TEATER. Ingela Brovik har följt Malmö Dockteaters uppsättningar sedan starten. Här följer hennes reflektioner över denna verkligt nyskapande teaterverksamhet.

Det är första gången jag ser François Voltaires litterära klassiker ”Candide” på scen, omarbetad till teaterpjäs. Verket har dramatiserats av Erik Holmström, konstnärlig ledare för Malmö Dockteater, som även regisserat denna mycket egensinniga föreställning. som uppförts både i Stockholm och Malmö under våren 2024.

För ovanlighetens skull fick jag se en Malmö Dockteaterföreställning utan dockor. I stället är det tre skådespelare med stark närvaro på scenen, som varierar sitt sätt att spela mellan lek och allvar, satir och realism. Kanske är det rentav första gången jag höra en publik skratta så mycket åt en allvarlig föreställning som ytterst handlar om filosofi.

Men som Opulens kulturredaktör Clemens Altgård påpekade har Malmö Dockteater även tidigare gjort föreställningar utan dockor, med skådespelare i uppsättningen. Han syftade på ”Woyzeck”, en pjäs som spelades i både Helsingborg och Malmö, (jag har ju inte sett allt med Dockteatern). Altgård skrev för övrigt i Opulens, 2017 om ”Automata” i regi av Erik Holmström, i ett samarbete mellan Malmö Dockteater och Orionteatern i Stockholm. I den föreställningen förekom det varken dockor eller skådespelare.

Men nu kommer jag att tänka på en annan Dockteaterföreställning, ”Scener ur ett vuxenliv”, ett sceniskt experiment av Malmö Dockteater och Månteatern i Lund, 2018-2019. Ett verk med manus, regi och scenografi av Erik Holmström.

I den föreställningen fanns det två kategorier skådespelare, barn, 10-11, år som spelade vuxenroller och vuxna, 26-55 år, som spelade barnroller. Föreställningen bestod av sex scener som bygger på Ingmar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. Men här vände man på perspektiven genom att låta barn spela vuxenroller – större roller- än de vuxnas som spelade barn.

Barnen tycks genomskåda text och intrig – avslöjar de vuxnas lögner och självbedrägeri- i sitt sätt att spela rollerna. De vuxna spelar barn som uttrycker att de inte får en rättvis plats i familjen. Smärtsamt och intressant. 

Dockteater kan vara ett sätt att skapa viss distans till någonting man vill berätta. ”I Scener ur ett vuxenliv” skapas det ett annat slags distans, då man vänder på rollkaraktärerna, i någon mening, så att det blir en föreställning som synliggör det osynliga och det komplexa på ett annorlunda och kreativt sätt. Något som kan ses som karaktäristiskt för Malmö Dockteater.

Malmö Dockteaters tidiga pjäs ”Vi bara lyder” (2018) med stora dockor i wellpapp om arbete och Arbetsförmedlingen utspelades i en källarlokal nära Möllevången och blev ett minnesvärt genombrott för dockteatern.

”The World is full of married men” (från 2021 och som hade nypremiär förra året) var en föreställning i total motsats till föreställningen om Arbetsförmedlingen och byggdes på en bok av Jackie Collins med översättning, dramatisering och regi av Erik Holmström. Den framfördes med små, eleganta dockor i snygga kläder och frisyrer i många välmöblerade dockskåp.

Den gången fick vi ta del av en såpopera om pengar, makt och sex mellan manliga och kvinnliga dockor som jobbar i filmbranschen, och filmad inför publiken med extra action.

Malmö Dockteater utvecklas hela tiden mot nya djärva teaterföreställningar, som nu den senaste, ”Candide”. Det enda man kanske kan tro sig veta inför nästa föreställning är att den kommer att överraska oss alla.  

The post Malmö Dockteater förmår ständigt att överraska publiken first appeared on Opulens.

KORTPJÄSER. “Total kris” – det är temat när Malmö Dockteater gör tre miniuppsättningar med flera olika inbjudna författare och regissörer. David Wiberg, Elis Monteverde Burrau och Frida Röhl är några av dem som ska utforska och bejaka krisen som tema.

