Det skulle visa sig vara en helt berättigad fruktan: deportationer skedde i stor skala fram till början av 1950-talet.

Bara till Sverige flydde minst 30 000 ester och självfallet finns det ättlingar som bildat de svensk-estniska körer som nu vandrade ut mot sångarstadion.

Samlad sång

Det regnade i stort sett hela tiden men det verkade inte påverka humöret det minsta: plastkapporna täckte nödtorftigt folkdräkter och festkläder. Orkestrarna spelade, deltagarna hejade och sjöng och viftade med estniska flaggor och vi som gick vid sidan av hejade tillbaka.

Utmarschen tog väl uppåt sju timmar och till slut hade alla sångarna äntrat tribunen och publiken – ungefär 80 000 – samlats på bänkarna och i grässlänten. Elden tändes i tornet intill, presidenten höll ett litet tal, orkestern stämde upp och alla – 110 000 människor – sjöng nationalsången. Resten av kvällen och dagen därpå växlar mindre körer och ensembler med varandra varefter allt mynnar ut i samlad sång – denna gång en jublande final under ledning av den avhållne legendaren Neeme Järvi.

Sångfestival med 150 års historia

Den första sångfestivalen ägde rum för 150 år sedan. Den var ett led i det nationella projektet: att hävda det estniska språket och de estniska traditionerna gentemot den ryska överheten. Under nästa ockupation, nu under sovjetisk regim, tolererades festivalen men man tillät inga nationella sånger. Det var ett förhållandevis lindrigt inslag i russifieringen: ester deporterades och ryssar flyttade in, ryska påbjöds om officiellt språk, också i skolorna, och landet styrdes av partiet. Men sången levde:1989 inleddes den ”sjungande revolutionen” och några år senare var Estland återigen fritt. Den första sångfestivalen efter frigörelsen var jublande: nu kunde man återigen sjunga de fosterländska sångerna.

En nationell manifestation

Sångfestivalen är en nationell manifestation: en stor del av Estlands befolkning samlas på en liten yta under några dagar för att sjunga tillsammans. Nationell yra utmärker också exempelvis Norges 17: e maj och Frankrikes 14:e juli. Men det är bara i Estland som folket sjunger! I år var denna nationalism mer påfallande än någonsin, vilket förstås betingades av närheten till den stora och hotfulla grannen.

Alla minns upptågen kring ”Bronssoldaten” 2007: statyn skulle flyttas och ryssarna tog tillfället i akt att sända in busslaster med ungdomar – de kallades redan ”Putin-jugend” – som skränade på Tallinns gator i några dagar. Också i dag, inte minst i dag, kan man föreställa sig att Putin deklarerar att Baltikum ”egentligen” är ryskt och att han måste sända in trupper för att skydda och befria den ryska befolkningen. Ja, den ”hybrida” krigföringen pågår redan och stridsplanen cirklar kring den ryska ”skuggflottan”.

Närmare en tredjedel av Estlands befolkning är rysktalande – ättlingar till dem som skeppades in på 1950-talet. De flesta verkar inte så ”ryska” att de stödjer det ryska anfallskriget i Ukraina och många har lärt sig estniska men åtskilliga lever i enklaver och håller sig till ryska medier. Samtidigt har esterna skärpt tonen: man kräver estniska för medborgarskap och har gjort estniskan obligatorisk i skolorna – ungefär som ryskan under ockupationen – och man rustar, mentalt och militärt.

Sångfestivalen är därmed ett inslag i denna kombination av upprustning och försvar. Den skiljer sig från alla andra varianter av upprustning som jag känner till: den sjunger. Den välkomnar och inkluderar. Den är en fest som trotsar allt.

The post En sångfestival som trotsar allt first appeared on Opulens.

ESTLAND. Den 24 februari är det 106 år sedan den Estniska republiken utropades för första gången. Enel Melberg gör en historisk återblick men skriver också om det blodiga kriget i Ukraina och det potentiella hotet mot de baltiska länderna.

Så här löd den Estniska republikens regeringsdeklaration till det estniska folket:

 ”Idag, i ett för Estland avgörande ögonblick, trädde republiken Estlands regering i verksamhet, i vilken ingår företrädare för alla de fyra demokratiska partierna i Estland.

Estland har aldrig frivilligt avstått från sin självständighet och erkänner vare sig den sovjetiska eller tyska ockupationen av sitt land. Estland är i det pågående kriget en fullständigt neutral stat. Estland vill leva som   självständigt och i fred samt vänskap med alla sina grannar och stödjer ingen av de krigande parterna.

Hitlers trupper håller på att dra sig ur Estland. Republikens regering har beslutat att återinföra Estlands självständighet. De sovjetiska trupperna håller på att tränga in på Estlands territorium. Regeringen uttrycker en kraftig protest mot detta …”

Den 24 februari är det etthundrasex år sedan den Estniska republiken utropades för första gången. Tjugosex år senare hotades denna självständighet och regeringsdeklarationen ovan, som skall ha skrivits i ett för Estland så kritiskt moment, den 19 september 1944, står att läsa i romanen ”På stället flyg” (på svenska 2007) av Jaan Kross (som själv snart efter detta datum fick tillbringa nio år i Sibirien). Berättarjaget, som får anses vara författarens alter ego säger att denna text härrör ur statssekreteraren Helmut Maandis memoarer, som senare skrevs i Sverige.

Estland var under denna period ett blodigt slagfält i kampen mellan de forna bundsförvanterna Hitler och Stalin, som tidigare hade ingått den famösa Molotov-Ribbentrop-pakten (1939), ett icke-aggressionsavtal staterna emellan som i hemlighet inbegrep en uppdelning av Östeuropa i intressesfärer. Men snart bröts denna pakt mellan de båda diktatorkumpanerna och tyskarna trängde in i Baltikum, där de för en kort period efterträdde ryssarna, varefter dessa drevs tillbaka, vilket slutade i nästa ryska ockupation som kom att vara i närmare femtio år.

I augusti samma år anslöts Estland såsom Estniska SSR ”frivilligt” till Sovjetunionen. Det var under denna junimånad som tiotusentals ester i godsvagnar och efter godtyckliga listor fördes till Sibirien, vilket blev ett trauma för den estniska befolkningen, som vid den andra ryska invasionen fruktade den mer än den fruktat den tyska i augusti 1941.

Det är i skarven mellan de retirerande nazisterna och de anfallande kommunisterna som ovan citerade deklaration skall ha skrivits och, enligt Kross roman, tryckts i hemlighet.

Den 18 september 1944, i det maktvakuum som uppstod när tyska Wehrmacht retirerade och innan ryssarna hunnit inta landet utsåg den tillförordnade presidenten Uluots en ny regering. (President Päts hade fängslats och förts till Sibirien, där han avled på ett mentalsjukhus). Några dagar senare ockuperade Röda armén Tallinn. Medan många medlemmar av regeringen fängslades eller avrättades, kunde Uluots och flera andra ministrar fly till Sverige. Uluots, som under en längre tid varit cancersjuk, avled dock i Stockholm kort efter ankomsten den 9 januari 1945.

