POP/ROCK. Timo Kangas musikspalt tar den här veckan upp nya skivsläpp med Merit Hemmingson, Kanot, Les Big Byrd, Epilogen och Anna Järvinen. Lyssnandet rör sig från vackra ljudlandskap via mystiska atmosfärer för att så landa i en skönt strömförande hängmatta.

Om jag säger svensk folkmusik på hammondorgel kommer automatiskt en specifik person upp i tankarna. I fjol var det ett halvt sekel sedan Merit Hemmingson släppte sin epokgörande LP Huvva! – svensk folkmusik på beat. För att fira tilldragelsen gjorde hon albumet Huvva! Vad tiden går, med nya versioner av låtar från Huvva! och de två påföljande skivorna Trollskog och Bergtagen.

Med starkt stöd från såna som Lena Willemark, Sofia Karlsson, Sara Parkman, Dan Berglund och Martin Hederos från Tonbruket, Anders Norudde från Hedningarna – och Refused-gitarristen Mattias Bärjed! – visade Hemmingson att hon visst kan leva på gammal Merit.

Nu släpper hon Huvva! Tredje sviten (Supertraditional, LP/DL) i samma anda. Fyra spår den här gången, med flera av samma medverkande, och flera låtar som jag inte hittar i Merits tidigare utgivning. Fast vid närmare undersökning visar de sig blott inte bara vara omstöpta, utan även omdöpta. Det är vacker musik, likt detaljerat målade svenska landskap. Att tolvtummaren är ensidig betyder inte att musiken är det. Vinylen är därtill smyckad med en vacker etsning på den musikfria baksidan.

Helt andra musikaliska landskap böljar förbi i ögonvrån på min färd medelst Kanot. Göteborgsduon Kanots nya album Textile Fantasies (Höga Nord, LP/DL) är instrumentalmusik utan någon möjlig genrebenämning. Tysklands kosmische musik från 1970-talet (don’t mention the kraut!) kommer kanske närmast. Men Kanot har ändå hittat ett eget liv, nära andarnas buskage. Låtar som ”La Danse Des Corneilles”, ”Bottenmannen” och ”Nectar Eyes” skapar suggestiva, sugande atmosfärer.

Kanotklubbens medlemmar är Jesper Jarold och Anton Kolbe, bekanta från koko-konstellationer som Uran Gbg, Fontän, Tross och luriga logotypsnattarna Ultra Satan. De senare minns varje fan särskilt från när de för fem år sedan lånade symbolen för Västra Götalandsregionen till sina T-shirts, bara för att bli anklagade för varumärkesintrång. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess, och ni väntar vi bara på att Kanotcentrum Göteborg ska höra av sig och klaga på duons namn.

Les Big Byrd är besläktade med Kanot i sin ljudbild. Med medlemmar från högprofilerade band som Teddybears, Caesars och Fireside är de huvudstadens busiga motsvarighet, men med fler vokala inslag och låtigare låtar. Att Jocke Åhlund jobbat med alla från Robyn över Håkan Hellström till konstnären Jockum Nordström ökar förstås bandets synlighet.

Eternal Light Brigade (Chimp Limbs, LP/DL) är fylld med krautig, psykedelisk rockmusik som tänjer de få ackorden och riffen till det yttersta. Stundtals hörs ekon av Caesars mitt i den malande men melodiska monotonin, men här tas svängarna på Autobahn. Gammal musik blir skinande Neu! i klorna på Les Big Byrd. Eller för att travestera Kraftwerk: Der große Vogel ist kein graues Band.

Aningen mer svårtillgänglig musik finner vi hos Epilogen på nya albumet Dekonstruktion (Fonogrambolaget, DL). Stockholmsduon Jakob Berglund (sång, synthar och maskiner) och Anders Carlström (gitarrer och bas) skapar sällsamt sotade ljudlandskap över sex långa, filmiska, långsamma spår.

På fjolårets debutalbum Den tysta massan tolkade duon Eva Dahlgrens låt ”Häxorna”. På uppföljaren är allt egenkomponerat material, med den där svärtan som vi ibland kan finna hos Thåström och Ossler, men dragen till en annan sorts spets. Söndersprängd men sammansvetsad svävar och knarrar musiken sakta fram för att sedan brista ut i kreativa krevader där suset från avgrunden gör sig påmint. 

Om jag säger att herrarna tidigare har hörts i band som heter A Swarm Of The Sun och The Isolation Process berättar ordvalen i namnen en del om hur det låter. Men de projekten utgjorde kanske blott prologer till Epilogen. Nu kan de två musikskaparna prata fritt till lyssnaren.

Prata fritt verkar Anna Järvinen också kunna göra numera. Den purfärska skivan Liila (Is This Art!/Playground, LP/DL) är inte heller särskilt publikfriande, men desto mer personlig.

Det är som om något släppt i henne nu när hon sjunger på finska över ett helt album.