En fri teater befinner sig alltid i kris – och vi människor också. Det hävdar Malmö Dockteater inför sitt nya projekt “Total kris”, där tre olika författare har bjudits in för att utforska temat i nya pjäser. Miniuppsättningarna regisseras av Erik Holmström, Oskar Thunberg och Frida Röhl. I Malmö Dockteaters tappning är krisen inte heller enbart dålig, i ett uttalande skriver teatern: “Vi finns för att skapa. Skapandet kräver pånyttfödelse. Pånyttfödelse kräver en kris.”

Komikern och författaren David Wiberg, bland annat aktuell med humorserien ”Varan-tv:stories” på SVT, är en av dem som har skrivit ett bidrag.

–Min kortpjäs heter ”Sörja” och man kan väl säga att det handlar om att försöka döva sin sorg och smärta genom att förvirra sig själv, genom att blanda upp vad som är sant och falskt, men att göra det under kontrollerade former.

Förvirrar som motreaktion

David Wiberg jämför med “en bokcirkel eller swingersklubb” där man tillsammans försvinner i väg. Men var går gränsen för verkligheten om man träder in i galenskapen, undrar han – ett tema han också utforskade i humorboken “Ingenting känns längre riktigt kul”.

– Det handlar om att använda sig av samma medel som ondskefulla krafter i världen gör, som förvirrar genom olika typer av narrativ. Kan man använda sig av det i det lilla formatet, som en motreaktion? I det lilla tänker jag göra på samma sätt men på ett uppbyggligt sätt, att man genom gruppmöten får lite kraft och energi och orkar gå ut i den vanliga världen, säger han.

Det är första gången han skriver för en dockteater. I David Wibergs pjäs bidrar dockorna också med en ny dimension: pjäsen tar upp viljan att slippa ta ansvar för sig själv – en humoristisk blinkning till dockans villkor.

Panelsamtal om kris

Enligt Erik Holmström, som också är konstnärlig ledare för Malmö Dockteater, handlar projektet om att släppa kontrollen och samtidigt kunna njuta av det.

Förutom uppsättningarna ska Malmö Dockteater också arrangera panelsamtal om konstens kris, live-konserter och utställningar.

Elin Swedenmark/TT

The post Total kris på Malmö Dockteater first appeared on Opulens.

TEATER. Med skådespelare i vanliga kläder och en uppläsare som mitt på den alltmer blodiga scenen reciterar ur boken känns det närmast som improvisationsteater med en förkärlek för splatter, skriver Lena Torquato Lidén, efter att ha sett Don Quijote Into the Violence på Folkteatern i Göteborg.

Med spontanitet och flexibilitet som ledstjärnor gör regissören Erik Holmström, känd från bland annat Malmö Dockteater, följetongsteater av Cervantes klassiker Don Quijote på Folketeatern i Göteborg. Folkteatern bjuder på inte bara en, utan åtta, premiärer där romanen, i högt tempo, betas av ur olika tematiska vinklar.

Suckar av välbehag hörs när vi köar med rekommenderat avstånd in till och upp på Folkteaterns stora scen från utsidan av huset. Det är det första levande teaterögonblicket sedan i mars och som vd Lotta Lekvall nyss berättat inne på restaurang Folk har teatern varit stängd från den 12 mars fram till förra helgen då den första föreställningen i denna Don Quijote-serie spelades.

Istället för att spela hela klassikern spelar ensemblen upp en följetong, som en såpopera, fast med olika vinklar varje gång. Ett nytt avsnitt på teatern, varje vecka i åtta veckors tid. Ikväll är det våldet som står i fokus.

Väldigt mycket våld och tillhörande blod, blir det. Medan skådespelarna förklarar förutsättningarna tittar jag på scenografin och äter ostron. För i denna speciella publiksituation så har Folkteatern valt att ställa ut cafébord med bordsservering av bland annat ostron och bubbel.

Det står en mängd sportflaskor och hinkar på borden på scenen och lansar, svärd och stenar. Så det finns inga hemligheter här inte. Varje veckas “avsnitt” har bara repats i en vecka och det är en uppsluppen känsla på scenen.

