BOKSLÄPP. Historiska Media aviserar en bok om finansministern med mera Ernst Wigforss till våren. Jag har ett klart minne av en debatt vid mitten av sextiotalet i ett av de mindre rummen på Akademiska Föreningen i Lund. Där drabbade den klotrunde Herbert Tingsten som hade doktorerat i statskunskap samman med Wigforss som gjort det i nordiska språk. Tingsten var en pykniker vars stockholmska gärna steg upp i falsett, Wigforss en asteniker vars halländska var aningen sävlig. Men båda var lika bra på bitande repliker.

I AF:s Stora Sal som ligger bredvid kunde man dessutom varje höst höra statsminister Tage Erlanders värmländska som inte sparade på sarkasmer om folk med annan åsikt. Alla tre var flitiga och flyhänta skribenter: Ernst Wigforss behövde tre volymer för att teckna sitt liv, Tingsten fyra, Erlander många fler än så.

Jag ser fram emot historikern Henrik Arnstads ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss” som jag hoppas är lika bra som hans tidigare om Christian Günther, vår utrikesminister under andra världskriget. Titeln är kanske ett citat, fast jag undrar om han skulle ha gillat det utanpå en bok? Med den kloka Gun-Britt Sundströms utmärkta formulering: ”Svär inte så förbannat”.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Ernst Wigforss förbannad? first appeared on Opulens.

ESSÄ. Vad är det som ruvar i vårt svenska mörker?

I Sverige förnekas konflikter och sopas under mattan sägs det. Andra vrålar och skriker; stör och rubbar den rationella aggressionskontrollerade ordningen. Svenskarna är ett väluppfostrat och skötsamt folk där egensinnigheten stöts ut – och för att ingå – ska man lydigt uppföra sig. Eller? Det osynliga finns där hela tiden och skymmer solen när skuggkraften är redo att slå till.

Tage Erlander var både partiledare och statsminister i hela tjugotre år, ett oslagbart rekord i de västerländska europeiska demokratiernas historia. Berättelsen om när Aina Erlander efter Tages död den 21 juni 1985 gick till riksdagshuset och lämnade tillbaka blyertspennor som tillhörde svenska staten, ligger mig varmt om hjärtat.

Tage Erlander föddes i Ransäter den 13 juni 1901. Hans dagböcker är fantastiska att läsa och en tvivlande och samvetsgrann person växer fram mellan raderna, som var påläst inför olika politiska beslut. Jag tror att i honom bodde en hederlig människa, som inte ville förhäva sig och såg mer till sina brister än förtjänster. Men han visste att dagböcker också är ett sätt att lägga ut historiska dimridåer jämte att de känns som mer autentiska och mänskliga till både form och tonläge när man läser dem. Korrigera bilden av maktmänniskan och lämna ett personligt testamente från sonen till folkskolläraren Eric Gustaf och mor Alma från Ransäter i Värmland.

Den personliga röstens historiska inlaga, som ytterligare komplicerar analysen av honom och socialdemokraternas politiska rötter och länkarna till dagsaktuell politik. När jag läser hans ord från en hemlig riksdagsdebatt sommaren 1944 är det som att höra Stefan Löven i Aktuellt vintern 2016, när han med emfas understryker Sveriges kursändring i flyktingfrågan.

”…däremot kommer ju en verklig folkvandring, herr talman, att ställa Sverige inför problem av en sådan storleksordning, att själva mottagningsbekymmren ter sig bagatellartade inför de ingrepp på praktiskt taget hela vår livsföring som i en sådan situation skulle komma att inträda”.

Olof Palme hade ett rykte om sig att ha ett jävla humör och fick raseriutbrott som var direkt obehagliga för medarbetarna. Om han var sådan även med sin familj förtäljer inte ryktet. Om Erlander berättas inte den sortens historier. Han verkar i det avseendet vara Palmes raka motsats.

Kanske var Tage Erlander aggressionshämmad och förträngde den sortens ickerationella känslor, som aggression anses vara. En ohämmat förbannad person är ociviliserad och aggressioner utsorteras, döms och värderas som fulare och lägre känslor. En ren spekulation, givetvis, men tanken slår mig hur som helst. Tage och Olof. Fadern och sonen. Arvet som skulle förvaltas. Två giganter i svensk politisk historia och två ikoniserade gestalter inom arbetarrörelsen.

Jag läser Susan Sontags text, ”Letters from Sweden”, med hennes betraktelser av den svenska mentaliteten och Socialdemokraternas välfärdsutopi, som publicerades i tidskriften Ramparts 1969. Hon vistades i Stockholm under sju månader och texten är skriven med en skarp utanförblick. Brevet dräller av historiska faktafel och en hel del fördomsfulla metaforiska anekdoter men kan man bortse från detta så är ”Letters from Sweden” en tänkvärd och stundtals omskakande läsning.

Sontag noterade den kontrollerade aggressionen nästan som ett nationellt karaktärsdrag och att en tystnadskultur präglade Sverige. Svenskarna söp och med alkoholens inverkan lättade svenskarna på trycket och förlorade kontrollen. Den nyktra och den fulla svensken var som två olika personer. Hon gav inte välfärdsstaten och Socialdemokraterna skulden utan skönjde djupare rötter till den nedtryckta och förträngda ilskan. Och tar man hennes reflektioner på allvar och begrundar hennes fragmentariska brevanalys så utkristalliserar sig tänkbara komplexa historiska svar på svenskhetens psykologiska och defekta dubbelnatur.

Min och Tage Erlanders släkt härstammar från Svedjefinnar som under 1600-talet inflyttade till Värmland och som slitit hårdare än några andra i skogarna. Kropparna som drog upp granskogens sega rötter för att röja marken bar på en stor vrede. Kropparna som plöjde åkrarna med såriga händer svor demoniska svordomar. Skuggan, den förnekade sidan av oss själva. Skuggans subtila närvaro i våra sociala relationer, i politiken, i kärleken.

Hur lyder skuggornas psykologiska berättelser? Den nästan patologiskt förnekade nationella svenska ilskan? Aggressionen som projiceras och väser som en livsfarlig skallerorm. Klasshatet? Främlingsfientligheten? Svaghetsföraktet? Den ideologiska och politiska förvirrelsens vanmaktsutryck?

Den mörka skuggans mörker. Skuggorna i landet Sverige. Vad är det som ruvar i vårt mörker?

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post I det svenska mörkret first appeared on Opulens.