ESSÄISTIK. Inger Christensen är i vårt land sannolikt mest känd för sin poesi men hon var även en framstående essäist. Här ger Carsten Palmer Schale en introduktion till hennes essäistik.

Inger Christensen (1935–2009) var definitivt en av Nordens mest betydande poeter och essäister under nästan 50 år. I Sverige må hon mest ha varit känd som poet och författare av exempelvis ”Alfabet”, ”Det” och ”Fjärilsdalen” samt – i litterära kretsar – ofta nämnd som en högst trolig Nobelpristagare. I Danmark och Tyskland var hon dock minst lika känd som essäist och germanofil.

År 2000 utkom hennes essässamling ”Hemmelighedstilstanden”.

Den utkom elva år senare på svenska med titeln ”Hemlighetstillståndet”, i översättning av Anna Hultenheim och utgiven av Ariel förlag. Det rör sig om en bok som på en och samma gång rymmer ett dussin essäer, en dikt och ett språk tvärs genom alla texter som i sig har högsta poetiska halt.

Inger Christensen är en författare som knappast låter sig läsas utan viss ansträngning. Hennes beläsenhet på de mest skilda områden, hennes intresse för matematik, talserier och ekologi förenas med en känsla för språket som går långt utöver det vanliga. Själva källan till hennes författarskap är det mysterium som smälter samman oss människor med naturen i vidare mening – eftersom vi är en del av naturen, och denna en del av oss. Ett faktum, enligt Christensen, är dessutom att denna natur-kultur hålls samman av ett närmast oändligt antal korsförbindelser. I sin tur innebär detta bland annat att naturen alltid finner sitt uttryck i ett eller annat humant språk – vare sig detta är format av bokstäver i ett alfabet eller i formler och lagar inom naturvetenskapen.

Även om Inger Christensen inte i denna bok nämner det, leder ett sådant sätt att famna verkligheten till både antika rötter (exempelvis Kratylos-Hermogenes-konflikten i Platons dialog Kratylos) och till mycket modern forskning inom exempelvis kaosteori, termodynamik och kvantfysik – såväl som resonemang befryndade med både den yngre som den äldre Wittgenstein (det vill säga i böckerna ”Tractatus” respektive ”Filosofiska undersökningar”).

Essensen i Christensens egen förståelseform är den gåtfulla och magiska interaktionen mellan det yttre och materiella å den ena sidan, och det inre och andliga å den andra. Det är därför inte heller konstigt att hon gång på gång återkommer till ett citat från den tyske romantikern Novalis:

”Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd.”

Samma magnetiska själ leder henne också till poeten Johannes och till de betydelsemättade inledningsraderna i dennes evangelium:

”I begynnelsen var Ordet. Och ordet var Gud.”

Men vi är inte Gud. Vi kan inte föreställa oss världen utifrån – eftersom vi är ett med den. Eller som titeln på bokens sista essä lyder:

”Som ögat som inte kan se sin egen näthinna”.

Även om Inger Christensen knyter samman världen och orden på ett alldeles specifikt sätt, kan jag som läsare inte undgå att koppla hennes tankar till den store svenske humanisten Hans Ruin den äldres banbrytande verk ”Poesiens mystik” (1925). Här finns också den tanke, som är Inger Christensens – att det finns en stark men ogripbar förbindelse mellan just ordet och det innerligaste innerliga: mystiken. Att läsa Inger Christensen är sålunda att samtidigt tvingas meditera, kontemplera, uppgå och ingå; släppa tyglarna.

Man behöver inte alls vara speciellt intresserad av poesi för att överraskas och bli betagen av dessa Inger Christensens essäer. Perspektiven är så vida och djupen så djupa att envar läsare kan få svindel.

I bokens längsta essä, ”Slumpens ordnande inverkan”, utvecklas natur-kulturtemat ytterligare. Vi längtar tillbaka till naturen, antyds det, på ett nostalgiskt vis, samtidigt som vi inte har ögon för annat än det tekniskt-teknologiska. Christensen insisterar emellertid på själva den fundamentala kopplingen mellan natur och kultur och upphäver de ofta inbillade ”vattentäta skotten” mellan det ena och det andra.

Inger Christensens bok är dessutom en bok om poetik. Vilken förbindelse har världsfenomenen och språket, frågar hon sig. Och vilka konsekvenser kan och bör vi beakta utifrån det? På danska – eftersom det ligger närmare Christensens kind:

”Poesien er bare én av menneskets mange erkendeleseformer, og der går det samma skel ned gennem dem alle, hvad enten det drejer sig om filosofi, matematik eller naturvidenskab.”

Och: när människan uttrycker sig uttrycker sig världen.

Detta är för övrigt poetens klassiska belägenhet. Konfrontationen i timmar, kanske i dagar med det vita pappret, och med insikten att ”i begynnelsen var ordet”, samt ett begrundande av vilket ord, som genast ska börja förvandla ingenting till allt möjligt.

Här möts återigen poesin och mystiken – och människan och Gud.

The post Litterära klassiker: Om Inger Christensen och Hemlighetstillståndet first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. Bo Bjelvehammar har läst Horace Engdahls aktuella essäbok ”Ugglor i mossen” om idiom och konstaterar att den är stilsäkert skriven samt rik på infall och idéer.

Ugglor i mossen
Tankar om idiom
av Horace Engdahl
Norstedts

Vi tar ibland till alldeles särskilda språkuttryck, som inte sällan stelnat i sin form. Vi väljer att säga ”ana ugglor i mossen” i stället för att säga ”ana oråd” eller att misstänka att det finns en dold fara. Just detta specifika uttryck bygger på en språklig missuppfattning och förvanskning som skett över tid. Hur som helst är den språkvetenskapliga termen för sådana uttryck idiom.

Horace Engdahl har valt ut några av sina favoritidiom i en bok som heter just ”Ugglor i mossen”.

Han dissekerar dessa idiomatiska uttrycks natur och plats i språksystemet. Det gör han med en uppenbar glädje och en säker språkkänsla. Till detta kommer en framställning som är rik på infall och idéer.

Det är en lista på passande idiom – med uppgifter om ursprung, historia och betydelse. Varje idiomatiskt uttryck blir föremål för en språkhistorisk utredning. SAOB, Svenska Akademiens ordbok, har varit en ovärderlig hjälp i arbetet.

Några av de språkliga uttrycken har använts i hundratals år medan andra är helt färska. Många har över tiden bytt användningsområde och genomgått metamorfoser.