Den fiktive huvudpersonen i Kross roman, polyglotten Ullo Paerand skall ha fått i uppgift att översätta ovan citerade desperata regeringsdeklaration till engelska, då han gjorts till något slags allt i allo vid Regeringskansliet. Han våndas över detta viktiga dokument, eftersom han bara har tillgång till ett engelsk-estniskt lexikon, och inget estniskt-engelskt, men genomför uppdraget och beordras sedan att läsa upp meddelandet i radio: ”Attention! Attention! You are listening to a broadcast from the Government of the Republic of Estonia. We are reading you a Declaration of the Estonian Goverment.”

Medan han läser upp detta nödrop fantiserar han om hur det mottas i andra länder: ”Men om något engelskt öra skulle lyssna på mig? Låt oss säga på Gotland? (…) På en halvtimma framför man det till Churchill. Varför inte?” Och så tänker han sig att Churchill trycker på en knapp och ringer till sin engelska ambassadör i Moskva, vilken åker till Kreml för att tala till Stalin och meddela honom: ”I Estland har republikens regering trätt i tjänst. Och vi har aldrig räknat dess legitimitet som utslocknad”. Och Stalin får hejda sina trupper vid den linje, dit de har hunnit denna dag klockan tio.” Och så tänker sig Ullo att Röda armén hejdar sig nästan på pricken vid den linje där den fick stanna hösten 1918, då Estland hade utropat sig som självständigt.

Dessa fantasier fick stanna vid utopin. Det kom inget svar från väst, trots att Ullo nästan hela dagen satt vid mikrofonen och sände ut meddelandet till en tom eter. Inget land i väst kom till undsättning, inga diskussioner togs upp. Estland såg sig som förrått. I stället för att tala Stalin till rätta, sålde Väst enligt Kross återigen landet till en diktator, vilket redan hade skett tre gånger tidigare.

”Och om inte förr, så steg för steg under dessa operationer, blev det klart för oss att vi sålts (…) Och vi hade också förstått hur meningslöst det var att försöka göra motstånd.” Den 5 mars 1946 höll Winston Churchill ett uppmärksammat tal i Fulton, Missouri, och använde sig av uttrycket The Iron Curtain: ”Från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet har en järnridå sänkts över kontinenten.”

På ena sidan av denna ridå, som egentligen bestod av taggtråd, murar och minerat vatten befann sig människor som saknade alla möjligheter att ta sig ut, på den andra fanns flyktingar som kommit i alla slag av båtar de kunnat skaffa och i från tysk sida mer ”legala” evakueringsskepp med estlandssvenskar och en hel del ester ombord till det neutrala Sverige, sammanlagt anlände hösten 1944 cirka 36.000 personer.

När Sovjetunionen begärde tillbaka flyktbåtar som sin egendom, återsände Sverige dem, men när man krävde att flyktingarna, såsom sovjetiska undersåtar också skulle sändas tillbaka, nöjde sig Sverige med att uppmana dem att åka frivilligt. 

I det upprop som Utlänningskommissionen den 1 juni 1945 sänder till föreståndarna på flyktinglägren står att de borde uppmana de baltiska flyktingarna att frivilligt och utan egna kostnader återvända till sitt land, och att ”ehuru inget tvång utövas, det är ett svenskt önskemål, att flyktingarna återvända till sina hemorter”. Kungl. Maj:t uppmanar förläggningarnas personal att ”inskärpa tidigare meddelade föreskrifter om att försök att påverka flyktingarna att icke återvända till hemlandet under inga omständigheter få förekomma.” Vidare är bedrivande av politisk propaganda från balternas sida icke tillåtet.

Enligt den nya ockupationsmaktens sätt att se tillhör alla ester den union som påtvingats landet, och det svenska utrikesdepartementet har den 11 november 1944 också förklarat att eftersom Sverige har erkänt den sovjetiska ockupationen skall alla balter som anlänt till Sverige efter 1940 betraktas som sovjetiska medborgare. Men det är bara de ”militärinternerade tyska och baltiska soldaterna” som kommer att utlämnas.

Det var många unga estniska män som hade tagit av sig den dem påtvingade tyska uniformen när de åkte till Sverige, en av dem var min far. Min mor hade tillhört en kvinnlig hemvärnsavdelning, de så kallade ”Hemdöttrarna” och varit ledare där, vad som skulle ha skett med dem om de åkt tillbaka är osäkert. En sak är säker: om de inte vågat sig på denna överfart medan Tallinn bombades och med mig som ettåring i bagaget hade jag fått leva ett helt annat liv än det jag fick i Sverige.

Under min uppväxt hörde jag ofta talas om det ”Vita skeppet ifrån Väst” som man hade hoppats skulle komma och rädda Estland, och som inte kom. När jag läser Jaan Kross ser jag  samma förhoppning dyka upp, innan Järnridån obönhörligt slås ner mellan det som kommer att kallas Väst och Öst, och efter vilket alla kontakter förbjuds under många, många år framöver. När meddelanden till slut började sippra ut genom springorna var de starkt censurerade; jag minns hur man till och med kunde se tjocka svarta streck över vissa meningar i breven.

Nej, inget Vitt skepp kom till undsättning och Baltikum hamnade inte bara på andra sidan om havet, utan också bortom det som kan kallas en fri värld.                          

Medan på den ena sidan av det lilla innanhavet människorna framlevde sina liv under tystnader, list, uppfinningsrik kombinationsförmåga och rädsla för att hamna i övervakningens maskor, samtidigt som de försökte hantera den brist på elementära förnödenheter systemet bibringat dem, levde de på den andra sidan i frihet och fred men också stor saknad.

Idag kanske man kan skymta ett Vitt skepp vid horisonten när den ryska björnen återigen hotfullt och vildsint lufsar in på sin ”intressesfär” och försöker grabba tag i det som hamnat utanför; än så länge syns seglen fladdra, men man kan se dem mattas och försvagas. Samma dag som Estland firade sin 105:e nationaldag invaderade Ryssland Ukraina.

Ett blodigt krig har pågått i två år nu, och ett land hotas att dras in bakom en ny järnridå som inte verkar mindre oöverstiglig än den förra, in i ett system som arresterar eller dödar varje kritiker, fängslar varje sanningssägare och använder sig av samma gulagsystem som under sovjettiden. Samtidigt höjs redan nu röster i det förskonade neutrala Sverige om att dagens flyktingar ska återsändas, till vilka diktaturer som helst och gå ovissa öden till mötes.

Idag finns även en risk att nya vågor av flyktingar från närmare håll kan välla in om det öppnade gapet och den blodade tanden inte hejdas. Historien kan och får inte upprepas! De länder som lever i frihet måste få bevara den!

The post Vita skeppet ifrån Väst first appeared on Opulens.

ROMANAKTUELL. Anna Fock är aktuell med nya romanen ”Lösningen är kaos”, som kommer ut i april. Jenny Wickberg fick ett samtal om att hitta hem i andra länder och om kärleken till den sovjetiska punken.

Du har tidigare har skrivit romanen ”Väderfenomen” som utspelas i Ryssland, med ryska huvudpersoner. I din nya roman skildrar du ester i Estland. Det är annorlunda val för en svensk författare?

– Under några år var jag så ofta i Estland att jag betraktade det som ett andra hem. I Tallinn hade jag en umgängeskrets och var i princip stammis på vissa kaféer och krogar. Ryssland var också någonting som jag verkligen gick in för under en period.