Medan de andra sätter igång att beta av alla scener med våldsinslag får en person stå vid sidan av med ett block för att räkna hur många slag och/eller hugg som Sancho Pancha, Don Quijote respektive Antagonisterna blir tilldelade. Antagonisterna är alltså fienden som kan vara båda inbillade (som exempelvis en fårahjord som galningen Don Quijote är säker på är en anfallande här) eller faktiska som uppretade poliser eller värdshusvärdar..

Med skådespelare i vanliga kläder och en uppläsare som mitt på den alltmer blodiga scenen reciterar ur boken känns det närmast som improvisationsteater med en förkärlek för splatter. I varje scen utses rollkaraktärerna på nytt och blodet flödar fritt från sportflaskorna. Tjockt teaterblod, många skratt och mycket underhållning!

När vi är framme vid sidan 122 i klassikern är skådespelarna så fulla med blod att de inte kan se manuset. Skitäckligt!

Sedan blir det ännu äckligare, för nu kräks hjälten på sin trogne vapendragare… Detta då vapendragaren försöker hjälpa till genom att inspektera en skada inne i munnen. De läser att han nästan hade ögonen inne i munnen på sin husbonde. Men i det ögonblicket gjorde brygden sin verkan och han kräktes allt han hade inom sig…

Klimpig välling väller nu ut och sedan kräks och bajsar vapendragaren på sig. Vid det laget börjar jag bli lite uttröttad faktiskt.

Uppläsaren fortsätter:

”En hel vecka senare i boken har de vilat sina kroppar men det har inte vi. Vi bara kör på!”

Detta sammanfattar faktiskt upplevelsen vi har varit med om och nu ser jag fram emot nästa vecka. När vi lämnar en stund senare har vi just varit med om att hela värdshuset var fullt av klagan, skrik och förvirring… En stackare från publiken har tagit poängräknarens plats och alla skriker på honom: Vem vann?!? Det är mycket oklart.

The post Klassiker möter splatter first appeared on Opulens.

TEATER. Det är en mycket sevärd pjäs som i det komiska lyckas röra sig mot en finstämd melankoli och en nattsvart slutton, skriver Katarina Forssblad som har sett Ett drömspel på Helsingborgs stadsteater.

Under våren ges Erik Holmströms fria tolkning av Ett drömspel på Helsingsborgs stadsteater. Uppsättningen är ett samarbete med Malmö Dockteater, som Holmström driver sedan ett par år tillbaka. Men denna gång är det utan Kasper.

August Strindberg skrev Ett drömspel 1901, under ett uppbrott med dåvarande hustrun Harriet Bosse. I kristider återvände Strindberg till pessimisterna Schoppenhauer och Hartmann, vilka satt sin prägel på texten. Holmström har i denna uppsättning tagit fasta på några nyckelscener: den inledande erinran, guden Indras dotter som stiger ned till jorden och officerens väntan på sin Victoria. Men det är främst det pessimistiska grundtemat om människolivets elände och förevisningen som metod som pjäsen delar med sin förlaga.

Ramberättelsen utgörs av en dröm, i vilken vad som helst kan hända. Utgångspunkten är karaktärernas klagan över en inre tomhet. Men i drömmen kommer det inre till liv, heter det. Skådespelarna Evamaria Björk och Nils Dernevik gestaltar med stor skicklighet en rad olika roller. Evelina Johanssons surrealistiska scenografi och kostym spelar en viktig roll, och skapar sömlösa övergångar mellan scenerna. Björk har i öppningsscenen en pipa i munnen och bär senare under pjäsen ett plommonstop med ett grönt äpple dinglande framför ansiktet. Precis som Magritte uppmärksammar oss på att det är en tavla vi ser och inte en pipa, påminns vi om att teatern är en konstruktion. Scenarbetarna kommer in och ut på scenen, apparaten är blottlagd. Det är en teater som inte låtsas vara något annat, med en publik som tilltalas som publik. Ett intressant grepp, även om jag kan tänka mig mer eleganta metoder. Till exempel visade Bergman oss hur en spegel i scenografin kan bidra till samma effekt – utan att behöva skriva publiken på näsan.

