ESSÄ. Sociologiprofessor Carl-Göran Heidegren skriver om vad som är så speciellt med tretalet och dess stora betydelse för en fungerande demokrati.

Två blir tre

Det är något visst med tretalet. Man talar om ett triangeldrama, men inte om några kvadrupeldramer. Det mest kända triangeldramat torde vara den konstellation som Sigmund Freud gav namnet oidipuskomplexet.

Sociologen Georg Simmel menade i sin tur att den förändring som sker när två blir tre – två personer eller parter som blir tre – är unik. Den bär på en särskild dramatik. Att tre blir fyra, fyra blir fem, och så vidare, innebär inte någon lika radikal förändring. Låt mig vrida och vända lite på detta.

Vad som till att börja med kännetecknar två-gruppen är ofta en stark intensitet och exklusivitet: vi två – och inga andra! Är det inte så att förskjutningen från utsagan ”min bäste vän” till ”mina bästa vänner” redan inbegriper en förflackning och minskad grad av intensitet. Detta är förmodligen också förklaringen till att det är just den djupaste vänskapen som av och till slår över i den mest förbittrade och oförsonliga fiendskapen. Och omvänt att en djup vänskap inte sällan tar sin början med en mer eller mindre stark dissonans.

Två-gruppen tycks i hög grad karakteriseras av en allt eller inget-logik. Skälet till detta är rimligen att det i detta fall saknas en förmedlande tredje. Inte heller kan en oenighet lösas med hjälp av ett majoritetsbeslut: man är antingen ense eller oense. Det är väl denna binära logik som spökar i den förföljelsemaniska maximen: den som inte är med mig är mot mig.

Tretalet –  tre nya möjligheter

Följer vi Simmel så uppstår framför allt tre radikalt nya möjligheter när en tredje part tillkommer.

a) Den tredje får eller tar på sig rollen som förmedlare eller som den opartiske. Osämjan mellan två parter kan ofta neutraliseras genom närvaron av en tredje förmedlande part. Och när två parter kört fast i sina förhandlingar kan en tredje tillkallas som har att lösa upp motsättningen utan att ta parti för någondera parten.

b) Den tredje kan avsiktligt försöka spela ut de båda andra parterna mot varandra. Det kan till exempel handla om två säljare som konkurrerar om samma köpare. Den senare behöver då inte vara särskilt aktiv utan kan lugnt vänta ut de båda andra, det vill säga tills priset sänkts till en acceptabel nivå.

c) Men den tredje kan även vara i högsta grad aktiv och försåtligt ägna sig åt att härska och söndra, eller mera precist åt att härska genom att söndra. Den som lyckats skapa en rivalitet mellan två parter sitter ofta med trumf på hand: de båda andra parterna är upptagna av sin inbördes konflikt och försvagar ömsesidigt varandra.

Dyaden och triaden

Medan dyaden eller två-gruppen möjliggör sociala företeelser som arbetsfördelning, samarbete, utbyte, kontrakt, imitation, dialog, vänskap och fiendskap, så möjliggör triaden eller tre-gruppen sociala företeelser som, förutom de redan nämnda, budbäraren och översättaren (mellan två parter), voyeuren (som iakttar vad de båda andra har för sig), den svartsjuke, hackkycklingen och syndabocken (som de båda andra vänder sig mot).

Nya och mera komplexa former av social interaktion blir alltså möjliga när två blir tre. Att tillföra en tredje part är i flera sammanhang en social innovation av grundläggande betydelse. Två parter som inte delar något språk kan tala med och förstå varandra via en tredje (tolken eller översättaren), och två som drar åt olika håll kan närma sig varandra genom en tredje part som inte tar parti för någon (den opartiske och förmedlaren).

Tretalet och demokratin

Till den fria pressen hör rollen av den tredje som lyssnar på båda parter, utan att ta parti eller gå någonderas ärende. Den press som vägrar att lyssna på båda parter är inte längre fri. Man kan även argumentera för att demokratins grundform är två mot en, det vill säga majoriteten får sin vilja igenom. På samma gång uppstår frågan om minoriteten. Vad skall man göra med den som inte håller med? Skall denne försvaras eller förgöras? Endast det förra förhållningssättet är ur demokratisk synpunkt försvarbart som motvikt till majoritetens tyranni.

Den tredje är även potentiellt närvarande i den dyadiska kärleksrelationen, i form av den uteslutna tredje eller rivalen som lurar runt hörnet. Slutligen, Gud såsom den tredje som ser allting återkommer i sekulariserad form som voyeuren, spionen eller den nyfikne sociologen som vill öppna alla dörrar och avlyssna varje samtal.

The post Tretalet – vad sker när 2 blir 3? first appeared on Opulens.

ESSÄ. Enel Melberg berättar här om Värmlands två stora författare, Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding, samt förbindelselänken mellan dem – Ida Bäckmann.

”Ack, Värmeland du sköna, du härliga land!” Varje år på avslutningen av Kulturveckan i Sunne sjungs den sången stående som vid en nationalhymn. Den skrevs av Fredrik August Dahlgren till sånglustspelet ”Värmlänningarne” 1846, och har sedan dess stått generationer av värmlänningar varmt om hjärtat. Och lustspelet framförs i Ransäter varje sommar.

Lokalpatriotiskt omhuldas och tillvaratas även landskapets två stora författare runt förra sekelskiftet: Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding; Lagerlöf främst genom Västanå teaters alltmer hyllade iscensättningar av hennes romaner, medan flera av Frödings dikter har tonsatts och sjungs eller reciteras i olika sammanhang.

Selmas möte med Gustaf

Det enda mötet som finns omvittnat mellan Selma och Gustaf ägde rum på Öjerviks herrgård vid Frykens strand år 1880, förmodligen strax efter att han hade tagit studenten. Mötet i Öjervik mellan den unga Selma och den två år yngre Gustaf har hon själv skildrat så här: ”Han var skön som en lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan”, fast stel och arrogant. ”Trots den stora skönheten funno vi flickor honom avskyvärd”. I sin tidiga sonettperiod kunde hon inte heller låta bli att skriva om honom: ”Sin mun han ej till vanligt löje drager / blott till ett hån emot vår dårskap all. / En vild vulkan, fastän på ytan kall. / Mjuk såsom stål, ljus som en midnattsdager.”

Gustafs släktingar på Öjervik var hans farbror Bengt Fröding med familj. Dottern Siri har också skrivit memoarer och berättat om sin kusin Gustaf och andra släktingar, bland annat om ytterligare en bror till Gustafs far Ferdinand, Jan Fröding, kallad Abben, en så kallad överliggare i Uppsala och släktens lustigkurre. Rumlare och studenter som det inte blev så mycket av fanns det ingen brist på i trakten.

Frödings rumlarhistorier

Själv måste Selma med envishet och gråt övertala sin far att få gå på lärarinneseminariet i Stockholm, medan studentmössan för flickornas del ännu hägrade vit och ouppnåelig uppe på hyllan. Med tiden nås hon nog av Gustafs rumlarhistorier i Uppsala, hur han super upp både arvet efter fadern på 17 000 kronor, ungefär tre årslöner för en professor, vilket bara räckte lite mer än ett år för honom, eftersom han var mycket frikostig mot sina kamrater. Det berättas om hur han hade en plåtlåda vid dörren på studentrummet där kompisarna bara kunde förse sig med pengar. Tidvis bodde han hos sin syster Matilda, som hade köpt en gård i Slorud för sina pengar.

Det var också på Matildas Sloreborg som han hittade inspirationen till ”Räggler och paschaser”, åtminstone till dikten om studenterna på jakt:

                                 Studentan va i trakta  (Studenterna)

                                når jäntan va i vall,  (jäntorna)

                                studentan va på jakta,

                               dä ven och dä small.

Dikten slutar med att ”ôrran å tjädran slapp unna, men tackan å kalvan, di feck en blodi dö.”

”Vackert väder”

I debutboken ”Guitarr och dragharmonika” finns dikten ”Vackert väder”, som utspelar sig i en båt på sjön Värmeln i närheten av Slorud. Även hans vistelse där spelas upp som ett bygdespel på Brunskogs årliga Gammelvala (Den gamla världen) med höjdpunkt i diktgestaltingen, då det tafatta jaget kommer roende på sjön och blir utskrattad av de mötande flickorna, också i båt. Hans självironi och rimsmideri är det inget fel på, och inte heller förmågan att i klanger måla upp vackra bilder:

                                 Klar låg himlen över viken,

                                 Solen stekte hett,

                                och vid Haga ringde Hagas

                                gälla vällingklocka ett.

                                Brunnskogs kyrka stod och lyste

                                som en bondbrud, grann och ny.

Frödings alkholism

Fröding ärvde även en faster som efterlämnade 12 000 kronor åt honom, men då hade han redan börjat söka bot för sina alkoholspetsade sjukdomar. På besök hos systern Hedda i Göteborg fick han läggas in på Sahlgrenska ett tag, och kom sedan till en badanstalt i Varberg där drickandet fortsatte, men där rekommenderades han 1890 att söka sig till ett sjukhem i Görlitz i Tyskland som var specialiserat på alkoholistvård. När han blev utskriven var han försvunnen i en vecka och hittades hos prostituerade i Dresden. Systern Cecilia ombesörjde den resan och det var hon som mest fick se till att han kom under vård. Sedermera blev det sjukhem i Stockholm och Uppsala, och sista anhalten var i Villa Gröndal på Djurården under övervakning av sjuksystern Signe Trotzig. ”Det stod kvinder bag ham” som det heter i Peer Gynt.                                                                                                                                                           

Selma och Gustaf

När ”Stänk och flikar” kom ut 1896 hade Selma Lagerlöf försökt få tag i den konfiskerade upplagan i Landskrona där hon arbetade som lärare. Den hade dragits in på grund av dikten ”En morgondröm” som blev åtalad för ”osedlighet”, vilket Lagerlöf reagerade över med ilska: ”De har mördat vår största sångare”. Den känslige Fröding blev säkert knäckt av det trots att han blev frikänd, menar hon. Han hade i sin tur skrivit en välvillig anmälan av hennes debutverk ”Gösta Berlings saga” när den kom ut, samma år som hans egen debut inhöstade strålande recensioner.