Vissa är välkända men andra tar jag del av för första gången, som detta ”att hålla hunden” – att hålla god min, att överse med en annan människas brister.

Så tillbaka till idiomet ”att ana ugglor i mossen” – det har funnits ända sedan 1600–talet och hade ursprungligen en annan lydelse – ”der er ulve i mosen”. Ordet ulv, varg, blev i svensk tappning förvrängt till en uggla.  

Det är en språklig vandring med en avspänd konversatör, en språkflanör, som avrundar sin bok med två tack, ett till SAOB och ett till Ingvar Oldsberg, som här benämns programledarsnille.

The post Horace Engdahl skriver stilsäkert om idiom first appeared on Opulens.

KERTÉSZ. ”Jag hade stor behållning av den här essäsamlingen som jag fann intellektuellt stimulerande och som återuppväckte mitt intresse för Kertész,” skriver Elisabeth Brännström som läst ”Imre Kertész och överlevandets skam” av Erik Löfvendahl.

Imre Kertész och överlevandets skam av Erik Löfvendahl
H:ström

När den ungersk-judiske författaren Imre Kertész fick ta emot Nobelpriset i litteratur 2002 var han den förste ungerske författare som belönades med det prestigefyllda priset, något som i vanliga fall borde ha lett till hyllningar och hög status i hemlandet. Så blev dock inte fallet i Ungern. I stället kröp antisemiter fram ur många av det ungerska samhällets skrymslen och vrår och det förekom flera inlägg i pressen där valet av Kertész kritiserades och det antyddes att när världen nu äntligen valde att belöna en ungersk författare gick priset till en jude och inte till en ungrare.

Kertész och den ungerska antisemitismen

Några år efter Kertéz död 2016 valde man också att ta bort hans mest kända bok Mannen utan öde från skolornas kulturkanon och vissa andra framstående och internationellt beundrade författare rensades också ut, bland annat Péter Nadas, även han av judiskt ursprung och Péter Esterházy, som varit djupt kritisk mot Viktor Òrbans regim. De berömda författarna ersattes av flera mer eller mindre bortglömda nationalistiska författare med motiveringen att de förbjudits under kommunisteran och att de skrev om ett Storungern som existerat före 1920. Det hör till saken att några av de nyinsatta författarna stått som medlemmar av den pronazistiska rörelsen Pilkorsarna som var ansvarig för mord på ungerska judar under andra världskriget.

I Kertész fall är det ju lätt att misstänka att han plockats bort från Ungerns kulturkanon på grund av sitt judiska ursprung, sitt val av ämnen och sin, enligt egen utsago, ständigt närvarande smärtpunkt som förblir Auschwitz, även när han skriver om något helt annat.

Tonen i Ungern när det gäller Kertész författarskap sattes redan under sjuttiotalet då Mannen utan öde, om den fjortonårige Györgi Köves som överlever Auschwitz, dit Kertész själv flyttades vid samma ålder, först refuserades innan den till sist gavs ut 1975, bara för att bemötas av negativ kritik från den ungerska kritikerkåren.

I sin fina essäsamling Imre Kertész och överlevandets skam utgiven på H:ström använder författaren och kritikern Erik Löfvendahl sig av flera olika perspektiv när han nu närmar sig Kertész, som han följt under många år efter den första lätt euforiska läsningen av Mannen utan öde.

Foukuserar på centrala punkter 

Erik Löfvendahl riktar i de nyskrivna essäerna främst in sig på centrala punkter i Kertész författarskap, bland annat på avsaknaden av hemhörighet. Kertész kände sig inte hemma någonstans, vare sig inom ett visst land eller en viss grupp. Under uppväxten var han, liksom många av Budapests assimilerade judar, knappt medveten om att han var jude. Den tillhörigheten tilldelades han av nazisterna. Möjligtvis ansåg han sig vara ungrare, men tyvärr delade inte det samhälle han vuxit upp i hans syn på saken. Den enda hemvist han hittade var i skrivandet och det var således inom dess privata cirkel som han genomlevde en stor del av sitt liv.

En annan central punkt är Kertész syn på auktoriteter, både inom familjer och samhällsstrukturer. Kertész hade ett komplicerat, sårigt förhållande till sin far som mördades av nazisterna 1945 och han överlevde själv två gravt auktoritära system som han lärde sig avsky: nazismen och kommunismen.

Löfvendahl skapar en sammansatt bild av Kertész

Essäerna i Imre Kertész och överlevandets skam är högst personligt hållna. Genom att göra nedslag i flera av Kertész verk och analysera både författarens prosa och svårtydda inställning till självbiografisk litteratur, samt undersöka den drivkraft och det flöde av tankar som låg bakom hans ständiga vilja till att uttrycka sig i skrift, skapar Erik Löfvendahl en sammansatt bild.

Jag hade stor behållning av den här essäsamlingen som jag fann intellektuellt stimulerande och som återuppväckte mitt intresse för Kertész både som författare och tänkare. Löfvendahl förmedlar som sagt en mångfasetterad bild av författarens verk, känsloliv och tankesfär.

Allt detta är synnerligen relevant i dagsläget då antisemitismen blivit en del av en alltmer påtaglig fascism i Europa och resten av världen.

The post Intellektuellt stimulerande essäer om Kertész first appeared on Opulens.

ESSÄ. ”Det finns en tydlig ideologisk dimension i separationen mellan det övernaturliga och det naturliga,” skriver Johan Eddebo, docent i religionsfilosofi. Här reder Eddebo ut begreppen och menar att vi bör ha ett annat förhållningssätt till det övernaturliga.

”There are more things in heaven and earth, Horatio,/Than are dreamt of in your philosophy”
(Hamlet av William Shakespeare)

I norra Sverige lever traditionen om blodstämning fortfarande kvar. En gammal praktik med samiska rötter där man med hjälp av besvärjelser eller andemakter stoppar ett blodflöde vid allvarliga skador. En mindre kontrovers uppstod 2002 när det framgick att Pajala sjukhus haft samröre med blodstämmare.