Det som hos Strindberg handlade om människans grundläggande villkor, vävs nu samman med livsvillkoren i en senkapitalistisk tillvaro. Under långa passager av uppräkning växer en kritik mot samtidens coachingmentalitet fram. Ryck upp dig! Le! Motionera 30 minuter om dagen! Det är en retorik hämtad från självhjälpslitteraturen, roligt och träffsäkert.

Björk har i en av rollerna köpt en sänkhåv. Det är en överdimensionerad håv inpackad i plastförpackning med en enorm streckkod. På förpackningen glimtas varningssymboler med överstrukna krokar och fiskar. Det är oklart vad håven egentligen kan användas till. Hon ska bära på den, hålla den och njuta av att hon köpt den. Här aktualiseras Marx teori om varufetischism. Håven var inte det hon tänkt sig, även om hon inte riktigt kan sätta ord på vad hon tänkt sig. Den ska reklameras. Men i samtal med leverantören får hon inte framföra sitt ärende: en automatiserad telefonist lyckas aldrig tolka hennes önskemål. Så frikopplas språket från det betecknade, samtalet från mellanmänsklig kontakt och skrattet från det roliga. Framträder gör en tillvaro där allt är tömt på mening.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Björk och Dernevik imponerar med sitt skådespel, och lyckas balansera det humoristiska väl, utan att hänfalla åt övertydlighet eller billiga uttryck. Manuset för tankarna till dikten av Kristina Lugn i vilken ”Kurt” tröstar sin suicidala hustru med att “allt kommer att kännas mycket bättre / när det blir sommar / och vi får riktigt rå om varann / i Las Palmas”. På samma sätt ifrågasätts våra strävanden efter meningsfullhet genom semesterfirande, konsumtion och självförverkligande.

Det är en mycket sevärd pjäs som i det komiska lyckas röra sig mot en finstämd melankoli och en nattsvart slutton. Den människa vi möter är övergiven: av sin gud, av socialdemokratin och av sitt egna hopp. Pjäsen blir till en bön över samtiden, som till skillnad från självhjälpslitteraturen inte erbjuder några lösningar eller svar.

The post Inga givna svar i sevärt drömspel om samtiden first appeared on Opulens.

RAPPORT. Den 29:e Nordisk Panorama, nordisk kort-och dokumentärfilmfestival, avslutades igår. Ingela Brovik rapporterar från festivalen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den blänker som ett vackert smycke, den tillit som syns i ögonen på Leslie när han tittar in i dokumentärfilmaren Stefan Bergs filmkamera, i Leslie On Fire, öppningsfilmen på årets Nordisk Panorama i Malmö. I Leslie On Fire ( Leslie brinner) har regissören Stefan Berg i femton år följt den unge Leslie Tay uppväxt i Sofielund, en så kallad “utsatt stadsdel” i Malmö med folkhemsarkitektur med (som jag ser det) vackra tegelhus i klassisk stil. Men en tuff miljö där en ung kille som Leslie kan hamna snett- men vill komma vidare.

Filmen kan ses som både en rekonstruktion av Leslies liv och en road-movie från svår barndom/ungdom med frånvarande far, destruktiv miljö, ungdomsgäng/kriminalitet till drömjobb som musiker, sångare, låtskrivare inom svensk R&B, där Leslie med sin mjuka röst sjunger om hur han vill hem till Sofie/Sofielund igen. Leslies familjehistoria, föräldrar som flyttat från Ghana till Malmö, därefter separerat, har skapat en sårbarhet hos honom, som han senare transformerar till musik och text. Filmen visar att manlig sårbarhet snarare kan höja status för en ung musiker som Leslie- inte sänka den(som han tycks vara rädd för).

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

En film fylld av liv och energi att gestalta det som är svårt att få syn på, att följa Leslie på vägen mot en oviss spännande framtid, gjord med lyhördhet och briljans genom Stefan Bergs blick i filmkameran, och med genial klippning av Erik Bäfving, skånsk dokumentärfilms hemliga vapen.

