HISTORIETT. Nu är vi glada över att publicera en historiett av Eric A.L. Axner som heter Den sweichizka schaletten. Felstavningen av ordet ”schweiziska” är medveten och hör till den humoristiska berättelsen. 

Eric A L Axner är författare av både prosa och poesi, såväl skönlitterära alster som facklitteratur av det lättare slaget, och arbetar även med visuell konst och musik. Han har tidigare varit publicerad i Opulens med novellerna, eller historietter som han kallar dem, En anekdot till och Hundratusenkronorssedeln.

Nu är vi glada över att publicera ytterligare en historiett av Axner som heter Den sweichizka schaletten. Felstavningen av ordet ”schweiziska” är medveten och hör till berättelsen. Inför läsningen av denna absurda historia vill författaren som kuriosa nämna att när han under ett äventyr i Strängnäs förra sommaren fick syn på ett litet schweiziskt chalet som stod i en villaträdgård, blev han faktiskt lite besviken: “det är irriterande när verkligheten ger sig på att imitera konsten”.

CAROLINA THELIN

Den sweichizka schaletten
★
En missförstådd novell
av
Eric A.L. Axner

Toppen på schabraket stack upp över hustaket och utgjorde en tämligen angenäm kontrast mot funkisens själlösa uttryck. Nyfiket undrade jag vad det var för något som nu hade införskaffats av Birger, min kära granne sedan otaliga år tillbaka.  Jag traskade därför med lätta och luftiga steg över min för tre veckor sedan nyklippta gräsmatta, över till den nötta gamla faluröda grinden som skilde min tomt från hans.

Det första jag möttes av var Birgers sorgsna min, som om möjligt var sorgsnare än vanligt, då hans sammanvuxna mustasch och pipskägg alltid får honom att likna en ledsen schnauzer. Då han fick syn på mig brast han ut i en djup suck ackompanjerad av de nedtyngande orden: “Det blev fel.”

Den flera meter höga och breda, vackert utformade byggnaden förklarade Birger med märkbart trött stämma skulle ha tjänat som födelsedagspresent till hans fru Gudrun, vilket skulle ha förgyllt dagen då hon fyllde jämt. 70 tror jag, det verkar rimligt. Birger ville förståeligt nog slå på stort, om än inte riktigt så här stort. Han hade länge gått och funderat på vad han skulle ge henne, mycket länge faktiskt, för någon egentlig fantasi eller tankeförmåga besatt han inte. Det stod i stället Gudrun för. De tu turturduvorna hade träffats nere i Värtahamnen, där hon knegade som grovarbetare och han var en tillfälligt besökande marinhistoriker – eller om det var tvärtom, jag minns inte riktigt.

I alla fall så blev Birger gradvis mer desperat och tog till allt mer förtvivlade metoder för att finna en födelsedagspresent. Men under en trave med antika Hemmets Journal och mjukporrtidningar fann han till sist sin efterlängtade räddning. I en fuktskadad postorderkatalog från 70-talet såg han en annons om “sweichizk schalett”.

Denna beställde han ögonabums och fick hemkörd ett par veckor senare. Då insåg han misstaget. Han erkände mer än villigt att han nog inte skulle kunna se skillnaden mellan en frottéhandduk och en schalett från ”sweichz”, men inte var det en snofsig tygbit som hade dumpats på infarten precis bredvid brevlådan, klädd i tio lager med bubbelplast. Det var ett chalet, en stor och ståtlig stuga i trä med överhängande takfot och med mycket alpinsk snickarglädje, målad i vitt, rött och grönt. Det är tur att de bor på landet och inte i en lägenhet. Fakturan som satt fasthäftad igenom några lager av bubbelplasten var även den en hiskelig överraskning. Paketet kostade med porto plus moms nästan 800 000 svenska kronor. Nog att det hade varit omöjligt att se vad priset var i katalogen, men lite skärpning tack!

Birger utbrast barskt i hätska ordalag och undrade över hur ett träskjul kunde heta samma sak som den tyska och gamla stavningen av svenskans numer vanligare schalett och kosta så mycket, särskilt eftersom det inte hade fraktats speciellt långt heller. Det var då det gick upp för mig – menade han Schweiz? Jag hade inte reflekterat över hans uttal tidigare då jag med all min kraft stått och försökt hålla mig från att börja skratta. Det är många svenskar som lägger om bokstäverna när man ska säga “Schweiz”, det har jag nog själv gjort vid några tillfällen, men såg man det väl på print så skulle man nog koppla ihop två och två och förstå att portot blev rätt högt om ett så stort paket skickades hela vägen från Schweiz, men med Birger kan man ju såklart inte vara så säker.

