TEATER. På Dramatens stora scen där Maksim Gorkijs Natthärbärget spelas har en skrämmande verklighetskontakt skapats i en uppsättning som knyter an till det pågående kriget i Ukraina. Lena S Karlsson har sett pjäsen och anser att det är en storartad teaterupplevelse.

Natthärbärget av Maksim Gorkij
Regi János Szász
Dramaten, Stockholm

På Dramatens stora scen där Maksim Gorkijs Natthärbärget spelas har en skrämmande verklighetskontakt skapats. När den trasiga ridån går upp är det en spegling av ett krossat Dramaten, vi ser, en teatersalong där ett antal trasiga individer tagit sin tillflykt undan förstörelse, förföljelse och hemlöshet. Balkongerna är raserade till hälften, allt guld är solkat, scengolvet är täckt av damm och allsköns bråte, några fåtöljer från den skändade teatern är slumpvis utplacerade på scenen, av samma slag som publiken sitter i, vilket ger en närmast kuslig närvarokänsla. Här finns också en grävskopa, som ett latent hot innan den i slutscenen plötsligt väcks till liv och hotet blir konkret.

János Szász förlägger Natthärbärget i en snar framtid, en dystopi där människor lever utan hopp om försoning eller omsorg att bli frälsta. De människor som sökt sin tillflykt här är smutsiga och trasiga, vissa är uppe i tokvarv, andra dricker sig till medvetslöshet och delirium, spelar kort med en i förväg preparerad lek och fuskar sig fram, medan andra håller ett slags monologer, utan mening och sans, när de inte råkar i gräl eller trakasserar varandra.

Mest påminnande om de människospillror som ligger på gatan i sina skitiga sovsäckar utanför tunnelbanenedgångar och i soprum. De har mist allt och lever i fritt fall, utan hopp om ett bättre liv annat än efter dödens ro. Anna är nästan där, hon ligger i en påver säng på förscenen väsande av andnöd och dödsångest, omgiven av människor som inte bryr sig och som stjäl hennes syrgas.

Så småningom får de olika personerna en personlig röst. Först av allt framträder den gravt alkoholiserade Vaska, en skådespelare på dekis, som älskar sitt forna jobb som han supit bort och citerar Macbeth, som fogas in sömlöst i Gorkijs text:

”En skugga blott, som går och går, är livet;
En stackars skådespelare som larmar
Och gör sig till en timmas tid på scenen
Och sedan ej hörs av. Det är en saga,
Berättad av en dåre; låter stort,
Betyder intet.”

På natthärbärget härskar Vasilisa, här spelad av Ellen Jelinek som inte vill något högre än sätta horn på sin brutale man Kostylev. Här figurerar också Baronen, som trots sin förnedring håller strikt på etiketten och vördnad för sin börd mitt i misären.

Överlag är skådespelarnas insatser storartade, ibland lätt dödsföraktande som Shanti Roneys Satin eller Pierre Wilkners tvetydige polis. Den som gör mest intryck är den androgyne Luka, spelad av Ingela Olsson som en förbipasserande ängel i trasor, och blir den som alla anförtror sig åt. Hon tröstar och medlar mellan stridiga viljor, tar hand om Anna, som efter sin död pietetsfullt bärs bort från sitt dödsläger. Är hon en pilgrim eller kanske ska hon stanna och bli en av de utslagna som befolkar teatern?

Regissören János Szász Natthärbärget är en profetia, ingen som befinner sig i publiken kan annat än tänka på den numera nästan utplånade Mariupols teater dit många människor sökte sig för att undkomma missiler och bomber, där många dödades. Ungraren János Szász befinner sig själv på flykt, avstängdes som rektor för den teaterhögskola där han sedan 22 år arbetat. Han förlorade allt på grund av den högerdominerade regimen som avskedat honom från sin tjänst. János Szász tvingades med sin familj ut i en frivillig landsflykt, nästa anhalt är USA.

Regimässigt är Maksim Gorkijs pjäs inte lätt. Under de dryga 2 och en halv timmarna som föreställningen varar finns inga direkta ups and downs – dialogen flyter på – ibland på tomgång med få variationer som en Tjechovpjäs eller som i Lars Noréns Morire di Classe-dramer, omväxlande med groteska utbrott, men skådespelarna har inga problem med den skenbara bristen på yttre dramatik.