Hade du några tidigare kopplingar till kopplingar till Estland?

– Bara de band jag själv har skapat. Det började med att jag och min son åkte dit en påskvecka, år 2016 eller 2017. Vi hade börjat lyssna på sovjetisk punk och utöver den sibiriska är det då estnisk punk som gäller. När vi kom dit kände jag mig hemma där, och det blev fler besök efter det.

Vad var det du fastnade för?

– En skön blandning av det jag har älskat med Ryssland, lite av den galenskap man hittar i Ryssland men parat med en sorts bekant hemkänsla. Man är inte nödvändigtvis lika insatt i det man själv anses höra ihop med. Jag har till exempel italienskt påbrå och var mycket i Italien under min uppväxt, men jag hade aldrig kunnat skriva någonting initierat om nutida italienskt vardagsliv på samma sätt. Och jag känner svenskar med familjebakgrund i Estland som inte alls har så stark kontakt med det estniska.

Du skriver detaljrikt om livet i Estland under den sovjetiska tiden och det som hände efter sönderfallet. Var har du hittat den kunskapen?

– Jag har en förmåga att observera och minnas små detaljer som gör att det jag beskriver kan kännas levande och trovärdigt. Många estniska hem ser dessutom ungefär likadana ut, eftersom de som bor där inte har renoverat så mycket. Det går alltså se tapeter som sitter kvar och jag har hittat bilder av möbler och annat.

Din tidigare roman ”Väderfenomen” utspelas i den ryska delen av Sovjetunionen. Hur lärde du känna det ryska samhället?

– Jag halkade in i det på ett bananskal när jag tänkte bli översättare, och förutom engelska behövde ett annat språk att läsa på universitetet. Min franska var inte på en nivå som var bra nog för universitetsstudier så jag valde att ta ett språk där jag kunde börja på nybörjarnivå, och då blev det ryska. En del av studierna bestod i att lyssna på rysk musik och läsa rysk litteratur.

Och då åkte du dit?

– Ja, jag åkte med min son när han var fem år och hade en del udda intressen, där han fascinerats av kyrkklockor. Vi började titta på Youtube-klipp på ryska klockringare som använde klockorna som någon form av experimentell musik mer än som något religiöst, och reste dit för att uppleva det.

Vad fick du för intryck av landet?

– Det var som det blev senare med Tallinn, att det var något som kändes välbekant samtidigt som man i detaljerna märkte skillnaderna, där inget fungerade som vi var vana vid.

Punken har en stor roll i både ”Väderfenomen” och i din nya roman ”Lösningen är kaos”, där en av huvudpersonerna är Siims, som är sångare i ett punkband?

– Ja, under mina besök i Ryssland och Estland fick jag upp ögonen för den punkrörelse som uppstod i Sovjetunionen, och som var en framträdande del av frihetsrörelsen där. Jag började lyssna på musiken och har åkt på massor av festivaler efter det. Det är en fantastisk musik. Min fascination för länderna hänger nära ihop med mitt intresse för musiken.

Hur har den estniska punken förändrats efter upplösningen av Sovjetunionen?

– Det finns en del gamla band som fortfarande spelar, men det är mer som nostalgi nu. Det har också vuxit fram en ny rörelse, även om jag är lite frågande till om man kan kalla den punk. Det är fortfarande bra musik, men den är lite mer romantisk än den tidigare.

Vad tycker du musiken har förlorat?

– En stor del i kraften kom ur lusten att jävlas med ett system som de hade blivit påtvingade. Men det görs en del modern och rolig musik i Estland, där de nya generationerna är starkt influerade av landets folkmusik.

En annan huvudperson är Merike, som utbildar sig till journalist. Hon börjar sin bana i Sovjet där hon skriver det hon blev tillsagd att göra, men författar en annan typ av artiklar i smyg och säljer dem, och blir sedan en etablerad journalist i det fria Estland. Vilka är dina förlagor där?

– Medan jag skrev hade jag mycket samtal med en väns fru, som arbetade på Esti Ekspress under 90-talet. Hon berättade om hur det var, att de bara hade en dator de fick turas om med medan de andra satt och skrev för hand. Det var också så i verkligheten, något jag har med i min bok, att konstnärer och musiker kom till redaktionen. De hängde där och drack vodka. Ibland blev det artiklar av det, ibland inte. Allt var experimentellt, även inom politiken och journalistiken där man inte hade så noga koll utan fick känna sig fram i det nya.

Flera av personerna i romanen kämpar mot fattigdom, med dåliga bostäder och har bara en hopplös framtid i sikte. Dit kommer affärsmän från Sverige och Danmark som ses som mycket förmögna. Hur ser den klasskillnaden ut idag, har den utjämnats med tiden?

– Estland blir mer och mer likt Sverige, och många vill hävda att landet borde räknas som en del av Norden. Men det är fortsatt så att många som med estniska mått räknas som medelklass lever i hushåll som vi svenskar kan uppfatta som fattiga. Kommer man ut på landsbygden i delar av landet ser man mer av förfallna hus och gamlingar som säljer grönsaker längs vägarna. Det är i många fall fattigare än det ser ut på ytan – det är på många sätt ett välfungerande samhälle och man ser sällan någon direkt misär, men många familjer får fortfarande stödpaket med donerade kläder och liknande och det är inte särskilt ovanligt att en lägenhet saknar ett riktigt badrum.

Efter Sovjetunionens fall blir det stora spänningar mellan ester och de ryssar som bor kvar. Hur är stämningen idag?

– När jag började skriva på ”Lösningen är kaos” var det förhållandevis lugnt, men det har ändrats en del efter Rysslands anfall mot Ukraina. Jag uppfattar det som att den ryskspråkiga befolkningen är tyst, men att det under ytan finns spänningar där många nog sympatiserar med Ryssland och tycker att frågan inte är så svartvit. Men de rysktalande är inte en homogen grupp, och kom ursprungligen från olika delar av Sovjetrepubliken.

Övergången till ett fritt land går via en tid av kaos, där det är brist på allt. Det är en process du skriver detaljerat om. I glappet försöker personerna i din bok köpa saker som möjligen kan bli en värdefull handelsvara med tiden?

– Mycket detaljer kommer från ett samtal jag hade med en estnisk politiker som också var en gammal punkare. Han berättade massor om hur folk började köpa gamla kylskåp, lager med kondomer och annat, i hopp om att kunna göra affärer med dem. Det var till och med någon som försökte kränga en gammal atomubåt. Metallstölderna var många och det kunde vara lönsamt att stjäla en staty för att smälta ner den.

Du har också exempel på hur estländarna löste problem med fattigdom och varubrist. Kan du beskriva hur en Sovjetmedborgare kunde ordna med smink och en någorlunda modern klädsel?

– När det gällde mode och skönhet fanns det ju begränsningar både i utbud och ekonomi. Men man löste det. I Estland fanns till exempel tidningen Siluett, med modereportage och tillhörande sömnadsmönster, och någon rysk motsvarighet har också funnits. Det var mycket gör-det-själv och inte minst i Estland kunde vissa dessutom få tag i grejer från väst genom till exempel släktingar på besök. Man hade sitt gamla läppstift och puder som kanske luktade fan. Har man inget hårspray så funkar det med något ur städskrubben och det sista skrapet i kefirflaskan funkar som ansiktsmask.