Tio år efter hans död 1911 fick Selma Lagerlöf hålla ett anförande till hans minne där hon, antagligen utifrån Richard Bergs berömda målning av Fröding på sjukbädden, utmålar honom som Strömkarlen. Medan hon skrev talet steg även Ernst Josephssons unge fiolspelande Strömkarl fram; han lyssnar till forsens toner och omskapar dem på sin fela. Och hon skrev en dikt om Fröding där hon vände sig till Värmlands döttrar: De kanske tar honom för en storfula som ligger och flyter så gammal och grå i strömmen, men vänta bara ”tills ni möter hans ögon, som stirrar mot stjärneljuset, de förfärliga strömkarlsögonen, de där varken vet av hopp eller längtan, de där endast tigger och ber om förintelse …”

Selma Lagerlöf och fiolens sång

Fiolen sjunger i flera av Selma Lagerlöfs verk, inte minst ”En herrgårdssägen”, där studenten Gunnar Hede försummar studierna, inte på grund av dryckenskap, utan fiolspel. Efter ett drastiskt och misslyckat försök att rädda föräldragården, samt en bruten förlovning, blir han galen; en bespottad och folkskygg gårdfarihandlare som kallas Getabocken och som inte längre kan spela med samma glöd på sin fiol. Inte förrän flickan med stjärneögonen som förälskat sig i honom när hon såg honom som barn räddar honom tillbaka. Själv har han likt en förvrängd Orfeus väckt henne till liv då hon blivit begravd som skendöd, följden av en depression och känslan av att vara oönskad.

För mig verkar denna student snarare symbolisera den ouppnåeliga studentmössan och skapandet

En student förekommer också i Lagerlöfs självbiografiska ”Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf”, där det tonåriga jaget blir betuttat i Studenten som samtalar med henne på tåget till Stockholm och behandlar henne som en jämbördig människa. Sedan ser hon studentmössan flimra till lite varstans och återser honom också, fast får då veta att han är förlovad, senare att förlovningen är bruten, medan fantasierna om honom blir alltmer fiktion. För mig verkar denna student snarare symbolisera den ouppnåeliga studentmössan och skapandet som sätts i gång hos den unga Selma, än gå tillbaka på någon reell ungdomsförälskelse.

Den farliga fiolen, Strömkarlen, galenskapen som den kan leda till står också nära den konstnärliga inspirationen och passionen; passionen som både helande kärlek och lidande. Dikten som frälsning. Man kan tänka sig att Selma Lagerlöf lät sig inspireras av både den unge och den gamle Gustaf Fröding, som hon knappt hade träffat men kände sig besläktad med som konstnär.

Den uppsökande Ida Bäckmann

Den verkliga förbindelsen dem emellan heter emellertid Ida Bäckmann. Hon som först sökte upp Fröding, brevväxlade med honom, besökte honom på sjukhemmen tills hon blev portad av Cecilia, kanske för att det sas att Gustaf och hon tänkte gifta sig. Själv sa Ida Bäckmann att hon föreslog en förlovning för att rädda honom efter åtalet av ”En morgondröm”. Efter hans död närmade hon sig Selma Lagerlöf i stället, fångade hennes intresse genom att säga att hon känt Fröding väl, överöste henne med presenter och skrev brev, tills Selma tyckte att hon blev för besvärlig och försökte leda in hennes tankar på att skriva en bok om Fröding i stället.

Selmas inställning till Ida kan kallas ambivalent, hon tyckte nog att Ida var en frisk fläkt, berest och frejdigt skrivande, nästan en krigsreporter, och på gamla dagar delade de ett visst spiritistiskt intresse. Men Ida ställde också anspråk, något som Selma inte kunde tillmötesgå.

Selma och Ida ‒ en komplicerad relation

Selma hade kraftigt uppmuntrat Ida till boken, den första biografin (fast med personliga och fiktiva element) om Gustaf Fröding, som kom ut kom ut 1913. Den väckte emellertid skandal och Selma fegade ur och försvarade den inte. Vilket gav upphov till dåligt samvete och ständig underdånighet gentemot Ida, som började ställa allt större krav och mästra, ofta med budskap från Gustaf och Selmas kära väninna Sophie Elkan i himlen, sedan denna också dött. Efter Selmas egen död skrev Ida Bäckmann boken ”Mitt liv med Selma Lagerlöf”, där bland annat deras brevväxling citeras och Selmas roll i tillkomsten av Frödingboken beskrivs.

Fröding inspirerade

Selma Lagerlöfs inställning till sin värmländska kollega verkar ha fått sin prägel av det första mötet och den arroganta studenten med den ouppnåeliga studentmössan, något som hon sedan själv kunde använda sig av i sina berättelser, men också av hans diktning, strömkarlsfelan, som hon kunde dela med honom.

The post Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding – förbindelsen first appeared on Opulens.

POESI. Carsten Palmer Schale gör en återblick på den danska poesins utveckling under senare decennier och en djupdykning i antologin ”Nervsystem” som utkom för tio år sedan. Han försöker också besvara frågan om vad som gör den danska poesiscenen så vital i jämförelse med den svenska.

Samtida dansk poesi  i urval

1987

1987 – för 38 år sedan – utkom Ragnar Strömberg, på förlaget Legenda, med antologin ”Beväpnad med vingar”, där svenska läsare fick möta unga, danska poeter som Michael Strunge, Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen. Upproret bestod då i en reaktion mot den prosaiska och torra politiska dikt som dominerade danskt 70-tal långt hårdare än här i Sverige.

2002

”Och ditt hjärta slår och slår – 12 unga danska poeter”, som av Ellerströms gavs ut 2002, var en brett upplagd presentation av den unga, ja faktiskt den yngsta danska poesin 15 år senare. Boken växte fram ur en nyfikenhet på vad som hände i ung dansk poesi just då. För urval, översättning och förord svarade Marie Pettersson och Annika Rydén. Boken finns förresten fortfarande i lager hos förlaget.

Samtliga tolv deltagare hade också debuterat efter 1995, flera av dem så sent som på 2000-talet. Här fann översättarna något man saknade i den unga svenska poesin. En direkthet, ett mod, yvigare gester och större anspråk. Anspråk på att säga något om världen utanför språket, mod att vara storvulen, mod att vara barnslig.

2015

Ellerströms förlag har beskrivit ”Nervsystem – ung dansk poesi” (2015) som en uppföljare. I denna antologi sammanställd av Jonas Rasmussen medverkar: Søren Petersen & Christian Bretton-Meyer, Sternberg, Rasmus Halling Nielsen, Maja Lee Langvad, Anders Abildgaard, Palle Sigsgaard, Theis Ørntoft, Amalie Smith, Julie Sten-Knudsen, Mia Degner, Louise Juhl Dalsgaard, Asta Olivia Nordenhof, Olga Ravn, Morten Chemnitz och Yahya Hassan.

Nya generationer unga danska poeter har under de senaste decennierna gett ut diktsamlingar som hamnat på danska bästsäljarlistor, kammat hem priser och väckt livliga diskussioner på de inhemska kultursidorna. 

”Nervsystem” är en mycket variationsrik samling texter som rör sig mellan stramt tillbakahållen naturlyrik, intima kroppsskildringar och vital samhällskritik.

Många unga danska poeter har ett tydligt politiskt och socialt engagemang i dag, något som alltså åtminstone delvis skiljer dem från en ungefär två decennier äldre generation diktare. Poeten Søren Ulrik Thomsens rader från 1982 var under lång tid emblematiska för förhållandet mellan dikt och samhällskritik: ”Inte hälla verkligheten på dikter / Inte hälla dikter på verkligheten / Bara skriva dikter / Verkliga dikter”.

Att stycka upp 40-50 år i 10-15-årsperioder tycker jag dock vittnar om en konstruerad vurm för indelning och kategorisering. Jonas Rasmussen tycks mig också, både explicit och implicit, motsäga sig själv på denna punkt i sitt i övrigt intressanta förord. Sålunda har i Danmark Poul Borum varit en modern Brandes i mer än ett halvt sekel – med inflytande även efter sin död. Det finns en färdiglagd stengång, påpekar Rasmussen själv, direkt från Borums skrivarverkstad till det stora förlaget Gyldendal. Vidare bör det vara mer än självklart, även för den som inte för tillfället tycks vilja erkänna det, att poeter som Inger Christensen och Pia Tafdrup, varit inflytelserika under nästan lika lång tid. Brottet är med andra ord inte så abrupt som många skribenter tycks hävda. För övrigt är ju även existensen politisk.

Dansk poesi i kontrast till den svenska

Vad som däremot är intressant, är att se är hur det trots allt över tid tycks ha skett en viss förändring beträffande ton, stil och tema. Ännu viktigare är det att ställa den yngre danska poesin i kontrast mot den unga (och medelålders) svenska poesin. Viktigast är dock att få ett välbehövligt svar på vad som skett på området. Vad utmärker sig? Och särskilt så visavi ”oss”? Låt oss gå till (den numera på förlaget slutsålda) antologin och se efter!

“Nervsystem”

De förföriska, fjärilslätta och humoristiska metaforerna i dubbelpoeterna Petersens & Bretton-Meyers texter bör inte förleda oss att tro, att här inte finns utrymme för allvar. Likafullt är det den syrerika och stilistiskt viga samtalstonen som får mitt sinne att fyllas av glädje. Det är lite Alexander Weiss över det hela. Hur definierar man egentligen vissa ord och begrepp – djupast sett? Iakttagelser och frågor virvlar runt det till synes banala. Märkliga kollisioner mellan verklighetens sidor!

Artistnamnet ”Sternberg” hänvisar till poeten Jesper Sternberg Nielsen. Sternbergs poesi framstår som språktekniska övningar parade med samhällskritiska giftpilar. Cyborgen, det patriarkala våldet och en sorts förundran över det absurda i tillvaron lyser i eldskrift. Orden flödar i rännilar, konstruerar mekaniska världar och murar sten på sten i vårt moderna panoptikonfängelse. Ett depressivt stråk flyter likt Styx under den konceptuella bebyggelsen. Sternberg är språkvirtuos och semiotiskt prövande. Han är ironisk. Omkastningar av begrepp formulerar viktiga frågor.

Rasmus Halling Nielsen skriver en mångbottnad lyrik, vari friktioner mellan disparata element alstrar energi som alstrar mening. Nielsen är en poet som framstår som både lekfull och pretentiös, svårgenomtränglig och öppen, ojämn och högintressant. Särskilt det säregna bildspråket kräver sin läsare. Nielsen är såväl sensuell som surrealistisk och en aning magisk. Han är också metapoet.

Texten brinner.

Relationen mellan utanförskap och innanförskap, identitet och kultur, yttre och inre rörelser och ”danskheten” utgör golvet i den etiskt laddade dikt som den adopterade dansk-koreanskan Maja Lee Langvad skriver. Formellt bygger hon i detta urval upp sin observationsplats med hjälp av en serie djupt oroande frågeformulär. Texten brinner.

