EPISODROMAN. “Med en vag handling kring Friedrich Kargan, en liminal filur som varken är borgare eller revolutionär, varken praktiker eller skrivbordsteoretiker, får vi en träffande rundmålning av den mentala myllan strax innan och under första världskriget”. Jesper Nordström om Den stumme profeten.

Den stumme profeten av Joseph Roth
Ruin förlag (2017)

Ibland landar en bok i ens liv med sådan kraft att den blir liggande där som en tappad flygel. Den innehåller inga sprickor, fel, defekter utan kommer finnas där för evigt. Massiv, oundviklig och mystisk som den svarta stenen i 2001 – En rymdodyssé. En sådan bok är Joseph Roths The Hotel Years. Men nu var det inte ju den det här skulle handla om, men pirret inför nyutgivningen av Den stumme profeten väcker samma förväntan som om man lyssnat på Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band och sen plötsligt inser att det finns fler skivor med Beatles.

Det råder en Joseph Roth-våg nu, och med tanke på att han är öst- och Centraleuropas mästerlige skildrare är det en ytterst behövlig renässans då detta hörn av världen rört sig ner i en blåbrun och reaktionär sörja igen. Inte för att Joseph Roth var revolutionärt röd i sitt författarskap; snarare liknar han den märkliga blandning av progressivt och elitistiskt reaktionärt som många av Frankfurtfilosoferna gav uttryck för. Dessutom anses han allmänt vara det korta formatets mästare, så hur är han som romanförfattare?

Det är alltså lite nervöst som jag börjar läsa Den stumme profeten och den innehåller allt det som fick mitt nackhår att resa sig.

Med en vag handling kring Friedrich Kargan, en liminal filur som varken är borgare eller revolutionär, varken praktiker eller skrivbordsteoretiker, får vi en träffande rundmålning av den mentala myllan strax innan och under första världskriget. Det är som om han vagt inspirerats av Hitler som karaktär, en autodidakt som gått på pumpen och är vilse i det politiska landskapet. Sen tar det tack och lov en mer desillusionerad komplex vändning.

Roths kulturkritik riktade sig främst mot Västeuropa; han tackade till och med nej till en lockande journalistisk karriär i London då han avskydde vad moderniteten och liberalismen enligt honom gjort med denna stad redan under 1930-talet.

Hans historier utspelar sig närmast alla i gränser, småstäder, otillgängliga småbyar där vidskepelse, religion och klassresenärens problematik är tydlig. Kufig knapadel, före detta generaler, gatusmarta fixare, så ser hans persongalleri ut. På det viset är han närmast en föregångare i tematik och miljöer till Peter Handke, som skildrat många av dessa bortglömda hörn av Europa men som ändå haft massiv betydelse.

Romanen går att likna vid en symfoni som börjar så yvigt och trevande att det är som ljudet från när orkestern stämmer instrumenten är med; sen en dramatisk vändning; sen en slags samling och uppstramning av trådarna. Genom detta bränner det till med vass satir och i tätheten görs till slut svart till vitt, revolutionär blir borgare och tvärtom, de mest blodtörstiga bolsjeviker börjar samla på sockersött sentimentalt porslin.

Roth behåller ändå sin status som novellist främst, då det är en episodroman där varje kapitel hade fungerat som en bild över denna epok i sin egen rätt, och i likhet med sin samtida Walter Benjamin får han modernitetens välsignelser i form av telegrafi, järnvägar, radio och så vidare, att framstå med en lyrisk mystisk aura. Telegrafstolpen som sjunger över stäppen till de förvisade i Sibirien.

Det ska väl också lite mer ytligt erkännas att alla som någon gång har drömt om ett vagt definierat gammalt fint Europa – med wienermelangé och tidningar på käpp – bjuds på en oerhört vacker roman som samtidigt bär budskapet att sanningen och möjligheten till samexistens ligger i den ideologiska mittfåran. Nu väntar vi bara på nyutgåvan av Radetszkymarschen.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post En trevande symfoni first appeared on Opulens.

MYTBILDNING. “Denna höst har pasticherandet tagits till nya nivåer på Malmö Konstmuseums utställning Show and Tell – att visa och berätta. Trots att allt möjligt stiger upp ur magasinen härbärgerar Malmö Konstmuseum en gåta som får anledning att lyftas, och det har med Carl Fredrik Hill att göra”. David Zimmerman om utställningen.

Något i hur hösten skapar en känsla av att ”repetera förfall” gör årstiden till ett bra konstväder. För att använda kulturkritikern Walter Benjamins klassiska termer har det traditionella konstverkets mytiska och metafysiska Här och Nu – dess ”aura” – sedan länge stukat under och ersatts av reproduktionsåldern och den bildövergödda folkmassans distraherade blickar. Från fotografiet och framåt repeterar konsten sin auras förfall, ständig höst. Reproduktionen lossar verken från sin gamla kontext, de blir alienerade pastischer på museiväggar, kuriösa lämningar från det-gör-det-samma-vilken epok, hårdraget.

