POLITIK. Ja, vad har egentligen hänt med den svenska utrikespolitiken och med synen på yttrandefrihet? När vi kikar i korten ser vi en syltrygg! 

The post Vad har hänt? first appeared on Opulens.

LÅTSASDEMOKRATIN. “Finns det någon i Natos ledning som på allvar tror att Erdoğans Turkiet skulle förhålla sig lojalt mot den övriga Natoalliansen om den utsattes för ett avgörande hot?” Thomas Notini menar att det är Nato som borde sätta press på Turkiet och inte tvärtom.

I portalparagrafen till ”The North Atlantic Treaty”, Natos konstitution, läser man följande stolta och förpliktande deklaration från medlemsstaterna:

”They are determined to safeguard the freedom, common heritage and civilisation of their peoples, founded on the principles of democracy, individual liberty and the rule of law.”

Med andra ord, man förbinder sig att försvara demokratin och vad som ovillkorligen hör därtill: rättsstatlighet, fria och oberoende medier, oberoende rättsväsende, yttrandefrihet och ett parlamentariskt system med fria och allmänna val.

1952, tre år efter att organisationen grundats, blir de två forna fienderna Grekland och Turkiet medlemmar. Grekland har under kriget varit ockuperat av Tyskland. Turkiet, som under första världskriget stått på den tysk-österrikiska centralmaktens sida, har under andra världskriget varit neutralt men efter påtryckningar från Stalin – om att upplåta Bosporen och Dardanellerna för att sovjetiska fartyg, civila såväl som militära, skall få fri passage till Medelhavet – blivit välkomnat in i den västliga försvarsalliansen.

1967 blir Grekland efter en statskupp hux flux en militärdiktatur, med en sådan regims alla kännetecken och specialiteter: massarresteringar, tortyr, tystade medier, medborgares flykt till fria länder etc. Allt med USA:s och västalliansens tysta stöd. Sju år senare, när en skjutgalen grekcypriotisk före detta journalist vid namn Nikos Sampson leder en statskupp på Cypern med syfte att ansluta Cypern till Grekland, tycker USA och västalliansen att det får räcka och understöder såväl Sampson-juntans som Aten-juntans fall. Turkiet ockuperar norra Cypern – också detta med USA:s och Natos goda minne – och skapar en konflikt som ännu, snart femtio år senare, inte är löst.

Om Turkiet 1952 uppfyllde Natostadgans krav? Vittnesbörden om det armeniska folkmordet 1915 fanns naturligtvis sedan länge i den västliga alliansens medvetande, liksom välgrundade uppgifter om senare förföljelser och trakasserier mot kurder och kristna minoriteter, men man valde skygglapparna och dövörat. Möjligheten att få upprätta flygbaser vid Turkiets östra och södra gränser vägde tyngre.

Men sedan nästan tjugo år heter Turkiets ledare som bekant Recep Tayyip Erdoğan, en man som utan statskupp och med hjälp av demokratins självmordsklausul – mandatet att avskaffa sig själv (jämför Tyskland 1933, Italien på 1920-talet) – har åstadkommit, steg för steg, vad statskupper normalt åstadkommer abrupt och med militära medel. Under hans ledning har Turkiet blivit ett land med tvångsnedlagda tidningar och tystade etermedier. Där finns fängelser fyllda av politiska motståndare, regimkritiker, journalister, författare, intellektuella. Det har blivit ett land där man aktar noga på vad man säger och till vem.

Utan några märkbara invändningar från Nato har Erdoğans armé bombat kurdiska städer och byar i grannlandet Syrien, och han tillkännager sin avsikt att göra det på nytt – samtidigt som han i den pågående konflikten om Natos utvidgning håller Sverige och Finland som gisslan i sina försök att få hela det västliga Europa att böja sig för sina krav om diverse ”erkännanden” och ”försäkringar”; att de utlämnar namngivna kurder, utan bevisning anklagade för terrorism, till Turkiet, och så vidare.

Erdoğan håller sig förvisso med många hatobjekt, men till de mest säregna hör Fetullah Gülen, den liberale muslimske humanisten som ursprungligen var hans vän och politiske meningsfrände. Det som från början förenade dem båda var kärleken till islam. I det tidigare kemalistiska styret, som var ett arv från statsgrundaren Atatürk, hade det upprätthållits en religionsfientlig agenda. Den påminde om den sovjetiska och hade på olika sätt drabbat både islam och de kristna minoriteterna. Inga religiösa symboler, inklusive klädedräkt, hade varit tillåtna i det offentliga rummet. Koranskolor hade varit förbjudna; böneutrop hade varit tillåtna, men inte på arabiska utan bara på turkiska. En grekisk-ortodox teologisk akademi på ön Halki hade stängts. Etcetera.

Gülen och Erdoğan gick hand i hand i strävan att återge islam en tydlig och positiv roll i det turkiska samhället. Men redan här torde deras uppfattningar ha börjat gå isär. Erdoğans mål var, och är, ett statsskick helt grundat på islam; Gülen och den rörelse han grundade, ”Hizmet”, (”Tjänst”), som inte är ett politiskt parti, verkar för islam inom ramen för en sekulär stat, för bred bildning och skolning (inte enbart religiös), för religiös tolerans och dialog mellan religionerna. (För den som vill veta mer om Gülen och hans rörelse rekommenderas M. Hakan Yavuz, ”Toward an Islamic Enlightenment. The Gülen Movement”, Oxford University Press, 2013.)

Erdoğans närmande till Putin och Ryssland kan knappast vara någon hemlighet för Nato.

Redan 1999 gick Gülen i exil i USA, men han och Hizmet har alltsedan dess fått klä skott för allt mellan himmel och jord. När en korruptionsutredning mot Erdoğans regeringsparti AKP startade 2011 anklagades Gülen och även CIA för att ligga bakom.