Om du bygger ett hus i Japan, ett land där majoriteten ser sig som icke-religiösa, så kommer byggbolaget per automatik att skaffa fram en shintopräst för att rituellt anhålla om beskydd och tillåtelse från de lokala andeväsen som rår om marken. Alla seriösa bolag i branschen budgeterar för detta. I samma land flockas även moderna, ”sekulära” besökare fortfarande till Osorezan, längst uppe på nordspetsen av Honshu, där det finns ett urgammalt tempel som placerats vid den aktiva vulkankratern. Här anses avståndet mellan världarna vara nästan obefintligt, och levande och döda kommer hit för att äta tillsammans och dela tröst, stöd och gemenskap.

Sedvänjor och föreställningar som knyter an till vad vi i det moderna väst kategoriserar som ”övernaturligt” är utbredda över hela världen.

Och i något annars så jordnära som SHL förekommer ”pre-game”-ritualer som i princip är identiska med den magi som utövas av jägare bland ursprungsfolk.

Sedvänjor och föreställningar som knyter an till vad vi i det moderna väst kategoriserar som ”övernaturligt” är utbredda över hela världen. De ser ut att vara en ofrånkomlig del av människans beteende och tankevärld även i radikalt sekulära samhällen. Och i kulturer som däremot inte gör någon stark åtskillnad mellan vetenskapen, religionen och det vi gärna avfärdar som vidskepelse, verkar andevärlden kunna samsas utmärkt med moderna kunskapstraditioner. Ett exempel är hur man inom modern kinesisk medicin drar praktisk nytta av religionens och den traditionella läkekonstens holistiska perspektiv för att beskriva och utforska samband som är svåra att komma åt med en reduktiv analys.

Ett tungt argument för de här kulturernas mer inkluderande förhållningssätt är just att den skarpa åtskillnaden mellan det naturliga som någonting verkligt och det övernaturliga som oseriösa fantasier inte alls håller.

Den traditionella distinktionen inom klassisk teologi och filosofi gick mellan det naturliga och det gudomliga, med en tredje kategori någonstans i mitten som kan översättas med ”det bortomvärldsliga”. Den här kategorin överlappar med sånt vi ofta pratar om som ”paranormala fenomen”. Men det bortomvärldsliga betraktades inte som företeelser i strid med naturlagarna eller normala orsaksprinciper, utan bara som fenomen man ansåg var svåråtkomliga för människans kunskap och varseblivning. I klassisk teologi har till och med Gud en natur, även om den är bortom det skapade.

Vår moderna världsbild bygger däremot fortfarande i stor utsträckning på upplysningstänkandets ganska barnsliga bild av vårt universum som ett slags urverk, och här ryms inte någonting man stämplar som paranormalt eller övernaturligt. Alla orsakssamband utom de strikt mekaniska åsidosattes, och Descartes teorier som helt skilde medvetandet från den fysiska verkligheten ledde till att en reduktiv materialism blev den totala förklaringsmodellen för allt som någonsin skulle kunna finnas i naturen. Sådant som värde, intentioner och mening bannlystes från den förkroppsligade omvärlden.

Vi kan börja med att undersöka om den moderna världsbilden verkligen hänger ihop särskilt bra i första taget.

Det är lite som att säga att vi från och med nu bara skulle få prata om sådant man kan beskriva med instruktionerna för att sätta ihop Ikea-möbler, eller med hjälp av reglerna från bordtennis. Allt som inte går att återföra på vad som står i ITTF-handboken finns egentligen inte på riktigt. ”Kanske kan man säga att hela livet är som fotboll”.

Men finns det något bättre alternativ? frågar då förespråkarna av det scientistiska perspektivet. Jodå, men vi kan börja med att undersöka om den moderna världsbilden verkligen hänger ihop särskilt bra i första taget. Man antar gärna att det bara är den materialistiska vetenskapen som kan ge uttömmande förklaringar som gör ”vidskepelsens” hypoteser överflödiga, och att påståenden om övernaturliga fenomen saknar det empiriska stöd som vi kan ge den vetenskapliga världsbilden. Det stämmer förstås inte.

Förutom den teoretiska evidens som förankrar religiösa och icke-vetenskapliga världsbilder finns det en hel del intressanta empiriska data som inte så enkelt låter sig förklaras utifrån en strikt mekanistisk natursyn. Det finns seriös forskning som ger stöd åt extrasensorisk perception och telepati, och anmärkningsvärda faktum som att massvis med människor säger sig ha fått oförklarliga kontakter med avlägsna anhöriga som just i det ögonblicket avlidit, vilket senare kunde bekräftas.

Men oaktat detta handlar den brännande frågan om i förhållande till exakt vilken vetenskap det är tänkt att vi ska reducera all världens utomvetenskapliga kunskap och erfarenhet. Biologin kan inte reduceras till kemin, och kemin kan inte utan återstod reduceras till fysiken – väsentliga data inom biologin går över huvud taget inte att fullständigt beskriva med teorier, mätapparater och metoder hämtade från andra vetenskapsgrenar.

Och då rör vi oss fortfarande inom naturvetenskapens område. Blandar vi in sociologi, psykologi eller historia i diskussionen så blir det ganska tydligt att det periodiska systemet, energilagarna och mekaniska orsakssamband inte ens i teorin kan säga någonting om hur René Magrittes konst hänger ihop med reformationen.

Så är det då biologin som är övernaturlig vidskepelse i förhållande till fysiken eller är det tvärtom?

Nonsens, invänder Ingemar Hedenius efterträdare. Båda de här vetenskapsgrenarna är strikt materialistiska och bygger på ”metodologisk naturalism”, och så länge humaniora inte kategoriskt avfärdar samma reduktiva förklaringsmodeller finns det ingen konflikt där heller.

Vi behöver alltså både fysiken och biologin när det gäller att förstå och beskriva verkligheten.

Men poängen som de missar är att till och med oförenligheterna inom naturvetenskapen visar att det reduktionistiska projektet är på helt fel spår. Vi kommer inte att ”i framtiden” kunna bevisa att någonting i stil med relationerna inom en elefantflock egentligen inte handlar om någonting annat än processer på atomnivå – helt enkelt därför att vi inte ens kan urskilja elefanterna som ett biologiskt mönster om vi begränsar oss till partikelfysiken. Vi behöver zoologiska och etiologiska observationer. Och har vi inte ens några elefanter blir det förstås meninglöst att försöka prata om vilka atomära processer som är beståndsdelarna i elefanternas relationer.

Vi behöver alltså både fysiken och biologin när det gäller att förstå och beskriva verkligheten.