Du kan ju ryska. Hur mycket följer du med i den inhemska rapporteringen om vad som händer med kriget?

– Inte mycket alls, och det är inte ofta jag använder språket idag. Det är ett bekymmer att jag har blivit något av en fröken Ryssland här. Det händer att jag tackar nej till förfrågningar om att skriva eller komma och tala på ställen, där de vill att jag kommenterar hur kriget utvecklas eller hur samhället har påverkats under Putins tid vid makten. Det jag vet något om är bara hur enskilda personer talar och verka tänka.

Har du något exempel på det?

– Det märks i subtila saker att propagandan i medier har påverkat människor, där folk har börjat säga märkliga saker. Ett exempel är när jag och min väninna var i Sankt Petersburg, och mötte en rysk barnhjärtkirurg i hotellbaren. Han var så obegripligt macho och nästan skrek åt oss att Sverige hade gått helt åt helvete, och att vi borde återgå till det gamla patriarkala systemet. Han trodde sig också veta att vi egentligen inte var svenskor, eftersom svenska kvinnor inte klär sig i svart.

I ”Väderfenomen” spelar radioaktivt avfall en roll. Idag diskuteras kärnkraften på nytt, medan frågan om avfall inte uppmärksammas mycket alls. Vad säger du om det?

– Det är ett exempel på hur frågorna om klimat och miljö inte kopplas samman. En olycka som den i Tjernobyl kanske inte kan hända igen, men där finns andra sätt det kan gå åt helvete på. Att då producera livsfarligt avfall som kommer att finnas kvar i en tid som är så avlägsen att det kanske inte ens finns människor där, är obegripligt.

Du är en prisad och översatt författare. Din första roman ”Absolut noll” fick både Borås tidnings debutantpris och Katapultpriset. Väderfenomen nominerades till Augustpriset och fick tidningen VI:s litteraturpris. Hur ser ditt författarliv ut idag?

– (Skrattar) Och här sitter jag i soffan, i min Volvouniform. Författarlivet har gått lite fram och tillbaka. och jag knegar alltså fortfarande. En tids stipendieregn gjorde att jag under en period kunde skriva på heltid, men märkte att jag blev uttråkad och inte var så inspirerad då.

Försäljningen av svenska romaner har gått ner. Hur har upplagorna för dina tidigare böcker sett ut?

– Det har varierat kraftigt där någon sålde i flera tusen exemplar och andra i ungefär tvåhundra.

The post Helgporträttet: ”Kraften kom ur lusten att jävlas med ett system” first appeared on Opulens.

MOTSÄTTNINGAR. “För esterna representerat bronssoldaten den sovjetiska ockupationen. Ryssarna i landet menar på att statyn hedrar minnet av förfädernas kamp mot nazi-Tyskland.” Idag den 9 maj firas Segerdagen, Sovjetunionens seger över Tyskland i andra världskriget. Rolf Karlman berättar historien om en staty i Estland som klyver landet.

Kristjan Palusali är en av Estlands riktigt stora idrottsmän. Han blev nationalhjälte efter att han tagit två guldmedaljer i brottning vid olympiska spelen i Berlin 1936 och är fortfarande en av Estlands mest älskade idrottsmän. Han var också fanbärare för sitt land i Berlinolympiaden. Efter hemkomsten hyllades Palusalu som en nationalhjälte. En tredjedel av invånarna i Tallinn hälsade honom välkommen hem från Berlin. En ungdomsturnering i brottning i Tallinn bär hans namn.

Kristjan Palusali upplevde också märkliga och dramatiska saker under krigsåren. Efter sin död blev han i form av en staty en komplikation mellan de stora folkgrupperna i det estniska samhället, esterna och ryssarna.

Efter att Sovjetunionen ockuperade Estland 1940 skickades Palusali som många ester på straffarbete i Sibirien. Han försökte fly med några andra fångar men infångades och dömdes till döden. Som ett alternativ fick han och några av de andra rymlingarna chansen att strida i röda armén mot Finland i fortsättningskriget. De hamnade i norra Karelen, nordväst om sjön Onega där fronten gick. Vid första bästa tillfälle tog han och några kamrater chansen och med livet som insats sprang de över till den finska sidan och skrek ”Finska pojkar, skjut inte ester” Där identifierades han av en annan elitidrottsman Heikki Savolainen, dubbel olympisk guldmedaljör i gymnastik. Männen hade haft vänskapliga kontakter under olympiaden i Berlin 1936. Sällan har ett möte mellan två soldater från olika sidor i ett krig varit så hjärtligt som det mellan Savolainen och Palusalu. Palusalu tilläts återvända till Estland som då var ockuperat av tyskarna. När röda armén återigen besatte landet 1944 hamnade han på nytt i Sibirien. Han frigavs först under Nikita Chrusjtjovs presidentperiod. Han avled 1987.

Bråket mellan Estland och Ryssland för drygt tio år sedan om bronsstatyn i Tallinn skapade storpolitiska förvecklingar. Ryssarna hotade till och med att avbryta de diplomatiska förbindelserna. Det märkliga med statyn som uppfördes under ockupationstiden till minne av de sovjetiska soldater som stupade under andra världskriget är att den troligtvis föreställer en estnisk desertör. För esterna föreställde statyn den olympiske guldmedaljören Kristjan Palusalu.

Den omdiskuterade statyn har nu flyttats från Tallinns centrum till en gravvård i utkanten av staden vilket ledde till upplopp och kravaller mellan rysktalande ester och polis under den så kallade Bronsnatten. Händelserna kring statyn visade på djupa splittringen i det estniska samhället.

På segerdagen varje år i början av maj vallfärdade tusentals ryssar i Estland till sin älskade ”Aljosa”. Den bronsstaty som för dem symboliserar Sovjetunionens seger över Hitlers Tyskland.

Om man reser genom Lasnamäe, en stadsdel i Tallinn där det i huvudsak bor ryssar, längs med St. Petersburgsvägen kommer man till den estniska försvarsmaktens kyrkogård. Runt statyn är det lugnt 364 dagar per år, men på segerdagen samlas tusentals ryssar för att lägga röda nejlikor framför ”Aljosas” fötter. På muren bakom statyn står det ”Till minnet av de som dog i andra världskriget” både på estniska och ryska.

Även om motsättningarna inte ligger långt under ytan i det estniska samhället märks det när rysktalande besökare vid statyn har med sig den sovjetiska flaggan med hammaren och skäran. Dock anses relationerna mellan de två stora språkgrupperna i Estland ha förbättrats betydligt de senaste åren.

Motsättningarna finns dock. För esterna representerar bronssoldaten den sovjetiska ockupationen. Ryssarna i landet menar på att statyn hedrar minnet av förfädernas kamp mot Nazityskland, på samma sätt som esterna varje år hedrar minnet av dem som deporterades till Sibirien.

The post Desertören som fick ett krigsmonument first appeared on Opulens.

INGEN ÖVERRASKNING. Putin växte upp i ett Sovjetunionen som försökte skapa en ny världsordning – nu vill han göra samma sak. Det framhåller den finländska författaren Sofi Oksanen som ser den ryske presidentens argument om nazister som en länk i en lång historia.

