UTSTÄLLNING. Utanför Galleri Ekwall+Törnbloms fönster anas en stillsam kyrkogård. Stockholm har fred. Trafiken far fram på Hornsgatan. Långt bort faller bomber och människor flyr och jag funderar på min roll som tyst betraktare i landet Sverige som haft fred i ca 200 år.

Framför mig hänger verket And Now Available In Sweden av konstnären Johan Wahlström. Två jetplan dyker fram ur en gulorange himmel. En grupp beväpnade män med täckta ansikten tar en stor del av tavlans mitt. Rebeller? ISIS-krigare? Jihadister? I ytterkanten ett större bekymrat ansikte föreställande politikern Mona Sahlin. Jag vänder mig om igen och tittar ut mot kyrkogården som vilar i frid och funderar på vad det betyder att vara neutral. Att inte välja sida.

Är vi inte alla lite bekymrade över läget? Vad ska vi göra? Bomber faller. Kyrkan slår. Det är krig. Det är fred. Somliga flyr. Somliga har det bra och vill fortsätta att ha det bra. Vara fria, resa lätt och enkelt utan gränser och äta gott. För vissa existerar reella murar. Gränser. Kan Bilden vara sann eller falsk?

Just i dessa dagar debatteras neutraliteten i Sverige. Bombplanen har valt sida. Rebellerna har valt sida. Representerar Mona som finns i bilden sin bild eller representerar hon Sveriges bild? Vad är egentligen Monas roll i Wahlströms målning? Vem och vad är en offentlig person? En bild? En symbol? En nyhet? Sann? Falsk? Vet någon vem Mona verkligen är? Kan vi döma och ifall … vem är den rättmätige domaren? Vem är Sverige?

Jag vände mig åter in mot rummet för att titta på de övriga verken i utställningen House of Lies. Alla abstrakta. Kort sagt en blandning av Pollock och Dubuffe då jag hör någon säga: ”Ser du ansiktena?” Det räcker för att min blick ska ställas om och fokusera på de ansikten som direkt träder fram ur de forna abstrakta tavlorna. Ögat har åter lurat hjärnan. Jag tittar närmare. Tavlorna är målade med lager på lager av akryl och skikten upplandade med flera lager av lack. Effekten blir som ett tjockt epoxigolv. När ansiktena väl visat sig försvinner de inte. De är kvar. Bilden har förändrats.

Johan Wahlström är stockholmare som bor och verkar i New York. En annan stockholmarn var August Strindberg som på fullaste allvar planerade en egen konst–ism genom sitt måleri. Kallad skogssnaufism. För hundratals år sedan när skogarna var större hände det att människans fantasi gjorde att trädstammarna förvandlades. Blev till en vacker kvinna med ett långt brunt hår. Skogsrået föddes. I Skåne kallades hon Skovsnua. Det listiga kvinnliga skogsrået förförde och lurade den stackars mannen längre och längre in i skogen. Kort sagt, mannen fick nu något att skylla på när han kom hem till sin fru. En magisk kraft hade lurat honom. Det var inte hans fel.

Mannen i skogen såg vad han ville se eller så såg han det han inte ville se. Välj vilket du vill. Ögat lurade hjärnan och folktron om skogsrået var född. Bilden hade förändrats.

Strindberg arbetade ofta på det temat. Att saker och ting kanske inte är vad vi tror att de är. Det kan alltid vara tvärtom. Är det någon som lurar oss så är det vi själva. Men vi vill gärna hitta en yttre kraft. Strindbergs skrattspegel blev till en hård social tuff kritik mot det samhälle han levde i och som han tyckte hycklade. Jag övertygad om att den allmänna ilskan mot Strindberg har sin grund i hans skarpa analys av det som inte var som det skulle. Jag är också av den åsikten att bra konst är den som speglar samhällets avarter och problem får ögat att arbeta tillsammans med hjärnan för att se vad det egentligen ser.

Det krävs någon som vågar och har modet att spegla oss själva. Vilka är vi? Vad vill vi? Vem är jag?

Så, på vilken sida ställer vi oss? På bomplanens sida? På rebellernas? På den svenska representantens sida? Vilken sanning ska jag tro på? Finns det fler? Vad säger ”folket”? Vad är ”folket”? Exporterar vi vapen eller godhet? Är vi ansvariga för våra liv eller är vi utan ansvar och kan skylla på den Stora Konspirationen som leker med oss likt några antika gudar? Vi är ju de goda … de är ju … Om nu Sverige är neutralt och jag är svensk innebär det att jag ska vara neutral? Varför är Monas ansikte med i tavlan?