Men om vi accepterar att det inom vetenskapen finns åtskilda discipliner som arbetar med olika versioner av den materiella verkligheten som till syvende och sist är oförenliga så faller också hela idén med reduktiv materialism. Till vilken version av materien är det allting ska reduceras?

Och utan en ”metodologisk naturalism” som bygger på upplysningstänkandets reduktiva föreställningsvärld går det inte längre att ställa kravet att renlärigt vetenskapliga metoder också måste hålla fast vid en och samma världsbild. Då följer också att även utomvetenskapliga kunskapstraditioner plötsligt kan göra anspråk på att säga någonting relevant om den verklighet vi lever i.

Men vanligt folkvett säger att det självklart också måste vara så. Om Hazda-folket eller skogsfinnarna har tagit fram kunskapstraditioner som är effektiva redskap i sina särskilda sammanhang – som fungerar – varför skulle det vara en bra idé att förneka eller utrota dem bara för att de händelsevis inte går att översätta till det för tillfället inflytelserika teorierna inom inom modern västerländsk biologi eller psykologi?

Det finns en tydlig ideologisk dimension i separationen mellan det övernaturliga och det naturliga.

Att Pajala sjukhus fick hård kritik för att ha befattat sig med kompletterande urfolksmedicin är alltså även ett uttryck för koloniala maktstrukturer.

Naturen har likställts med sådant som kan utforskas och kontrolleras med hjälp av den naturvetenskap som har sitt ursprung i västerländska institutioner designade för kontroll, exploatering och ekonomisk tillväxt. Data eller erfarenheter som utmanar den här åtskillnaden blir därför också politiskt problematiska. De undergräver indirekt den rådande maktordningen.

Att Pajala sjukhus fick hård kritik för att ha befattat sig med kompletterande urfolksmedicin är alltså även ett uttryck för koloniala maktstrukturer. Patientsäkerheten äventyrades knappast för att man uttalade en besvärjelse ovanpå den normala moderna behandlingen, lika lite som att bostadshus i Japan skulle vara mindre stabila för att någon råkar offra en frukt till en vattengud i samband med att man gräver grunden.

Ett alternativ till den föråldrade reduktiva upplysningsmodellen vore att helt enkelt välja en mer öppen och inkluderande natursyn. Det har kineserna gjort med sin nykonfucianism, det gör man i Indien genom att integrera vediskt tänkande med modern vetenskap, och en liknande utveckling äger redan rum i västvärlden med den nyaristoteliska vetenskapsfilosofins framväxt.

En grundsyn som inte på förhand stänger dörrarna till teorier och data bara för att de utmanar en viss metafysik skulle dels ge oss ett nyktrare förhållningssätt till ”det övernaturliga”. Den skulle öppna för ett mer kritiskt perspektiv på paranormala erfarenheter, som normalt inte betraktas utifrån någon sammanhängande eller genomarbetad kunskapsteori och bevisprövning. Den skulle samtidigt samtidigt göra vetenskapen en tjänst genom att inte begränsa de frågor som kan ställas eller de empiriska data man kan befatta sig med, och på det viset potentiellt möjliggöra helt nya former av kunskap.

Och att på allvar återupprätta en mer seriös förståelse av orsak och verkan än den vi hittar inom det mekanistiska paradigmet skulle till och med komma tillrätta med replikationskrisen. Replikationskrisen handlar om att resultaten i miljontals publicerade vetenskapliga rapporter och artiklar inte går att återskapa av andra forskare som försöker använda samma metod – vilket betyder att man aldrig hittat något orsakssamband i första taget. Den har vuxit fram mot bakgrund av en oseriös förståelse av orsak och verkan, där ”statistisk signifikans”, som egentligen bara är ett mått på stark korrelation, kommit att tränga undan de mer nyanserade orsaksmodeller som inte får plats i det mekanistiska paradigmet.

Men integrerar vi på allvar en strikt aristotelisk eller konfuciansk förståelse av orsak och verkan i modern vetenskaplig teori är det i förlängningen slut med den här problematiken.

Du får (tyvärr?) också tomtar, troll och spöken på köpet.

The post Johan Eddebo: Det är ingenting konstigt med det övernaturliga first appeared on Opulens.

FOTOGRAFI. Henrik Schedin har läst Susan Sontags texter om fotografi som nu finns samlade i en svensk översättningsvolym. En bok som uppfordrar oss till engagemang, menar han.

Om fotografi och Att betrakta andras lidande
av Susan Sontag
Översättning: Peter Kihlgård
Albert Bonniers förlag

Nuförtiden ser vi dagligen bilder och videor på hemskheter, allt filmas och fotograferas. Oavsett om bilderna kommer från Ukraina eller Gaza är det hemskt, och vi behöver ta ställning till hemskheterna. Kan vi göra något inför dessa bilder?

Om fotografi är en samling texter skrivna av Susan Sontag mellan 1973 och 1977 för The New York Review of Books som handlar om fotografi som fenomen och konstform. Den har nu kommit tillsammans med essän Att betrakta andras lidande från 2003, båda i svensk översättning av Peter Kihlgård. Hennes skarpa kritik är relevant för att förstå vårt samhälle sett genom kameralinsen.

Det är delvis en lektion i fotografins historia, men handlar lika mycket om vårt samhälle i stort och vår västerländska kultur. Redan på första sidan beskriver hon fotografi som en ”blickens etik”, och Sontag använder kamerans lins för att skildra vårt samhälle.

Fotografier är inte bara dokumentation av ett förflutet, menar Sontag, utan även ett sätt att hantera nuet. De utkristalliserar vår världsbild, inte nödvändigtvis genom att skildra en sanning utan snarare genom att utgöra en ”en slutsats”.  

Denna samling texter har sitt ursprung i en recension av Diane Arbus postuma utställning på Museum of Modern Art i New York, där hon kritiserar Arbus för att inte skildra de personer som är hennes motiv på ett mänskligt vis. Arbus fotograferade personer i samhällets utkant, fattiga personer, personer med funktionsnedsättningar, personer i sexindustrin eller excentriker som inte passade in.

Att fotografera är att fånga upplevelser menar Sontag och med den aktiviteten blir det en form av appropriering av motivets subjekt. Som fotograf tar du dig makten att fånga en upplevelse eller person, och Arbus har tagit en grupp i anspråk och gjort dessa människor till sina objekt. Arbus fotografier bygger på en tillgjord naivitet, menade Sontag, då den byggde på distans från subjekten hon skildrade och därför förfrämligade dem i stället för att skapa förståelse och medkänsla.