Ingenstans i modern nordisk poesi har jag stött på ett så smidigt filosofiskt sätt att ringa in och sätta fingret på den nordiska rasismen och främlingsfientligheten. I Maja Lee Langvads långa konceptdikt ”Hun er vred – Et vidnesbyrd om transnational adoption” hamras vreden in som ett maniskt mantra. På det följer en lång personlig redogörelse av erfarenheten av att vara adopterad, liksom en systematisk avklädning av den adoptionsindustri som bara i Sydkorea inbringar femton miljoner dollar varje år. Identitet, moral, svärta, och en sorts smärtsam humor står i centrum. Och ”Danskheten”. Och – öppet och mer dolt – Pia Kjærsgaard!

Vem är jag, vem är du, vilka är vi?

Den som är förtjust i poetiska sentenser eller aforistisk dikt bör läsa Anders Abildgaard. Utsagorna formerar sig likt existentiella remsor uppklistrade i det offentliga rummet – och det privata. Paradoxer, motsägelser, humor och rebusar mejslas ut och ställer läsaren framför de ömsom konvexa och ömsom konkava speglarna. Vem är jag, vem är du, vilka är vi? Marginalanteckningar och iakttagelser av konkreta detaljer suggererar närmast omärkligt fram en värld som är besynnerligt undflyende och fenomenologiskt minerad.

Tvivlets komplexa anatomi

Palle Sigsgaard väcker oro med sina milt ironiska och stilistiskt experimentella förmedlingar av vardagsvärlden. Vi ser oss och livet genom varandras glasögon och språkliga filter. Det nödvändiga är alltid bara ett komma i en ofullbordad mening om ontologin. I en lång dikt om en kvinna som hyser tvivel erinras vi inte bara om den danska scenpoesin, utan också och fastmer om det programmatiskt dubbeltydiga å ena sidan och det eventuellt möjliga å den andra. Det är ingen tillfällighet att Herakleitos och Parmenides får formulera den filosofiska utgångspunkten – den vi kanske måste återvända till för att på nytt kunna sterilisera våra kirurgiska begrepp. Ifrågasättandet av det nödvändiga. Det nödvändigt onödiga och det onödigt nödvändiga? Tvivlets komplexa – och ironiska – anatomi. Ordens brist på förankring i en giltig grammatik – som livets brist på fäste i stabila strukturer. Panta rei – men också hotet från motsatsen?

Illusion och science fiction

Det finns ett både metapoetiskt och ultrakonkret anslag i Theis Ørntofts relationistiskt djuplodande och socialantropologiska undersökningar. Språk, juridik, tidslighet och existens bollas fram och tillbaka över nätet som om Sharapovas tredje matchboll utgör tillvarons själva poäng. Den återhållsamma, anspända, digert tystlåtna. Det möte – den punkt – som kommer att avgöra alla beslut i det kommande livet. Livet kan förstås både som illusion och science fiction. Bilder växer och krymper och försvinner. Tsunamin är ett existentiellt tillstånd.

Analyser av det danska samhället

Samlingen. Den ekologiska helheten. Konvergensen och systemet. Se där ytterst viktiga kodord för Amelie Smiths poesi. Smith är ett språkgeni – och en filosof besläktad med ekosofiska storheter som Jane Bennet och Arne Naess. Hennes tekniskt-naturvetenskapliga utbildning ingår här även förening med hennes skrivarutbildning. Jag skall inte göra någon hemlighet av att detta är min personliga favorit i den här antologin.

Texten kretsar kring dualismen eller möjligen dialektiken mellan samling och upplösning – och också – i en numera (på gott och ont) etablerad poetisk tradition – begreppen ordning och entropi. Inte minst är Smiths bidrag dock laddat med moraliska implikationer. ”En död kropp är i spridning”. Både rent konkret och i en mer överförd bemärkelse utgör dikterna kemiska analyser av det danska samhällslivet. Celldelningens hastighet är naturlig och onaturlig och en förutsättning för barnets utveckling, samhällets uppluckring och den cancerogena populismens nej. Upprepningarna och systemtänkandet kan på en och samma gång framkalla trygghet och klaustrofobi.

Våldet smyger sig på

Etik är det i många avseenden också frågan om hos Julie Sten-Knudsen. I relationerna mellan män och kvinnor, danskar och invandrare, religion och sekularitet. Dikterna flammar upp som trädkronor eller antar ytans och sotflagans svartvita flagg. Förtrycket och den existentiella ångesten har invaderat språket som sådant. Sten-Knudsens dikt är grafiskt stark på ett betydelsebärande sätt: vi lever i eller på ett kors? Våldet smyger sig på. Livet naglas fast med sylvassa ordstift.

Relationsvåldet, närvarande hos flera av poeterna, är kanske särskilt framträdande hos Mia Degner. Men det handlar här inte alls bara om en tvåsamhets implosion, utan än mer om – som jag uppfattar det – mänsklighetens. ”Koncentrationsläger är det första ordet”. Det som får dikterna att höra ihop är upprepningarna, den rytm som skapas av varierad upprepning. I farföräldrarnas värld tar sig de hårda omständigheterna in. Ett förlopp styrs av beslut.

Asta Olivia Nordenhof lyfter fram våldet i allmänhet och våldet mot kvinnor i synnerhet. Det meningslösa som ambition. Äcklet och grymheten. Tomaten som hotar att brista – en symbol för både liv och död, möjlighet och hot. Knull, råhet, hot. Det rika pisset. ”Danskhet och all annan skit” versus handgreppets sensulla närhet och värdighet. Taktila minnen från förortsrum. Överdoser. Klassklyftor. Det finns kärlek! Nordenhof svävar språkligt runt i sin kakelbeklädda värld som en ilsken bålgeting.

Erotik och språkexperiment

Louise Juhl Dalsgaard är taleskvinna för bland annat emellanheten; ett socialt tillstånd som kan växla innebörd och tyngd som ebb och flod. Men även för den prekära balansgången mellan rätt och plikt. Likafullt, och också ställd axel vid axel med de andra, framstår hon för mig som samlingsvolymens främsta företrädare för det erotiska. En långsam dansk form av flamenco eller tango. I detta: existensens eld.

Språkexperiment kan vi beakta hos Olga Ravn. Samtidigt finns här håligheter i tillvaron som smärtar och sticker. Om än temperamentsfull och intensiv så det räcker, förefaller mig verkshöjden och textens modus operandi mindre tilltalande.

Säregen naturlyrik

Morten Chemnitz skriver en säregen form av naturlyrik, som däremot omedelbart tilltalar mig. Den handlar lika mycket om livet som natur som om naturens ekologi. Vi inbjuds att iaktta en iscensättning av vårvintriga korsvägar, och den kultur som samtidigt är natur. Vi är det vita. Vi är också och snart det gröna och vinden som vänder tillbaka från innergårdens vajande växtstänglar. Men Chemnitz dubbelexponerar också dagen i dagen och livet i livet och lövet och oss. Och varandras är vi i allt. Just denna form av naturlyrik är helt ny för mig, men inbjuder till vidareläsning. Det är som vore vi, som för övrigt hos Sternberg, inblandade i en kulturens och naturens ömsesidiga befruktning.

Yahya Hassans poesi

Antologin ”Nervsystem” inleddes med metaforiska krumbukter och humoristiska allusioner. Den avslutas med ett rasande utdrag från den numera berömde, och i förtid döde, Yahya Hassans egennamnsbetecknade debutsamling. Det är klart att Hassans dikt är stark, och starkt oroande, men ur rent poetisk synpunkt finner jag den relativt alldaglig. Däremot kan man knappast överskatta Hassans signalvärde i den litterära tiotalismkontexten i Danmark. Detta faktum sluter för övrigt den cirkel som Jonas Rasmussen påbörjade i sitt förord.

Politisk poesi

Danmark har även fortsättningsvis upplevt en spännande utveckling på poesiscenen. Poeterna har åtminstone blivit mer politiska – och politiska poeter, märk väl, inte plakatmålare, Därmed har de också fått tillträde till det offentliga rummet på ett helt annat vis än vad som tidigare varit fallet.

Det jag upplever vara kännetecknande för lyriken i ”Nervsystem” är att det ironiska inte längre utesluter det allvarliga – eller tvärtom. Postmodernismen, i renodlad bemärkelse, har varit haft betydelse, men kan inte upprätthållas längre. Det utesluter inte att man kan använda ironi, humor och sarkasm i sina verk. Tvärtom kan samma verk – det tycker jag att man kan se hos till exempel Theis Ørntoft – både inta den postmodernistiska positionen och en allvarlig, akut position samtidigt.

Många av de poeter vi talar om nu har vuxit upp i en tid då välfärdsstaten håller på att avvecklas. Man börjar se människor falla ut ur trygghetssystemen, och det är väldigt våldsamt. Solidariteten har varit dalande generellt i Danmark. Speciellt i det offentliga samtalet, och särskilt för dem som är ekonomiskt utsatta eller inte tillhör den homogena gruppen. Allt detta får det etiska att framträda tydligare – och mycket tydligare än i Sverige, även om viss politik smugit sig in även här. Att skriva politisk poesi kan emellertid vara riskfyllt. Om gestaltningskraften försvagas utöver en viss gräns töms politiken på poetisk vigör och poesin kan falla in i ett svart hål.

Varför har poesin kunnat blomstra?

En viktig grund till att den unga litteraturen kunnat blomstra i Danmark är för övrigt den starka och levande litterära uppläsningstraditionen. En annan är förlagspolitiken. Gyldendal ger ut väldigt många fler debutanter än Bonniers, och rätt många fler diktsamlingar.

Redan 1987 slog Ragnar Strömberg fast att hans urval ”har det gemensamt att de är sinsemellan mycket olika.” Skillnaden nu är väl att poeterna är ännu mer olika.  Och att de danska poeterna utmärker sig mot sina svenska kolleger främst genom att vara mer konkreta än abstrakta. Metaforerna som används är djärva, hisnande, uppkäftiga. Den chockerande direktheten fanns redan på 80-talet, bland annat i Strunges rapporter från psykoser. Här skrivs det uttryckligen och explicit om det privata, om sex, svett, blod, toalettbesök, sjukdomar, gränslösa erfarenheter – kort sagt: om liv. I sammanhanget kan också nämnas en ung och arg poet som Amina Elmi som slog igenom 2023 med ”Barbar [Tavshedens objekt]”.

2000-talets digitala genombrott

Under det tidiga 2000-talet föddes onlineplattformar som förändrade hur dikter publicerades och delades. Digtsamleren blev en samlingsplats där både etablerade och nya röster kunde nå en publik direkt på nätet. Initiativet, drivet av David A Jensen och Michael Juhl Svendsen, har sedan starten främjat och utvecklat dansk poesi genom att presentera tio fasta skribenter samt en rad gästpoeter som kontinuerligt publicerar nytt material.