När jag helt utan minsta uns av skadeglädje påpekade detta upplyste han mig om att problemet var att texten i katalogen även där varit så skadad att han hade fått tyda ortsnamnet efter eget huvud och bästa förmåga därav. Han hade fått det till “Sweichz”, vilket han kände igen då han sa det högt för sig själv, men han lyckades ändå inte placera det riktigt. Finland var han någorlunda säker på att det låg i trots allt. Nu, när han fått klart för sig att det var Centraleuropa det handlade om, blev han bara ännu surare.

För att på något litet sätt försöka lätta upp stämningen och hans sinnelag frågade jag vad Gudrun tyckt om presenten då hon fick se den. Birger svarade kort med att hon örfilade honom och hade tjurat ända sedan dess. Han visste inte om det mest var för att hon fick se presenten före sin födelsedag eller om det var presenten i sig som var det som gjort henne mest arg. Mitt försök – det måste jag själv medge – hade misslyckats.

Så då försökte jag igen; denna gång frågade jag om han hade betalat ännu? Inte ett öre blev svaret. Hörde de inte av sig igen så skulle han bara ignorera det hela, vilket i alla fall var lättare att ignorera än själva alpstugan. När Birger med blicken vänd upp mot den Gud som han endast vid sådana här tillfällen trodde på frågade sig vad han skulle ta sig till, föreslog jag lite försynt om den inte gick att returnera? Nej, så jävla roligt skulle inte ”sweichizarna” få det! Hellre att han brände upp det hela som virke! Så det så! Detta irrationella förslag var något som jag i allra högsta grad invände mot, men jag såg till min besvikelse hur de ord som han själv just yttrat började göra en större och större inverkan på honom. Nu var det kört för den stackars chaleten från Sweichz tänkte jag dystert och gick hem. Han verkade ha bestämt sig.

Men döm om min förvåning när jag några dagar senare såg Birger tvätta fönstren och sopa ned löven från taket på sitt chalet. Han verkade ha vant sig vid tanken på att ha den kvar där och blockera infarten till huset. Jehovas vittnen hade till och med slutat komma och knacka på dörren varje fredag. Synd bara att Gudrun inte riktigt såg det så. När Birger låg och sov samma kväll tände hon eld på sin födelsedagspresent, och då brandkåren kom hotade hon dem med kökskniven när de försökte närma sig för att släcka branden.

The post Littestraden: Novell av Eric A.L. Axner first appeared on Opulens.

NOVELL. I dag har vi nöjet att presentera en novell av Erik A L  Axner. Den handlar om falskmynteri, en nära nog utslocknad konstform.

Eric A L  Axner är författare av både prosa och poesi, såväl skönlitterära alster som facklitteratur av det lättare slaget, och arbetar även med visuell konst och musik. Han har tidigare varit publicerad i Opulens med novellen En anekdot till. 

Vi är nu glada över att få presentera Hundratusenkronorssedeln. Så här beskriver Axner själv hur den kom till: “Den här novellen blev till då en idé överrumplade mig till synes spontant och tvingade mig till att fatta pennan och trycka den mot pappret. Det känns även bra att få slå ett slag för falskmynteri, en nära nog utslocknad konstform.”

CAROLINA THELIN

Hundratusenkronorssedeln

★

En något olaglig novell

Den ljuslila tryckfärgen hade knappt hunnit lägga sig när det breda leendet som suttit som klistrat på mitt anlete i snart en halvtimme förvandlades till en megafon för ett ljudligt skratt då jag beskådade mitt färdiga mästerverk.

Dess framsida pryddes av ett ungdomsporträtt av Axel von Fersen den yngre, texten Sveriges Riksbank i ett ståtligt typsnitt och ett vattenmärke i skepnad av Anåfjället i kontur. Baksidan förskönades med en avbildning av Svea rikes lilla riksvapen och ett lodrätt band av röda och blå fibrer.  På bägge sidorna stod det stort och tydligt 100 000 KRONOR.

Efter att länge och förnöjt ha begrundat slutprodukten av mitt genius, vek jag noggrant och försiktigt ihop min färska sedel, som uppmätte hela 31 centimeter på längden och 18 centimeter på bredden, först på mitten och sedan ytterligare en gång, så att den perfekt slank ned i min personligt graverade plånbok av äkta kalvskinn. Jag begav mig hastigast möjligt den knappa milen in till Edsbyn, det fanns ingen tid att förlora.

Den lilla inredningsaffären, som ägdes av en viss Enar Ek, hade sin storlek till trots ett rikt och varierat sortiment. Efter att ha stått en bra stund vid sofforna och nyfiket sneglat på prislapparna, kom till sist butiksbiträdet fram till mig och frågade med något överdriven artighet:

– Finns det någonting jag kan stå till tjänst med?

– Ja, det gör det nog! sa jag med en nyans av dryghet i tonen, precis efter att jag vänt mig om för att möta hennes vänliga blick.