Gülen och Hizmet fick också skulden för det absurda militärkuppförsöket 2016, som var över på några få timmar men som ledde till att flera tusental påstådda eller verkliga Hizmetanhängare bland akademiska lärare, domare, högre statstjänstemän och praktiskt taget alla samhällsviktiga områden kastades i fängelse. (Hur lyckades man fylla dessa luckor?)

Erdoğan kräver förstås sedan länge av USA att Gülen utlämnas till Turkiet, men det kravet infriades inte ens under den uttalat Erdoğanvänlige Donald Trumps tid i Vita Huset.

Erdoğans närmande till Putin och Ryssland kan knappast vara någon hemlighet för Nato. När Putin 2015 i en TV-sänd ceremoni invigde en ny moské i Moskva, var Erdoğan en av hedersgästerna, sida vid sida med Tjetjeniens egen Quisling, Ramzan Kadyrov – som nu är en medaktör i det Putinska blodbadet i Ukraina. Erdoğans ”medlingsförsök” mellan Ryssland och Ukraina har knappast varit något mer än ett spel för gallerierna.

Finns det någon i Natos ledning som på allvar tror att Erdoğans Turkiet skulle förhålla sig lojalt mot den övriga Natoalliansen om den utsattes för ett avgörande hot? Har det aldrig slagit Jens Stoltenberg att man i dagens Turkiet har med en trojansk häst att göra?

Det är helt enkelt inte läge för att inom Nato sätta press på Sverige och Finland.

Däremot är det läge för Nato att, utifrån klart preciserade frågeställningar om principer och grundvärderingar, sätta press på Turkiet.

The post Natos trojanska häst first appeared on Opulens.

SKRYTBYGGE. “Presidentbiblioteket i Ankara må vara inspirerat av Hagia Sofia, men för även tankarna till filosofen Jeremy Benthams panoptikon-vision från slutet av 1700-talet om ett fängelse eller annan offentlig byggnad med ett runt torn i mitten för övervakning utan insyn”, skriver Frederick Whitling.

Det är ett svindlande, skrämmande skrytbygge: det nya presidentbiblioteket i den turkiska huvudstaden Ankara är en del av en ny anläggning med bland annat ett presidentpalats, en utställningshall och en moské. Detta innebär en hög säkerhetsnärvaro, och det dröjer inte länge innan två av de många poliserna börjar ställa frågor. Fler frågor vid ingången. En nyfiken vakt försäkrar snart för mig att det Osmanska riket minsann var ”mycket gammalt”. För all del: när jag nämner den moderna turkiska republiken nickar han, men vill ändå betona det storslagna osmanska. Samtidigt möter min blick ett fotografi av Recep Tayyip Erdoğan i det nya biblioteket, med ett större bokband i händerna. Den turkiske presidenten framställs här som en engagerad läsare, som en begrundande bibliofil.

I väntan på en QR-kod för att passera begrundar jag två ytterligare fotografier, båda svartvita: ett på Erdoğan och ett på ”landsfadern” Mustafa Kemal Atatürk, republikens grundare och första president. Att de är svartvita är ingen tillfällighet: här likställs de två presidenterna. Atatürks porträtt är en förväntad inredningsdetalj i Turkiet, nästan lika vanlig som dörrar och fönster. Men just i det här sammanhanget är det kanske inte lika självklart, med tanke på att Erdoğan med tiden har tagit ett större avstånd till Atatürk, som visserligen fortfarande används som en legitimerande faktor. Atatürks gravmonument från det tidiga femtiotalet finns några kilometer därifrån, mer centralt i huvudstaden och beskriven av Kaj Falkman, tidigare generalkonsul i Istanbul, som ett turkiskt ”örnnäste”. I juryn för det monumentala mausoleet satt bland annat den svenske arkitekten Ivar Tengbom. Men Erdoğans nya presidentbibliotek i vit och rosa marmor får till och med Atatürks mausoleum att krympa i jämförelse. Vid den överdrivet monumentala ingången till biblioteket blandas de historiska korten ihop. Kolonnportiken är en Las Vegas-hybrid, en nyosmansk pastisch med referenser till bland annat nyklassicismen.

Visst, hellre ett bibliotek än ännu ett anonymt köpcentrum eller ännu en flygplats, även om den första tomma teaterliknande hallen vid ingången för tankarna till ett slags ”business lounge”. Det nya presidentbiblioteket har hursomhelst stora anspråk och lämnar en något olustig eftersmak. Den bokstavliga höjdpunkten är den mer än trettio meter höga ”världsatlas”-hallen med sexton kolonner som kopplas till så kallad turanism och en ”pan-turkisk” nationalistisk historiebild av de ”sexton stora turkiska staterna”. Det är knappast en tillfällighet att ljuset faller på just Turkiet och Svartahavsregionen på den stora jordgloben mitt i centralhallen. Byggnadsplanen är ett geometriskt grekiskt kors med osmanska moskéer som mönster, och genom det i förlängningen bysantinska kyrkor. Det hela kröns av en kupol. Även om biblioteket är en sekulär byggnad har det en klart religiös inramning. I en passning till inskriften i cylindern till världens högsta kupol, Peterskyrkan i Rom, citeras här två verser från Koranen om vikten av skrivande och läsande. Referensen till Peterskyrkan är för all del subtil, kanske till och med oavsiktlig. Det kan däremot inte sägas om kopplingen till en annan berömd kyrka, kristenhetens största när den stod färdig på 500-talet: Hagia Sofia i Istanbul.

Vid åsynen av den färdigbyggda katedralen i Konstantinopel ska den östromerske 500-talskejsaren Justinianus med templet i Jerusalem i åtanke ha utbrustit ”Salomo, jag har överträffat dig”. Det är knappast en slump att man i det nya presidentbiblioteket möts av en kopia av donationsurkunden från när Hagia Sofia blev en moské på 1400-talet. Urkunden, om en stiftelse för byggnadens underhåll, är själva kärnan i dess omvandling till moské tidigare i år. Dokumentet stod till grund för det rättsliga beslut som ogiltigförklarade att byggnaden blev ett museum 1934, i sig en symbol för åtskiljandet av religionen från staten i den unga republiken. Den planerade parallella moskéomvandlingen av den ikoniska Chora-kyrkan i Istanbul, ett museum sedan andra världskriget, verkar nu ha bromsats. Samtidigt står en ny stor moské snart färdig vid det annars sekulära Taksim-torget i staden, bredvid Atatürks republikmonument. Både religion och kultur politiseras genom återtagandet av Hagia Sofia som moské. Enligt Erdoğan är Hagia Sofia en intern turkisk angelägenhet. Omvärlden håller nog inte helt med.