Nyckelpoeter och stora genombrott

Pia Tafdrup och ”Sansekvintetten” (2012–2022)

Pia Tafdrup, en av sin generations mest inflytelserika poeter, avslutade 2022 sitt storverk ”De fem sanser” med samlingen ”Beröringen av hud”. Varje band i kvintetten undersöker en mänsklig känsel – från ”Smagen af stål” till ”Lyden af skyer” – och demonstrerar hur kroppen blir diktens centrala lins mot omvärlden. Jag har tidigare skrivit utförligt om den här i Opulens.

Yahya Hassan: självbiografisk upproriskhet

När Yahya Hassan debuterade 2013, skakade hans råa, självbiografiska stil den danska litteraturen. Hans dikter om uppväxt, utanförskap och identitet blev en omedelbar snackis och förde in stark sociopolitisk kritik i lyriken. Den ofiltrerade tonen har inspirerat en hel generation att se poesin som ett forum för uppriktigt politiskt engagemang. Yahya Hassan dog för övrigt 2020.

Haidar Ansari och institutionsblicken (2022)

Med ”Institutionaliseret” (2022) tecknar Haidar Ansari en berättelse om att växa upp i det danska institutionslandskapet. Hans dikter skildrar knivskarpt hur fängelsemiljöer, sociala strukturer och gängkoder sammanvävs med en ungdoms sökande efter identitet. Ansaris debut har hyllats för sin ärlighet och samhällskritik. I år (2025) kom så en uppföljning i form av boken ”Normaliseret” som är en långdikt om kontrasterna mellan miljön han växt upp i och de finkulturella rum han nu fått tillgång till.

The post Den ständigt vitala danska poesin first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Deras tassavtryck finns kvar på hela vårt varande. Vi rör oss långsamt i rummet, aktar oss för att gasta, lämnar sovrumsdörren på glänt och stänger alltid toalocket.” Gunnlaugur Magnússon skriver om ett liv med, och utan, katt.

Knarrande steg på
fönsterbrädan.
Litet jamande i natten.
Nosavtrycken dekorerar glaset.
Klösande krafs
på karmen.
Katt kräver inträde.

När vi flyttade till Sverige var planen att bo här i tre år. Vi skulle ta våra magisterexamina och sedan flytta till Island och ta jobb ute på landet där hög lön och låg hyra erbjöds unga lärare. Ett år senare skaffade vi katt, tydligt tecken på att planerna ändrats. Vi hade insett att vi skulle vara kvar i Sverige på obestämd tid och när min kattägande kamrat varnade för att kattägarskap kunde vara i 15-20 år, ryckte vi på axlarna. I värsta fall skulle katten få vara i karantän några veckor om vi nu skulle få för oss att återvandra.

Vi så panka att vi förberedde kattungens flytt med det billigaste fodret och kattströet vi hittade och ordnade en kattlåda i en pappkartong som tidigare innehållit havreflarn. Ändå var vi tvungna att köpa katten på kredit, vi hade inte ens ”en tia per tass och en för svansen”. Vi lovade kattmammans ägare att vi skulle betala direkt efter helgen och min vän som skjutsade oss att hämta katten och lånade oss bur för bilfärden, försäkrade ägaren om vår tillförlitlighet. Och så flyttade Dýri (Besten) in hos oss.

Vi betalade kattskulden direkt när studielånen anlände, som lovat. Ett år senare skaffade vi Púki (Djävul) för att hålla den äldre katten sällskap och sen levde vi med katter i mer än 17 år. Dýri blev elva år – lite halvtokig av stress men Púki levde tills han blev 16 år, sliten och sjuk. Vi hade väntat så länge på hans signaler om krankhet att vi missade dem. På slutet sov han 18 timmar om dagen och det visade sig vid veterinärbesök att han hade rasat i vikt, var blind på högra ögat, hade tandinfektion och tumör i buken. Han var slut helt enkelt.

Vi insåg inte till vilken grad livet med katter skulle ändra oss. Jag som kunde gasta lite och vara rätt hetsig i rörelserna började prata lägre och röra mig mjukare och långsammare i lägenheten. Dörrar stängdes mjukt eller lämnades med en kattbred glipa. Mattorna lämnades på loppis när vi tröttnade på att aldrig kunna dammsuga dem ordentligt, de låg ändå oftast i en knölig hög i ett hörn efter katternas lek. Toalocket stängdes konsekvent, våra nyfikna kattungar ramlade båda däri, och regeln gäller än även om inga kattungar lekt i vårt hem på 15 år. Fönster lämnades inte öppna utan säkring efter incidenten då jag fick klättra upp och hämta Púki på taket på våningen nedanför vårt köksfönster. Han var van att sitta på min axel när jag gick omkring hemma, så nedstigningen gick bra. Illusioner om inga katter i sovrummet eller finsoffan fick vi ge upp och kattförbud på köksbänkar höll endast om vi var i eller på väg till rummet; ljudet av en katt som hoppar ned och strosar nonchalant iväg som om inget hänt har ett alldeles eget dunsande.

Genom små justeringar och ihärdiga försök lyckades våra katter till slut tålmodigt domesticera sina människor.

Att skaffa katt var inget oreflekterat beslut. Vi har syskon och föräldrar med allergier, vi hade få kattvakter att tillgå när vi skulle resa och min fru var livrädd för katter (men villig att bekanta sig med kattunge). Därtill hade vi länge försökt få barn utan framgång. Att skaffa något litet att ta hand om byggde på en outtalad illusion om lindring av det existentiella tomrum vi upplevde i våra liv. Det visade sig dock att vi underskattade hur mycket katterna tog hand om oss. Hur de lindrade vår saknad, tröstade sorg, drev oss ur sängen när depressionen kröp på, och drog oss till sängen när de tyckte det var dags för vila. De gick efter oss på promenader och mötte oss när vi kom hem. De krävde vår uppmärksamhet och ignorerade oss om de tyckte vi blev för krävande och några år senare lade de sig på varsin sida hos det nyfödda barnet på stora sängen som om de skulle skydda henne från att rulla ned. En tydlig illustration av deras syn på de nya föräldrarnas tillförlitlighet.

Det finns intressant posthumanistisk forskning som handlar om den pedagogiska relationen mellan människa och djur. Erica Hagström har till exempel skrivit om ryttarens symbios med hästen där både djur och människa överstiger sina gränser och blir något annat och mer, något som rör sig, andas och tänker i takt. Det blir ett tillfälligt varande, en pedagogisk händelse som överstiger de individuella subjekten – hästen och ryttaren – där båda individerna förhåller sig till den andres känslighet och vilja samtidigt som de begär respekt för sin egen känslighet och vilja.

Relationen till katterna var inte på samma nivå som ryttarens till hästens, men en intersubjektiv koppling mellan människa och katt blir tydlig i de tillfälliga och vardagliga förnimmelserna man blir varse, särskilt när de är borta. Jag hör fortfarande deras olika jamanden – hälsningsfraser, begäran för mat eller utsläpp/insläpp, jamet som uttryckte förolämpning och ljuden som skvallrade om spänning och nyfikenhet. Deras mullrande spinn när de låg bredvid mig i tv-soffan och krävde sitt gos. Dýris fluffiga päls när han kröp under täcket, la sig längs hela min sida med min arm längs sin mage och handen runt halsen för optimal närhet. Púkis hårda trampande på min mage innan han hittade sin plats mellan mina ben och hans lilla snark när han sov. Dýri brukade också straffa oss sina ägare när han kände sig förfördelad, han hoppade då fram och slog oss på knäna, ett uttryckligt krav på respekt för hans vilja och subjektivitet, en respekt som låg grund för vår vänskap där straffet gjorde gränsen begriplig för oss, hans korkade människor.

Jag söker fortfarande efter skuggor i fönstret bredvid ytterdörren när jag går förbi den, jag kikar mot kökshörnet där Púkis matskål låg för att se om den behöver fyllas. Jag saknar hans rop på mig när han tyckte det var läggdags eller krävde en paus från arbetet för kvalitetstid på soffan. Hans sista dag är ett sår i minnet. Yngsta dotterns vrålande sorg för att hennes bästa vän skulle dö, äldre dotterns omtänksamma bäddade av honom i sin säng. Kattens rädsla när vi anlände för sista besöket till veterinären när han satt i min famn medan vi väntade på sprutan; han sökte sig till trygghet som visade sig förrädisk.

Den tomma kattburen var tung på hemvägen.

För många år sedan stod en farfar jag en gång kände med den ena av mina kattungar i famnen, klappade den och myste och viskade: ”man ska aldrig skaffa ett djur, sorgen blir så stor när de dör”. Det han inte hade förstått var att livet med djur inte kokas ned till den sista sorgliga stunden utan utgör en annorlunda tillvaro med helt egna kvaliteter. Sorgen över förlorad vän är trots allt grundad i en mängd av minnen, tusentals timmar av närvaro och värme och trots sorgen hade vi väl inte velat vara utan dem.

Och nu har vår lilla familj vant sig vid det nya tillståndet: ett liv utan katt. Men deras tassavtryck finns kvar på hela vårt varande. Vi rör oss långsamt i rummet, aktar oss för att gasta, lämnar sovrumsdörren på glänt och stänger alltid toalocket.

Vi har ett kattformat hål i familjen, men deras skålar är fyllda med vatten på favoritplatsen i trädgården så deras förbipasserande artfränder kan ta en klunk till deras ära.

The post Kattliv first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. “För kultursnobbar som inte helt vill hemfalla till feelgood är det några timmars roande läsning,” skriver Jesper Nordström som har läst Peter Handkes aktuella bok om toaletter och avträden.

Försök om den Stilla vrån av Peter Handke
Översättning från tyska av Jesper Festin
Bokförlaget Faethon

För åtta år sedan utkom en tjock populärvetenskaplig bok om dassets kulturhistoria och sociologi. I den får vi bland annat veta att när pigor och drängar och hembiträden fick lite mer status och möjlighet att välja arbetsgivare så sökte de sig ändå till äldre hushåll där vattenklosetten ännu inte konkurrerat ut utedasset.

Avträdet var nämligen i bästa fall ett separat hus lite avsides med vilobänkar och möjligheter att stjäla sig ett bloss, en vilostund, berätta elaka vitsar om husbonden. En bok som enkannerligen innehåller en relevant kunskapskorpus för mänskligheten.

Tyckte du att föregående mening lät parodiskt högtravande? Det var också meningen, ty när Peter Handke skriver essä om toaletten blir det faktiskt (omedveten?) humor i samma anda som när Mosebacke Monarki lät Lektor Hektor Sektor uttala sig om ”smörgåstårtans gestaltpsykologi”.

Det är ett gammalt knep i humormanualen; att ge ett högt språk åt ett lågt ämne. Prova att byta ut titeln ”Försök om den Stilla vrån” mot exempelvis ”Essä om dasset”. Handke är också inne på samma tanke som ovan nämnda faktabok; att det är här i hemmets mest undansmusslade rum vi kan stjäla oss en egen stund.