Fotografiet har en inbjudande ärlighet i och med att det utger sig för att avbilda verkligheten som den är, till skillnad från måleriets subjektiva avbildning. Nu vet vi ju att det inte stämmer när det finns retuschering, mörkrumsteknik och program som Photoshop, men fotografiets grund finns ändå kvar i vårt medvetande. Sontag skriver också att ”fotografier förklarar inte, de konstaterar.” Vi lär oss inte något av motivet enbart genom att se det, vi behöver också förstå kontexten kring det.

Fotografiers dokumenterande förmåga gör dem också lämpliga att använda för att skildra katastrofer och därigenom uppmärksamma oss på andras sorger. Därför belyser Sontag krigsfotografiet i Att betrakta andras lidande.

Sontag påminner oss om att de bilder vi betraktar också utspelar sig i verkligheten. Det är inte ett skådespel för nyhetsrapporteringen, utan verkliga upplevelser. I dag när en stor del av rapporteringen kommer från sociala medier, där det ofta finns ett personligt konto bakom bilderna är de mer intima och kanske därför också mer verkliga. Det var inte bara stora medieföretag, likt CNN, som under belägringen av Sarajevo rapporterade kontinuerligt. I dag är det till exempel enskilda palestinier, israeler eller ukrainare som i sociala medier lägger ut bilder från sin krigshärjade vardag.

Sociala medier skapar en närvaro som den opartiska journalistiken inte kan uppnå, dock är den privata rapporteringen via sociala medier subjektiv. Och detta behöver vi också förstå och hantera. Det innebär dock att bildmaterialet har eskalerat och Sontag varnar för att vi blir avtrubbade genom att dagligen se lidande avbildat. Att etiskt begrunda vad en bild kan innebära är kanske ännu mer relevant än tidigare i och med mängden medier vi konfronteras med. Det finns ett ansvar i och med att det står i vår makt att kunna fotografera vad som helst.

Bilder från krig och övergrepp innebär att vi blir medvetna om dem. Det är nog inte mänskligt möjligt att ta till sig vidden av den katastrof som faktiskt äger rum i Palestina idag, trots att vi överöses med bilder och videor. Däremot går det att genom ett urval bilder konstatera, för att parafrasera författaren, vilken katastrof som sker, och från det konstaterandet empatiskt förstå den andres lidande.

Det är i själva verket inte mängden bilder som är avtrubbande, det är den passiva reaktionen. Som reaktion på bilderna behöver vi sätta in oss i kontexten och förstå vad som försiggår, samtidigt som vi tillåter oss att känna medkänsla. Vem är det som har orsakat detta och vem är ansvarig? Det är inför dessa frågeställningar vi behöver sätta oss in i kontexten. Troligtvis är det svårt att förändra något från tv-soffan i Sverige, men vi kan fortfarande reagera och ta ställning.

The post Sontags texter om fotografi är uppfordrande first appeared on Opulens.

ESSÄER. ”Sven-Eric Liedman skriver underhållande och han är både kunskapsrik och ödmjuk. Med sina essäer skapar han ordning och reda i tankesmedjan,” skriver Bo Bjelvehammar.

Tidens smala näs
Tankar i en vilsegången tid
av Sven-Eric Liedman
Albert Bonniers Förlag

Sven-Eric Liedman är professor emeritus i idé – och lärdomshistoria och han har skrivit åtskilliga böcker. 2022 utkom hans bok om åldrandet, ”I november”. Det är en bok somv är både anspråkslös och personlig. Därtill skriver Liedman även artiklar i dagspress och tidskrifter.

Hans essäsamling ”Tidens smala näs” är en tankebok där han reflekterar över samtiden, blickar tillbaka och ger oss även ett visst hopp inför framtiden.

Bokens titel är hämtad från Shakespeares ”Macbeth”, och han är faktiskt inte den förste som använder detta citat som boktitel. Gunnar Serner, alias Frank Heller, gjorde det i sina memoarer ”På detta tidens smala näs: funderingar över ett liv” 1940.

Liedman redogör i sin bok för personliga minnen ända tillbaka till den tidiga barndomen om uppväxten i en prästfamilj, om de idéhistoriska studierna, vägen till socialismen och de samtida iakttagelserna. Till detta kommer kommentarer till dagspolitiken.

Han återkommer gärna och ofta till kritiska tankekedjor kring privatiseringarna av vård och skola, de borgerliga partiernas undfallenhet mot extremhögern och det tydliga marknadssamhälle, där medborgaren reduceras till konsument.

Sven-Eric Liedman minns andra tider, med ljus framstegsoptimism, när det mesta ansågs möjligt och genomförbart. Under hans långa livsresa har det skapats ett nytt samhälle, utan framstegstro. Och det har uppstått en klyfta mellan det lilla goda livet och det stora, som både är bortom och främmande. Samt fyllt av svarta orosmoln.

Men Liedman låter oss även ta del av de små glädjeämnena i livet – av vårfriska almlöv, en klättrande gröngöling och hur luften en dag är full av syrendoft. Jag uppskattar särskilt dessa små textsjok av naturlyriska impressioner.

Sven-Eric Liedman skriver underhållande och han är både kunskapsrik och ödmjuk. Med sina essäer skapar han ordning och reda i tankesmedjan. Därtill beskriver han detta samtidens gissel med alla tyckare. Åsikter är en personlig sak och han framhåller att de kan vara initierade eller ytliga, bygga på goda eller usla värderingar, men har likväl ingenting med faktiska kunskaper att göra. Det är till exempel inte en åsikt att jorden kretsar kring solen.

Jag konstaterar för övrigt att Sven-Eric Liedman fortfarande har ett ungt sinnelag.

The post Sven-Eric Liedmans essäer har stort läsvärde first appeared on Opulens.

BOKTIPS. Lis Lovén har läst två essäsamlingar, av Nobelpristagaren Albert Camus, som nu finns samlade i en aktuell volym ”Bröllop och Sommar”.  ”Språket är underbart måleriskt,” skriver Lovén.

Bröllop och Sommar av Albert Camus
Förord av Michael Azar
Översättning av Joachim Forsgren
Lindelöws bokförlag

Albert Camus tidiga essäsamling ”Bröllop” från 1936 fick 1954 en uppföljning i form av samlingen ”Sommar”. Nu är de samlade i en volym – ”Bröllop och Sommar”.