Denna höst har pasticherandet tagits till nya nivåer på Malmö Konstmuseums utställning Show and Tell – att visa och berätta. Trots att allt möjligt stiger upp ur magasinen härbärgerar Malmö Konstmuseum en gåta som får anledning att lyftas, och det har med Carl Fredrik Hill att göra.

För jag går till konstmuseet då och då i hopp om att få se något av lundamålaren Hill, det var faktiskt bland det första jag gjorde den hösten jag flyttade hit. Malmö Konstmuseum stoltserar ju på hemsidan med ”den största samlingen av hans konst bestående av 24 målningar på duk och nästan 2600 teckningar” och det är svårt att inte lockas dit av Carl Fredrik Hill-mytens blomstrande, inte minst i litteraturen! Till exempel Kristoffer Flensmarcks bok Jag är Hill som kom tidigare i år, som bygger vidare på en lång tradition av Hill-litteratur där Gunnar Ekelöf, Birgitta Trotzig, Lars Norén, Ann Jäderlund, Jesper Svenbro är andra exempel. Mina förväntningar på Malmö Konstmuseum den första gången kom på skam när jag blev hänvisad till två, får man medge, ljumma vykortsmålningar av landskap i solnedgång. Vid senare försök att få se något av Hill har det gått ännu sämre. Han har förblivit dold.

Det är lite Kafkaliknande i hur ett tings betydelse expanderar ur sin negativitet såhär. Varje gång jag vid Malmö Konstmuseum nekas tillgång till Den Store Konstnären växer min inre mytbildning. Hillmyten har exilerat till litteraturen eller halvdassiga planscher, där den verkar trivas. Likaså bygger som bekant den biografiska biten av Hill-myten på negationer: Konstnären som aldrig riktigt blev någon konstnär.

Övertygad om sitt eget geni drevs Carl Fredrik Hill efter en misslyckad karriär som landskapsmålare i slutet av 1800-talet in i en mentalsjuk och instängd tillvaro. Hans fascinerande och infantila sjukdomsteckningar av mytologiska och sexuella kroppar eller landskap överlevde (tack vare Hills mor och systrar) till eftervärlden och skapade en bild av geniet ”som kunde blivit”. Lite som Kafkas huvudkaraktär i Den store simmaren som är olympiadvinnare utan att kunna simma, eller Josefine, sångerskan, eller, I mössens rike, där Josefine sjunger vackrare än andra genom att inte kunna sjunga, och så vidare.

Utställningen Show and Tell vill på olika sätt undersöka vad konstmuseet i allmänhet – och Malmö Konstmuseum i synnerhet – kan vara. Väggarna och golven är fullmatade med verk från olika tider. 1700-tals klassikern Alexander Roslin kan hamna bredvid samtida Annika von Hausswolff. Några verk av Hill har fått komma fram i ljuset och ställts bredvid det Dupond och Dupont-liknande konstnärsparet Gilbert & Georges kiss- och bajskonst. En attack mot modernistiska genikulter och autenticitetsprinciper, mot all form av aura. Att bryta ned auran undanröjer, som Benjamin skrev, illusionen om konstens autonomi från resten av samhället (men riskerar ibland, som eventuellt sker i Show and Tell, att banalisera historien). Även om ett mer distraherat konstbetraktande inträder som följd av metafysikens höst, så är det i alla fall inte fruktlöst. Tvärtom möjliggör det ett mer samhällsengagerat betraktande.

Men för att möjliggöra något betraktande alls måste konsten fram. Mystiken kring Carl Fredrik Hill är i allra högsta grad en rest av modernismens genikult. Att distraherat få röra sig bland ett dessa ”2600 teckningar” skulle antagligen avmystifiera honom. Och vara fantastiskt. Så nu när Malmö Konstmuseum ändå håller på att bryta ned myter och fråga efter museets framtid: Gör plats åt den stora Hill-samlingen! Någonstans! Vart som helst! Allt på en gång! Tills dess att denna strålande idé aktualiserats får den distraherade massan hålla tillgodo med en del underliga konstraster på Malmö Konstmuseum i höst: Något, och jag är själv inte helt klar över vad, händer nog när du försöker koppla Hills episka mardrömsteckningar av gruppsex, hästar och lejon till Gilbert & Georges monumentala Prick Ass.

Utställningen på Malmö Konstmuseum pågår till den första augusti 2018.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post Konstnären som aldrig riktigt blev någon konstnär first appeared on Opulens.