Nåväl, det är en Nobelpristagare som tar sig an detta ämne och han lyckas bland annat göra en glidning mellan muggen och en partikelaccelerator, och förvisso är ju båda ett slags rum med täthet och tryck. Sedan följer lättsamma tankar om japanska zen-toaletter och vi gör även ett snabbt besök i Östberlin där många toaletter försetts med sönderrivna tidningar på rostigt spik att torka sig på.

Handke är som alltid mästare på att jonglera och hålla läsaren i ett slags skönt kittlande ”Tantali kval”; vi undrar hur många trådar han kan börja på och lyckas knyta ihop, och det gör han på sedvanligt vis att det genom texten snörps åt med täta konkretioner som motvikt till det abstrakta.

Stor litteratur i betydelsen viktig läsning kring det mellanmänskliga blir det först när han använder toaletten som en tät scen.

Handke har alltid en högsta möjliga lägstakvalitet, men det går inte att krysta fram så många clever tankar om den här boken som är en av hans mer lättviktiga gubbcharmiga.

För kultursnobbar som inte helt vill hemfalla till feelgood är det några timmars roande läsning.

The post En Nobelpristagares gubbcharmiga bok om dass first appeared on Opulens.

SEMESTER. Opulens har en veckas uppehåll i den dagliga ruljansen. Men varje dag kommer det ändå att finnas något nytt att läsa, en novell eller en essä. På måndag är redaktionen fulltalig igen.

The post Fullmatat magasin igen nästa vecka first appeared on Opulens.

ARBETARFÖRFATTARE. Gunnar Lundin ger här en introduktion till arbetarförfattaren K A Svensson (1891–1978). Lundin ser hur “den unga arbetarrörelsens bildningsideal har materialiserats i denne skånske humanist.”

Det finns mycket natur, mycket sol i K A Svenssons essäer. Han säger sig vara född i rännstenen och har genom folkhemmet som växt fram under hans livstid gjort en klassresa till stadsbibliotekarie i Helsingborg (han noterar omsorgsfullt sin bakgrund som han inte sviker). Men han blir inte polemisk på samma sätt som proletärdiktarna. Tacksamheten över att ha fått tillgång till bildningen och dess skatter gör att han ser som sin uppgift att förvalta ett klassiskt arv. På förmiddagarna läser han med hjälp av lexikon och grammatik Xenofons ”Memorabilier” om Sokrates, på eftermiddagen översätter han Shakespeares Sonetter. I ”Memorabilierna” finner han en formulering om jaktens glädjeämnen som nästan ordagrant återkommer hos Shakespeare, vilket skänker honom ett långt liv som fotnot i Shakespeareforskningen.

Den unga arbetarrörelsens bildningsideal har materialiserats i denne skånske humanist. Bildning är en ny syn på tingen, ett vita nuova för den som levt i industrialismens proletära misär. Han har skarp blick för hur medan levnadsstandarden höjs bildningslusten sjunker och en teknokratisk materialism tar över.

Att bli vän med en beundrad förebild gjorde inte K A Svensson inbilsk.

Stämningen i K A Svenssons ”Ordbyten” är tacksamhet över bildningen, att dess dyrbara ting blivit tillgängliga. När Vilhelm Ekelund efter landsflykten i Tyskland och Danmark flyttar in i ett hus i utkanten av Hälsingborg var han redan en favorit. Efter en tid dök Ekelund upp för att låna böcker på arbetarbiblioteket. Det blev livsavgörande (och alla livsavgörande händelser beror inte bara på solen utan framför allt på jordmånen!). Ett långt umgänge inleddes, i samtal och småningom, när Ekelund flyttat till Saltsjöbaden, i brev. Den hemkomne var bildningsgigant. Med tanke därpå förvånas Svensson över att han inte kunde minnas en enda gång då Ekelund behandlat honom nedlåtande eller överlägset. Ekelund avskydde polemiska meningsutbyten (han hade själv en kolerisk sida); striden mot impulsiva och tarvliga ordbyten ingick i hans hygien, så ersattes en polemik av en annan.

Att bli vän med en beundrad förebild gjorde inte K A Svensson inbilsk. Med en glimt i ögat känner han igen sig i Eckermann. Visst, Eckermanns ödmjukhet och ivriga antecknande finns där, men sinnet är mer likt Boswells. Ett anglosaxiskt common sense-drag som skapar hygglig immunitet mot tyska teologiska subtiliteter. Han uppskattar Dickens porträttkonst. Det är omöjligt att inte känna magin i att slå upp en sida i Boswells ”Life of Johnson” och få närvara vid ett afternoon-tea då det skälver i den tunge lexikografens kropp då han är på väg att yttra en replik som får Boswell att ångra att han inte är stenograf.

Stämningen hos K A Svensson? Pessimistisk syn på människan i teknokratins och vällevnadens epok, uppfattningen att visdom (även Dårskapens visdom) inte har allas öra – och en ”optimistisk” mystik. Liksom i mästaren Ekelunds senare verk med dess ”ho kairos basileus”, den goda stunden som riktmärke, har denna ”mystik” ett enkelt överlevnadsvärde. För den som någon gång upplevt ögonblick av livstotalitet, för honom har livet ”en gång för alla skänkt …sin fullhets överflöd, och det har blivit honom en orimlighet att betrakta sitt människoliv såsom för kort. Detta är inte resignation, det är dess motsats, det är positiv livsanammelse.”

Blir konst alls till om det inte finns en betraktare eller en läsare?

Den psykologiska skarpblicken är av samma sort som de engelska romanförfattare han beundrar, men den förenas med vad många skulle kalla en naiv optimism. Det är så han läser en livsföraktare och pessimist som Schopenhauer. Vad som hindrade Schopenhauer från en djup optimism, en som mycket väl kan förenas med en ytlig pessimism, var hans högmod. Livet blev i teori och abstraktioner värdelöst, men hans texter blir därför inte mindre värdefulla.

Enlig Montesquieu lever vi intensivast de stunder vi ägnar åt läsning. K A Svensson reserverar sig: ”Läsning i all ära, och underbart är det, att den som en ande ur Tusen och en Natt alltid står till tjänst med överväldigande gåvor. Men ingivelsen i högre ära – någon gång i högsta ära.”

Målaren Erik B Gustafsson tvingades av sjukdom hålla upp med att måla. Jag frågade honom en dag i hans lägenhet vid Nybroplan (nedanför fönstret försiggick folklivet och kommersen som alla dagar): ”Är det skillnad mellan då du ser och då du målar?” – G: ”Det är en himmelsvid skillnad.” Han ser genom att måla. Och en liknande skillnad finns mellan att skriva och att läsa en dikt. Och betraktaren av målningen, läsaren av dikten? Genom ingivelsen bli medskapare. Blir konst alls till om det inte finns en betraktare eller en läsare?

K A Svensson är (när vi använder presens om en död betyder det att verket fortfarande lever) en sentida pyrrhonist: skeptiker o c h troögd. På gamla dar tillägnar han sig, i Lao-tses anda, den gamles sinnelag. Han gläder sig naivt och ”okunnigt” åt tillvaron. Bildningsresan har lett honom fram till att prisa okunnigheten; det är den – inte ett övermått lärdom – som varje dag förnyar nyfikenhet och ger oss lust att lära.

The post Helgessän: “Bildning är en ny syn på tingen” first appeared on Opulens.

MINNEN. “Som en av landets skickligaste och mest bildade essäister bjuder han, med lätt hand, in läsaren till ett kalejdoskop under rubriken ålderdom.” Torsten Green-Petersen har läst Sven-Eric Liedmans I november. Om åldrandet.

I november. Om åldrandet
av Sven-Eric Liedman
Albert Bonniers förlag

Samtalets vindar blåser i huvudsak milda och förlåtande genom Sven-Eric Liedmans nyligen utkomna bok I november. Om åldrandet. Som en av landets skickligaste och mest bildade essäister bjuder han, med lätt hand, in läsaren till ett kalejdoskop under rubriken ålderdom. Och vad detta skede i livet kan innebära liksom vad det inte längre innehåller. I detta blickar han åter på sitt eget långa liv och passar på tillfället att komplicera och fördjupa sina med åldern vunna erfarenheter. Vad sker egentligen med en människa som bär så många år i kroppen?

Den gamle idéhistorikern och professorn är själv nu 83 år gammal och kan blicka tillbaka på händelserika år då han med pennan i hand kommenterat och granskat vår kultur och historia. Liedman är, skulle jag säga, både en stor humanist och en frihetlig marxist. Hans biografi över Karl Marx är ett ytterst gediget och omsorgsfullt verk som prisats internationellt. Nästa år skall han presentera en motsvarande volym om Friedrich Engels. Karl Marx vapenbroder då de tillsammans formulerade teorin om den vetenskapliga socialismen. Mellan sina större verk hoppar Liedman för övrigt fortfarande då och då in i dagsaktuell debatt. Alltid med ett gott humanistiskt hjärta förankrat till vänster.

I jämförelse med författarens vetenskapliga publikationer eller hans lärobok i idé- och lärdomshistoria är naturligtvis den nya boken en slags bagatell. En lättviktig och lättläst sådan om livet och döden. Med såväl tillbakablickar som gott om tankar kring framtiden. Vi får läsa om hur han själv upplever sitt åldrande, att plötsligt bli ”gubbe med käpp”, om att det nära och enkla i regel är det som gör tillvaron meningsfull. Familj. Vänner. Fria samtal. Och en ständig nyfikenhet där fortsatt läsande, skrivande och bildning är nödvändiga beståndsdelar.

Med sin egen bildningsresa som bakgrund kan Liedman dessutom, som få andra, vandra mellan de gamla grekerna över Shakespeare fram till nutidens gangsterrap. Utan att förlora sitt tematiska perspektiv kring åldrande. Och göra bruk av sin breda klassiska bildning. Han blickar åter på sitt liv som vore det en glänta i tiden. Där han under efterkrigstiden kunnat leva ett gott liv samtidigt som han, mot bakgrund av klimatkrisen, oroas och bekymras över en kanske betydligt mörkare framtid. Det är lätt att förstå hans djupa oro. Men lika självklart att njuta av dessa charmerande essäer.

The post Om livet, döden och framtiden first appeared on Opulens.

TEKNIKENS SLAVAR. “Trots alla löften om effektivisering och förbättring har den digitalisering som skett knappast inneburit ett bättre arbetsliv i alla delar och arbetstiden har inte kortats”, skriver Fia Ewald.

Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter enligt regeringens digitaliseringsstrategi. En slogan värdig författaren till ICA Maxis helgerbjudanden. Inriktningen är kongenial med det ihärdiga och i många delar tveksamma arbete som bedrivits under ett tre decennier under olika beteckningar som exempelvis 24-timmarsmyndigheten och e-medborgaren. Den gemensam nämnaren är tilltron till att räddningen för svensk offentlig sektor ligger i att digitalisera mera.