Det är som om den unge Camus målar fram sitt Algeriet med orden. Han gestaltar kroppslig tillfredsställelse i sol och hav. Språket är underbart måleriskt. Jag vet inte när jag läste något liknande sist. Kanske gör jag det för första gången.

När jag läser slår det mig att människan väldigt tidigt var tvingad att lära sig att läsa av, ja skanna, landskapet, skanna själva livet. Sol, hav, sanddyner, öken, träd, blommor. Det är ur denna funktion – att läsa av och notera – som litteraturen måste ha sitt ursprung. Och sådan är Camus. Han skannar och han målar. Så uppstår en länk mellan urgammal kultur och den moderna världen med teknologins landvinningar. Men Camus text ger mig också länkar till mitt eget inre landskap.

Camus menar att han är gift med livet, solen, jorden och med sitt födelseland. Han är djupt rotad i livet.

Det är världen med sin natur och kultur som ger honom inspiration, allt blir ett bröllop. Människorna befolkar blott essäerna som skuggor, som del av landskapet och städerna. Städerna blir här ofta huvudpersonen, med gator, boxningsmatcher, byggnader och monument. Jag tar ett exempel:

Kärlekar man förknippar med en stad är ofta av det hemliga slaget. Städer som Paris, Prag eller till och med Florens är inneslutna i sig själva och begränsar på så sätt världen därinne. Men Alger, liksom på andra avundsvärda platser vid havet, öppnar sig mot himlen som en mun, eller ett sår. Det man kan älska med Alger är vad livet erbjuder alla där: – – –

Alla sinnen måste aktiveras för att ta till sig Camus essäer.

I den andra delen ”Sommar” har Camus gjort en resa över haven och här släpper land och städer greppet. Via de sju haven tycks hans författarskap mogna. Det är paradoxalt. Han blir på det viset en främling i tillvaron.  

The post Sommarläsning: ”Bröllop och Sommar” av Camus first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. Judith Schalanskys spänst, i språk och tanke, resulterar i en essä som är större än sitt omfång, anser Erik Bovin, som läst hennes språkkritiska reflektioner över klimatkatastrofen.

Vacklande kanarier av Judith Schalansky
Översättare: Linda Östergaard
Pequod Press

I Vacklande kanariers blickfång ryms såväl miljöförstöring som gruvarbetares historiskt usla villkor. Framför allt är denna till omfånget blygsamma skrift en språkkritisk reflektion över klimatkatastrofen.

Tyska författaren Judith Schalansky kallar själv sin nya essä för ett misslyckande. Kanske har texten likt floden Oders ekosystem (på grund av en massiv fiskdöd) tippat över? Den svenska fysiska utgåvan av Schalanskys essä behöver kongenialt nog vändas upp och ned för att texten överhuvudtaget skall kunna läsas.

Ett misslyckande? Essän utgör ett utforskande och mot slutet har hon hunnit ifrågasätta flera av sina intellektuella fynd. I den bemärkelsen är jag beredd att ge henne rätt. Men så är också världen upp och ned och, uppriktigt sagt, har nog alla, i synnerhet författare, emellanåt känslan av att språket inte riktigt förmår härbärgera klimatkatastrofen.

Katastrofen har redan skett

Tankarna förs till författaren och filosofen Maurice Blanchots L’écriture du désastre (1980, Katastrofens skrift) som i denna skrift menade att katastrofen som sådan inte kan fixeras i språket eftersom den i viss mån undandrar sig erfarenheten. Det går, som Blanchot skriver, inte ”nå fram till katastrofen”, då den alltid redan har skett.

Schalansky intresserar sig för begreppet tipping points, som avser de kritiska momenten mellan två tillstånd då ”miljöförutsättningarna förändras så mycket att situationen tippar över”, exempelvis: ett kollapsande ekosystem.

Begreppet leder henne till uttrycket ʼthe canary in the coal mineʼ och fysiologen John Scott Haldane som under 1890-talet utredde olyckor i brittiska kolgruvor. Haldane kom fram till att kolmonoxidförgiftning orsakat gruvarbetarnas död. Han kom även på att man kunde använda kanariefåglar i gruvorna. Kanariefågeln är känsligare för giftiga ångor än människan och tuppar av cirka 20 minuter tidigare.

När kanariefågelns sång tystnat visste man således att det var bråttom att ta sig upp till ytan. Sedan dess har kanariefågeln i kolgruvan använts, skriver Schalansky, som ”en bild av desorientering, elände, utsatthet, fara”.

Ifrågasätter fokus på tippningspunkter

Hon landar emellertid i ett ifrågasättande av samtidens fokus på tippningspunkter samt hur fågelmetaforen fungerar i förhållande till klimatkrisen. Tipping points är svåra, hart när omöjliga, att förutse utan visar sig först i efterhand, när det redan är för sent. Och när fåglarna runt om i världen slutat sjunga kommer vi, till skillnad från sekelskiftets gruvarbetare, inte ha någonstans att fly.

I denna kontext får bilden också en antropocentrisk underton; är den verkliga katastrofen nära först när våra liv på jorden hotas – hur mycket bryr vi oss egentligen om djuren?

Beträffande klimatkrisen behöver vi i första hand inte fler begrepp eller språkliga bilder, och som Schalansky slutligen medger, lider vi inte av brist på kunskap. Vad som saknas är handlingskraft.

Då denna lilla skrift engagerar är den om ett misslyckande, i sådana fall, av ett sällsamt lyckat slag. Man bör påminna sig om att varje essä är ett försök. Några svar går inte att vänta sig, däremot sätter texten ingång läsaren genom att ställa relevanta frågor.

Denna bok lär man troligtvis inte hitta på Ulf Kristerssons och andra makthavares arbetsbord. Synd, då den hade kunnat tjäna som påminnelse om att inte ducka för en av vår tids ödesfrågor.

Schalansky debuterade skönlitterärt 2008 med romanen Blau steht dir nicht. Vacklande kanarier är fjärde boken att översättas till svenska av Linda Östergaard.

Schalansky är en god stilist

Ännu har jag inte läst en stor essäist som inte också är en god stilist. Schalansky, visar det sig, är inget undantag.

Av essän förväntar vi oss oväntade kopplingar och en viss kreativitet i valet av källor. Förväntningar som i föreliggande fall infrias. Ingen förvånas över att marinbiologen Rachel Carsons Tyst vår (1962) nämns. Att en ekoessäist skulle få användning av Aristoteles Om diktkonsten och den romerska författaren Plinius den äldre hade jag däremot inte väntat mig.