Erika Josefsson/TT

The post “Putin försöker skapa en ny världsordning” first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. Författaren och översättaren Enel Melberg reflekterar över despoten Putins angrepp på Ukraina och gör historiska tillbakablickar och jämförelser. “Volodymyr Zelenskyj må komma från tv-världen men han har oväntat hamnat i en skrämmande verklighet och modigt axlat rollen som landsledare,” konstaterar hon.

Den 24 februari 2022, Estlands nationaldag som utropades 1918, men blev kväst av sovjetarmén 1944, sitter jag och hämtar in ständiga nyheter från Ukraina som sedan tidigt på morgonen har blivit invaderat av Ryssland, ett land som sades ha lämnat den sovjetiska eran bakom sig, men som mer och mer demonstrerat att hammaren och skäran sitter intatuerade i skinnet, åtminstone hos dess nuvarande despot och tidigare KGB-agent, president Vladimir Putin.

Samtidigt är jag mitt uppe i en skildring av Estland under 1500-talet, Jaan Kross stora epos ”Mellan tre farsoter”, byggd på en autentisk krönika. Jag håller på och översätter den och har kommit till ännu en av dessa belägringar från ”moskovitens” sida mot det lilla landet och staden Tallinn den 22 januari 1577.

”Den skingrade folksamlingens knarrande steg i snödrivorna och gnisslet och smällarna från dörrar och portar bar i vinternatten ut krigsbekymren och ängsligheten över hela staden. Och tillsammans med det en klarhet över att det som den största delen av befolkningen hade trott vara oundvikligt, nu hade inträffat. Och det hade det verkligen. Och en vecka eller ett par senare i full skala. De första eldstormarna mot staden från minst trettio kanoner med till 55-pundiga järnkulor. De första bombningarna från mörsare med brandgranater. De första bränderna i staden. Det nya fattighuset nerbrunnet till hälften. Beskjutning genom ett fönster i Nikolaikyrkan mitt under gudstjänsten. Ändå enligt Herrens underbara vilja bara en enda sårad i den fullsatta kyrkan… Under tiden hela stadens förskräckelse över att Pirita-klostret fullständigt ödelagts och krossats. Och så, i början av februari, återigen ömsesidiga skärmytslingar och eldgivningar.”

Det kommer inte fram vilken förevändning man hade för att attackera Tallinn den gången, men kanske var det inte så viktigt så långt tillbaka i tiden. Det räckte med att öppet visa sin vilja till makt och försöka använda sig av den militära makt man hade att tillgå.

Vi fick se Putin utföra ett längre tal än Hitler för att förbereda sin egen regering och världen på det som han säkert sedan länge planerat

Dagen innan läste jag Ove Brings utmärkta artikel i Svenska Dagbladet om alla de förevändningar man senare under seklerna använt sig av för att angripa ett annat land, ”Konsten att få ett anfall att se ut som ett försvar” (23.02.22). Ett paradexempel är förstås Hitlers när han ville gå in Polen under andra världskriget. Han improviserar ett tal till officerarna i Berghof: ”Jag fattade beslutet att göra upp med Polen redan i våras…” Och sedan samlar Gestapo och SS ”ihop ett dussin dödsdömda förbrytare som ska iföras polska uniformer och lämnas döda på marken…” Den 31 augusti 1939 genomförs scenariot, gränskränkningar åberopas och på förmiddagen den 1 september kan Hitler säga att soldater från polska armén beskjutit tyska soldater på ”vårt eget territorium” och nu kommer man att fortsätta med att besvara elden med bomber.

Vi fick se Putin utföra ett längre tal än Hitler för att förbereda sin egen regering och världen på det som han säkert sedan länge planerat, där han satt i ena änden av salen med de lydiga regeringsmedlemmarna i den andra och ett avståndsmarkerande golv mellan dem, så att hans oangripbarhet, om så av virus eller oppositionella stod klar. Detta tal, som innehöll grova omskrivningar av historien har kommenterats på många håll, och man har citerat honom i hans oerhörda språkbruk: bland annat har han använt ord som ”folkmord” beträffande ryssar i Luhansk och Donetsk och ”avnazifiering” beträffande sina mål i det demokratiska Ukraina, utan att bli ifrågasatt inom sitt eget land. Eller också hade de personer som skulle ha kunnat ifrågasätta och kritisera alla tystats genom omfattande mediestängningar och censur, om de inte redan fängslats. Sedan fick vi också se honom inför öppen ridå förnedra och håna en av sina närmaste män som vågat föreslå att man skulle vänta med invasion och pröva den diplomatiska vägen lite till, vilket verkar ha varit ett spel för gallerierna, bara ett steg på vägen till det som Putin redan bestämt.

Det är gamla kända och beprövade sovjetmetoder att spela upp scenerier och ändra språkbruket, och jag kommer också att tänka på min mors berättelser från den första sovjetiska ockupationen av Estland.

”Den 21 juni 1941 hörde vi i radion om demonstrationståg i städerna och om ett möte på Frihetsplatsen, där man krävde vänskap med Sovjetunionen och befrielse av de politiska fångarna. De hade emellertid redan släppts med 1938 års amnesti. Det var bara några spioner som satt inne.”

Sedan berättades det om ryska tanks som följde med demonstrationståget och om typer som man aldrig sett förut, om arbetare från de ryska baserna som hade hämtats dit med bussar. Även estniska arbetare skulle ha kommenderats ut från fabrikerna.

På kvällen meddelades i radion att den ryska flaggan var hissad uppe i tornet Långe Hermann. Den estniska flaggan i toppen av Långe Hermann var en självständighetssymbol och den estniska flaggan har varit förbjuden i omgångar. ”Vi lyssnade och grät”, berättade min mor. Men ett tag, fram till statskuppen var det båda flaggorna. Ett par dagar senare gick det ett nytt demonstrationståg genom Tallinn. Det var tydligen bättre förberett, men ändå åtföljt av ryska tanks. Ryssarna agerade listigt den gången, sade min mor. Först underströk man Estlands suveränitet, sedan dess självständighet – ingenting skulle ändras. Men senare blev det tal om ”folkets vilja” och ”folkets krav” och det skulle bildas en ny regering. De kandidater som sattes upp var alla vänstersinnade, men det var i alla fall kända namn och allt skulle försiggå i enlighet med de estniska lagarna.

Så utlystes nya riksdagsval. Det som kändes främmande var att det bara sattes upp en enda kandidat i varje valkrets. De estniska politikerna ställde upp sina egna motkandidater men deras kandidatur ogiltigförklarades: de sades vara folkets fiender. Så startades en aldrig skådad kampanj för att folk skulle gå och rösta. Det kändes visserligen meningslöst, men de första skrämselryktena började spridas – vad kommer att ske om man inte går och röstar?

Man använde också lärarna som agitatorer vid valen – min mor var lärare, så hon fick gå och knacka dörr i de hus som hon tilldelats. Valresultatet som alltid i Sovjet-Ryssland: 99,9 %, som min mor sade. Sedan fick man ofta fylla i enkäter om sin härkomst, sina föräldrars och sin egen verksamhet. Man var alltid tvungen att svara på om man hade släktingar eller bekanta utomlands och om man brevväxlade med dem. Och andra frågor.