Kännetecknande är övertygelsen att teknik i sig är något entydigt gott och den teleologiska uppfattningen att mänskligheten oundvikligen rör sig framåt och uppåt med hjälp av teknisk utveckling. Det senare avspeglar sig i de frekventa ”mognadsmätningarna” som med språkets hjälp styr tanken till att det bara finns ett önskvärt slutmål.

Trots alla löften om effektivisering och förbättring har den digitalisering som skett knappast inneburit ett bättre arbetsliv i alla delar och arbetstiden har inte kortats. I stället upplever många en stor stress, bristande autonomi och sammanhang. Historiskt går det att se att ny teknik inte uppstår och införs i ett vakuum utan i en samhällelig maktstruktur där olika aktörer försöker påverka hur tekniken ska användas. Denna insikt lyser helt med sin frånvaro när det gäller den svenska offentliga digitaliseringen. I styrdokument, regeringsdeklarationer, politiska program och på konferenser sker mottagandet av varje ny digital lösning, app och allt som kallas AI som av en flock golden retrievrar; allt är superbra och utan konflikter. Denna upphetsade entusiasm har föga fog för sig sett till den return of investment som de massiva investeringarna i digitalisering lett till och de upprepade kraschlandningarna av diverse paradprojekt.
I en nätt men späckad bok, Breaking things at work, försöker medieforskaren Gavin Mueller med utgångspunkt i de mytomspunna ludditerna att undersöka hur arbetare under industrialismen uppfattade nya tekniska lösningar. Ludditerna var arbetare i de tidiga engelska industrierna i början av 1800-talet som är kända för att de slog sönder de nya mekaniska vävstolar och spinnmaskiner som infördes av fabriksägarna. Namnet fick de efter den omfattande vandalism som skedde under 1811–1812 under påstådd ledning av den mytologiske ledaren Ned Ludd, även kallad King Ludd.

Ludditerna var inte teknofober.

Men varför gjorde de det? Var det bara rätt och slätt vandalism? Så var det förstås inte. Mueller drar upp en historisk ram där ludditerna sätts i ett större sammanhang där arbetarnas sabotage kan ses som vad den engelske historikern Eric Hobsbawm kallar ”kollektiv förhandling genom upplopp”. Det kan förtjänas att påminna om att även i Sverige var större delen av 1800-talet en tid av, ofta våldsamma, upplopp. Det var en period med stora maktförskjutningar i samhället där ny teknik möjligen oavsiktligt men mycket påtagligt ledde till en minskad makt för arbetarna. Ludditerna var inte teknofober utan såg den teknik som fördes in i deras arbeten som ett hot som inte enbart riktades mot deras försörjning:

The luddites believed that new machines were undermining their livelihoods and destroying their communities, and that targeting those machines was a valid strategy in their fights against it.

I och med att den unika yrkesskickligheten blev mindre värd försämrades deras förhandlingsposition radikalt med maskinernas intåg. Detta har varit ett genomgående tema under industrialismens tidevarv, även fint skildrat för svenska förhållanden i en 40 år gammal bok som känns förunderligt aktuell; Vägen till fabrikerna av Maths Isacson och Lars Magnusson. Här finns bland annat en skildring av smedernas anpassningsproblem till den nya industriella disciplinen runt förra sekelskiftet:

Smedernas och hanterverksarbetarnas arbete var i hög grad vad man brukar kalla ”uppgiftsorienterat”, det vill säga. några fasta arbetstider gällde knappast utan man gjorde det man blivit ålagd att göra (eller ålagt sig själv att göra) och sedan gick man hem. Det innebar att arbetsveckan oftast blev kort men intensiv: man tog ofta igen sig i början av veckan och arbetade desto hårdare i slutet av veckan.

Enligt samtida källor ägnades fritiden ofta åt supande vilket gjorde att man kanske kom igång framåt tisdagen. Fabrikörerna och arbetsledarna hade i förstone inte mycket att sätta emot eftersom det var smederna som hade den nödvändiga yrkesskickligheten som krävdes för att fabrikerna skulle kunna leverera. Att införa arbetsdisciplin med punktlighet och nykterhet var en motig uppgift.

Kontrollen över produktionen var ett problem som var gemensamt för industriägare världen över. En som insåg att arbetarnas relativa övertag över cheferna låg i deras kunskap om produktionsprocessen var Frederick Taylor. Genom sin kunskap om processen i sin helhet kunde de bland annat styra arbetstakten och därmed produktiviteten. I ”The Principles of Scientfic Management” som utkom 1909 presenterade Taylor ett antal metoder avsedda att höja produktiviteten. Sett ur det ludditiska perspektivet innebar taylorismen ett systematiskt nedmonterande av arbetarens möjlighet att påverka arbetsprocessen genom att bryta ned den i separerade moment och att kategoriskt framhålla den ”vetenskapliga” kunskapen hur arbetsmomenten ska utföras framför arbetarnas egna erfarenhetsbaserade kunskaper. Till detta kommer ständig övervakning genom tidtagning och andra mätmetoder. Sammantaget ledde åtgärderna i ett tayloristiskt program att arbetaren alienerades från sitt eget arbete. Intressant nog infördes tayloristiska och likartade idéer i den sovjetiska produktionsstyrningen efter de första mer idealistiska åren. Oavsett herre tycks viljan att frånta de som står närmast produktionen agens och makt att vara den samma.

Under efterkrigstiden kom den underliggande kampen om arbetet upp till ytan i form av sabotage och maskningsaktioner. Mueller lyfter fram ett skede inom handelssjöfarten där införandet av containrar underminerade hamnarbetarnas fackkunskap. Containrarna gjorde transporterna mycket mindre beroende av hamnar i traditionell form vilket i sin tur ledde till att produktionen kunde flytta till låglöneländer. Mueller menar dessutom att USA inte skulle kunnat bedriva långväga krigföringen i Vietnam utan containrar i logistiken.

Idag står entusiasmen för ny teknik att finna hos, förutom regeringar av olika kulör, framför allt hos it- och konsultleverantörer, arbetsgivarorganisationerna SKR och Almega. Ivrigt påhejade av det nya skiktet av offentliganställda med yrkesbeteckningar som innovationsledare, verksamhetsarkitekt, digitaliserings- eller lösningsarkitekt. De yrkesskickliga i skolor, vård och omsorg har istället ofta fått se sin arbetssituation försämras och utarmas av de undermåliga it-lösningar som utan deras påverkan förts in. När politikerna i kommunen beslutar att digitalisering är ett mål i sig väger professionella bedömningar och de anställdas arbetssituation lätt.

Försämringen sker på olika sätt. Förutom att kontrollen över arbetet minskar genom att digitalisering ofta leder till renodling av arbetsmoment, till enkla byggklossar i syfte att kunna införa s.k. beslutsstöd eller standardisering, har även övervakning möjliggjorts på en helt ny nivå. Övervakningen kan ske rent tekniskt men också av byråkratiska kontrollfunktioner som kräver ständig inrapportering, en inrapportering som äter av tiden för det verkliga arbetet. Ta till exempel en anställd i hemtjänsten som får flänga allt snabbare mellan de boende utan utrymme att själv bedöma vad den äldre har för behov utan bara bocka av sin order. Till detta kommer att de tvingas använda appar för att notera att de delat ut medicin istället att för som tidigare göra en snabb signatur på medicinlistan. Eller chaufförer som ständigt övervakas så att de inte tar fel rutt eller butiksanställda vars toalettbesök noteras. Även tidigare fredade yrkesgrupper som läkare och lärare får nu finna sig i att deras yrkeskunskap alltmer presenteras som utbytbar mot AI eller andra digitala lösningar.

Kraven på förändring och digitalisering är sammantvinnade.

Vanligtvis brukar white collar-jobben vara de som enklast kan ersättas med digitala lösningar. I Sverige har det istället varit de mest relationstäta jobben som varit i centrum och där det utlovats en radikal minskning av personalbehovet. Hittills har inget resultat av detta kunna ses. De anställda inom vård, skola och omsorg har inte minskat men däremot har den administrativa bördan ständigt ökat. Detta har skett både genom att lärare och läkare själva dokumenterar och rapporterar allt större del av sin arbetstid och genom att allt fler renodlade administratörer anställs eller anlitas som konsulter. Samtidigt som arbetet utarmas drivs arbetstakten ”på golvet” ständigt upp i den acceleration som sociologen Helmut Rosa beskriver som en ständig press mot förändring. Kraven på förändring och digitalisering är sammantvinnade och i båda fallen i avsaknad av syfte. Detta leder till den acceleration som framkallar så mycket stress, brist på känsla av sammanhang och olust som präglar arbetslivet för många idag.

Muellers konklusion är att vänstern behöver hitta nya angreppssätt för att skapa en maktförskjutning till förmån för löntagare. Uppmuntrad av ludditernas attityd skulle deceleration istället för acceleration vara en målbild när det gäller ökad autonomi för de anställda och ett ifrågasättande av produktion för produktionens egen skull.

Med tanke på att digitalisering hittills inte gett utdelning i kortare arbetstid, autonomi eller lägre arbetstempo så ger detta hopp. Vi behöver inte ha det så här, vi behöver inte vara teknikens slavar, övervakas varje minut eller arbeta alltmer samtidigt som vi får allt mindre gjort. Vi måste ta upp en kamp för hur den nya tekniken ska användas och vem som ska gynnas av den.

The post Helgessän: Kanske är det nya ludditer som behövs first appeared on Opulens.

PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.

Slutet av februari 2022. Jag befinner mig i Helsingborg. En lång mörk vinter har börjat lätta på sitt grepp över tillvaron. Dagarna blir allt ljusare. I Helsingborg har jag och Robin ätit på flådig restaurang och druckit för många cocktails. Vi hinner prata om nästan allt innan Robin tar nattåget hem till Malmö.

Jag tänder en cigg och går mot hotellet. Jag kisar med ögonen när jag forcerar duggregnsdraperierna på den mörka och folktomma Fågelsångsvägen.

Jag ringer på porttelefonen. Nattpersonalen släpper in mig. Jag går in i foajén och får syn på en liten staty som föreställer ett schimpansbarn.

Barnet sitter på en hylla, i en avslappnad skräddarställning framför ett upplyst kylskåp. I kylskåpet står flaskor. Raka rader med öl, champagne och läsk. Civilisation, tänker jag och känner mig sentimental, på gränsen till gråtmild.

När jag stänger dörren till mitt rum snappar jag upp dämpade arga röster. Någon står framför schimpansbarnet. Någon förolämpar det. Skäller ut det.