Schalanskys spänst, i språk och tanke, liksom hennes förmåga att överraska – resulterar i en essä som är större än sitt omfång.

The post Judith Schalanskys reflektioner över klimatkatastrofen imponerar first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. ”Det finns en öppenhet och en ärlighet i Stig Larssons skrivande, något som känns lika friskt som vårens första grönska,” skriver Bo Bjelvehammar som läst den aktuella essäsamlingen ”Högt och lågt”. En bok rik på idéer och uppslag med nya infallsvinklar.

Högt och lågt av Stig Larsson
Essäer
Albert Bonniers förlag

Under långa perioder är det förhållandevis tyst kring Stig Larsson, men så kan han plötsligt åter vara i rampljuset och göra mer eller mindre spektakulära och kontroversiella uttalanden.  

Han rör sig med lätthet mellan olika kulturella genrer som film, teater och litteratur. Och när han nu närmar sig 70-årsåldern är det uppenbart att han fortfarande hör till de tongivande i svenskt kulturliv.

Anledningarna till hans frånvaro kan skifta från sjukdom till en taktisk frånvaro för att rida ut en storm eller att han bestämt sig för att sluta att skriva såväl romaner som poesi.

Och så har det inträffat svåra saker i hans liv – han har blivit lurad på pengar, han har förlorat sin älskade katt Cecil eller så blir han som nu, i en stor och omskriven radiointervju i samband med den nya boken, anklagad för pedofili.

Detta är nu en gles essäsamling på etthundra sidor, som uppenbart kommit till under en lång tid. Som vanligt ventilerar han tankar om de mest skilda ting, fritt och associationsrikt. Flera essäer handlar om den svenska deckaren, och han ger även en lista över de tio bästa svenska deckarna genom tiderna. På första plats finns Stieg Larsson. Och så prisas nummer fyra på listan, Jan Guillou.

Stig Larsson delar också med sig av sina tankar om metoo, en rörelse, som han är kritisk till. Han höll sig under denna period i bakgrunden, för att undvika att själv bli uthängd. I sammanhanget prövas hans vänner Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault. Stig Larsson är under hela processen trogen en av sina bästa vänner, Horace Engdahl.

Det är en bok rik på idéer och uppslag med nya infallsvinklar. Särskilt uppskattar jag som läsare, det gränsöverskridande tankesättet, att söka nya förklaringar och ge nya belysningar när det gäller konstriktningar och rörelser inom filmkonsten.

Det finns en öppenhet och en ärlighet i Stig Larssons skrivande, som känns lika friskt som vårens första grönska.

Stig Larsson är ödmjuk inför sitt eget skrivande. Han ser det som ett privilegium. Detta att skriva innebär för honom att ge andra människor gåvor och att låta dem få följa med till det innersta och i det skrivna möta en annan människa.

The post Stig Larssons nya bok är rik på idéer och uppslag first appeared on Opulens.

ESSÄER. ”Lars Lönnroths bok får till sist, trots diverse invändningar, godkänt,” skriver Lis Lovén, som läst essäsamlingen ”Världen efter Ragnarök”.

Världen efter Ragnarök
Essäer om litteratur och kulturhistoria
av Lars Lönnroth
Ellerströms

Lars Lönnroths bok ”Världen efter Ragnarök” består av en uppsättning essäer om diverse ämnen som berör litteratur och kulturhistoria. Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, kritiker och kulturskribent. Den aktuella boken ska ses som ett slags bokslut över en mångårig verksamhet som i hög grad ägnats åt att studera framstående författarskap och den isländska medeltida sagalitteraturen.

Texterna glimmar till här och där. Jag tänker att dessa lärdomstyngda essäer ibland hade behövt lättas upp något. Dessutom tycks det mesta i boken redan ha sagts tidigare mer än ett antal gånger. 

Lönnroth är givetvis mycket kunnig och skriver om Taube, nordisk diktning, Ingegerd som blev prinsessa i Kiev, Pusjkin, Brandes, Lars Gustafsson och Göran Palm, med flera.

Vi får läsa om Rökstenen, Samarkand, Geijer, vad ett gränsland innebär, ja allsköns kulturhistoria kort och gott. 

Läsaren får till exempel veta att vår idé om vikingatidens natursyn är missvisande. Vår idé om denna epok dök upp under romantiken. Skogen har för vanligt folk alltid inneburit fara med vargar och underliga väsen.

Till det mest intressanta hör reflektionerna över farorna med det vilda. Långt tillbaka, ja än idag, var naturen något som måste bekämpas. Där verkar Lönnroth mena att aristokratin med sin bildning hade friare inställning till naturen. Dessa aristokrater kunde ju, till skillnad från allmogen romantisera naturen. Men det hade varit intressant om läsaren fått reda på att det finns ett motgift mot denna vår vilja, att bekämpa naturen.

Lönnroth konstaterar vidare att naturen har blivit avförtrollad. Han slår också fast att förr i tiden så handlade manlighet och krig om sant hjältemod och inte om folkmord. Men kan man, undrar jag, inte dra större slutsatser om viljan till ära och mod? Är det måhända inte just detta som det handlar om även idag? Att segra till varje pris.

Sedan kommer jag förstås med Lönnroths framställning mycket närmare Bellman. Det är nog det bästa kapitlet. Och ja, jag medger att här kan läsaren verkligen leva sig in i tiden som skildras. Och här knyter Lönnroth trådar mellan då och nu. Bellman skulle alltså kunna ses som ett slags performance-artist. Ja, här finns många tips om hur man kunde uppfatta Bellman. Kul!

Geijer-avsnittet framstår däremot närmast som skåpmat. Pusjkin-texten likaså.

Kanske lever vi i ett slags Ragnarök efter folkhemmets glansfulla dagar. Här återges hur både Göran Palm och Lars Gustafsson skrivit om en idyll som brustit. Jag blir sugen på att läsa Göran Palms ”Sverige en vintersaga.” Kanske för att se vad som gått fel i Sverige.

Men texterna lyfter tyvärr sällan på det vis som vore önskvärt. De guldkorn som jag hittat är som sagt fragmentariska, liksom utspridda här och där.

I slutet av boken kommer så det bästa av alla råd: ”Man väljer sin läsning efter egen risk.” Och Lars Lönnroths bok får till sist, trots diverse invändningar, godkänt.