Länge väntade man i Baltikum på ”det vita Skeppet” från väst, på hjälp från västvärlden, men förgäves

Den nya riksdagen sammanträdde. I tidningarna kunde man se att det stod en grupp beväpnade marinsoldater i salen. Och Riksdagen utlyste ”på folkets begäran” en ny grundlag samt utropade Sovjetrepubliken Estland, trots att det inte sagts ett ord om det före valen. Den beslutade att sända en delegation till Moskva för att ödmjukt be om att få inträda i Sovjetunionen. Det medförde en massdeportation av estniska medborgare natten till den 14 juni 1941. Cirka 10 000 personer sattes på godsvagnar till Sibirien den natten. Man gick efter listor där ”folkfiender” eller ”kulaker” stod antecknade, det kunde räcka med att man varit med i någon organisation som ansågs vara ”borgerlig”, att man ägde en liten gård eller var polis. Hela familjer sveptes med och barn skildes från föräldrar, kvinnor från sina män. Och man drog sig inte för att ta gamlingar. Det skapade en skräck och ett trauma i den estniska befolkningen, vilket gjorde att när tyskarna kom och erövrade landet från ryssarna hälsades de först som befriare, innan man märkte att man råkat ur askan i elden, eller att man som litet land befann sig mellan pest och kolera.

När ryssarna kom tillbaka nästa gång, 1944, brydde sig Stalin inte om någon förevändning för angreppet, man bombade från luften och tanks rullade över gränsen, och det blev massflykt från Estland. Cirka 20 000 ester och dessutom en stor del estlandssvenskar hamnade i Sverige. Ockupationen kom att vara i 47 år. Sedan kom den sovjetiska ockupationen och krossandet av den estniska republiken att beskrivas som ”befrielse från fascismen”.

Den folkligt valda ukrainska presidenten Volodymyr Zelenskyj må komma från tv-världen men han har oväntat hamnat i en skrämmande verklighet och modigt axlat rollen som landsledare, den alltmer isolerade despoten i Kreml har hamnat i en ren fiktionsvärld, där han länge manipulerat och tryckt på knappar och ändrat språkbruket; och nu räcker det inte längre med det bolsjevistiska tillhygget ”fascister” mot alla oliktänkande, utan han nu måste drämma till med smädeorden ”narkomaner” och ”nazister”, syftande på juden Volodymyr Zelenskyj och hans regering.

Länge väntade man i Baltikum på ”det vita Skeppet” från väst, på hjälp från västvärlden, men förgäves. Och Sverige var snabba med att erkänna den ryska ockupationen den gången. Nu hoppas vi att Ukraina inte står lika ensamt mot en övermäktig angripare eller vädjar för döva öron.

The post Krigsförevändningar first appeared on Opulens.

POESI. Erik Bovin läser ett aktuellt urval dikter av den estniske poeten Mathura och återfår tron på konsten, livet och poesin.

Linjen som flödar under handen av Mathura
Översättning: Pär Hansson & Peter Törnqvist.
Black Island Books.

Människan har i alla tider älskat att hata poesi. Åtminstone om man får tro författaren Ben Lerner som för några år sedan utkom med essän The Hatred of Poetry (2016). Ibland undrar jag om inte den svenska samtidspoesin har internaliserat detta hat. I vilket fall tycks den lida av dåligt självförtroende. Kanhända förklarar detta anti-poesins nutida genomslag? En del av den inhemska samtidspoesi som uppmärksammas som mest just nu skulle kunna karakteriseras som anti-poesi. Varför ska en radbruten tweet betraktas som dikt så fort den återges på boksidan? Missförstå mig inte. Genrebrott och formexperiment behövs, men bör inte bli normerande. Om så sker går dess fräschör och radikalitet förlorad. Vi är inte där än, men på god väg.

Men varför stirra sig blind på detta lands kulturella ankdamm? Bland det norrländska förlaget Black Island Books utgivning återfinns något så ovanligt som en vital traditionalist. Jag syftar på den estländska poeten Margus Lattik, verksam under pseudonymen Mathura, som nu introduceras på allvar i Sverige med boken Linjen som flödar under handen (2021). Mathura har gett ut ett tiotal diktsamlingar som bland annat översatts till finska, engelska, spanska och kinesiska. Han är en prisbelönt poet, även verksam som översättare och bildkonstnär. Det är nog ingen överdrift att beskriva honom som en av Estlands just nu främsta poeter. Pär Hansson och Peter Törnqvist står som översättare till denna bok som utgör ett urval av författarskapets produktion, med tonvikt på poetens senaste verk.

Majoriteten av dikterna tycks sprungna ur ett behov av att reflektera över konstnärens kreativa process.

Linjen som flödar under handen består, till övervägande del, av ekfraser, rolldikter, dikter där Mathura på olika vis går i dialog med andra konstnärer. Läsaren möts av dikter tillägnade konstnärer som Johannes Vermeer, Wolf Kahn och Edward Hopper. I bokens efterord kallar Hansson Mathuras poesi för avklätt romantiska, vilket inte helt osökt för tankarna till fin de siѐcle-poesi. Hos Mathura dominerar dock inte livsledan. Ett kierkegaardskt vemod duggar förvisso i bakgrunden. Bland de dikter jag helst dröjer vid uttrycks emellertid en genuin förundran inför livet. Stilmässigt framstår Mathuras poesi som en korsning mellan Ola Hansson och Derek Walcott. Den senare har han, för övrigt, översatt. Somliga dikter är ljusa och meditativa, att lyssna till dem är som att lägga örat mot strandvattnets lätta brus. Andra dikter rycker tag i mig som för att säga: se (för bövelen)! Se himlens matta streck; tillvarons små underverk. Med detta i åtanke är det sannolikt ingen slump att dikterna refererar till ögats konstform numero uno: bildkonsten. Bokomslaget pryds, passande nog, av en målning av Mathura. (The Guardian, 2015) Poesins nära förhållande till bildkonst har några tusen år på nacken. Ut pictura poesis, hävdade Horatius (dikter är såsom tavlor). Dessförinnan, cirka 500 fvt, hade den grekiska diktaren Simonides av Keos kallat poesin för ett talande måleri.

Majoriteten av dikterna tycks sprungna ur ett behov av att reflektera över konstnärens kreativa process. Hos Mathura finns dock inga vattentäta skott mellan konst och liv. Vardagslivet utmärks, likt skapandet, av företagsamhet, slit, vacklan, passion och upptäckarlust. Mitt uppe i allt stretande, påtande och letande händer det att en frågar sig vad f*n allt går ut på.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det går att invända mot poetens val att gå i redan upptrampade spår. Riskerar han inte, därigenom, att hemfalla åt klichéer? Både ja och nej. En del dikter hade kunnat strykas då de ger ett högtravande intryck. På det stora hela är det dock ett fint och välkommet urval. Linjen som flödar under handen berör mycket tack vare dikternas enkla tilltal och precision:

En andra skiss.
En kaj? Med pollare? Ett farväl till hemmahamnen?
Nej, en sandbank. Måsar på rad. Som gamla vänner
på en ö, välkomnande.

Detta urval är ett välbehövligt vaccin mot den undergångsstämning som präglar den orostid vi nu genomlever. Jag läser, läser om och återfår tron på konsten, livet och poesin.