En annan filmisk rekonstruktion i tävlingssektionen är Marcus Lindeens The Raft ( Flotten) om ett bortglömt excentriskt vetenskapligt projekt där flotten Acali startade 1973 från Kanarieöarna för att driva med strömmen (utan motor ) till Mexiko. Ett sociologiskt experiment som initierats av en spansk-mexikansk antropolog Santiago Genovés, som valt ut sex unga kvinnor och fem unga män från olika delar av världen för att utforska hur mänskliga konflikter uppstår. Kvinnorna har ansvaret, bland dem en svensk utbildad sjökapten. Regissören Marcus Lindeen har mixat filminspelningsmaterial från 1973 med ny filminspelning med några av deltagarna i en rekonstruktion av tid och rum- ombord på kopia av flotten. Det blir ett intensivt möte mellan personerna nu och då där 1970-talets utopier speglas i dagens läge, dialektiskt.

Den isländska Beyond Strength i regi av Baldvin Z handlar om Reynir Örn Leósson som blev världsberömd på 1970-talet som världens starkaste man,som kunde lyfta tunga hästar,dra isär järnkedjor och bryta sig ut ur fängelseceller. Det låter som en isländsk saga från historisk tid, men det vi får se i filmen bevisar den spenslige mannens ofattbara styrka, han ser alltid melankolisk ut, dricker mycket alkohol, tycks jagas av många demoner. En dokumentär om en bisarr berättelse som blir så stark för att filmen tonar ner det som en Hollywoodfilm skulle ha fokuserat — här, en lågmäld egensinnig berättelse i tävlingen.

Boys Who Like Girls i regi av Inka Achté , en finsk-norsk-indisk dokumentär om den proteströrelse av män och kvinnor som startat i Indien efter  uppmärksammade gruppvåldtäkter mot unga kvinnor. Med demonstrationer, folkbildning och annan aktivitet med fokus på pojkar och unga män är planen att skapa hälsosam maskulinitet där bland andra tonåringen Ved går med i projektet för att skapa en bättre framtid, utvecklar en oväntad aktivitet- street-dance, som protest. En angelägen film som visar hur starkt engagemang det finns i Indien att förändra patriarkala strukturer, manligt förtryck och hierarkier, finna en ny väg framåt.

Ytterligare en dokumentär i tävlingen om Indien är Raghu Rai — an Unframed Portrait, en finsk-norsk-indisk film i regi av fotografens egen upproriska dotter, Avani Rai, om Magnum fotografen Raghu Rai och hans 50-åriga suveräna arbete att fånga indisk historia. Klassisk stil med sensibel kamera som finner det oväntade, det som sträcker ut tiden, i sina fotografier i världsklass, som legendariske fotografen Cartier Bresson.

Funny Games är titeln på det tävlingsprogram för bästa nordiska kortfilm, både spelfilm och dokumentär, som kan ställa saker och ting på sin spets eller ta ut svängarna med svart humor.

Som i norska The Proposal i regi av Det sporadiske filmkollektivet, där den unge Joachim inte får det svar som han hoppats på när han friar till den unga kvinnan som är hans livs kärlek. Båtmotorn kapsejsar, de får ro ut till ön där vänner väntar på att fira. Eller svenska We Retired People i regi av Tia Kouvo där ett äldre par kollar vad maten kan kosta i dagens reklamblad, ett absurdistiskt mästerverk i timing.

Erik Holmströms och Fredrik Wenzels As We´re Told ( Vi bara lyder), en film byggd på den dockteaterföreställning gjord efter Roland Paulsens bok om arbetsförmedlingen, som gjort succé i Malmö och på turné runtom i Sverige.

Filmen är aningen mer aggressiv än teaterföreställningen, blir till en vass komisk studie i överlevnadsstrategier i en irrationell byråkrati, där varje replik är autentisk — således en dokumentärfilm — men annorlunda.