Jag berättade frankt att jag snarast behövde nyinreda den rymliga vindsvåningen som för tillfället tjänstgjorde som gästsovrum samt improviserad biljardhall.

– Är vindsvåningen stor? frågade hon med något nästan heligt i ögonvrån.

Jag nickade till svar och efter att hon höjde fingret åt mig som en signal för att vänta kvar där jag stod, så skyndade hon sig med raska steg för att hämta ägaren, som befann sig instängd på kontoret, upptagen med pappersexercis.

Efter att den dumsnälla Enar Ek och jag snabbt utbytt smärre vänskapliga formaliteter gick jag med de bägge i släptåg runt i affären, pekade skäligen nonchalant på varor som var av mitt tycke och utan större oro för vad kalaset skulle gå på. Ett flott snidat bord i teak, åtta stadiga stolar av tåligaste furu, två fåtöljer i uppenbart billig imitation av Chesterfield, en bladgrön soffgrupp med extra fjädring samt sittdynor, kuddar och överdrag av tyg i matchande skotskrutigt tartanmönster.

På en dryg halvtimme var jag klar med inköpen och hade redan givit adressen dit allt skulle levereras till – självklart inte hem till mig eller ens i mitt riktiga namn.

– Och nu till det roliga! skrockade ägaren lite halvt skamlöst.

Jag yttrande endast ett svagt gutturalt ljud för att inte av misstag uppvisa något tecken på nervositet. Slutsumman blev något av en överraskning:

– Allt som allt, med leveransen inräknad, blir det exakt 87 350 kronor.

– Det var billigt! utropade jag och prackade på mig själv ytterligare ett teakbord och fyra kuddar formade som kvadratiska granitblock med särskilt hög fluffighet. Då blev summa summarum 98 600 kronor, en bättre slutnota då jag på goda grunder inte trodde att deras kassa var stor nog för att ge mig över tolv tusen åter.

När min plånbok i äkta kalvskinn sakta öppnade sig skapade både doft- och synintrycket en märkbar påverkan på ägaren. Då min sprillans nya sedel hade vikts ut och överlämnas trodde jag att en hjärtinfarkt var närstående i rummet. Inte ens om jag hade räckt över en bild av en naken kvinna med brett särade ben hade han nog stirrat lika häpet på det som nu vilade mellan hans båda tummar och pekfingrar. Jag försökte lite lätt distrahera honom:

– De är ovanliga de där. Finns inte många ute i omlopp. Nya för i år för övrigt.

Om något av det jag sagt hade snappats upp var inte klart, då han vägrade släppa blicken från den papperslapp som han förhoppningsvis trodde var värd mer än fem av hans månadslöner sammantagna. Efter nära en minut öppnades hans tidigare ihophäftade läppar:

– Jag vet inte om jag kan ta emot den här…

– Det är väl klart! Skulle jag, iförd tweedkostym, randig slips med slipsnål av silver och allt ljuga? Vilken fräckhet! Och förresten, har inte kunden alltid…

– Rätt… Jo, givetvis. Kunden har alltid rätt. Såklart!

Under loppet av en sekund försvann hans bekymmersrynka från pannan och ett leende inte olikt mitt eget tidigare under dagen lyste nu upp det runda ansiktet, dekorerat med mörkgrått skäggstubb.

– Tur att inte min fru ser den här! utbrast han medan han viftade med sin nyförvärvade hundratusenkronorssedel triumfatoriskt i luften.

Det får man ju ändå fan hoppas på, tänkte jag tyst för mig själv, inte kan väl hon vara lika blåst hon med – om den kära läsaren ursäktar ordvitsen.

The post Littestraden: “Hundratusenkronorssedeln” first appeared on Opulens.

KORTNOVELL. Idag har vi nöjet att presentera en kortnovell av Eric A.L Axner. Det rör sig om en historia där pilsnerkorv är en av ingredienserna.

Eric A.L Axner är musiker, målare och författare av poesi och prosa. Ibland missförstådd, oftast förstådd och alltid underförstådd, enligt honom själv. Axners kortnovell En anekdot till är en riktig rövarhistoria om hur förbenat dumdristigt folk kan bete sig ibland. Så här beskriver han hur den kom till: “Novellen kom till då jag fick ett allvarligt anfall av ett kreativt infall. Med lite verklighet och en stor dos påhitt som kryddning skrev jag denna lilla berättelse under en varm sommardag i juni, sittandes på de vita utemöblerna. Möjligt att jag åt pilsnerkorv till lunch den dagen – dock inte helt säker”.

CAROLINA THELIN

En anekdot till

Vi satt på de nymålade utemöblerna i furu, så skinande vita att de till och med stack i ögonvrån då man bara sneglade ned. Trädgården var i full blomning och en mångfald pioner, rosbuskar och rhododendron tävlade om att vinna vår gunst genom se vackrast ut och dofta ljuvligast.