Presidentbiblioteket i Ankara må vara inspirerat av Hagia Sofia, men för även tankarna till filosofen Jeremy Benthams panoptikon-vision från slutet av 1700-talet (från grekiskans panoptes, ”allseende”) om ett fängelse eller annan offentlig byggnad med ett runt torn i mitten för övervakning utan insyn. Eftersom man aldrig kan veta om och när någon ser en tvingas man anpassa sitt beteende därefter. Den engelskspråkige anställda som ger mig en kort rundtur hänvisar till världsbibliotekshallen som just ett torn som ser överallt, som når hela världen. På ett symboliskt plan utmanas här det visserligen dubbelt så stora biblioteket i Alexandria. Mörkrets herres allseende öga i Sagan om ringen känns faktiskt inte som en alltför långsökt liknelse.

Men Erdoğans bibliotek är nog inte det största i Turkiet så länge till.

Biblioteket i Ankara är det största i Turkiet, med en samling på mer än fyra miljoner böcker – tio gånger större än till exempel Stockholms stadsbibliotek. Centralhallen i Gunnar Asplunds kända Stockholmsskapelse är en cylinder, ikonisk kanske just därför att den saknar den glaskupol som han först hade tänkt sig. Erdoğans bibliotek byggdes på fyra år, och invigdes den 20 februari i fjol: siffermagin, 20-02-2020, var förmodligen svår att motstå. Sedan kom pandemin. Min tillfälliga guide menar att biblioteket trots en maxkapacitet på femtusen personer hade ”tiotusen besökare om dagen” i början, innan Covid tog tyglarna. Likväl saknar mer än hälften av alla skolor i Turkiet i dag ett bibliotek, och biblioteksanvändandet i landets större städer har avtagit under det senaste decenniet. Detta är för all del knappast bara ett turkiskt bekymmer, även om många bibliotek i Turkiet har stängts på senare tid. Samtidigt har böcker från när och fjärran skänkts till det nya presidentbiblioteket. Mängder av böcker har även skickats dit från varje land där Turkiet har en diplomatisk representation. Än så länge har biblioteket gästats av ambassadörer och representanter från Vitryssland, Uzbekistan, Kina, Chile och – som hittills enda europeiska land – Frankrike.

Men Erdoğans bibliotek är nog inte det största i Turkiet så länge till. Vid invigningen i februari nämnde presidenten att ett liknande ännu större bibliotek kommer att öppna i Istanbul, i ombyggda osmanska militärbaracker från slutet av 1700-talet. Samtidigt byggs ett nytt stadsmuseum i den gamla huvudstaden, och ett nytt kulturcentrum med – håll i hatten – ett operahus, en teater, biograf- och konsertsalar, en utställningshall och en konferenshall, ett museum, ett konstgalleri och ännu ett bibliotek. Kejsar Justinianus menade att hans nya katedral överglänste kung Salomos tempel. Elefantfrågan i stadsrummet är väl vem Erdoğan vill överträffa, och varför.

The post Vem vill Erdoğan överträffa? first appeared on Opulens.

VÄRLDSARV. “Erdoğan som den nye sultanen och kalifen; Putin som den nye tsaren. Helgedomar som brickor i ett lömskt spel.” Den 24 juli blev Hagia Sofia i Istanbul återigen en moské. Thomas Notini tecknar i sin essä byggnadens rika historia och dess betydelse i världspolitiken just nu.

Otaliga turister från västvärldens alla länder har under de senaste åttiofem åren vid besök i Istanbul följt guidade turer i stadens utan varje jämförelse viktigaste kulturarvsbyggnad: Hagia Sofia, byggnaden som i 1 400 år, under två skilda epoker, tjänade som helgedom för två religioner: kristendomen och islam.

Den uppfördes under den bysantinske – östromerske – kejsaren Justinianus under åren 532-537 och var länge kristenhetens största kyrka. Då hette staden fortfarande Konstantinopel, uppkallad efter kejsare Konstantin den Store, stadens grundare, som hade banat väg för kristendomen i det gamla imperiet. Men detta grekisktalande östromerska rike – sedan 476 det som fanns kvar av det en gång vidsträckta Romarriket – försvagades och krympte vart efter, till följd av både inre motsättningar och yttre fienders angrepp.

”Staden”, ”Pólis” – så kallades Konstantinopel kort och gott av invånarna i staden och dess omgivningar – höll dock stånd in i det sista, inte minst i syfte att slå vakt om den dyrbaraste skatten de ägde: Hagia Sofia, den Heliga Vishetens kyrka. Den 27 maj 1453 kom ändå den katastrof som de allra flesta fruktat men bett till Gud på sina bara knän att få slippa uppleva. Många främmande härskare och våldsverkare, i både väst och öst, hade länge hett eftertraktat Staden vid Bosporen som ett byte och ett mål för sin rovdjursdrift. Denna gång hade turen kommit till det snabbt framväxande osmanska väldet med sitt överlägsna krigsmaskineri. Under sin ledare sultanen Mehmed II (även kallad ”Mehmed Erövraren”) bräckte den osmanska hären stadens skyddsmur, vällde in, våldtog kvinnor och dödade urskillningslöst alla människor som kom i deras väg. Samma dag hölls islamisk bönegudstjänst i Hagia Sofia, under ledning av sultanen själv, stående på kyrkans altare. Omgående förvandlades Hagia Sofia till moské. Den blev det osmanska krigsbytet nummer ett. Alla de oersättliga mosaikerna och freskerna täcktes över med puts – med ett anmärkningsvärt undantag: bilden av jungfru Maria högst uppe i korabsidens halvkupol. Varför denna bild förskonades, kan man bara spekulera över. Kanske kan det ha att göra med den starka ställning jungfru Maria, överraskande nog, har inom islam – där hon faktiskt även anses som jungfru. Så står det till exempel i Koranen, sura 3:47:

Maria sade: ”Herre! Hur skulle jag kunna få en son, då ingen man har rört vid mig? [Ängeln] sade: ”Så [skall det bli]; Gud skapar vad Han vill.” (Mohammed Knut Bernströms tolkning 1998)

Men så småningom blev också denna bild övertäckt, på order av en mer fundamentalistiskt sinnad sultan. Ingen avbildning av något levande fick förekomma, och även de fyra änglagestalterna som pryder de så kallade pendentiverna under centralkupolen fick sina ansikten övertäckta med puts. Det som sedan var kvar av dessa figurer var tillräckligt abstrakt utformat för att tillåtas tjäna som dekor i en moské.

Den möjliga kompromissen

I efterdyningarna av första världskriget upplöstes det osmanska riket, efter ett par århundraden av fortskridande sönderfall. Osmanerna hade ställt sig på Österrike-Tysklands sida i kriget, vilket gjorde slutet oundvikligt, och den siste osmanske sultanen med familj sändes i landsflykt. Fram på arenan trädde istället en turk från Saloniki, Mustafa Kemal Pasha, senare kallad Atatürk, ”turkarnas fader”. Han talade förutom sitt turkiska modersmål flera språk flytande, däribland grekiska. Ideologiskt hade han formats av den så kallade ”ungturkiska rörelsen”, som hade som mål att i det osmanska rikets ställe upprätta en modern turkisk stat. En viss försiktig modernisering med västerländska ideal som förebild hade påbörjats redan under slutet av den osmanska tiden, men Atatürk och ungturkarna ville gå ännu längre. Skolor, universitet, rättsväsende, näringsliv, sjukvård, media och kulturinstitutioner med mera – allt formades efter västerländska förebilder. Men den övergripande ideologin var en starkt uttalad turkisk nationalism, något som nu skulle leda till förtryck och förföljelser riktade mot landets etniska och religiösa minoriteter, vilka under osmansk tid varit relativt skyddade och även hade åtnjutit en viss grad av autonomi genom det så kallade ”millet-systemet” (av turkiska ”millet” = ”folk”, ”nation”). Konstantinopel, som under den osmanska tiden hetat Konstantinye, fick nu officiellt det namn som den hade haft i folkmun bland turkar länge, Istanbul.

Den nya turkiska regeringen under Atatürk var således starkt sekulärt sinnad och ville hålla stat och religion radikalt åtskilda, vilket kom till uttryck i ny lagstiftning. Det osmanska rikets sultan hade även haft ställningen som kalif, ett slags universell ledare för den sunnimuslimska trosgemenskapen. Men med sultanatet avskaffades även kalifatet, och det nya Turkiet blev en republik med Kemal Atatürk som det nya landets förste president. Modern västerländsk livsstil slog igenom på bred front – för Atatürks personliga del ända därhän att han utvecklade kronisk alkoholism, till de fromma muslimernas förskräckelse. Vid hans begravning 1938 förekom inte ett enda religiöst inslag; sorgehögtiden hade i stort sett formen av en enda lång militärparad.

Atatürk ömmade alltså inte särskilt varmt för vare sig muslimer eller kristna. Men när det gällde Hagia Sofia, insåg han denna byggnads historiska särställning, inte bara för Turkiet utan för hela världen, långt innan begreppet ”världsarv” hade myntats. På ett fullkomligt unikt sätt inrymde detta tempel en stor rikedom av såväl kristet som muslimskt kulturarv. Någon brist på moskéer rådde det inte i staden, vare sig större eller mindre; mitt emot Hagia Sofia, på andra sidan Sultanahmedplatsen, reser sig till exempel den Blå Moskén, Hagia Sofias ”pendang” och ganska uppenbart byggd med den bysantinska helgedomen som förlaga.

Beslut fattades att byggnadens status skulle ändras, och 1935 öppnades den som museum, sedan man frilagt en del av de tidigare överkalkade mosaikerna och freskerna. Guider som tidigare visade besökare runt i Hagia Sofia brukade säga, att de kristna bilderna bara hade täckts över med ett tunt lager gips för att de inte skulle förstöras, vilket naturligtvis är en lätt förskönande och turistanpassad efterkonstruktion. Det hade täckts över i ett enda syfte: att aldrig synas mer.

Vid slutet av 1840-talet hade de italiensk-schweiziska bröderna och arkitekterna Gaspare och Giuseppe Fossati fått i uppdrag av sultanen Abdülmecid att renovera byggnaden. Den gången handlade det mycket om rent byggnadstekniska frågor: sprickor i kupolen, flyttning av sultanens loge och så vidare. Men sultanen, som vid denna tidpunkt tydligen var en man med öppet sinne för helgedomens historia, ville också att putsen skulle avlägsnas för att ge möjlighet att dokumentera de underliggande bysantinska mosaikerna. Så skedde även, och bröderna Fossati tecknade noggrant av alla de övertäckta bilderna. Deras teckningar var länge den enda källan till kännedom om Hagia Sofias bysantinska konstskatter, och originalen till dem förvaras idag i kantonen Tessins arkiv i Schweiz.

Men reaktionen på bröderna Fossatis projekt lät inte vänta på sig. Knappt hade de
fullbordat sitt dokumentationsarbete, förrän imamen gav order om att bilderna omedelbart skulle kalkas över på nytt.

Man kunde tycka att Hagia Sofias öde skulle vara en hjärteangelägenhet för större delen av kristenheten i världen, men riktigt så är det inte.