Men den sammantagna trion, bestående av scenografen Márton Ágh, ljusdesignern Tamás Bányai och regissören bjuder på en storartad teaterupplevelse. Efter att i många år sett svarta rum med bildspel/filmer, oftast störande close ups är det en fantastisk upplevelse att se en så mästerlig iscensättning. Jag hoppas att det inte var en engångsföreteelse, utan att vi får återse dem igen.

The post Kuslig närvarokänsla i “Natthärbärget” på Dramaten first appeared on Opulens.

DRAMATEN. Michael Thalheimer väljer sin egen väg i denna närmast punkiga version av Elektra, där skådespelarna befinner sig i centrum, skriver Lena S Karlsson om en aktuell uppsättning på Dramaten.

När Dramaten nu försiktigt öppnar sina scener för en fåtalig publik efter pandemin är det en hisnande version av Elektra i Michael Thalheimers och Hugo von Hofmannthals djärva tolkning från 1901 man bjuder på. Här flödar teatermagin, när den legendariske regissören Michael Thalheimer återvänder till Dramaten efter succén med Per Gynt 2018.

Tempot är furioso redan från början när Elektra i Rebecka Hemses gestalt gör entré på en smal brygga som aggressivt skjuter ut mot salongen ur Stora scenens mörker. Elektra är förskjuten och utestängd från hovet, hon är ensam och utstött, en alltigenom rasande och hatisk dotter vars enda tanke är att hämnas sin fars död i lönndom. Hennes mor Klytaimnestra har tillsammans med sin älskare Aigisthos mördat Agamemnon innesluten i sin borg i Mykene.

Allt har sin grund i att Agamemnon offrar sin dotter Ifigenia för bättre vindar och stridslycka i det av Klytaimnestra så avskydda trojanska kriget. Scenografin är magnifikt enkel, uppbyggd kring vissa element, i svart och med en lika radikal ljussättning. Skådespelarna är belysta underifrån, deras ansikten ser groteska ut. Deras masker löses upp och svarta fläckar sprids i ansiktena och över kostymerna, det är brutalt fult och motbjudande.

När brodern Orestes anländer övertalas han av Elektra att döda Klytaimnestra för att utmäta ett straff för hennes oerhörda brott, när hon medverkade för att döda Agamemnon. En handling som eggar lusten att förgöra, de överlevande befinner sig i en blodspiral, i ett ändlöst dödande till synes utan slut. Familjen finner sig i sitt oundvikliga öde som präglas av brott, blodskam och dödligt våld, i den litterära kanon som kom att eka genom årtusenden. När Elektra ursprungligen spelades är inte belagt, uppskattningsvis kring 430 före Kristus.

Det handlar alltså om världens mest dysfunktionella familj, som alla Greklands tragöder och långt senare författare skildrat i betydelsefulla verk som löper som en tråd i dramatiken och världslitteraturen. Inte minst hos Lars Norén, för att återkomma till Sverige och vår nutid.

I Wien, en av världens mest betydelsefulla kreativa miljöer, fanns utrymme för såväl Friedrich Wilhelm Nietzsche som Sigmund Freud, som bildade skola och i förlängningen förändrade synen på det mänskliga psyket. I synnerhet Freud och Jung skulle ta fasta på den klassiska dramatiken, i omtolkningar som Oidipus- och Elektrakomplexen som grundstenar i psykoanalysen. Hofmannsthals Elektra fick sitt uruppförande 1903, i regi av mästerregissören Max Reinhardt, teaterexpressionismens främsta namn. En banbrytare inom teaterkonsten, som gjorde rent hus bland sin samtids teaterkonventioner.

Dramatens uppsättning har inte tagit fasta på något av det historiska arvet eller tidigare iscensättningar, Michael Thalheimer väljer sin egen väg i denna närmast punkiga version av Elektra, där skådespelarna befinner sig i centrum.  Michael Thalheimers brutalt nedskurna version av ett av världsdramatikens mest betydelsefulla verk är imponerande och samtidigt skrämmande. Mer aktuell än någonsin i en tid då dödligt våld griper omkring sig, såväl nationellt som globalt.

The post Teatermagin flödar i ”Elektra” first appeared on Opulens.