Nåja, den finns utgiven på svenska också, under namnet Lila. Då fattar alla svenskspråkiga att det är Neil Youngs munspel hon sjunger om i den intagande låten med samma namn.

Det är trolsk sång i en karelsk kokong. Var Anna Järvinen ett karelskt trågspinnarfly i ett tidigare liv?

Tapio Viitasaari har hjälpt till med musiken som åtföljer Järvinens smärtsamt ljuva lyrik. Han medverkade redan på 2020 års Vestigia terrent (Sing a Song Fighter), men får här större utrymme.

De två har tidigare i år också släppt Dagen var mulen – sånger av Kaj Chydenius (Texicalli, CD/DL) ihop; Anna Järvinens första duoprojekt. Sex låtar av den finländska viskompositören och nationallegenden iklädda en mer akustisk ljudbild – flygel, orgel, cello, kontrabas, flöjt – än soundet på Liila. En riktig pärla att leta efter på andra sidan landsgränsen.

På färska Liila träder Anna Järvinen istället fram som något av en sverigefinsk motsvarighet till moderna franska artister som lägger sig i den strömförande hängmattan mellan chanson och modernare klanger. Ett slags Cocteau Finns?

The post Kangas klanger: Skönhet, mystik och en riktig pärla first appeared on Opulens.

LJUDFILM. Konstnären Mia Makilas podcast Epilogen vill stötta överlevare av psykisk misshandel. Till årets vinterspecial-avsnitt har hon utvecklat en helt ny poddgenre, där musik och bakgrundsljud förstärker Anna Holgerssons intima berättelse om att hitta tillbaka till sig själv.

I årets vinterspecial av podcasten Epilogen, Den långa vägen hem – Annas andra epilog, samarbetar Mia Makila med bloggförfattaren Anna Holgersson, båda överlevare av psykisk misshandel. Tillsammans har de skapat en helt ny poddgenre, den så kallade ljudfilmen.

Makila startade podden som ett sätt att bearbeta sin egen sorg i eftersviterna av destruktiva relationer. Läkarna gav henne rådet att skapa sig ur den svåra perioden och så föddes idén om att kombinera tydlig fakta om psykisk misshandel med kreativitet. I podden delar andra överlevare kravlöst med sig av sina erfarenheter.

– Jag kände redan i mejlen med Anna att här är en kreativ kraft som har blivit kvävd av förövaren. Hon hade stängt ner sin blogg och sociala medier i övertygelsen om att hon inte skulle tro att hon var någonting, säger Makila.

Hon beskriver ett organiskt samarbete som har resulterat i ett helt eget väsen på bara några veckor, där hon själv har letat ljudeffekter och Holgersson har skapat teaterscener. Det nya formatet leker med bakgrundsljud och element av humor i allvaret.

Vinterspecialet är det andra avsnittet Holgersson deltar i, där hon tittar tillbaka på vad som har hänt sedan den första epilogen och berättar om sin resa hem till sig själv.

– Vägen till att fokusera på sig själv handlar inte bara om att skaffa lägenhet och bygga upp livet igen, utan om insidan. När man inte längre vet vem man är eller vart man ska, bara att man måste överleva. Den resan är så otroligt privat och abstrakt, men Anna sätter ord på det här, säger Makila.

Ljuden fungerar som en medförfattare och ger en intim inblick i den inre världen som ofta är svår att förstå och få tillgång till på ett levande sätt, menar hon.

– Film idag går mycket ut på att fördumma tittarna, allting serveras och fantasin glöms bort. Jag tror att det är just Sverige, diskbänks-realismens land, håller man på med fantasi så bidrar man inte till samhället. Att bygga och leka är någonting självcentrerat och ses inte som produktivt.

Men att bygga upp scener och världar tror Makila kan hjälpa till att både förmedla kunskap och gestalta känslor, vilket kan hjälpa andra utsatta att välja sig själva.

– Att skaka av sig förövaren och bygga upp sig själv igen är en sådan viktig del av det här universumet som vi överlevare är i. Den positiva biten måste också ut, med fokus på att resa sig. Det är ett steg i taget som gäller och varje steg är mödosamt.

Makila kallar kunskapen för en mirakelkur, när man förstår mönster kring psykisk misshandel och narcissism kan man förstå hela sitt trauma och bli fri.

– Syftet är att skapa en ny kunskapsnivå och norm, och att människor ska få nycklar att avkoda manipulationen. Många har hört av sig och sagt att podden har räddat deras liv, just för att de kan förstå sina mönster.

Hon jämför podden med Metoo, att komma ut med skammen och få bekräftelse från andra kan hjälpa en person att inse att den har reagerat helt normalt i en onormal situation.

Att driva Epilogen Podcast har även hjälpt Makila att hitta tillbaka till sig själv och sin kreativitet genom att exempelvis förstå att hon kan skriva manus och bygga ljudfilmer.

– Jag har fått en plats i samhället och återetablerat mig i världen, avslutar hon.

The post Ny poddgenre om psykisk misshandel first appeared on Opulens.