När man tidigare strövade runt i Hagia Sofia, insåg man snart hur många av dess forna konstskatter som antagligen redan gått förlorade för alltid. Givetvis har återkommande jordbävningar gjort sitt, men två överkalkningar av samtliga bysantinska bilder i valv och på väggar, tympanon-överstycken etc. har troligen försatt det allra mesta i ett tillstånd bortom all restaurering. Under senare decennier tid har flera forskarteam, däribland ett japanskt, med hjälp av avancerad elektronisk skanningsteknik funnit vaga spår av ett flertal mosaiker under den nuvarande putsen.

Konstantinopel blev efter schismen 1054 även ett mål för korstågsplundringar från väst, då Hagia Sofia vanhelgades och skändades av kristna korsfarare.

Man kunde tycka att Hagia Sofias öde skulle vara en hjärteangelägenhet för större delen av kristenheten i världen, men riktigt så är det inte. Efter den stora kyrkoschismen 1054, som splittrade kyrkan i två delar, den romersk-katolska kyrkan i väst och den grekisk-ortodoxa kyrkan i öst, har Hagia Sofia varit en symbol mättad med stor sorg och saknad för främst den grekisk- och slavisktalande ortodoxa världen. Och bland de ortodoxa är den historiskt ärvda bitterheten mot väst minst lika stor som agget och misstron mot islam. Konstantinopel blev efter schismen 1054 även ett mål för korstågsplundringar från väst, då Hagia Sofia vanhelgades och skändades av kristna korsfarare på långt värre sätt än vad den alls skulle kunna tänkas bli genom islamisering.

Dessutom hade det under bysantinsk tid funnits grupper av icke-grekisktalande kristna som kommit att bli betraktade som kättare och blivit bannlysta av den grekisktalande majoritetskyrkan, varefter de blivit utsatta för svåra förföljelser. Det ledde till det märkliga förhållandet, att det i Mehmed II:s armé vid erövringen av Konstantinopel även fanns ett avsevärt antal kristna soldater från dessa förföljda grupper. De ville hellre leva under osmanskt-muslimskt styre än under den bysantinske kejsarens förtryck. Dessa grupper lever än idag vidare under samlingsbenämningen ”orientaliska” kyrkor, däribland den syrisk-ortodoxa kyrkan, den östassyriska ortodoxa kyrkan, den armenisk-ortodoxa kyrkan och den koptisk-ortodoxa kyrkan.

Något förenklat och tillspetsat kunde man säga, att Hagia Sofia för västerländska kristna besökare framstår som ett intressant historiskt objekt, medan den för grekisk- och rysk-ortodoxa besökare är ett renodlat religiöst pilgrimsmål med stark emotionell laddning. Ingen ortodox kristen skulle ens i sina vildaste fantasier kunna föreställa sig att Hagia Sofia någonsin skulle kunna bli kristen kyrka igen – men med Atatürks åtgärd, att låta byggnaden bli ett museum, hade ett slags kompromiss uppnåtts, som lyfte ut byggnaden ur den sfär av religiös och politisk konflikt, där den befunnit sig sedan 1453. Nu var den tillgänglig för alla, på lika om än begränsade villkor.

Erdoğans osmanska agenda

När Recep Tayyip Erdoğan 2003 inledde sin bana som Turkiets politiske ledare, först som premiärminister och senare som president, inleddes ett successivt politiskt paradigmskifte i landet. Officiellt är det fortfarande Kemal Atatürk som betraktas som nationens grundare; hans dödsdag firas som nationell minnesdag, hans porträtt påträffas i alla officiella byggnader, hans minne hålls i ära – åtminstone formellt. Från den ”kemalistiska” ideologin har Erdoğan och hans anhängare övertagit bara två ting: den hårdföra turknationalismen och bejakandet av den teknologiska moderniteten. I praktiskt taget alla andra avseenden nedmonteras Atatürks sekulära statsbygge, byggsten för byggsten. I det Turkiet, där stat och religion förr var strikt åtskilda, knyts statsväsendet och islam nu allt närmare samman. Här finns en agenda, där punkt efter punkt vart efter kan prickas av, ett lömskt spel där inte alla kort läggs på bordet med en gång. Istället för ”kemalismens” och den ungturkiska rörelsens ideal är det nu den osmanska tiden och kulturen som lyfts fram som förebild. Den osmanska turkiskan – en ålderdomlig turkiska som förhåller sig till modern turkiska ungefär som 1400-talssvenska till dagens svenska tal- och skriftspråk – har blivit obligatoriskt ämne i skolorna. Turkisk statstelevision sänder påkostade, färggranna dramaserier, där det osmanska imperiet hyllas i en romantiserande såpoperastil.

Och – naturligtvis! – Hagia Sofia, juvelen, den stora trofén, har också funnits med i agendan hela tiden. En turknationalistisk-islamistisk organisation, ”Anadolu Gençlik Derneği”, har i många år, aktivt understödd av Erdoğan och genom bland annat demonstrationer utanför byggnaden, bedrivit en intensiv kampanj för att Hagia Sofia åter skall bli moské.

Fredagen den 24 juli 2020, nådde man sitt mål. Hagia Sofia blev moské och fredagsbön hölls där, med samtliga mosaiker och fresker från bysantinsk tid dolda av ett slags draperier. Detta sker efter att en turkisk domstol förklarat byggnadens förvandling till museum i mitten av 1930-talet för ”olaglig”. I vår tid av maniskt tilltagande polarisering har nu polarisering, provokation och partikularism firat ytterligare en härlig seger.

Följande dag tillkännagav president Erdoğan, att Hagia Sofia kommer att stå öppen för bön 24 timmar om dygnet, året runt. Detta innebär per definition ytterligare två ting:

1. Besökare (vilka inte är muslimer som kommer dit för att be) kommer bara att få röra sig i en trång korridor längs sidorna inne i byggnaden, inte överallt i byggnaden, som tidigare. Så är det till exempel i närbelägna Blå Moskén.

2. Mosaikerna och freskerna kommer aldrig att kunna visas för besökare. Eftersom byggnaden är aktiv moské hela dygnet, kommer alla dessa bilder att vara permanent dolda.