Jag fick några ord med konstnären under vernissagen. Han drog mig undan och viskade att musiken var ursprunget. Att han tröttnat på rocklivet och satsat på måleriet och att dropptavlorna speglade alla ”du, jag, vi, oss, dom”. Att ansiktena visade antingen känslor eller inga känslor. De var åskådare till allt som ”händer när och fjärran”.

Ett kollektiv med individer.

Säger du något eller håller du dig tyst?

Är det tvivlet som lyser igenom tavlorna? Min bild kan givetvis vara lika fel som din. Men jag tyckte att ansiktena utryckte stress, rädsla och tvivel. Var ska jag gå? Vad ska jag välja? Vad ska jag säga? Vem ska jag tro på. Ansiktena kändes jagade av något. Av bomberna som kanske närmar sig tryggheten? Möjligheten att förlora allt de har till de som inget har.

Ge oss en ledare. Välj åt oss. Ge oss nåt Allsmäktigt.

Vad är konstens uppgift? Att vara neutral? Att ta ställning? Att provocera? Ingetdera. Konsten har ingen uppgift. Konsten är ingenting. Konsten skapas av människor och därför kan konsten vara just allt eller ingenting. Det beror definitivt inte på konsten utan på människan.

PETER FRISK
info@opulens.se

The post Konst som speglar samhällets avarter first appeared on Opulens.

KRÖNIKA. Min mormor bodde med sin dotter, min mor, i Berlin under hitlertiden fram till 1943.

Min mor hade svenskt medborgarskap men min mormor förlorade sitt när hon gifte sig med en tysk. Mormor var en egensinnig kvinna som inte tvekade att visa vad hon tyckte även om det försatte henne i farliga situationer. Berättelserna om hennes civilkurage är många.

En av dem handlar om när hon var med sina arbetskamrater på firmafest på en dansrestaurang. När hon blir uppbjuden av en SS-soldat svarar hon:

– Nej tack, jag dansar inte med män med stövlar på.

SS-soldaten återkommer och bjuder upp henne igen. Hon ger samma svar, jag dansar inte med män med stövlar på, men lägger också till en uppmaning att sparka Führern där bak. Hon häktas.

Men hon har tur. Morgon efter möter hon en polischef med civilkurage, han hjälper henne ur häktet med både hedern och livet i behåll:

– Du menar förstås att vår Führer skulle ha en spark där bak för att han inte gick in i Polen tidigare?

Mormor tog parti i de små vardagssituationerna. På en buss reser hon sig för att ge sittplats till en äldre kvinna, en judinna. När kvinnan förskräckt skakar på huvudet säger mormor så att alla i bussen ska höra: ”Om du inte får sitta ska jag också stå”. Med skräckblandad förtjusning har vi bett mamma att berätta om mormors vardagsprotester, om och om igen. Trots mormors ibland huvudlösa egensinne var budskapet till oss tydligt; alla är lika värda och vi ska följa vårt hjärta.

Jag läser ”Ögonvittnet” av Ernst Weiss, för första gången utgiven i Sverige av förlaget Bakhåll. Boken skrevs 1938 år men gavs ut först 1963. Huvudpersonen är läkare och han får en patient som kallas A.H. och som är inlagd för ”hysterisk blindhet”. A.H. står för Adolf Hitler och mycket tyder på att författaren, som också var läkare, har haft tillgång till Hitlers sjukjournaler.

Idag vet vi att Hitler drev sin vansinniga propaganda mot judarna och vad det ledde till. Det som gör det så obehagligt att läsa ”Ögonvittnet”, 75 år efter att den skrevs, är att hans fördomar florerar också idag. Men nu handlar det inte om judar utan om muslimer. Jag läser: ”A.H. hävdade att ”der Judt” inte arbetade, att han bara levde på ocker och inte ville veta av lag och ordning utan bara lögn, bedrägeri och svindel”. Det är ungefär vad man säger om invandrare nu. Att de inte vill arbeta, att de kommer hit för att leva på bidrag, att de är kriminella och inte vill veta av vår svenska lag och ordning.

Det är flera paralleller mellan då och nu som blir tydliga i Ögonvittnet. Jag ryser, och jag tänker på mormor som också var ett ögonvittne. Jag tittar upp mot taket, himlen, universum och utropar högt:

– Åhh, vad jag skulle vilja höra vad du skulle ha sagt om det som sker idag!

För första gången på flera decennier plockar jag fram en pappersbox som det står ”Barndom” på. Jag stoppar ner handen i boxen, lite på måfå, och får upp en mapp med tidningsurklipp. På mappen finns en text med min mormors darriga handstil, skriven ett år innan hon dog: ”Dessa rubriker över Hitler sparar jag åt mina barnbarn och följande släkter”.

Mormor svarade mig, och hennes budskap är tydligt. Låt det inte hända igen.

The post Min mormor ögonvittnet first appeared on Opulens.