För att vara livslång storstadsbo så var han inte vare sig särskilt slö eller andefattig tänkte jag för mig själv medan solens strålar just nådde mitt ansikte igenom en av de majestätiska grantopparna framför oss. Detta var första gången jag var ute vid hans citrongula sommarstuga utanför Rejmyre i Östergötland.

Min vän och jag hade precis plockat klart några nävar krusbär som i kväll skulle bli till hemmagjord kräm, samt planterat ytterligare tre nya idegranar borta vid skogsbrynet. Nu åt vi lunch på varsin burk pilsnerkorv med stark grovmalen senap och lite hackad gurka till. Efter att halvvägs ha tömt min burk så såg jag hur min vän, låt oss kalla honom Caj, stoppar in en av sina korvar på bredden i munnen. Jag kunde inte hålla mig utan frågade leende:

– Varför äter du sådär?

– Jo du, det är ett åtagande som jag efterlever alltsedan jag gick på mitt livs nit. Det är för att påminna mig om hur dumt man ibland kan agera och för att försöka komma överens med den dumheten.

Allt detta lyckades han klämma ur sig innan korven hade hunnit slinka ned. Min nyfikenhet tog nu överhanden och den tvingade mig till följande följdfråga:

– Vad kan du ha gjort som är så dumt att du fortsättningsvis måste äta korv på tvären?

Min nyfikenhet hade fört mig rakt in i Cajs fälla. Att berätta smålustiga anekdoter med sig själv i centrum är nämligen hans främsta nöje och nu skulle det åter bli dags att lyssna till ytterligare en – den sjunde den dagen. Han log mycket förnöjt alltmedan han mumsade i sig sin sista pilsnerkorv, var efter han lutade sig bakåt i stolen och började berätta en kort och inlevelsefull historia.

– Inte långt efter att jag köpt denna sommarstuga så åkte jag runt på många loppisar för att hitta lite saker att ha här ute. På en gårdsloppis i Simonstorp så hittade jag en vacker oljemålning föreställande en dalgång i ett fjällandskap, med några fjällbjörkar och en klar himmel i skymningstid, allt i de mest underbara färger. Jag tyckte mig ha sett någon liknande tavla förut och den äldre kvinnan som sålde den försäkrade mig om att det var en äkta Helmer Osslund. Den hade hennes far köpt av konstnären själv. Hon begärde 250 000 kronor för den, ett högt men mycket rimligt pris, särskilt som det på baksidan fanns ett äkthetsintyg med Osslunds signatur på. Jag visste ju att några av hans tavlor gick för över miljonstrecket på auktion, så jag var mycket nöjd över att kunna äga en riktig Helmer Osslund. Dagen efter försäkrade jag den för det dubbla. Den hängde på hedersplats över soffan i vardagsrummet här inne. Det var min stora stolthet.

– Men det visade sig senare vara en förfalskning? avbröt jag för att snabba på processen något.

– Nej, verkligen inte. Jag fick den till och med värderad på självaste Antikrundan och fick då öka på försäkringsvärdet dubbelt upp. Så nej, inte alls.

– Var den stulen och du behövde lämna tillbaka den? försökte jag med då.

– Om inte damens far snodde den så var är den inte stulen.

– Tyckte du inte att det kändes säkert att ha målningen här ute och sålde den istället? blev mitt sista bemödande.

– Nej, där hade du fel igen. Vill du veta anledningen till varför jag inte har den kvar?

Jag nickade uppgivet som svar på denna ytterst retoriska fråga.

– Den var ju målad på smörpapper! Kan du tänka dig? Uppklistrad på en skiva och sen inramad – så fräckt! En kvarts miljon för det! Det kan ju inte ens räknas som grafik, väl?

Nej, svarade jag, grafik räknas det inte som, men då det är skäligen känt att Osslund ofta målade på smörpapper så borde väl min vän ha vetat om det, eftersom han även kände till hur mycket en Osslund brukar kosta på auktion?

– Nej nej, jag tittar bara på namnet och priset. Det är väl det konstkännare gör?

Jag nickade uppgivet åt denna ytterst trista sanning. Han fortsatte, nu med en något bistrare min:

– Och i min ilska över min upptäckt så rev jag ned den från väggen och då gled den mig ur händerna. Smörpappret lossnade och knycklade ihop sig på golvet. Inte ens den fina guldfärgade ramen gick att rädda. Jag hade kunnat få över en miljon för det där smörpappret! Istället fick jag slänga den i sopen. Hur kan det bli så dumt ibland?

Om detta konstaterade jag torrt:

– Att äta korv på tvären för resten av ditt liv är nog det minsta du kan göra för att försöka komma överens med din dumhet.

The post “En anekdot till” first appeared on Opulens.