The post Lars Lönnroths bokslut bjuder på spridda guldkorn first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. ”Litteraturprofessorn Holms lärdom både vad gäller litteraturen och litteraturvetenskapen framträder tydligt, men på det där behagliga sättet som utmärker god essäkonst,” skriver Anna Remmets, som läst ”Mnemosyne: Nio essäer om skapande” av Birgitta Holm.

The post Birgitta Holm ger prov på god essäkonst first appeared on Opulens.

ARBETARFÖRFATTARE. Gunnar Lundin ger här en introduktion till arbetarförfattaren K A Svensson (1891–1978). Lundin ser hur “den unga arbetarrörelsens bildningsideal har materialiserats i denne skånske humanist.”

Det finns mycket natur, mycket sol i K A Svenssons essäer. Han säger sig vara född i rännstenen och har genom folkhemmet som växt fram under hans livstid gjort en klassresa till stadsbibliotekarie i Helsingborg (han noterar omsorgsfullt sin bakgrund som han inte sviker). Men han blir inte polemisk på samma sätt som proletärdiktarna. Tacksamheten över att ha fått tillgång till bildningen och dess skatter gör att han ser som sin uppgift att förvalta ett klassiskt arv. På förmiddagarna läser han med hjälp av lexikon och grammatik Xenofons ”Memorabilier” om Sokrates, på eftermiddagen översätter han Shakespeares Sonetter. I ”Memorabilierna” finner han en formulering om jaktens glädjeämnen som nästan ordagrant återkommer hos Shakespeare, vilket skänker honom ett långt liv som fotnot i Shakespeareforskningen.

Den unga arbetarrörelsens bildningsideal har materialiserats i denne skånske humanist. Bildning är en ny syn på tingen, ett vita nuova för den som levt i industrialismens proletära misär. Han har skarp blick för hur medan levnadsstandarden höjs bildningslusten sjunker och en teknokratisk materialism tar över.

Att bli vän med en beundrad förebild gjorde inte K A Svensson inbilsk.

Stämningen i K A Svenssons ”Ordbyten” är tacksamhet över bildningen, att dess dyrbara ting blivit tillgängliga. När Vilhelm Ekelund efter landsflykten i Tyskland och Danmark flyttar in i ett hus i utkanten av Hälsingborg var han redan en favorit. Efter en tid dök Ekelund upp för att låna böcker på arbetarbiblioteket. Det blev livsavgörande (och alla livsavgörande händelser beror inte bara på solen utan framför allt på jordmånen!). Ett långt umgänge inleddes, i samtal och småningom, när Ekelund flyttat till Saltsjöbaden, i brev. Den hemkomne var bildningsgigant. Med tanke därpå förvånas Svensson över att han inte kunde minnas en enda gång då Ekelund behandlat honom nedlåtande eller överlägset. Ekelund avskydde polemiska meningsutbyten (han hade själv en kolerisk sida); striden mot impulsiva och tarvliga ordbyten ingick i hans hygien, så ersattes en polemik av en annan.

Att bli vän med en beundrad förebild gjorde inte K A Svensson inbilsk. Med en glimt i ögat känner han igen sig i Eckermann. Visst, Eckermanns ödmjukhet och ivriga antecknande finns där, men sinnet är mer likt Boswells. Ett anglosaxiskt common sense-drag som skapar hygglig immunitet mot tyska teologiska subtiliteter. Han uppskattar Dickens porträttkonst. Det är omöjligt att inte känna magin i att slå upp en sida i Boswells ”Life of Johnson” och få närvara vid ett afternoon-tea då det skälver i den tunge lexikografens kropp då han är på väg att yttra en replik som får Boswell att ångra att han inte är stenograf.

Stämningen hos K A Svensson? Pessimistisk syn på människan i teknokratins och vällevnadens epok, uppfattningen att visdom (även Dårskapens visdom) inte har allas öra – och en ”optimistisk” mystik. Liksom i mästaren Ekelunds senare verk med dess ”ho kairos basileus”, den goda stunden som riktmärke, har denna ”mystik” ett enkelt överlevnadsvärde. För den som någon gång upplevt ögonblick av livstotalitet, för honom har livet ”en gång för alla skänkt …sin fullhets överflöd, och det har blivit honom en orimlighet att betrakta sitt människoliv såsom för kort. Detta är inte resignation, det är dess motsats, det är positiv livsanammelse.”

Blir konst alls till om det inte finns en betraktare eller en läsare?

Den psykologiska skarpblicken är av samma sort som de engelska romanförfattare han beundrar, men den förenas med vad många skulle kalla en naiv optimism. Det är så han läser en livsföraktare och pessimist som Schopenhauer. Vad som hindrade Schopenhauer från en djup optimism, en som mycket väl kan förenas med en ytlig pessimism, var hans högmod. Livet blev i teori och abstraktioner värdelöst, men hans texter blir därför inte mindre värdefulla.

Enlig Montesquieu lever vi intensivast de stunder vi ägnar åt läsning. K A Svensson reserverar sig: ”Läsning i all ära, och underbart är det, att den som en ande ur Tusen och en Natt alltid står till tjänst med överväldigande gåvor. Men ingivelsen i högre ära – någon gång i högsta ära.”

Målaren Erik B Gustafsson tvingades av sjukdom hålla upp med att måla. Jag frågade honom en dag i hans lägenhet vid Nybroplan (nedanför fönstret försiggick folklivet och kommersen som alla dagar): ”Är det skillnad mellan då du ser och då du målar?” – G: ”Det är en himmelsvid skillnad.” Han ser genom att måla. Och en liknande skillnad finns mellan att skriva och att läsa en dikt. Och betraktaren av målningen, läsaren av dikten? Genom ingivelsen bli medskapare. Blir konst alls till om det inte finns en betraktare eller en läsare?

K A Svensson är (när vi använder presens om en död betyder det att verket fortfarande lever) en sentida pyrrhonist: skeptiker o c h troögd. På gamla dar tillägnar han sig, i Lao-tses anda, den gamles sinnelag. Han gläder sig naivt och ”okunnigt” åt tillvaron. Bildningsresan har lett honom fram till att prisa okunnigheten; det är den – inte ett övermått lärdom – som varje dag förnyar nyfikenhet och ger oss lust att lära.

The post Helgessän: “Bildning är en ny syn på tingen” first appeared on Opulens.