Reaktionerna från västvärlden inför detta – som man under en tid varit förberedd på – har varit påtagligt vaga; det gäller Unesco såväl som enskilda västliga regeringar. Påven ägnade saken ett par meningar i en bön från balkongen i påvepalatset på Petersplatsen i Rom. Erdoğans svar på den hovsamma kritiken har inletts med den sedvanliga typen av reaktion hos auktoritära regimer på utifrån kommande kritik: Hagia Sofia är en intern turkisk angelägenhet, kom inte här med några pekfingrar! Med en känga åt grannlandet Grekland har han påpekat, att Grekland är det enda europeiska land vars huvudstad – Aten – saknar en moské (ett onekligen anmärkningsvärt förhållande, med tanke på att muslimerna är en erkänd minoritet i Grekland, cirka 1,25 procent av totalbefolkningen). Men han har tillagt, att Hagia Sofia även i fortsättningen kommer att vara tillgänglig för besökare från resten av världen och att draperierna vid sådana besök kommer att dras undan. Det sistnämnda ter sig alltmer osannolikt med tanke på byggnadens numera beslutade permanenta funktion som moské dygnet runt. Mosaiker och fresker kan snart åter vara överkalkade och förlorade för alltid.

Men naturligtvis är för Erdoğan inte re-islamiseringen av Hagia Sofia den enda punkten i hans re-osmaniseringsagenda. Den engelskspråkiga grekiska dagstidningen The Greek Herald skriver den 29 juli:

”Turkiets president talar öppet om att återupprätta den islamiska staten (obs – avser inte IS utan det gamla osmanska imperiet, min anm.), att återställa dess gamla gränser och att återerövra Jerusalem. När världen vaknar upp från baksmällan efter coronapandemin, kommer vi att ställas inför det återupprättade Kalifatet.”

Likaså nämner den amerikanska tidskriften Foreign Affairs, den 31 juli, att president Erdoğan talat om det osmanska imperiets ”andliga gränser” och kallat ett stort och brett bälte i östra Medelhavsområdet för Turkiets ”blå hemland”. Det är en retorik, menar tidskriften, som har potentialen att föra samman inte bara Israel och Cypern utan även muslimska länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten i en allians mot Ankara.

Den oerhörda bitterheten bland grannlandets ortodoxa greker riktar sig inte bara mot Turkiet och president Erdoğan utan i lika hög grad mot västvärlden, och man ser hos väst en långvarig historisk tradition av inte bara ointresse utan även förakt för det kulturella och andliga arvet från Bysans. En skribent vid namn Dimitris Kampourakis skriver i tidskriften Liberal:

”Västvärlden har lyft fram värdet av det Romerska imperiet, som varade i 500 år, men vägrat erkänna betydelsen hos Bysans, som varade i 1 000 år. Västerländsk historieskrivning har aldrig på allvar riktat uppmärksamhet mot den bysantinska epoken genom egentlig forskning eller objektivt synsätt. Västerländska historiker och intellektuella präglade redan på 1600-talet opinionen i väst med uppfattningen av Bysans som ett primitivt, degenererat samhälle, ur stånd att åstadkomma någonting beaktansvärt och värdefullt som kunde göra det värdigt att räknas som en del av den europeiska civilisationens historia.”

Som exempel på detta lyfter Kampourakis fram skrämmande, föraktfulla citat av Voltaire, Montesquieu och, inte minst, Edward Gibbon, som påstod att hur mycket han än letade i Bysans historia, kunde han inte finna en enda personlighet som vore värd att rädda undan historiens glömska. Med besk ironi konstaterar Kampourakis, att man i väst denna gång inte kommer att starta något korståg för Hagia Sofias skull.

”Tredje Rom” och den reinkarnerade tsaren

Erdoğan är mycket väl medveten om att västvärldens vaga kritik snart kommer att ebba ut helt och hållet. Men hos den del av kristenheten, för vilken fredagen den 24 juli blivit en sorgens och bedrövelsens dag, har man nu, intressant nog, satt hoppet till en annan auktoritär statsledare: Vladimir Vladimirovitj Putin.

Här måste först sägas några ord om de historiska förutsättningar utifrån vilka Putin kan tänkas agera.

När det västromerska riket går under år 476 och Rom upphör att vara kejsarstad, ärver Konstantinopel ensamt status av huvudstad för den östra del som är kvar av det gamla imperiet. Därför kommer staden även att gå under benämningen ”det Nya Rom”. När sedan även Konstantinopel faller 1453 och erövras av en främmande makt, finns alltså inte heller ”Nya Rom” längre. Men vid den tidpunkten har sedan omkring femhundra år tillbaka tyngdpunkten för den ortodoxa kristendomen successivt flyttats i en ny riktning: till det ryska riket, vars huvudstad så småningom blivit Moskva. Nu är det Moskva som tar upp Konstantinopels fallna mantel och börjar kalla sig ”det Tredje Rom”. Rysslands tsar axlar rollen som den ortodoxa trons mäktige försvarare, en roll han informellt tillerkänns ända till 1900-talets början .

Så kommer ryska revolutionen och grundandet av Sovjetstaten, där den nya kommunistregimen ser som sin uppgift att krossa kyrkan och utrota all religion överhuvudtaget. Kyrka och religion skall under hela Sovjettiden genomgå perioder av regelrätta utrotningsförsök omväxlande med perioder av relativ och hårt betingad tolerans.

Men som vi vet, efter Sovjetunionens slutliga kollaps 1991 skall det visa sig att religionen – i form av såväl den ortodoxa kristna majoriteten som de katolska, protestantiska, islamiska och buddhistiska minoriteterna – trots allt förtryck och alla försök till kollektiv ideologisk omskolning av hela nationen inte bara har överlevt utan nu blommar upp med ny kraft. Orsakerna till detta överraskande uppsving skall inte utredas här; det räcker med att konstatera ett uppenbart faktum. Kyrkor som tidigare rivits byggs nu upp på nytt, mängder av nya kyrkor, även stora, mäktiga katedraler, byggs i landets alla delar, liksom nya moskéer och helgedomar för andra religiösa konfessioner.