Sluta upp med det där, tänker jag. Det är elakt att anklaga någon sådär, speciellt någon som inte kan försvara sig själv.

Då slår det mig. Är det inte precis detta vi gör när vi tolkar våra utdöda släktingar? Vi står framför stumma benrester och artefakter och berättar hur det var.

Tänk så många olika saker vi sagt. Tänk så ofta vi ändrat våra förklaringsmodeller. Haft fel.

Mellan 1953 och 1960 fann Richard Solecki nio skelett från nio neandertalare i en grotta, Shanidar, i Iran. Individerna fick namnen Shandiar 1 till Shanidar 9.

Det var härifrån hon hämtade sitt stoff.

Shanidar 1 uppvisade så många invalidiserande skador, både medfödda och åsamkade senare i livet, att han måste ha tagits om hand av andra.

Shandiar 4 verkade vara begravd under ett lager av blommor. Shanidar 1, 2, 3, 5 och 7 kunde tolkas som om de var begravda även dem.

När Jean M. Auel läste om fynden från Shanidar (i boken Shanidar: the first flower people av Richard Solecki, 1971) var hon 35 år gammal.

Det var härifrån hon hämtade sitt stoff. Det var Shanidar-fynden som blev utgångspunkten för hur hon skildrade neandertalarnas kultur och inre värld. Alla de invaliserande skador som Creb, klanens schaman, deras Mog-ur, led av hade Auel tagit från Shanidar 1.

Men innan Grottbjörnens folk hunnit komma ut på bokmarknaden hade pendeln svängt. Pollenresterna man fann över Shanidar 4 hade nog när allt kom omkring inte sitt ursprung i en begravningsceremoni. De hade blåst in i grottan och landat på en död neandertalare av en slump.

*

Två veckor innan jag skriver detta publicerar tidskriften Science resultatet från utgrävningar i Grotte Mandrin i Frankrike. Man har hittat lämningar som visar att sapiens fanns i västra Europa för 55 000 år sedan.

Det är 10 000 år tidigare än man tidigare trott. Eller trott sig veta. Detta betyder att sapiens och neandertalmänniskan delade Europa i 15 000 år.

*

Vi vet inte hur det gick till. Det säger inte generna någonting om. Att neandertalare adopterade enstaka sapiens-barn eller tvärtom är en möjlighet. En annan är att genutbytet var ett resultat av fredliga möten, grupper emellan.

Men det är också möjligt att det gick våldsamt till. Grupper av sapiens-män kanske attackerade och rövade bort neandertalarkvinnor? Eller tvärtom.

Kanske strök neanderthalarmän runt sapiensläger varpå sapiens-kvinnor i lönndom smet ut i natten och låg med neandertalarmän?

Frivilliga kärleksmöten. Våldtäkter. Adoptering över artgränserna. Det går inte att säga hur genutbytet skedde. Kanske hände alltihop, många gånger.

De senaste rönen säger ju som sagt att sapiens var etablerad i västra Europa för 55 000 år sedan. Återigen. 15 000 år av samexistens.

Och sen har vi skallfragmentet från en sapiens funnen i Apidima i Grekland. Det skallfragmentet är 210 000 år gammalt.

*

Neandertalarnas försvinnande sammanfaller inte med att sapiens tränger in i Europa och Asien. Deras försvinnande sammanfaller däremot med någonting annat, med supervulkanen Campi Flegreis senaste utbrott.

Neandertalarna hade sett många istider komma och gå. Varje gång hade deras antal krympt. De hade hållit ut längs kuster och krympande dalar och när tiderna på nytt blev bättre, återigen ökat i antal och spridit sig. Men när den senaste istiden tog slut och tiderna blev bättre fanns det inga neandertalare kvar.

Samma sak höll på att hända oss, bara lite tidigare. För 74 000 år sedan exploderade supervulkanen Toba. Till skillnad från Campi Fiegri kändes Tobas destruktiva krafter mest av på det södra halvklotet.

Denisova-människor och neandertalare klarade Toba relativt bra, medan sapiens nästan dog.

När det var som värst, efter kanske tio år av vulkanisk vinter, var den totala världspopulationen av sapiens nere på mindre än 10 000 individer.

Hade utbrottet varit lite kraftigare, hade den vulkaniska vintern pågått i ytterligare ett år, då kanske vi inte hade klarat oss.

Men, å andra sidan, vi överlevde i Europa när neandertalarna inte gjorde det.

Kanske berodde det inte bara på slumpen? Kanske överlevde vi hundåren i Europa efter den stora vulkanen för att vi var lite bättre på att knyta och upprätthålla ett socialt kontaktnät?

Eller så var de för få. För utspridda.

Eller så var det slumpen. De sista neandertalarna föll helt enkelt offer för yttre omständigheter de inte hade en chans att varken förutsäga, förstå orsaken till eller undkomma. Geologi. Jordaxelns lutning. Händelser i kosmos.

Som dinosaurierna, eller som vi, när vi (nästan) dog ut åren strax efter Toba.

*

Berätta något nu, något som inte går att härleda till några ben, artefakter eller gener. I alla fall inte än.

Nåväl, jag gör ett försök.

*

Det är en av de allra sista bra dagarna. Den andra sommaren utan sommar efter det att himlen fick sin ständigt röda färg.

Klanen sitter samlad kring elden. Alla är mätta och trygga. Ingen vet att det är för sista gången. Den här hösten kommer inte viltet tillbaka. Fem månader från denna kväll har alla runtom elden dött av svält.

En gammal kvinna lyssnar på några män som för varandra återberättar historierna de hört om de andra.

Den gamla kvinnan bryter in i samtalet. Nej, nej, suckar hon, ni har fel! Så såg de inte ut. Inte alls!

Kvinnan skakar på huvudet och tar upp en bit rödockra. Jag ska visa er.

Konturerna av en människokropp tar form på grottans vägg. Kvinnan ritar en slank kropp. Ett runt huvud med en märklig utväxt längst ner. Så här såg de ut, grymtar den gamla kvinnan, de andra, människorna som inte finns längre.

*

Både jag och Jakob och vetenskapen har fel. Och rätt. Så är det nog. Kanske. Detta är, som mycket annat, en historia som redan har förändrats i samma stund som den berättas.

The post Jag, neandertalaren – Del 6 first appeared on Opulens.

PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.

Livets historia? Är det en berättelse om medvetna subjekt? Aldrig nedskriven smärta? Benresterna i jorden? Är det nedsläckta viljor? Längtan du skulle känt igen, som du skulle förstått.

Efter Pääbos upptäckt är det inte bara min kompassnål som långsamt vrider sig. Det är som om neandertalarnas nyvunna odiskutabla mänsklighet, deras gener insprängda i våra, börjat luckra upp bilder, gamla föreställningar.

Nya ögon ser nya saker.

*

År 2009. I en grotta belägen i norra Italien hittades något oväntat bland lämningarna från 44 000 år gamla neandertalare. Ben av fåglar – 660 ben som tillhörde 22 olika arter. På de perforerade vingbenen fanns skär- och skrapmärken.

Neandertalare hade använt stenverktyg på vingben. Bearbetat dem noggrant i många timmar. Detta tycktes oförklarligt. Vingben saknar både praktiska och kulinariska kvaliteter.

Efter detta första fynd bestämde sig forskarlaget för att undersöka redan gjorda fynd i samma grotta från samma tidslager.

Fler bearbetade fågelben hittades. Bland benen fanns rödfotad falk, lammgam, alpkaja och skogsduva.

Efter denna upptäckt återvände andra forskare till gamla fyndplatser, de slog i gamla register, öppnade och sökte igenom dammiga arkiverade benlådor.

De fann bearbetade vingben. Främst från stora rovfåglar.

Neandertalare prydde sig själva med fjädrar.

*

I tidskriften Nature (2016) publicerades nyheten om ett märkligt fynd som gjorts djupt inne i la grotte de Bruniquel i sydvästra Frankrike.

För 176 000 år sedan bröt neandertalare av hundratals stalagmiter. Av stalagmiterna tillverkades fyra ringformiga strukturer, mellan 2,1 och 6,7 meter i diameter.

Då, när cirklarna byggdes, strömmade en undervattensflod genom grottan. I cirklarnas mitt fanns spår av eld. Grottans mynning låg 336 meter från … vad?

Var detta kultplatser? Stod neandertalare runtom den brinnande elden i cirkelns mitt och kände livet fyllas med mening? För 176 000 år sedan?

*

Vad, om något, berättar de där procenten neandertalar-DNA i oss om neandertalarna? Det kan vi aldrig veta säkert. Men sedan Pääbo slog fast vår delade mänsklighet har skillnaden mellan dem och oss stadigt minskat.

Inträdet till en exklusiv klubb.

Det är som om vissheten om det nära släktskapet gjort det enklare för oss att se neandertalarna som människor.

Kanske är det som vanligt. Att vi dras till svartvita svar: antingen var neandertalarna helt annorlunda eller precis samma. Människa eller inte människa, som om människa är the highest price, en åtråvärd kvalitetsstämpel. Inträdet till en exklusiv klubb.

*

Länge ansågs sapiens grottmålningar i Europa vara den kognitiva revolutionens smoking gun. Även här har bilden komplicerats. Dels av fynden av abstrakt konst i södra Afrika, gjord av sapiens mer än 60 000 år innan de äldsta (hittade) grottmålningarna i Europa.

Dels eftersom det inte bara var vi som målade på grottornas väggar. 2021 slog en studie fast det en tidigare postulerade 2018. I flera spanska grottor fanns mycket gammal konst. Stalagmiter målade röda med hjälp av ockra. Något som liknade målade stegar. Handavtryck och ditmålade prickar.

För 65 000 år sedan vandrade neandertalare in i dessa grottor för att där (kanske) resa vidare, ut i ett inre universum.

I skrivande stund finns inga bevis på att några andra än sapiens gjort föreställande grottmålningar av djur, människor eller andra väsen. Hittills har man inte funnit bevis på att några andra än sapiens gjort figurativ konst.

Det är bara hos sapiens vi finner snidade figurer. Det är bara hos sapiens vi hittar bevis på musik.

Och kanske betyder detta någonting. Men innan vi bestämmer oss för att det gör det, måste vi vara beredda på att ge denna betydelse även till andra än hos själva. Vi måste vara beredda på att mycket gammal figurativ konst som inte är gjord av sapiens-händer kan dyka upp.

*

Var dras gränsen för det mänskliga? Finns det ens en sådan skarp gräns? Är begreppet mänsklig ens möjligt att definiera på ett meningsfullt vis? Och till vad, eller vem, ska detta epitet, om vi kan enas om en avgränsad definition, förlänas?

Ett inre meningsgörande av den fysiska världen? Kanske. Det låter som en början till en definition. En första ansats.