Magnus Rutbergs Sanctuary är en kortfilm med utgångspunkt i Descartes citat “Cogito ergo sum”, en minimalistisk existentiell film med mycket undertext, som visar Nordisk Panoramas omfattande rikedom av mångfald och fantasifulla konstnärliga uttryck.

The post Mångfald på filmfestival first appeared on Opulens.

DOCKTEATER. Den flitige dockteatermakaren Erik Holmström har haft premiär för ännu en pjäs, ett samtidsdrama med Faustus och Mefistofeles i rollerna.  Torsten Rönnerstrand har sett den.

Den banala ondskan var titeln på filosofen Hannah Arendts bok om den nazistiske massmördaren Adolf Eichmann. Det hade också kunnat vara namnet på en minnesvärd teaterföreställning som nyligen hade premiär på Folkteatern i Göteborg. Om ”ondskans banalitet” handlar nämligen Erik Holmströms satiriska samtidsdrama  Doktor Faustus. Det understryks i ett gräl mellan pjäsens titelfigur Faustus och Mefistofeles, djävulens hantlangare. Där får Mefistofeles försvara sina onda handlingar i ordalag som för tankarna till Arendts skildring av Eichmann som en banal massmördare:

MEFISTOFELES

Jag är bara en tjänsteman. Jag har inget med affärerna att göra. Jag gör bara det jag blir tillsagd.

FAUSTUS

Så sa de i Hitlertyskland också.

Att förknipppa den djävulske Mefistofeles med nazismen är naturligtvis inte något nytt. Det gjorde även Klaus Mann i romanen Mefisto (1936), som för några år sedan dramatiserades på Göteborgs stadsteater. Samma sak gjorde hans far Thomas Mann i romanen Doktor Faustus (1947), som nyligen återutgivits på svenska.

Holmströms  utgångspunkt är emellertid en annan. Hans pjäs är en uppdaterad och starkt omarbetad dockteaterversion av renässansförfattaren Christopher Marlowes pjäs The Tragical History of Doctor Faustus från 1589. Därtill kommer att texten spetsats med en sylvass samtidskritik som kan erinra om några av de bästa sketcherna i P1:s satirprogram ”Public Service”! Resultatet har blivt en oerhört underhållande föreställning, där skämt och allvar hela tiden glider samman.

Faust var ursprungligen en historisk person, en kringvandrande läkare och vetenskapsman som påstods ha ingått en pakt med den Onde. I utbyte mot sin själs eviga salighet ansågs han ha tagit Djävulens hantlangare Mefistofeles till hjälp för att under sin livstid vinna kunskap, ära, makt och njutning.

Så var det i alla fall enligt den anonyma folkbok som 1587 berättade historien om Fausts pakt med Mefistofeles. Sedan dess har ”det faustiska” och ”det mefistofeliska” varit ständigt återkommande teman i litteraturen, teatern och bildkonsten.

Den anonyma folkboken översattes nästan omgående till engelska, och därmed blev tysken Faust en del av det anglosaxiska kulturarvet. Det mest ryktbara exemplet är Marlowes Faustdrama. Där understryks att det var Faustus missnöje med den akademiska undervisningen som fick honom att ingå en pakt med djävulen. För att nå ett djupare vetande ville han fördjupa sig i svartkonsten med Mefistofeles hjälp.

Efter hand tillkommer dock ett annat motiv. Intellektualisten Faustus förvandlas så småningom till en njutningstörstande hedonist, som först och främst vill tillfredsställa sin längtan efter sexuell kärlek. Det ser vi då han genom sitt fördrag med Mefistofeles får lyckan att vänslas med historiens vackraste kvinna, den sköna Helena. I en scen som odödligjorts av Richard Burton och Elizabeth Taylor säger han till henne: ”O, du ljuva Helena, gör mig odödlig med dina kyssar!”

Fullt så romantiskt är det inte i den bearbetning av Marlowes Doctor Faustus som Erik Holmström gjort för Folkteatern. Snarare tvärtom! Här är Faustus en egoistisk streber som är beredd att offra allt bara för att få framgång.