Moskva som ”det Tredje Rom” – det är det mytologiska ramverk ur vilket Vladimir Putin trätt fram som den ortodoxa trons nye starke försvarare och förkämpe, och det är inte litet uppseendeväckande. Putins mentala och intellektuella bakgrund är Sovjetunionens kommunistiska parti och, inte minst, KGB, där han, vid sidan om den militära, fått hela sin yrkesutbildning.

Sedan sitt makttillträde efter Boris Jeltsins avgång har Putin gått igenom ett slags andlig metamorfos – eller också ser det ut så. Fortfarande är stat och religion skilda åt i Ryssland – men bara på papperet; den ortodoxa kristendomen börjar tydligt närma sig status av ett slags ny rysk statsideologi. Även armén har fått sin egen kyrka, invändigt prydd med rader av mosaiker föreställande ryska statsmän och krigshjältar, däribland själve Josef Stalin. Ortodoxa präster välsignar i särskilda ceremonier nya stridsvagnar och andra vapen. Ifråga om massförstörelsevapen har den rysk-ortodoxa kyrkan dock själv på sistone börjat ifrågasätta lämpligheten av sina välsignelseakter.

Parallellen till Erdoğan i Turkiet behöver knappast påpekas. Putin har i sina tal satt likhetstecken mellan den ortodoxa kristendomen och den ryska nationen; han deltar flitigt i gudstjänsterna som praktiserande ortodox kristen; han syns ofta tillsammans med kyrkans formella överhuvud, patriarken av Moskva; han har flera gånger besökt det ryska Panteleimon-klostret på den grekiska klosterhalvön Athos samt kloster och andra kyrkliga institutioner i Ryssland. Allt tyder på att Putin strävar efter att överta de forna ryska tsarernas roll som ett slags politisk ledare för den ortodoxa världen.

Äkta, genuin övertygelse – eller ett spel för gallerierna, i enlighet med den gamla principen att ”Paris kan vara värt en mässa”? Vi vet naturligtvis inte – Gud och Vladimir Vladimirovitj själv allena vet.

Men vi behöver inte heller veta. Det som nu blivit av intresse är, huruvida Putin kunde tänkas använda sin maktposition till att förmå kollegan Erdoğan att ändra sitt beslut ifråga om Hagia Sofia. Det hade varit till oerhört stor glädje, främst för världens rysk- och grekisk-ortodoxa kristna, men också för alla oss andra som ser Hagia Sofia som oersättlig och ovärderlig just i sin status som en värdig ”kompromiss” – som det kulturminne det tilläts bli på Kemal Atatürks initiativ.

Hagia Sofia i miniatyr

Av allt att döma är dock alla sådana förhoppningar fåfänga. Putin har andra prioriteringar som gör att frågan om Hagia Sofias öde inte är särskilt angelägen för honom i hans roll som den ortodoxa kristenhetens försvarare. Det kan finnas andra sätt för honom att hävda och stärka Moskvas status som ”det Tredje Rom”. Den 29 juli i år kunde man i engelskspråkiga The Moscow Times läsa den märkliga nyheten, att man med rysk hjälp kommer att uppföra en kopia ”i mindre skala” av Hagia Sofia i den syriska staden Hama. Moskvas nära band till president Assads Syrien är välbekanta, och en konservativ rysk jurist vid namn Vitalij Milonov kommenterar projektet med motiveringen att det kommer att bli en symbol för ”den fredliga dialogen” mellan religionerna. Han säger vidare:

”Syrien är, till skillnad från Turkiet, ett land som visar på möjligheten till en fredlig och positiv interreligiös dialog. President al-Assad skulle aldrig överföra en katedral från en trosbekännelse till en annan.”

Det ryska valet av Hama som plats för det säregna kyrkbygget har en stark symbolisk innebörd och är ingalunda en tillfällighet

Tidningen skriver med hänvisning den libanesiska dagstidningen ”Al-Modoon” från den 27 juli:

”Moskva understöder projektet som en del av sina ansträngningar att rättfärdiga sitt militära ingripande i Syrien genom att lyfta fram bandet mellan landets krigsdrabbade ortodoxa kristna befolkning och Ryssland.”

I Syrien uppgår de kristna till 10 procent av befolkningen, och inom denna minoritet utgör den arabisktalande grekisk-ortodoxa kyrkan omkring en tredjedel. Men all statistik är i denna stund osäker, eftersom en mycket stor del av Syriens kristna är på flykt undan kriget. Otaliga kyrkor är bombade eller övergivna.

Det ryska valet av Hama som plats för det säregna kyrkbygget har en stark symbolisk innebörd och är ingalunda en tillfällighet. Staden – som redan har en grekisk-ortodox katedral – har varit skådeplatsen för flera uppror som slagits ner i blodiga attacker från den syriska armén. Ett inträffade 1982, då en revolt ledd av Muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupper resulterade i en massaker med omkring 20 000 döda efter den syriska arméns ingripande under dåvarande presidenten Hafez al-Assads ledning. Det senaste, som var en del av inledningen till det ännu inte avslutade inbördeskriget, inträffade 2011, då över 400 000 personer demonstrerade mot president Bashar al-Assads regim, för frihet och demokrati och under inspiration av det som kom att kallas ”den arabiska våren”. Staden belägrades, armén gick till anfall och över 200 civila dödades.

Vladimir Putin, som hårdnackat stöder president al-Assad och hans Baath-regim, gör nu med kyrkbygget i Hama en politisk gest, en rysk flaggmarkering i en del av världen som Ryssland – med grönt ljus från Trumps USA och till förargelse för Erdoğans Turkiet – rutat in som en del av sitt geopolitiska intresseområde.

Erdoğan som den nye sultanen och kalifen; Putin som den nye tsaren. Helgedomar som brickor i ett lömskt spel.