Hur långt ner i djuptiden sträcker sig i så fall detta?

*

Händerna var olika stora, men bägge var små. Barnhänder. Syskon eller kompisar. I en förstenad lerbädd uppe på den tibetanska högplatån har man funnit deras handavtryck.

Dessa två barn tryckte ner händerna i leran, gång på gång, en dag för mer än 200 000 år sedan. De var inte sapiens-barn och inte heller neandertalare. Troligen var de Denisova-människor.

Jag sluter mina ögon och ser dem. Två barn som inte kan motstå ljudet av det porlande smältvattnet, som säger något till varandra och därefter springer uppströms och med hårt bultande hjärtan i bröstet känner vinden kittla i nacken och de kalla runda stenarna under fötterna.

Kanske sa de något till varandra när de var framme vid den brusande bäcken, något som fick dem att, med en likartad inre önskan om att föreviga sig själva, samtidigt böja sig ned mot leran.

Varför tryckte dessa barn händerna i leran? Vi vet inte. Och vi står i vägen när vi försöker förstå. Samtidigt som vi inte gör det.

Vår inlevelseförmåga är både ett problem och en förutsättning, ett måste och ett hinder när vi vill närma oss de gångna tiderna.

*

Det är skymning. Kring ett hål i marken står ett halvt dussin mänskliga gestalter. Deras kraftiga käkar saknar haka. Ögonen skuggas av kraftiga ögonbrynsbågar. Skallarna är breda och stora. Pannorna är låga.

De har precis släppt ned ett barn i hålet, en flicka i sjuårsåldern. Hålet är en mörk avgrund. Det är fyra meter djupt, format som en skorsten och leder ner till en grotta. Därnere ligger de döda. En del av dem har legat därnere så länge att de fallit i glömska.

En man, kanske flickans far, kanske någonting annat, höjer ett föremål upp mot skymningen.

De är inte färdiga riktigt än. Mera återstår.

Föremålet glittrar i röda färgtoner. Det är en handyxa. Men som handyxa beträffad är den värdelös. Eftersom den är tillverkad av röd kvartsit är den varken tillräckligt vass eller hård, men det gör ingenting, den här handyxan är inte ett praktiskt verktyg..

Den har helt andra syften.

De har ansträngt sig hårt för att komma över den. De har gått många mil till platsen där de röda stenarna finns.

Mannen sänker händerna. Han för ner handyxan mot hålet och säger något – ord som alla på förhand vet om ska sägas, ord som alltid uttalas på just den här platsen vid precis ett sådant här tillfälle. Delar av en ritual.

Mannen sluter ögonen. Han säger flickans namn och släpper taget. Den rödskimrande handyxan uppslukas av mörkret. Den ska förbli därnere. Oupptäckt i 400 000 år.

*

Den röda handyxan, som av arkeologerna i Sima de los Huesos gavs namnet Excalibur, viskar till oss. Den vittnar om en komplex tankevärld, om ett sinne som ställde frågor om sin plats i tillvaron, som försökte meningsgöra sin, och andras, kommande död.

Redan här, hos neandertalarnas förfäder, fanns (kanske) ett medvetande som rörde sig bortom den synbara verklighetens omedelbara behov.

Hur långt, hur djupt ner i tiden går detta?

På ön Java i Indonesien har man funnit mycket gamla snäckskal med inristade zick-zack-mönster. Detta är – just nu – det äldsta beviset på abstrakt konst.

För nästan 600 000 år sedan greppade en mänsklig hand dessa snäckor och ristade in linjer och streck.

Vem gjorde detta? Det finns bara en given kandidat och det är Homo erectus.

The post Jag, neandertalaren – Del 5 first appeared on Opulens.

PÅSKSERIE. “Vi har alla sett dem. Raden av förfäder som börjar med något som liknar silhuetten av en knoggående schimpans och slutar i en helt upprätt och modern människa.” Under stilla veckan publicerar vi Daniel Martinez essä i sex delar. Tidigare delar hittas här.

Den japanska armén hade i inledningen av kriget inrättat militärbaser på öar i Melanesien, i ett senare skede kom den amerikanska armén till samma öar.

Båda sidornas soldater kom inte bara med krigets umbäranden, utan även med rikedom. Till lokalbefolkningens stora häpnad anlände en tillsynes aldrig sinande ström förnödenheter från luften.

Fullastade flygplan landade på flygfält och lasten de förde med sig innebar att livet förändrades för många öbor. Plötsligt fanns saker som fabrikssydda kläder, mediciner, tält, konserverad mat, cigaretter och vapen – i överflöd.

Så kom krigsslutet. Soldaterna lämnade Melanesien. Och med dem försvann även den luftburna lastens ymnighetshorn.

På många av öarna klev nu, oberoende av varandra, karismatiska män fram och proklamerade likartade lösningar på problemet: för att få lasten att återvända måste vi göra samma sak som soldaterna.

Öborna klädde sig så likt soldaterna de kunde. De täljde låtsasgevär och imiterade soldaternas parader och militärövningar.

Öborna tillverkade flygplan av halm. De gjorde hörlurar av trä, karvade ut landningsbanor i djungeln och satte sig i nybyggen som liknade flygtornen soldaterna suttit i.

När istiden släppte sitt grepp om Europa var bara sapiens kvar.

Stående på de fritt ur minnet byggda landningsbanorna viftade öborna med flaggor på dagen. På natten tände de eldar.

För att leda de saknade flygplanen rätt.

Genom att imitera det öborna sett soldaterna göra hoppades de på ett snarlikt resultat. Det var detta, menade man, som hände även i Frankrike för 40 000 år sedan. Genom att imitera det neandertalarna sett sapiens göra hoppades de på ett snarlikt resultat. Châtelperronkulturen var en Cargokult.

När sapiens kom, smyckad med symboliskt laddade ting och utrustad med nya dödliga vapen, fick hon snabbt ett stort övertag på sin primitiva kusin. Ointagligt stort.

Den borttyende neandertalarpopulationen började då, som en sista desperat handling, att imitera nykomlingarnas verktyg. De tillverkade smycken, utan att förstå, ens ana, något av föremålens djupare symboliska innebörd. De hoppades bara att de skulle klara sig bättre. Lika bra som nykomlingarna. Överleva.

De gjorde inte det. När istiden släppte sitt grepp om Europa var bara sapiens kvar. Redo för nästa expansiva fas.

*

Var befann jag mig när nyheten kom? Jag minns inte det idag. Jag hade ingen smartphone då. Ingen dator heller. Jag måste ha läst om nyheten i en kvällstidning, eller hört den på radio under en av den här tidens (vintern 2009) många resor med svarttaxi. Det är först några månader senare jag verkligen reflekterar över vad jag och världen nyss har fått veta. Detta minns jag mycket väl. Det är ett av mitt livs starkaste minnen.

Jag sitter på en stenig, skarpt sluttande slänt och ser ut över Riddarfjärden. Eftersom jag hjälper en vän med att göra en gammal träbåt, doftar jag linolja och balsamterpentin. Min svarta oljefläckiga The Smiths-tröja spänner över mitt bröst. Julisolen svider på min hud. De gälla skriken från Gröna Lund stiger som raketer på en klarblå himmel. Östersjön gungar mot klipporna.

Havet låter märkligt. Liksom förnöjsamt överlägset. Det är som om det småler åt mig och min sort. Så ovetande ni varit om er själva, suckar bränningarna. Om allt det där som hände nere i Levanten för 60 000 år sedan.

Hela mitt väsen känns annorlunda. Det är som om mitt blod ändrat färg.

I mitt sinne reser jag bakåt. Förbi den svartvita tiden då mina mor- och farföräldrar var unga, förbi medeltidens, brons- och järnålderns tusen ansiktslösa släktingar. Förbi tiden då sapiens målade Chauvetgrottans jagande lejon.

Och där, strax bortom de målade lejonens tid, står en neandertalare i mitt släktled.

Jag sitter och ser ut över fjärden och det är då det för första gången verkligen går upp för mig: en till fyra procent av mitt DNA kommer från neandertalarna.

Jag, neandertalaren.

*
Vilka var de?
Hur dog de ut?

2009 meddelar en forskargrupp under ledning av Svante Pääbo att man kartlagt två tredjedelar av neandertalarmänniskans genom. Resultatet slog ned som en bomb. Pääbo skriver själv (Neandertalmänniskan, Fri Tanke förlag 2014) om vad han kände när saken stod klar för honom:

Jag försökte hitta någon antydan till fel i analysen. Jag fann ingenting. Jag lutade mig tillbaka i skrivbordsstolen och stirrade frånvarande på mitt stökiga skrivbord där artiklar och anteckningar från de senaste åren hade samlats i lager på lager. Från datorskärmen stirrade Davids och Nicks resultat på mig. Jag insåg att deras analyser var korrekta. Dagens människor bar verkligen på DNA från neandertalarna. Vi hade ett entydigt svar på en fråga om människans ursprung som hade diskuterats i decennier. Detta var vad jag hade drömt om alltsedan jag började undersöka mumierna i Uppsala tjugofem år tidigare. Och svaret vi kommit fram till var oväntat. Det stred mot den strikta ut-ur-Afrika-hypotes som till stor del hade utformats av min mentor Allan Wilson. Det stred också mot vad jag själv hade trott. Neandertalarna var inte helt utdöda. Deras DNA levde vidare i dagens människor.

*

När jag pratar med Alice E många år senare minns hon inte vårt samtal. Men i mig har det stannat kvar. Det har legat inuti mig som ett ständigt bakomliggande brus och efter Päboos upptäckt skruvas volymen på detta brus upp.

Att neandertalarna lever vidare i alla människor norr om Sahara har grumlat sapiens exceptionalism. Det har fått mig att ifrågasätta vad som verkligen skiljer sapiens från alla andra varelser, både de nu levande och de utdöda.

Sapiens känns allt mindre unik. Allt mer som ett kontinuum av egenskaper och förmågor som löper mycket långt tillbaka i tiden. En gris kanske inte kan spela ”Liebestraume” av Franz Liszt. Men en gris kanske kan känna de djupa känslor som vetenskapen (och jag) tidigare varit så snara att definiera som mänskliga. Ångest, kärlek. Drömmar, förhoppningar. Lycka och hat.

2010 sitter jag i en iskall lägenhet i Berlin och omvärderar allt. Jag sitter under filtar framför kolkaminen och läser Den ensamma apan av Bergljot Börressen. Jag läser om Nietzsche som en morgon i Turin ser en häst misshandlas av sin ägare och tappar allt. Nietzsche stegar fram över torget och skäller ut ägaren. Han omfamnar hästen och brister ut i gråt.

Nietzsche ser, känner, att hästen lider. Precis som han.

The post Jag, neandertalaren – Del 4 first appeared on Opulens.