Holmströms version utgår visserligen från Marlowes drama, men handlingen är förlagd till 1980-talets Göteborg. Meningen är emellertid att vi också ska se paralleller till vår egen tid. Särskilt tydligt blir detta i partier av pjäsen som verkar anknyta till de allra senaste årens kritik av nyliberalismen och den narcissistiska satsa-på-dig-själv-kulturen.

Pjäsens aktualitet utesluter dock inte att den börjar på ett sätt som ligger mycket nära de klassiska förebilderna. När Faustus klagar över att hans akademiska studier inte gett det resultat han hoppats på, är hans ord oftast ordagrant hämtade från Karl Ragnar Gierows svenska översättning av Marlowes drama.

Det finns emellertid en avgörande skillnad mellan Holmströms Faustus och det titaniska geni vi förut mött hos Marlowe. Hos föregångaren klagar Faustus över att den akademiska forskningen inte kunnat ge honom de djupa insikter i tillvarons mysterier som han strävat efter, men hos Holmström gäller hans klagan något helt annat. Här är han besviken över att hans studier vid universitetet inte gett honom det överflöd av pengar, makt och ära som han hoppats på. Inte heller har han nått de framgångar hos kvinnorna som han tycker universitetsstudierna gjort honom förtjänt av.

Här är vi naturligtivs långt borta från Marlowe. Folkteaterns Faustus är en medioker karriärist, full av självömkan, ressentiment och otillfredsställd längtan efter ära och framgång. För att få sitt banala liv att verka lite glansfullt måste han ta djävulen till hjälp. Syftet med hans djävulspakt är dock inte att vinna en djupare kunskap om tillvaron. I stället vill han få makt över sina medmänniskor:

Jag får trycka till andra.

Jag får trycka ner andra.

Jag får ha folk under mig, åh.

Tänk va underbart, jag kan få vem jag vill UNDER mig, är det inte så? är det inte så? Är det inte så?

Viljan till makt är också drivkraften bakom Faustus sexuella preferenser, och därför söker han sig till kvinnor som inte kan ställa några som helst krav på honom. Det betyder att vi befinner oss mycket långt från den av kärlek hänförde Faustus, som i Marlowes drama bönfaller Helena att göra honom odödlig med sina kyssar. Hos Holmströms narcissistiske Faustus möter vi i stället en snarast konsumistisk attityd till sexualiteten. Den innebär att han helt krasst ser kvinnor som utbytbara objekt.

Faustus inställning till sexualiteten kan ibland erinra om den så kallade ”kulturprofil” som stått i centrum för den svenska #metoo-debatten. Om likheten är avsedd må vara osagt, men Holmströms manuskript ska ha arbetats fram under under den tid då debatten var som allra mest intensiv.

Hur det ska gå för ”kulturprofilen” återstår väl att se, men för Erik Holmströms Faustus går det i alla fall illa. Liksom i folkboken och Marlowes drama straffas han hårt. Straffet är emellertid ett helt annat och består i den smärtsamma insikten om att han själv inte är något annat än ett osjälvständigt verktyg för den banala ondska som inkarneras av Mefistofeles.

Detta låter kanske dystert i överkant, men det hindrar inte att Holmströms Doktor Faustus är en mycket rolig pjäs. Att göra Faustus och Mefistofeles till marionetter är visserligen inte något nytt grepp – det gjorde man redan på 1500-talet – men det är onekligen välfunnet om man vill se den banala ondskan ur ett komiskt perspektiv.

I detta och flera andra avseenden påminner pjäsen om den livskraftiga tradition inom teaterkonsten som brukar kallas ”absurdism”. Särskilt stor är likheten med den absurdistiska teaterns viktigaste förebild, Alfred Jarrys dockspel Kung Ubu från 1896, men man kan också finna beröringspunkter med absurdister från senare tid, till exempel Samuel Beckett och Eugène Ionesco.

Det innebär också att Holmströms kritik av den banala ondskan fått en tillsats av fars och situationskomik. Kanske är det just det vi behöver för att orka uthärda i en värld där ondskan ser ut som en grotesk jättebaby. Roligt är det i alla fall, mycket roligt!

The post Den banala ondskan i Göteborg first appeared on Opulens.