The post En vital traditionalist first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Mot all falsk propaganda, alla falska nyheter som man fick under sovjettiden, och genom maskorna i censurens starka väv kan Kross ändå ge människorna hopp om någonting annat.” Jaan Kross är den mest översatta nutida estniska författaren. Enel Melberg berättar om hans Mellan tre farsoter. Ett romanverk i fyra band som inte tidigare funnits på svenska men som Melberg nu börjat översätta.

Jag har upptäckt att översättning är en utmärkt coronaterapi. Ju knepigare, desto bättre. Nu har jag ägnat de senaste månaderna åt att försöka börja överföra den estniske giganten Jaan Kross storverk i fyra band, Kolme katku vahel (Mellan tre farsoter) till svensk språkdräkt. Hittills har jag bara hunnit lappa ihop tre kapitel och det kommer att ta sin tid, precis som pandemin. Verket handlar om 1500-talet och berör även svensk historia, men har trots det ännu inte hittat något svenskt förlag. Det kom ut åren 1987-1989 och har getts ut på ryska, polska, tyska, finska, holländska och nu senast på engelska. Den litauiska är under arbete.

Det kanske inte främst är fråga om tre pandemier i Kross stora roman, även om det finns en stark pestskildring med. Snarare är det nog farsoter av historiskt och politiskt slag, som under århundradena har dragit över det lilla landet Estlandch som liksom pestvågorna kan ses som något som drabbar utifrån, utan att människan omedelbart förstår varför det är så.

Verket bygger på Balthasar Russows (1536-1600) livländska krönika och följer hans livsöde. Balthasar får förmånen att stiga upp ur den kuvade estniska bondeklassen in i den härskande tysk-svenska och slutligen bli den första estniska prästen; i Helgeandekyrkan i Reval (Tallinn). Under Russows levnadstid utbröt flera mindre epidemier, och den största beskriver han själv i sin krönika:

”Sommaren 1571 vid tiden för Jakobsdagen (25 juli) utbröt åter en häftig och kraftig pestvåg i Tallinn och hela Livland. I Tallinn gav den sig först till känna på apoteket och spreds sedan i hela staden. Och det dog många människor i pesten, unga som gamla. Och eftersom denna pestvåg fick sin början på apoteket, där alla annars söker hjälp, tröst och medicin, så skedde den otvivelaktigt inte utan Guds särskilda ingripande. Den Allsmäktige ville nämligen därmed visa att mediciner inte hjälper något mot de tre huvudbestraffningarna; pesten, kriget och dyrtiden, med vilka han straffar ohörsamma städer och länder…”

Det må nu vara hur det vill med de gudomliga bestraffningarna men nog känns det även idag som om människornas ovarsamhet gentemot naturen och varandra skulle straffa sig.

Den estniska historien är under vissa perioder starkt sammanflätad med den svenska.

Den estniska historien är under vissa perioder starkt sammanflätad med den svenska. Under Russows tid fanns de tyska godsägarna kvar i landet även om herrefolket delvis också var svenskar. Vid ett ryskt angrepp 1558 föll Tyska orden, som dominerat landet. De norra landskapen ställde sig 1561 under svenskt beskydd, liksom senare även Ösel, och bildade tillsammans Svenska Estland, medan tyskar och polacker delade resten av landet och ryssarna gjorde sina framstötar i öster. Denna tidsepok kan också representera det lilla Estlands roll som ständigt byte för olika stormakter medan det genom historien ändå har försökt bevara sin kultur och egenart.

Men det är inte bara detta århundrade som Kross vill tala om i sitt mäktiga verk. Han skrev det innan man ännu kunde märka någon ljusning eller något slut på den farsot som i Estland gick under namnet sovjetrepubliken Estland. Han gav ut det strax innan allt det hände som senare skulle resultera i den nya fria republiken Estland. Han hade själv varit deporterad till Gulag men sådant kunde han inte skriva om vid den tidpunkten. I stället ägnade han sig åt historiska skildringar, fast med förtäckta allusioner som i romanen Kejsarens galning (1978, på svenska 1983 i översättning av Ivo Iliste och Birgitta Göransson). Den har som huvudperson en man som fått i uppgift av tsar Alexander I att liksom en medeltida narr alltid tala om sanningen för kejsaren, men som fängslas när han gör det. En skildring där man kunde läsa in andra despoter med munkavle i vapenskölden.

I farsotsromanen finns inga direkta anspelningar på nutiden. I stället kan vi läsa fram en allmän livsfilosofi som handlar om tilltro till människan och förvissning om att allt har ett slut, allt går över, det gäller bara att se tillräckligt långt.

Vi får ta del av Balthasars ungdom som skolelev i Reval, hans studieår i Tyskland, hans förälskelser och giftermål, liksom hans tjänst hos överheten, som han hela tiden måste anpassa sig till, samtidigt som han känner för och med sitt folk. Som präst får han bevittna, hjälpa och trösta vid ovan nämnda pestepidemi i Tallinn. En epidemi som skördar närmare tusen offer mitt under en belägring av staden, vilket sätter invånarna i en ofrivillig karantän. Den danske kung Magnus har tillsammans med storfursten av Moskva ingått en allians som ska försäkra Magnus hela Livland och inta landet från den svenske Johan III (vilket kan föra tankarna till en annan överenskommelse som gjordes över huvudet på de baltiska länderna 1939).

Den inringade staden får en stark realistisk skildring, samtidigt som man också kan läsa den på ett annat plan: ”palperare” med långnäbbade masker likt venetianska karnevalsmasker som får hållas i ett tillbommat hus för sig, snitta bölder och vårda de sjuka i långa handskar, fattigstugor översvämmade av sjuka och döende, begravningar utan klockringning för att inte meddela fienden om hur många som dött. Russow själv håller sig frisk med hjälp av torkade kantareller och ättika i ansiktet och på händerna. ”Att staden var omringad av fiender var under pesttiden å ena sidan bra – palperarna kunde inte fly ut ur staden, vilket hade skett tidigare, och å andra sidan även illa – man kunde inte begrava de döda annat än innanför murarna och de levande som man annars hade tillåtit att fly kunde inte heller de komma ut ur staden. Nu fick alla sitta i den pestdrabbade och låsta staden, precis som i ett brinnande hus med lås för dörrarna och galler för fönstren, och vänta. Kommer Gud att sända ett moln och ett regn som släcker elden, eller inte så att alla måste brinna inne…” När moskoviten och dansken får ge upp har även den belägrande armén drabbats av pesten. Och den här epidemin, liksom de tidigare får ett slut.

Mot all falsk propaganda, alla falska nyheter som man fick under sovjettiden, och genom maskorna i censurens starka väv kan Kross ändå ge människorna hopp om någonting annat. Det handlar om att tro på människan, hennes förmåga att uthärda och hennes möjligheter att ändra på det som kan kännas som ”Guds straff”. Det som bitvis kan vara självförvållat men ändå går över, om man bara ser tillräckligt långt.

I den första delen får den unge Balthasar bevittna hur ett italienskt lindansarpar, två bleka tvillingpojkar, tar sig fram och gör konster på en tumtjock lina spänd uppifrån tornet i S:t Olavskyrkan (Oleviste). ”Därifrån kom den i en rak linje över ängsremsan och vallgraven likt en fångad solstråle, och över stadsmuren genom mellanrummet mellan tornen Plate och Epping”, och ända bort till Luntmakarkullen, ”ett avstånd på mer än hundrafemtio famnar (1 famn= 1, 8 m)”, till en påle som slagits ner i marken där.

