KORTPROSA. I veckans utgåva av Littestraden publicerar vi ”Garn” av Erik Skoghäll. Det är en kortnovell i gränslandet till prosalyrik.

Erik Skoghäll bor i Stockholm och arbetar som fotograf och filmare. Enligt Skoghäll handlar skrivandet mycket om att driva ner spatlar i en lös deg av infall och intryck. Han hoppas på att lyckas muta in ett område. I bästa fall få till någon slags stadga. Skoghäll har varit publicerad här en gång tidigare, då med den prosalyriska texten Helios

Skoghälls kortnovell, som vi nu vill presentera, heter Garn och är en sparsmakad betraktelse över ett kritiskt ögonblick.

CAROLINA THELIN

Garn

Efter mötet hade hörseln förändrats. Orden lät komma långt ifrån, metalliskt, ur en annan källa.

Som om orden i denna källa släpats längs stål eller järn. Långsamt, mekaniskt. Därefter levererade med saklig kyla.

Han lyssnade. Var i lyssnande. Tänkte på den vitklädda armen; hur den föll lite slött över sängbordet. Sedan på aktiekursen. Hjärnan skapar sina avledningsmanövrar. Han tänkte på havet. Drog med fingrarna över nacken, som över en farled.

Att leta efter något som svarar mot havet. Att vila i det glesaste språk. Det som lämnar plats för ett duvslag. Han tänkte att det nog kommer ordna sig, och att våren ändå var på ingång.

I det brutna växer inte förståelse, men förringelse.

Språket tar slut med mycket små, cirkelformade rörelser. I det anspråkslösa, det enkelt formulerade. Varsamt, be mig vänta. Be mig vara människa. Ljuset skär i handen som häller, så den ändrar form. Rörelse.

Även döden har ljud. De drar förbi i små täckta vagnar. Han lägger sig bredvid henne, rör ut fingrarna i språket.

Målar, målar, målar.

The post Littestraden: Novell av Erik Skoghäll first appeared on Opulens.

KORTPROSA. Inför helgen publicerar vi ”Helios” av Erik Skoghäll. Det är en text i gränslandet mellan kortprosa och prosalyrik. Den handlar om bristande kommunikation och det ständiga flödet av information.

Erik Skoghäll bor i Stockholm och arbetar som fotograf och filmare. Hans skrivande handlar mycket om att driva ner spatlar i en lös deg av infall och intryck. Han hoppas på att lyckas muta in ett område. I bästa fall få till någon slags stadga.

Helios, som vi nu har glädjen att få publicera, beskriver en relation där de inblandade sedan länge slutat kommunicera. Ändå fortsätter de tillsammans, men på avstånd från varandra, sin omloppsbana runt solen. I detta handlar texten också om informationen. Den som ibland ska tolkas, ibland lämnas vidare, förseglas, gömmas undan. Informationen man ständigt utsätts för.

CAROLINA THELIN

Helios

”Allt du upplever har jag redan upplevt. Det du läser har jag redan översatt. I osäkra fall har jag låtit vänner titta på det och de kan bekräfta att dina rådata är felaktiga. Smarta vänner. Högt uppsatta.”

Orden är kompakta. Jag färdas under dem. Som under is. Ibland viker sig rösten. Som om något nyper av tillförseln.

Som om någon skickar något.

Vi har likadana kläder. Snövita overaller. Ljusblå dunvästar. När vi sover snor vi ihop västarna till små gömmor för våra näsor. Jag har sett att Jonas gör det också. Vi har varit här väldigt länge. Vad skulle jag skriva om solen? Något om mottagare. Isat trä.

Namnet ligger annorlunda nu. Det har fått ett jack. En lossnad skärva som skaver, skäms. Ett namn som inte vill hitta ut. Jag lutar huvudet i olika vinklar. Prövar att glömma. Fyller upp med olika vätskor.

Vi färdas tillsammans men fyra år isär. Allt jag ser har han redan sett. Vi har inget gemensamt språk. Jag försöker bända loss ett i en evig, uddlös monolog. Orden är små. Som förflyttningsschemat hos någon som väntar. Vi har förändrats. Blivit äldre. Förstår inte längre våra svek. Ibland gör vi långa hopp i tiden. Jonas hår blir kortare och vitare. Men rymden är densamma. De stora frågorna bortstyrda.

Vi närmar oss solen. Så måste det vara? Vissa färger har blött över våra händer. Ljusgula. Gråa, mycket kalla.

Skammen bältar. Snör åt våra huvuden. Jonas tystnar. Något i honom desarmeras. En ljuskägla letar sig in mellan våra händer. Vi tror det är farligt. (Kanske är det också farligt.) Att närma sig där det bränns i varje människa.

Det var annorlunda i början

Jo det var annorlunda då

Vi undersökte. Slöt pakter. Med tunna ofärdiga röster var vi de vakande. Vi var i väntan. Som fåglar är innan de blir sträck. Innan riktning tas ut. Det här visste vi inte. Något heligt var på väg att rasa samman.

Paletter av galaxer: den elliptiska, den linsformiga, den spiralformade och den oregelbundna. Det finns ett centralt fält i solsystemet där gasjättar samlas. Det finns ett lika centralt fält under bröstbenet. Ett fält där människor passerar. Jag går in till Jonas. Han sitter och tittar på sin punkt av sol. Han upptäckte den för länge sedan. År sedan. Alldeles nyss? Han var så nöjd över att ha hittat punkten. Det var första gången vi separerade. Jonas gråter. Punkten av sol är borta. Jag tror att vi är här för att lära oss om avstånd. Vad avstånd egentligen är.

Vi möttes i en hall. Där musiken från två lägenheter kolliderar. Han berättade om sin relation till det engelska språket. Vi gick ner till stranden. Det fanns en förhårdnad under ytan. Klipporna var fortfarande varma.

Jag visste inte vem han var eller varifrån han kom. En partikelrörelse i en löst sammansatt grupp? En fysisk manifestation av människovärde? Minnen är lagar som låser saknaden, eller åtminstone begränsar den, eftersom minnen, liksom lagar går att manipulera. Kanske är det därför skräcken kommer i en lucka där man inte väntat att möta en människa.

Inte räknat med att höra hennes vingslag.

Jag lämnade aldrig de varma klipporna.

Jonas tog pendeln. Vart vet jag inte. Sonderna uppdateras.

The post Littestraden: ”Helios” av Erik Skoghäll first appeared on Opulens.