Vi vet inte hur spelet kommer att sluta, men alla spel slutar på ett eller annat sätt.

The post Hagia Sofia – bricka i ett lömskt spel first appeared on Opulens.

RESEBREV. När man vistas i Istanbul återkommer man ständigt även till slaget vid Sakaria på hösten 1921, då Mustafa Kemal Atatürk besegrade den av Västeuropa stödda grekiska armén. Detta slag nämns inte i våra historieböcker men i denna del av världen beskrivs som avgörande, skriver Anders Kjellström i en betraktelse från ett besök i Turkiet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I Turkiet är historien alltid närvarande och styr medborgarnas och samhällets syn på samtiden. Det närvarande ses alltid i relation till det förgångna och ett antal historiska årtal definierar synen på samtiden. Utan en förståelse av dessa avgörande vändpunkter blir den samtida verkligheten fullständigt obegriplig.

The post Turkiet i historisk belysning first appeared on Opulens.

ROJAVA. De kurdiska sångerna har aldrig tystnat. Just nu sjungs de vid fronten i Rojava. Sånger som tidvis kan komma att tappa kraft och bara ljuda inom människor. Men de kommer aldrig att tystna, skriver Mats Kejonen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Medan denna text skrivs så faller bomber över Qamishlo, Tel Abyad och Derik i Nordöstra Syrien. Vid gränsen mot Turkiet i det område som på kurdiska kallas Rojava beskjuts städer och byar med granatkastare och artillerield. Turkiets president Erdogan har bekräftat att den turkiska armén går in i Syrien, såväl den reguljära armén som milisförband.

I Rojava lever två miljoner människor; araber, syrianer, turkmener och yazidier. Och framför allt kurder. Förutom ett blodbad på den kurdiska befolkningen så ser invasionen ut att resultera i att de 12 000 tillfångatagna IS-krigarna kommer sättas på fri fot. I detta nu skyndar soldater, som skulle ha vaktat de tillfångatagna terroristerna, till fronten. Och allt verkar, åtminstone utåt sett, bero på ett telefonsamtal och ett framhastat beslut av Donald Trump.

Under de följande dagarna och veckorna kommer mediaflödet antagligen vara fullt av texter, filmer och bilder som i blodig detalj kommer svara på de tre journalistiska frågorna; när, var, hur. Väldigt få nyhetsmedier kommer försöka svara på den fjärde frågan. Den som alla journaliststudenter får lära sig under sin utbildning men som snabbt glöms bort ute i hetluften på nyhetsredaktionerna: varför? Vad vill Erdogan med nordöstra Syrien?

För att få ett svar på den frågan får vi ta oss till Afrin. Afrin är både en stad och ett distrikt i norra Syrien och har idag hundrasjuttio tusen invånare. När Turkiet annekterade Afrin förra året gjordes det under samma paroller som hörs från Erdogan-regimen idag. “Operation Olivkvist” var riktad mot terrorism och skulle slå hårt både mot kurdiska PKK och mot deras fiende “Islamska staten”. Men precis som nu visade sig den retoriken vara ihålig. I augusti kunde kurdiska Rojava Information Center visa upp en omfattande kartläggning på över 40 tidigare IS-krigare som fått nyckelpositioner i den nya turkiska administrationen i Afrin. Den verkliga fienden för Erdogan har alltid varit och kommer alltid vara det kurdiska folket.

Men motstånd är liv, som ett kurdiskt ordspråk säger. En flagga stoppar inte en kula men vad har den turkiska staten för ett ömtåligt fundament som kan omkullkastas av ett ord, av ett språk, av en sång eller en dans?

Efter erövringen av Afrin togs de kurdiska gatuskyltarna ner. En stor del av den kurdiska befolkningen fick se sina bostäder och grödor konfiskerade. Den turkiska flaggan vajar numera över offentliga byggnader, där också Erdogans porträtt är upphängda. Firande av det kurdiska nyåret Newroz har förbjudits.

Och i oktober förra året invigdes Moder Tenziles barnhem i Afrin. Barnhemmet, döpt efter president Erdogans mamma, uppfostrar barn till de föräldrar som mördades under invasionen. På turkiska och i “turkiska värderingar”. Såsom respekt för Koranen och nationalhjälten Attatürk. Afrin visar Erdogans långsiktiga mål; förutom våldet och fördrivningen har Erdogan-regimen siktet inställt på ett kulturellt folkmord. Han vill ändra demografin i syriska Kurdistan. Detta blir extra tydligt av Erdogans hot om att förflytta de tre miljoner syriska flyktingarna som idag befinner sig i Turkiet till just Rojava-provinsen.

Ett folk som har en egen kultur har alltid en källa att hämta kraft till motstånd ifrån, det vet varje kolonisatör. Det är också därför kolonisatörer genom historien har valt att slå ner hårt på just kulturen. Tidvis har vissa bokstäver varit förbjudna i Turkiet för att de bara återfinns i det kurdiska alfabetet. Liksom den kurdiska flaggan och att delta i traditionell kurdisk dans.

Men motstånd är liv, som ett kurdiskt ordspråk säger. En flagga stoppar inte en kula men vad har den turkiska staten för ett ömtåligt fundament som kan omkullkastas av ett ord, av ett språk, av en sång eller en dans?

Trots alla försök har det kurdiska folket aldrig givit upp. De har aldrig vittrat bort eller gått under. Det kurdiska språket har viskats i hemlighet, det förbjudna alfabetet har lärts ut i hemliga böcker. Och visst firas Newroz fortfarande, som en handling av trots — såväl i Syrien som i Turkiet.

De kurdiska sångerna har aldrig tystnat. Just nu sjungs de vid fronten i Rojava. Sånger som tidvis kan komma att tappa kraft och bara ljuda inom människor. Men de kommer aldrig att tystna och de kommer alltid att komma tillbaka. Och det är detta som skrämmer Erdogan.

The post Turkisk invasion kuvar inte kurderna first appeared on Opulens.