Lindansarkonsten har setts som en sinnebild för Kross eget skrivande under den sovjetiska ockupationen, hur man fick balansera och försöka behandla farliga ämnen utan att störta. Ett genomgående tema i boken är frågan vilka kompromisser man måste göra för att inte avstå från sina moraliska principer och fosterländska känslor under främmande herravälden.

Och vetskapen, att de hemskaste perioder i historien får ett slut, att imperier faller samman och pandemier trots allt går över, får henne att härda ut.

Men lika väl kan man se den unge Balthasars drift att få veta, hans ”jag måste undersöka saken…” som ett motto för boken. Han tar sig upp i tornet våning för våning, för att få veta hur det går till, vad det är som betingar ”underverket”. Vi får i en tämligen gastkramande stigning följa hans väg uppåt, på kalkstenstrappor och spiraltrappor högre och högre upp i det 159 meter höga tornet, (som mellan 1549 och 1625 sägs ha varit världens högsta torn) ända upp i den allt trängre spiran, tills han får se en av lindansarpojkarna gå ut på repet.

”[Han] mätte med blicken avståndet mellan pojken och gatan därnere: höjden på tvåhundrafemtio alnar drog igenom hans inälvor som ett vått snöre.” Han ser de båda pageklädda tvillingarna mötas på linan. ”Han såg den röde pagen stå lugnt ovanför tomheten, medan den gyllene återigen började göra konster, gick på händerna, utförde knappt märkbara vändningar och – men det var kanske redan en synvilla hos de överansträngda ögonen – till och med hjulade på repet. Men underverket låg ändå någon annanstans.” Han tror sig få förklaringen i den dryck han har sett den ene ta ur en bägare, innan han ger sig ut på den förfärande linan.

Bilden av den unge Balthasar på väg upp för det höga tornet, genom mörka skrymslen och skrämmande hörn, vid gluggar med hisnande utsikter: ”… den gapande tomheten nedanför förenades i en bedövande havsvattenfärgad fors, som rann ner, ner, ner rakt igenom hans eget ihåliga inre och försökte dra honom med sig”, medan han hela tiden drivs av sin vetgirighet, blir för mig en trösterik bild av människans förmåga att höja sig över de mest skräckinjagande tillstånd.

Människans vetgirighet och vetenskap för ändå framåt. Begäret att förklara och förstå hjälper henne vidare. Och vetskapen, att de hemskaste perioder i historien får ett slut, att imperier faller samman och pandemier trots allt går över, får henne att härda ut. Kanske kan vi också lära oss någonting av det. Det gäller bara att ta sig upp i tornet och få lite överblick.

”En blå kaskad av tomhet försökte även här rinna igenom honom varje gång han vände på huvudet, men de sträva golvbräderna under hans mage och sida ingav honom ändå en viss trygghet”.

The post Mellan tre farsoter first appeared on Opulens.

MUSIK. Kanske är Tuulikki Bartosik en musikens Jaan Kaplinski, en naturlyriker med en medvetenhet om vad förtryck, ofrihet och flykt kan innebära, skriver Thomas Wihlman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tempest in a teapot av Tuulikki Bartosik
Playing With Music

I somras hade jag en konversation med en vän och tidigare arbetskamrat. Av någon anledning hade vi aldrig talat om vårt föräldraarv, mitt finländska och hennes estniska. Kanske var vi en generation som borde ha frågat, tänkte vi. Om kriget, om ryssarna, om ockupationen av Estland, både den tyska och den sovjetiska, om min mormors Karelen. Men vi jämförde också havslandskapen och insjön Ladoga, det blåvita och det blåsvartvita, fåglarnas stillsamma kvittrande på ängen.

The post En musikalisk symbios av människa, historia och natur first appeared on Opulens.

UTAN MURAR. Friheten är det bästa av ting men nu håller alltså en lång rad halvfigurer på ledande positioner att sätta upp fysiska och mentala murar, skriver Sofia Nerbrand, som minns en tid då murar revs.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Muren med stort M föll för 30 år sedan. Det var en fröjdens och frihetens stund.
Jag hann se Östberlin på en skolresa i nian. Besöket gjorde ett bestående intryck. Inte bara fattigdomen och de gråa fasaderna, utan främst att jag kunde röra mig över gränsen hur jag ville, till skillnad från invånarna i DDR. De undrade hur det såg ut på andra sidan, hur livet tedde sig i väst. Jag kände mig förlägen. Det är lätt att ta frihet och välstånd för givet, men jag insåg där i Östberlin att det alls icke är självklart.

Samma känsla hade jag när jag besökte Kina några år senare, i mitten av 1990-talet. I Peking lagade människor mat över öppen eld i hutongerna. Cyklarna svischade förbi och i de numrerade fabrikerna tillverkades vackra hantverk i cloissonné.

Vi bodde på ett västerländskt hotell mitt i staden, men den unga kvinna som var vår guide fick inte följa med in – hon fick nämligen inte se nyheter på CNN och BBC.

När vi promenerade på Kinesiska muren tog hon fram en tummad tidning med fotografier på det lutande tornet i Pisa, Eiffeltornet och Frihetsgudinnan. Hon frågade mig om jag hade sett dem i verkligheten, och jag svarade ja. Hennes ansiktsuttryck påminde mig om att hon vid den tiden inte kunde resa och se dem. Kina var slutet.

Det var en fantastisk tid.

Men efter järnridåns fall 1989 fick miljoner människor möjlighet att resa och handla i hela Europa. Demokrati och marknadsekonomi fick Estland, Lettland, Litauen, Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Ukraina, Bulgarien och länderna på Balkan att blomstra. De flesta av dem blev medlemmar i EU och några av dem i Nato.

Med Schengensamarbetet blev Europa sömlöst och många med mig åkte tåg med Interrailkort över kontinenten. Euforin var total. Historien var slut. Optimismen var påtaglig.

Det var en fantastisk tid.

Men nu 30 år senare har murarna börjat byggas igen. Schengensamarbetet undergrävs av gränskontroller i bland annat Sverige. Brexit skapar ett bråddjup i Engelska kanalen. De patrullerande båtarna i Medelhavet och transportöransvaret för flygbolag skapar en effektiv osynlig mur mot Mellanöstern och Nordafrika.

I Israel står redan en fysisk mur och president Donald Trump jobbar aktivt på att konstruera en taggtrådsförsedd barriär mellan USA och Mexiko. Handelskriget mellan USA och Kina sätter också upp en mängd hinder som bromsar utbytet av varor, tjänster, idéer och människor.

Friheten är det bästa av ting men nu håller alltså en lång rad halvfigurer på ledande positioner att sätta upp fysiska och mentala murar. Tidsandan är dessutom pessimistisk. Politiken är polariserad. Det är för sorgligt.

Det vore förnämligt om fler försvarade öppenhet och påminde om alla de fördelar som vi faktiskt fortfarande har i den fria världen. För historien i närtid visar att de i sanning inte är självklarheter.

The post Fler borde försvara öppenheten first appeared on Opulens.